Hej!

Det här blir mitt första inlägg här. Jag måste säga att det är skönt att ha hittat aspergerforum just för att man ser att man inte är ensam. Jag jobbar inom vården, vilket kanske är lite motsägelsefullt då det är mycket socialt både med personal, vårdtagare och anhöriga. Men jag har hamnat lite i en intressant situation där jag har insett att jag antagligen aldrig kommer att få en bra kontakt med någon i personalen.

Många umgås privat där man ser på facebook att dom ska ut på en öl, luncha, bio eller något annat. Men som den där lustiga personen med AS så blir man aldrig ens tillfrågad. Det kvittar hur hårt man än försöker så sitter man på utsidan och tittar in. Jag börjar bli förbannat trött på det. Trots att jag har AS så har jag en viss social förmåga och tycker om att umgås med människor. Kanske med lite måtta men behovet av samvaro finns.

Hur har ni lyckats lösa det, om ni har, när ni känner att ni vill ha en bättre kontakt med era arbetskompisar eller vad ni nu sysselsätter er med om dagarna? Jag har en fruktansvärd ångest över situationen som jag känner är helt bortom min kontroll

Jag vet hur det känns. Har själv nyligen övergivit facebook pga det. Facebook ger mig ångest. Jag tycker det är ett bra koncept. Man kan samtala med goda vänner och visa lite länkar för varandra. Men samtidigt är det lite samma problem som med riktiga livet. När man hänger med en människa som man GILLAR, så blir man också indirekt tvungen att umgås med deras nära och bekanta (som man inte nödvändigtvis kommer bra överens med). Plus att varje gång någon person på min vännerlista (även typ flyktiga bekantskaper), tar bort mig från deras vännerlista så får jag typ panikångest.

Jag vet inte. Jag tror facebookberoendet bygger mycket på självbekräftelse. Man vill bli uppskattad av folk omkring sig. Och facebook visar så tydligt hur FOLK inte uppskattar en (eller bara tycker att man är allmänt konstig). Tycker sånt är extremt ångestframkallande och deprimerande.

TellaTellare skrev:
Jag jobbar inom vården, vilket kanske är lite motsägelsefullt då det är mycket socialt både med personal, vårdtagare och anhöriga. Men jag har hamnat lite i en intressant situation där jag har insett att jag antagligen aldrig kommer att få en bra kontakt med någon i personalen.

Samma här, har arbetat sedan 2006 inom hälso -och sjukvården på något sätt. Skrämmande länge. Social omsorg och hälso -och sjukvården låter så distant för aspies, men jag trivs, sålänge jag slipper social press från medarbetare.

TellaTellare skrev:Många umgås privat där man ser på facebook att dom ska ut på en öl, luncha, bio eller något annat. Men som den där lustiga personen med AS så blir man aldrig ens tillfrågad. Det kvittar hur hårt man än försöker så sitter man på utsidan och tittar in. Jag börjar bli förbannat trött på det. Trots att jag har AS så har jag en viss social förmåga och tycker om att umgås med människor. Kanske med lite måtta men behovet av samvaro finns.

Hur har ni lyckats lösa det, om ni har, när ni känner att ni vill ha en bättre kontakt med era arbetskompisar eller vad ni nu sysselsätter er med om dagarna? Jag har en fruktansvärd ångest över situationen som jag känner är helt bortom min kontroll

Jag har fåtal som jag kallar vänner, desto fler bekanta.
Visst händer det att en blir förfrågad om diverse aktiviteter - detta intresserar mig dock inte, och säger en nej för många gånger - uppfattas en som omedgörlig, som "ett trotsigt barn" (som en fått höra otal gånger), bara för en inte vill med på grillkvällar, krogen, fira födelsedagar, eller annat trams. Klart en vill smälta med - men inte med stora sociala jippon, inga måsten - tyvärr har jag inte hittat allt för många vänner med dessa egenskaper, de flesta relationer försvinner med tiden.

Har jobbat inom vården ja.
Trivdes med vårdtagarna? Ja, nästan alla. (Till skillnad mot övriga personalen vad man fick höra...)
Tivdes med arbetskollegorna? NEJ!
Skitpratande, ytliga, jobbiga, gnälliga, ständigt klagande skitkärringar har jag fått mer än NOG av.
Var först min arbetsterapeut som uttryckte att hon eg inte tror att vården är bra för mitt mående... och ja jag måste ju hålla med.
Synd eg för gillar gamla människor och gillar att göra något bra för andra. Men eftersom man inte kan slippa övrig personal... så går det ej...

Tror du att du kan jobba resten av livet i detta?

KalleKus skrev:Har jobbat inom vården ja.
Trivdes med vårdtagarna? Ja, nästan alla. (Till skillnad mot övriga personalen vad man fick höra...)
Tivdes med arbetskollegorna? NEJ!
Skitpratande, ytliga, jobbiga, gnälliga, ständigt klagande skitkärringar har jag fått mer än NOG av.
Var först min arbetsterapeut som uttryckte att hon eg inte tror att vården är bra för mitt mående... och ja jag måste ju hålla med.
Synd eg för gillar gamla människor och gillar att göra något bra för andra. Men eftersom man inte kan slippa övrig personal... så går det ej...

Tror du att du kan jobba resten av livet i detta?

Jag läser just nu till undersköterska sista terminen via komvux. Känner dock redan efter att ha jobbat 4 månader som vikarie inom LSS att jag inte vill fortsätta. Vården är en grogrund för skitsnack och intriger. Sedan mår jag inte helt bra av att alla vårdtagare ska testa gränserna och blir arga på gränsen till våldsamma om dom inte får göra som dom vill.

Har skickat in ansökan till lokförarutbildning under VT-13. Känns som ett eventuellt lagom isolerat jobb där man inte måste snacka hela tiden.

Lokförarutbildning och npf? Transsportstyrelsen says no.

dasunbedingte skrev:Lokförarutbildning och npf? Transsportstyrelsen says no.

Verkar så men skulle inte förvåna mig om det ändras inom den närmaste tiden.

Den som har Aspergers syndrom måste ha intyg från läkare som i det enskilda fallet ska bedöma om han eller hon är lämplig som förare. Det innebär att en person med diagnosen kan få tillstånd att köra en turistbuss eller en lastbil med farligt gods. Men tåg är alltså inte tillåtet. Varför är det så olika? Ingen av myndighetens läkare har någon medicinsk förklaring.

http://fof.se/tidning/2012/5-6/omstridd ... -lokforare
Mer info: http://attention-riks.se/blog/transport ... diagnoser/

Ontopic: sluta ha ångest, gör saker du kan och tycker om/minst illa om.

Har inte lyckats med det. Gör det lätt för dig och sök social kontakt någon annanstans eller släng bara ut några enstaka meningar när du har energi över som de kan få plocka upp om de har lust. Forcera inte det kommer bara ta din energi.

Brukar träffa folk genom mina intressen men vet hur svårt det kan vara tyvärr. Det är svårt att hitta nya kontakter om man inte träffar dom genom jobbet/skola och känns svårare ju äldre man blir.

Wolfgrin skrev:Brukar träffa folk genom mina intressen men vet hur svårt det kan vara tyvärr. Det är svårt att hitta nya kontakter om man inte träffar dom genom jobbet/skola och känns svårare ju äldre man blir.

Känner igen det och vet att det blir svårare med åldern. Men inte helt kört. Senaste åren har jag träffat en och annan person jag trivs med. Jag har också vågat välja bort det som inte känns bra.

Det bästa att göra är att vårda sin initiativförmåga, gå iväg på olika saker och komma hemifrån. Inte ta misslyckade kontaktförsök för personligt. Det beror på så mycket annat, som att man inte är fas med varandra. Den ene mår för dåligt för att orka men har viljan. Den andre har jobb och familj, viljan, men ingen ork över.

Slösa INTE bort energi på socialt trams som är stimmigt och ytligt. Med andra ord välja sina tillfällen och sammanhang med stor omsorg och respekt för sig själv och andra.