Jag är i en lite underlig situation, en situation som jag brukar hamna i lite till och från. Den här gången börjar den bli riktigt illa, vet inte alls hur jag ska klara mig ur det...

"Stressbägaren" börjar fyllas över och hur jag än gör för att hindra den att fyllas mer så kommer det folk och fyller på mer och mer. Jag vet att det mesta som gör så den blir påfylld är mitt eget fel, sånt som jag gjorde för många år sedan börjar smyga sig på. Jag har påbörjat en totalrensning och strukturerar just nu om mitt liv för att jag i framtiden aldrig ska fylla bägaren. Den rensningen är långt ifrån klar, och nu hopar sig problemen...

Oavsett vad jag säger till folk runt omkring mig så förstår ingen att deras "hjälp" eller krav bara försämrar för mig, och i slutändan även för dom själva, eftersom mina tömningar av stressbägaren innebär att jag inte gör nånting vettigt förrän jag känner att jag är redo. Ingenting av den hjälp jag får nu (ingenting från sjukvården, dock en del från boendestöd) känns som någon hjälp, det känns mer som konstgjord andning för att sånt som andra tycker är viktigt ska fungera. Vad jag tycker och vill, det känns det som ingen ser som viktigt så det får vara!

Jag har varit i kontakt med psyk, som pratar om väntetider på några månader. Problemet är bara att jag vet att om jag lever om några månader, då har jag sakta lyckats ta mig förbi det värsta och den kurator eller psykolog jag får träffa kommer att prata med mig en eller två gånger - sedan tycker dom att jag inte behöver fler samtal. Några månader senare fylls stressbägaren igen och jag sitter lika som nu och söker hjälp, med väntetid på några månader! Det har hänt förr, så jag tror inte att det händer nåt annat nu.

Jag är inte nån som som pratar om självmord men ibland känns det som jag borde försöka ta livet av mig, det känns ibland som att det är först då man får någon hjälp med problemen...

Känner igen det där. Folk hör inte på orden man säger, utan hur man säger det. (eller nåt) Brukar leda till att jag blir otrevlig, och då får jag vara ifred. Inte smidigt, men det typ funkar.

Hur man får hjälp var dock frågan. Om man säger att man är självmordsbenägen kan man få hjälp, annars får man vänta.

7twenty7 skrev:sånt som andra tycker är viktigt ska fungera. Vad jag tycker och vill, det känns det som ingen ser som viktigt så det får vara!

Så typiskt!
Jag får erbjudanden om munhälsobedömning, städhjälp, fri tandvård (visserligen bra men har ju inget med mitt tillstånd att göra), god man osv.

Samtidigt har jag kommit med tiotals konstruktiva förslag, främst till LSS, om sådant som jag skulle behöva och där jag skulle kunna bidra till att andra får liknande hjälp - men, nej, det kan vi inte göra, det vill vi inte ta ansvar för och så får vi inte göra! 'Det står tydligt i lagen vad LSS ska göra'... LSS tjänar alltså lagen, men vem tjänar den behövande?

7twenty7 skrev:Jag har varit i kontakt med psyk, som pratar om väntetider på några månader.

Också helt typiskt - skötare som ser ut som levande frågetecken:
- Men du har ju redan en tid hos doktorn nästa månad!?
Det finns tre kategorier av människor som inte förstår att det inte handlar om månader utan om minuter - de som aldrig drabbats, man själv när man mår bra (åtminstone om man är bipolär också) och så vårdpersonal...

Skulle bara fattas att slutsatsen - från de vi tackar nej till om städhjälp, god man, samtal om tre månader osv - blir att vi inte tycks behöva någon hjälp!


PS. Det här skulle vi gemensamt kunna göra något åt!

Krillo skrev:Folk hör inte på orden man säger, utan hur man säger det.

Exakt! Är det mig du citerar? För jag har sagt det många gånger!

Krillo skrev:Om man säger att man är självmordsbenägen kan man få hjälp, annars får man vänta.

Nästan exakt. Jag blev tillfrågad HUR jag skulle gå till väga... När jag beskrivit fördelen i volt med att koppla in sig mellan två faser i stället för till jord, så tog man det på allvar. Självmordsstatistiken måste ju ner, det har statsmakterna sagt alldeles tydligt. Det andra syns inte.

gadas skrev:Så typiskt!
Jag får erbjudanden om munhälsobedömning, städhjälp, fri tandvård (visserligen bra men har ju inget med mitt tillstånd att göra), god man osv.

Samtidigt har jag kommit med tiotals konstruktiva förslag, främst till LSS, om sådant som jag skulle behöva och där jag skulle kunna bidra till att andra får liknande hjälp - men, nej, det kan vi inte göra, det vill vi inte ta ansvar för och så får vi inte göra! 'Det står tydligt i lagen vad LSS ska göra'... LSS tjänar alltså lagen, men vem tjänar den behövande?

Jag har ingen kontakt alls med boendestöd för min egen del, men min fru har det så jag har bra insyn i vad hon får hjälp med. Efter jag träffade dom igår kommer jag att lämna in en ansökan. Det verkar väldigt mycket bero på vilken boendestödjare man får och med de gamla boendestödjarna har jag tyckt att dom bara hjälper till med skötsel av hemmet. Den "vi" har fått nu kommer att hjälpa till med påtryckningar mot psyk och det är nånting som den gamla boendestödjaren aldrig erbjöd sig att göra, han har också sagt att han kan hjälpa till med att reda ut våra ekonomiska problem.

gadas skrev:PS. Det här skulle vi gemensamt kunna göra något åt!

Det finns mycket vi gemensamt skulle kunna göra nåt åt, både problemen med sjukvården och folks allmänna uppfattning om folk med NPF.

Med lite mer omfattande arbete kan vi nog få vårdpersonal bakom oss också. Jag har pratat med ett antal människor som jobbar inom vården och som tycker att det här är helt fel men som inte kan och får göra så mycket åt det. Folk ringer och söker hjälp och dom är tvingade att säga nej, tvingade från högre instanser (chefer eller kanske till och med regeringen) så dom kan inte göra så mycket åt det.

Kanske dags att starta en Facebookgrupp och se till så den blir stor?
Sånt brukar iallafall ge publicitet!