På förekommen anledning kanske det kan vara intressant att göra en liten empati-enkät?

Satte 3:an, tror det kan vara ett ganska manligt drag.
Även 2 och 8 ligger nära hur jag kan vara.
/Barracuber

Ah, Svårt! Svårt!

Men du har valt att ange 8 alternativ och det känns skönt, nu får man tänka lite, men trots antalet alternativ känns det som om jag vill mixa lite.

Alternativ 1 är uteslutet för jag bryr mig om andra och andra bryr sig om mig. Och även om andra inte skulle bry sig om mig har jag svårt att tro det skulle vara anledningen till att jag inte skulle bry mig om dem, ifall jag nu inte skulle göra det.

Alternativ 2 är även det uteslutet även om det faktiskt är tråkigt och jag skulle kunna engagera mig mer än vad jag redan gör.

Alternativ 3 är på snudden. Men jag lyssnar nog hellre först, tänker under tiden, för att sedan bidra med det jag har att erbjuda, ord som handling.

Alternativ 4 beror på hur de uttrycker sin ledsamhet.

Alternativ 5 beror på vilket djur det handlar om, tror jag. Och vi har ett underligt sätt att linda in våra djupaste sorger på.

Alternativ 6 nja, men jag har nog enklare att förstå personer vars bekymmer på något sätt liknar de jag själv haft/har.

Alternativ 7 är jag tveksam på, men jag kan "känna" när någonting inte riktigt stämmer överens. Märker när människors beteende förändras.

Alternativ 8 stämmer till viss del, har dock svårt att sympatisera med en viss typ av individer och vissa saker som vapen. Går sånt i sönder blir jag bara glad.

Jag vet inte hur eller när ni visar er sympati men för mig kan det vara helt spontant, mitt inne i en diskussion så kan jag fråga någon jag vet haft det jobbigt hur det går för den flera veckor efter. Tänker väldigt mycket på när en kamrat eller familjemedlem mår dåligt. Det är ju här det brister, ibland hamnar jag i "tankerundor" då jag om och om igen tänker på det men inte gör något åt saken. Dock jobbar jag på det, som med så mycket annat inom mig.

Tack för svaren. Intressanta kommentarer!

Fråga #8 behöver man dock inte tolka SÅ bokstavligt; med "allt och alla" menar jag att man är väldigt lättrörd, empatisk och förstående i största allmänhet, inte att man blir ledsen om ett vapen går sönder eller om någon diktator, krigsherre, seriemördare eller miljöbov ställs inför rätta. Men kanske man kan känna viss medkänsla t o m med riktiga skurkar när de får sitt straff, eller förståelse för hur de kom att bli som de blev, även om det inte ursäktar deras brott.

Sån kan jag vara periodvis men inte alltid; ibland orkar jag bara inte.
# 3 är annars det som kommer närmast; älskar att lösa problem.
#4, 5 & 6 känns också relevanta.
Subtila signaler som i #7 har jag börjat kunna uppfatta först på sista tiden men jag känner i så fall vanligen bara att något är fel, inte vad.
När jag var yngre brydde jag mig inte om nån annan än mig själv och mamma.

Hmm, borde kanske haft med en fråga till om varierande empati? Kanske kan be moddarna lägga till ifall de ändå är snälla och rättar mina typon.

Svårt att inte tolka bokstäver bokstavligt.

Det beror också på hur jag själv mår och vad jag själv har i tankarna. Känner i stort sett alltid med natur & djur, så är det bara, håller även med dig angående alternativ 8.

Jag tänker ofta på vår jord som en enda stor levande varelse, ibland kan jag känna mig ledsen för att de asfalterar. Det värsta jag vet är folk som slänger skräpp på marken, allvarligt? Det gör mig förbannad med tanke på att vår kommun satt upp papperskorgar överallt. Sen blir jag ofta ledsen när jag ser hur vi behandlar jorden. Den ledsamheten är nog starkast av alla, för då handlar det inte om en individ. Det handlar om allt vi vet om livet på jorden. Från minsta cell till vår atmosfär.

Försöker gång på gång få mina kamrater till att slänga saker i papperskorgen, ibland får de skämmas när jag slänger det åt dem. Ah, men det var inte det tråden handlade om. Nåja.

Håller helt med allt ovan. Jag har nog ännu lättare att känna empati och omdorg för jorden, djuren och naturen än för människor i allmänhet. När folk helt brutalt kalhugger och bygger fula fabriker och höghus så har jag väldigt svårt att känna sympati och brödraskap med människosläktet och önskar mig till en mer inkännande planet eller tidsepok.

Inger skrev:Håller helt med allt ovan. Jag har nog ännu lättare att känna empati och omdorg för jorden, djuren och naturen än för människor i allmänhet. När folk helt brutalt kalhugger och bygger fula fabriker och höghus så har jag väldigt svårt att känna sympati och brödraskap med människosläktet och önskar mig till en mer inkännande planet eller tidsepok.

Det är defintivt en önskan som funnits vid ett flertal tillfällen, jag menar.. De tar ju inte ens hand om de byggnader som är på gränsen till kollaps. Jag förstår att det är enklare sagt än gjort, men vi borde slå ihop våra skallar och fundera ut en plan. Det finns så mycket som borde gjorts år efter år men som rinner ut i sanden för att de kommer på idéer som ger dem (kommunen, staten) mer pengar, så de kan spara eller vad de nu inbillar varandra. Men det finns ju faktiskt platser överallt om de kollar över sina lokaler.

VAD FAN.

Jag gråter lätt när djur och barn far illa. Kan bli riktigt upprörd när jag ser barn eller djur som inte har det bra.

När vuxna mår dåligt vill jag hellre försöka lösa problemet än lyssna och trösta.

earlydayminer skrev:
Jag tänker ofta på vår jord som en enda stor levande varelse, ibland kan jag känna mig ledsen för att de asfalterar.

Jag är verkligen inte ensam om detta, det var intressant. Asfalt är som att ta död på vår jord. Jag mår dåligt av att bara se asfalt överallt som där jag bor nu. Väljer hellre omvägar bara jag får gå på något annat som gräs eller grus.

Jag blir glad när jag ser att vissa villaägare tar bort sin asfalterade uppfart och istället sätter stenar där.

Känner inte en önskan om att naturalisera samhällstänket men önskar mig ibland tillbaka till 70- och tidiga 80-talets vad det verkar mer mjuka sociala mönster. Tror väl inte riktigt när det kommer till kritan att det hade varit så stor skillnad dock.

åh earlydayminer! Det låter som om du varit inne i mitt huvud och forskat runt. Det kunde lika gärna ha varit mina egna tankar och känslor du skrev om. Så skönt det känns att veta att jag inte är ensam och bara allmänt "knäpp" på den här punkten. Så tack för det!

Vidare så valde jag 8. Jag är oftast alldeles för empatisk, och det resulterar ofta i att jag själv mår mycket dåligt och får umgås med mycket nattsvarta tankar. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, hur mycket det än kräver av mig i vissa situationer.

Att en överempatisk person kan få det jobbigt förstår jag, men ses det som en i grunden positiv egenskap? Som att man är extremt bra på att något.

Jag röstade på nr 3, men 4, 5 och 6 kändes också tillämpliga. Men man kan ju bara rösta på ett alternativ.

Iofs så vill jag kanske hjälpa till att lösa problemet men det kan jag inte utan kommer bara med mer el mindre beskäftiga råd.

Jag är klockren 8:a. Jobbigt lättrörd, bryr mig på tok för mycket om "allt och alla".

beek skrev:Att en överempatisk person kan få det jobbigt förstår jag, men ses det som en i grunden positiv egenskap? Som att man är extremt bra på att något.

Nej, jag har nog erfarenheten att det snarare betraktas som så konstigt att det är direkt negativt.

Sverige är verkligen landet lagom, där slätstrukenhet, medelmåtta och att kunna vara eller annars kunna om inte annat spela tillräckligt lagom är vad som gäller. Har man för lite av någon egenskap kan man utverka strategier att låtsas kunna mer än man gör, men att "mörka" och "tona ned" kunskaper eller som i det här fallet en massa varma, fina sidor är desto svårare.

Det slår skumt hela tiden. Inte minst har man jättesvårt som man med den stilen att möta en partner. Allt som slår ut ifrån en är ju en bild av att vilja och tro och hoppas alldeles för mycket, vilket ju aldrig kan vara attraktivt, det förstår t o m jag.

Saknar alternativet Det beror på.Vem det gäller, hur den mår och vad problemet gäller, vilken dag det händer och hur mitt liv ser ut den dagen och vad jag alltså har för energinivå och hur mycket som är disponibelt på mitt engagemangskonto samt hur jag minns att andra tar till sig mitt engagemang. Så tyvärr kan jag inte rösta.

Och jo, om det går att formulera om "Dem personer är lika mig själv" så vore det finfint.

-----

Nu efter att ha läst de andras inlägg kan jag tillägga att jag också känner det som att allt hänger ihop med allt och alla med alla. För mig är det därmed synd om allt, alla och jag avskyr att saker förfaller och att tänka på att jag mosar små djur när jag går ute. Maken säger att jag är religiös utan att veta om det, typ.

Och MÅSTE jag välja alternativ utifrån ovanstående alternativ så är jag en sån som hellre hämtar plåster än klappar på nån som ramlat, bildligt eller bokstavligt.

Intressant att läsa att flera delar synen om jorden som en enda stor, levande varelse Jag ser den också så och valde alternativet att jag har lättare att förstå djur än människor. Djur engagerar jag mig alltid i, människor är det lite olika hur mycket jag orkar engagera mig i och hur mycket jag förstår av deras problem.

Brukar ofta "känna in" när både djur och människor mår dåligt.

annorlunda skrev:Intressant att läsa att flera delar synen om jorden som en enda stor, levande varelse Jag ser den också så och valde alternativet att jag har lättare att förstå djur än människor. Djur engagerar jag mig alltid i, människor är det lite olika hur mycket jag orkar engagera mig i och hur mycket jag förstår av deras problem.

Brukar ofta "känna in" när både djur och människor mår dåligt.

Det som annorlunda skrev kunde jag ha skrivit.

Jag får lätt kontakt med djur - åtminstone kaniner, katter, hundar och hästar. Omgivningen har noterat det också.

Är det vanligare bland aspergare än andra att lätt få kontakt med djur - nån som vet?

/Barracuber

barracuber skrev:
Är det vanligare bland aspergare än andra att lätt få kontakt med djur - nån som vet?

/Barracuber

Läste nånstans (minns inte var förstås, tror det var på Allt för föräldrars föräldraforum under Autismforumsnacket) att man gärna tar aspisar som hundförare i Australien. Det var nåt som gjorde dem extra lämpliga men vad vet jag inte. Antar att det går att googla på...

alfapetsmamma skrev:

barracuber skrev:
Är det vanligare bland aspergare än andra att lätt få kontakt med djur - nån som vet?

/Barracuber

Läste nånstans (minns inte var förstås, tror det var på Allt för föräldrars föräldraforum under Autismforumsnacket) att man gärna tar aspisar som hundförare i Australien. Det var nåt som gjorde dem extra lämpliga men vad vet jag inte. Antar att det går att googla på...

Jag är utbildad hundförare. Hundar är rättframma och tydliga. De är begripliga på ett helt annat sätt än människor. Djur och jag förstår varandra. I övrigt är jag en välmenande problemlösare. Väninnorna brukar säga "Nu är du sådär grabbig igen. Jag vill älta, inte lösa" och så kan vi agera på det. Tur jag har samarbetsvilliga vänner!

Min dotter kan redan härma anka, ko, hund och katt. Hon är 1,5 år och går inte på dagis.

Hon ser verkligen skillnad på hund och katt när vi är ute. Trots att det finns så många olika hundraser så låter hon som en hund när det kommer en hund och som en katt när vi ser en katt.

Jag brukar också ha lätt för att få kontakt med djur. Jag var bara liten när jag kröp runt på golvet hemma och jamade som en katt trots att jag aldrig träffat något katt på riktigt.

pH skrev: Väninnorna brukar säga "Nu är du sådär grabbig igen. Jag vill älta, inte lösa" och så kan vi agera på det.

Förr ältade jag och grubblade och vände och vred på saker ihop med folk, dels mitt eget, dels deras. Råtröttnade så småningom på att ge folk kraft att orka leva kvar i samma skitsituation en stund till, som det ofta handlar om, istället för att agera.

Det är klart att man kan vilja klaga på en jobbig situation som man ändå valt och vill vara kvar i, men ofta känns det som människor vill må dåligt, vill tycka synd om sig själva och vill dväljas i elände hellre än att våga ta risken att göra nåt åt det och kanske inte lyckas.

Det står mig upp i halsen, även när det är jag själv som är sån (jag jobbar på att inte vara sån, dag efter dag).

Därav oviljan att älta mer än upp till en viss kvot. Eller i alla fall inte bygga på en livslögn. Om folk säger Jag är ledsen och vill kräkas ur mig är det en sak, men om de ber om råd och låtsas vilja lösa och egentligen bara vill tjata och tjyva min energi, tack men nej tack.

Jag tror dessutom mer och mer på att man stannar i det man matar sig själv med. Så har man "förstående" vänner som man ältar vad det nu är med så stjälper ofta vännerna mer än hjälper, som jag ser det. De är ju där och eldar på under Jag är så oduglig eller Det är så synd om mig-brasan.

barracuber skrev:Jag får lätt kontakt med djur - åtminstone kaniner, katter, hundar och hästar. Omgivningen har noterat det också.

Djur är ganska "lättförstådda". Djur är ganska förutsägbara om man vet om hur man själv beter sig i djurets närhet och hur djuret uppfattar detta.
Folk har påpekat också för mig att jag har otroligt lätt att få kontakt med djur, i synnerhet husdjur (inkl hästar).

alfapetsmamma skrev:

pH skrev: Väninnorna brukar säga "Nu är du sådär grabbig igen. Jag vill älta, inte lösa" och så kan vi agera på det.

Förr ältade jag och grubblade och vände och vred på saker ihop med folk, dels mitt eget, dels deras. Råtröttnade så småningom på att ge folk kraft att orka leva kvar i samma skitsituation en stund till, som det ofta handlar om, istället för att agera.

Det är klart att man kan vilja klaga på en jobbig situation som man ändå valt och vill vara kvar i, men ofta känns det som människor vill må dåligt, vill tycka synd om sig själva och vill dväljas i elände hellre än att våga ta risken att göra nåt åt det och kanske inte lyckas.

Det står mig upp i halsen, även när det är jag själv som är sån (jag jobbar på att inte vara sån, dag efter dag).

Därav oviljan att älta mer än upp till en viss kvot. Eller i alla fall inte bygga på en livslögn. Om folk säger Jag är ledsen och vill kräkas ur mig är det en sak, men om de ber om råd och låtsas vilja lösa och egentligen bara vill tjata och tjyva min energi, tack men nej tack.

Jag tror dessutom mer och mer på att man stannar i det man matar sig själv med. Så har man "förstående" vänner som man ältar vad det nu är med så stjälper ofta vännerna mer än hjälper, som jag ser det. De är ju där och eldar på under Jag är så oduglig eller Det är så synd om mig-brasan.

Det där beskrev du väldigt bra!

Min väninna är lyckligtvis mer som jag och ber inte om stöd om hon inte också är beredd att förändra något. Likaså om jag gnäller över nåt så brukar hon ge väldigt konkreta råd om vad man kan göra för att förbättra situationen själv. (Som hon dock brukar få lov att upprepa några gånger innan de riktigt går in.)

DC skrev:Jag gråter lätt när djur och barn far illa. Kan bli riktigt upprörd när jag ser barn eller djur som inte har det bra.

När vuxna mår dåligt vill jag hellre försöka lösa problemet än lyssna och trösta.

Jag gråter inte så lätt men blir också väldigt upprörd när barn eller djur far illa.