Känner att jag tänker för mycket, känner för mycket!
Passar inte in bland människor.
Upplever att man ska va lättsam, flamsig och absolut inte komma dragandes med sanningar
och allvar. Är det någon som har nån aning om hur man ska göra för att passa in.
Orkar inte sitta här själv längre.
Jag har humor, och skämtar gärna, men inte alltid. Snälla ge mig ett råd!

Gå på nån teaterkurs där lär man sig sånt

Maggi skrev:Känner att jag tänker för mycket, känner för mycket!
Passar inte in bland människor.
Upplever att man ska va lättsam, flamsig och absolut inte komma dragandes med sanningar
och allvar. Är det någon som har nån aning om hur man ska göra för att passa in.
Orkar inte sitta här själv längre.
Jag har humor, och skämtar gärna, men inte alltid. Snälla ge mig ett råd!

Det är så att många uppskattar inte en "dramaqueen" man blir en sådan som folk undviker och inte berättar ngt för, specielt när man drar saker till sin spets, inför flera åhörare. Är det någon som behöver veta sanningen eller ngt allvarligt så ta det enskilt...

"Dramaqueen" är väl en sådan som skapar en massa upprörda känslor för att få ett existensberättigande?

Är det något positivt eller eftertraktad att vara ytlig ? Jag förstår inte . Jag ser ingenting bra med att spela för att passa in . Man mår inte bra av det . Tänk att behöva umgås med en tramsig människa som skämtar om allting och det man säger inte tar på allvar .

Nej, men jag upplever omgivningen som ytlig. Jag vill passa in. Jag är ingen dramaqueen, snarare tvärtom.
Men det var lite dumt att försöka öppna sig här, kan inte riktigt förklara vad jag menar, och mår dåligt.

Maggi skrev:Nej, men jag upplever omgivningen som ytlig. Jag vill passa in. Jag är ingen dramaqueen, snarare tvärtom.
Men det var lite dumt att försöka öppna sig här, kan inte riktigt förklara vad jag menar, och mår dåligt.

jag förstår vad du menar men du ska veta att de e svårt när folk inte visar uppmärksamhet till dig, försök o göra nåt annat istället, jag brukar ta fram mobilen o titta i den men man ska aldrig försöka passa in, de e inte bra.

Fråga dig själv vilken nytta du har av ytliga personer. Är det bara rent sällskap så kanske du bör tänka om. Är det däremot t.ex att du vill ha kontakt med någon som de ytliga personerna känner så kanske det är värt det. Skillnaden är när ytliga personer blir ett medel istället för ett mål.

Rent konkret så undvik polariserande ämnen som politik, religion och sex. Avvik inte från de åsikter som verkar vara i konsensus. Var lyhörd för vilka ämnen som avhandlas och hur. Låtsas vara intresserad av samma saker utan att diskutera sådant du saknar kunskap i för djupt. Ta det lungt i början eftersom kroppspråk och tonfall kan vara avslöjande. Något som viktigt är hur konversationen förs snarare än om vad.
Ämnesuppslag: Förhållanden, kläder, inredning, mat, barn.

Kom med sanningen men var lättsam när du säger den.
Då har andra lättare för att öppna upp sig, skämta bort det. Risken är att de tar det mindre allvarligt men du har i alla fall sagt sanningen.
Om du behöver säga sanningen och verkligen få poängen igenom så säg det inte i en lättsam ton utan mer avslappnad men seriös ton. Beroende på vad det är och mycket av allvaret du vill få fram.

Tex komikers brukar ju säga seriösa sanningar som de flesta kan känna igen sig i men berätta det på ett lättsamt/lustigt sätt. Vilket gör att folk kan associera till skämtet och förhoppningsvis skratta åt det.

Man mår inte bra av att göra psykiskt våld på sig själv för att passa in i något man ändå inte passar in i. Bättre då att du försöker hitta ett kontaktnät bland likasinnade.

Maggi skrev:Känner att jag tänker för mycket, känner för mycket!
Passar inte in bland människor.
Upplever att man ska va lättsam, flamsig och absolut inte komma dragandes med sanningar
och allvar. Är det någon som har nån aning om hur man ska göra för att passa in.
Orkar inte sitta här själv längre.
Jag har humor, och skämtar gärna, men inte alltid. Snälla ge mig ett råd!

Dricker alkohol, ser på skitprogram på TV, tycker allt som Kanal 5 visar är SUPERBRA, läser ekonomi på högskolan/alternativt blir kulturtant, köper endast märkeskläder... dvs, självhat.

Skämt åsido. Du låter som en bra människa, fortsätt vara dig själv. Vill du dock kunna smälta in bättre, som redan nämnt i tråden, lär dig teater/rollspel. Det fungerar - har själv praktisk erfarenhet av det - kan verka välfungerande om en laddar upp innan.

Har själv försökt vara någon jag inte är för att "passa" in socialt. Tro mig, det är inte värt det. Du kommer inte att trivas bland dessa människor även om du inbillar dig att du kommer att göra det.

Exakt, du riskerar att bli utbränd av ytliga sociala kontakter som kräver enorma mängder av energi. Skaffa dig riktiga vänner istället, de som förstår hur du funkar och accepterar dig som du är.

Det enda tips jag kan ge är att spela. Testa några gånger och fundera sedan på om du tycker att det är värt det.

Håller med ovanstående med den avvikelsen att de ytliga personerna kan ha något som är intressant nog att göra sig en ansträngning för. Men annars kan man gott släppa det som ett bröd man upptäckte att det var mögligt.

Kan inte ge ett råd, du beskrev nämligen mig själv.

Har svårt att uttrycka det jag känner, men när jag ser människor gå igång och gestikulera och nästan skrika till varandra i eufori, så tolkar jag det per automatik som överdrivet och rent av falskt.

Jobbigt med aspergers och att man inte kan tolka andra människor på rätt sätt.
Mycket fel blir det!

Är förövrigt inte intresserad av ytlighet då jag faktiskt tolkar det som ren falskhet.
Som sagt, mycket fel blir det!

jonteman skrev:Har svårt att uttrycka det jag känner, men när jag ser människor gå igång och gestikulera och nästan skrika till varandra i eufori, så tolkar jag det per automatik som överdrivet och rent av falskt.

De är inne på sådant som engagerar de och saknar återhållsamhet i att uttrycka det?

Ligger väl rätt nära Krigis sakuttryck "gruppskrikande".

Se till att hålla koll på modet och klä dig så moderiktigt som möjligt. Bry dig bara om sådant som händer i nutiden. Glöm historia eller framtid. Befatta dig inte med abstraktioner. Välj relationer och umgänge beroende på om du tycker någon är snygg eller populär bland andra. Räkna allt i poäng. Se till att skaffa dig rätt mobiltelefon.

Jag har varit ner för den här vägen och det är med ett tungt hjärta jag vill påstå att den är extremt svår att gå. Det är väldigt möjligt att det beror på person till person, givetvis, men det är extremt tröttsamt.

Den gjorde mig så frustrerad en dag att jag frågade rakt ut: "Ingen tycker om en lögnare, men ingen tycker om att höra sanningen. Så vad gör man? Leva i lögner och låta alla tycka om en? Eller leva i sanningen och riskera att ingen tycker om en? Tricky business."

Min broder svarade: "Leva i sanningen och riskera att ingen tycker om en. Fuck alla bullshitters är man sann kommer rätt folk in i sitt liv."

Ett bra svar, tycker jag.

Jag kände ändå att man kommer längre med lögner. Det var det intrycket jag fick av precis alla jag träffade och det var riktigt jobbigt. Blev nästan förstörd av det. Att vara som man är var inte tillräckligt, men var det mig det var fel på? Jag kunde inte se felen jag gjorde. Mitt ENDA fel var att jag komplicerade saker genom att "tänka för mycket" som folk så ofta säger att man gör. "Ja", tänker jag. "Hellre för mycket än för lite"!

“The truth is incontrovertible, malice may attack it, ignorance may deride it, but in the end; there it is.” - Winston Churchill

du lämnar lägenheten och bor ute? är väl inte så komplicerat. men skulle knappast rekommendera det..

earlydayminer skrev:Mitt ENDA fel var att jag komplicerade saker genom att "tänka för mycket" som folk så ofta säger

Usch för den där. Skulle nog snarare säga att det gäller att låtsas vara med på ytligheterna tills möjlighet till mer givande relationer uppstår och då kan man lämna det andra vind för våg.

Stora personer har då minsann tänkt riktigt mycket och struntat i personer med snäva referensramar. Det är som flugor, irriterande, behöver ibland ges en örfil, fungerar på simplicitet, och finns överallt men i längden rätt betydelselösa.

Kanske mer viktigt är att bli bättre och utforska. Att tävla och jämföra leder lätt att man tappar bort om målet verkligen har betydelse eller rentav är detrimialt.

Frågor du kanske borde ställa dig själv,
1) varför vill du bli ytlig? Är det för att få vänner?
2) är det verkligen dessa ytliga människor du vill ha som vänner? Är dom roliga trevliga och personer du faktiskt vill och skulle uppskatta att umgås med?
3) hellre med dom än ensam?

Jag tror att få ytliga människor faktiskt tycker om ytlighet, de kanske tycker om mode etc och om att prata om det. Men generellt så tror jag att mest att de mår dålig av det och går runt och är avundsjuka på varandra, om de faktiskt inte på riktigt är riktiga vänner. Vilket deffinitift inte alla är i grupper.
Du skall inte ändra på dig för andras skull, du är troligen jättefin både på insidan och utsidan som du redan är.
Har du faktiskt försökt att hänga med dom och vara dig själv?
Kanske ser dom ditt härliga jag och struntar i hur du ser ut.

mango skrev:Jag tror att få ytliga människor

Det är troligen ytterst få som definierar sig som ytliga, de kanske (enligt egen mening) anser att de fördjupar sig i ämnen som vi tycker är ytliga.