Hur berättade du det?

av **Jb_blomman** » 2012-06-25 20:23:25

I början efter en utredning känns det som att man har 1000 frågor. Jag har letat och jag har inte hittat den tråden jag letar efter. Min fråga är :

Hur berättade ni för familj/släkt/vänner om er diagnos?

av **SwordlessLink** » 2012-06-25 20:49:48

Enklast är väl bara att säga det. Tyvärr försvann många av mina vänner när jag berättade det, men jag förstår ju varför, vilken NT vill umgås med sådana som oss liksom.

av **Choklad** » 2012-06-25 21:00:20

Min familj och nära släkt vet att jag är under utredning, har varit öppen om allt hela vägen hittills. Har sagt att jag har en tid hos psyk när jag haft det. Har inte fått svar på utredningen men det kommer knappast bli ett stort avslöjande när mina anhöriga får reda på utgången.

Har inte en enda vän som reagerat negativt på att jag går till psyk eller att de tror jag har aspergers bland annat.
Den enda som är avståndstagande från att prata om det är en äldre släkting men inget avstånd från mig som person för den sakens skull.

av **Jb_blomman** » 2012-06-25 23:13:10

Choklad skrev:Min familj och nära släkt vet att jag är under utredning, har varit öppen om allt hela vägen hittills. Har sagt att jag har en tid hos psyk när jag haft det. Har inte fått svar på utredningen men det kommer knappast bli ett stort avslöjande när mina anhöriga får reda på utgången.

Har inte en enda vän som reagerat negativt på att jag går till psyk eller att de tror jag har aspergers bland annat.
Den enda som är avståndstagande från att prata om det är en äldre släkting men inget avstånd från mig som person för den sakens skull.

Ja det där med äldre känner jag igen då min mormor nästan blev lite sur eller rättare sagt blev väldigt sur och la på luren. Nu sitter jag och filar på ett faktablad om mig och mina funktionshinder. Dels för att underlätta för dem varför jag bete mig lite som jag gör emellanåt och dels för att underlätta det för mig att inte försöka hamna i ångestläge bla.

av **Choklad** » 2012-06-26 1:49:54

Jb_blomman skrev:Ja det där med äldre känner jag igen då min mormor nästan blev lite sur eller rättare sagt blev väldigt sur och la på luren. Nu sitter jag och filar på ett faktablad om mig och mina funktionshinder. Dels för att underlätta för dem varför jag bete mig lite som jag gör emellanåt och dels för att underlätta det för mig att inte försöka hamna i ångestläge bla.

De flesta äldre är ju uppvuxna med att det är skamligt med diagnoser och tabu att prata om så jag förstår det ändå. Just för att det är så skamligt för vissa med diagnoser och psykiatri så pratar jag om det, desto fler som pratar om det desto mer accepterat blir det tills slut.

Jättebra att göra ett litet fakta-blad, kan tänka mig att din mormor lättare tar det till sig då. man läser gärna färdigt något av ren nyfikenhet i vilket fall som helst och hon kan inte lägga på luren till ett fakta-blad.
Mina föräldrar kan det mesta sedan innan pga mina syskon så jag behöver inte något sådant som tur är. Närmsta släkten är också lite insatta, men jag har blivit specialbehandlad av all hela mitt liv utan diagnos så det behövs inte ändras något där och jag har alltid varit accepterad.

av **Zombie** » 2012-06-26 3:05:19

Bra om man kan säga det, men man måste inte. Det beror så mycket på hurdana folk är och vilka man vill eller måste ha med att göra. Sorgligt om inte ens närmaste skulle tåla ett sådant besked, men kan ändå vara bra att tänka på att man har sin frihet.

Man kan också portionera ut praktiskt nödvändiga delar i form av att såhär funkar jag som person, utan att nämna någon diagnos.

Faktablad kan säkert vara bra, och dina närstående vet ju du mer om än jag; men många fattar inte det de bara läser eller hör om utan behöver se det i verkligheten, så kanske man inte klarar sig utan personlig förklaring i skarpt läge ändå. Å andra sidan kanske det då kan hjälpa en själv att ha strukturen hos ett faktablad i ryggen...

Sett trådtipsen en bit ner här, under "Hur öppen skall man vara med sin diagnos?"?:
http://www.aspergerforum.se/metatrad-hitta-ratt-trad-snabbt-t13281.html

av **Sheyen** » 2012-06-26 7:02:26

Jag berättade om resultatet av utredningen, helt enkelt. Jag vet inte om mina släktingar (förutom syskon och föräldrar) vet att jag har diagnoser, men jag tror att de vet det.

av **Meppe** » 2012-06-26 7:17:44

Jag valde helt lugnt att inte berätta något. Det är ingen skyldighet att berätta. Mitt val beror på att jag bor i en by där alla känner alla, och det skvallras om allt. Jag har tidigare fått bevisat för mig att det är viktigare att ha något att skvallra om än att respektera min integritet, så valet var lätt.

Jag dolde hela utredningen. Gick dit på mina håltimmar, hemma hittade jag på någon ursäkt till att jag inte kom hem (ändringar i schemat, annat att göra osv). Jag fick min diagnos några dagar efter att jag fyllt 18, och hon som gav den erbjöd sig att ringa till min mamma och berätta (Varför är det alltid min morsa de vill ta kontakt med?!), men jag sa att jag sköter det själv, och tog hennes telefonnummer ifall frågor skulle uppstå.

I skolan var jag naiv och nämnde det för en person på MSN. Hon ville inte ha med mig att göra efter det. En aspie-kompis började vid ett tillfälle klaga på sina lärare, som behandlade henne som förståndshandikappad. Då nämnde jag i förbifarten att jag också fått diagnosen. Det har inte funnits något behov av att ta upp det igen, men det var en sak borta från min att göra lista.

av **Anna med fyra** » 2012-06-26 7:43:20

Min mamma, min man och barn samt en person på jobbet är de enda som vet. De förstnämnda har varit med genom hela utredningen,kollegan berättade jag för enbart för att jag hade behov att berätta det för någon och se hur den personen reagerade. Jag har förtroende för denna person och hen jobbar med just NPF men är i min uppfattning inte vidare kunnig. Hen blev överraskad och väldigt fascinerad, personens föreställning kring AS blev nog aningen rubbad, om man uttrycker sig milt.

Kommer förmodligen inte berätta för någon annan men har ibland lust att göra det, enbart för att få förklara.

av **LilithSvalin** » 2012-06-26 11:55:16

Jag skrev att jag fått diagnosen på Facebook samma dag som jag fick diagnosen bekräftad. Ingen har reagerat negativt på det där. Dock är jag liter orolig för hur farmor har tagit det. Enligt pappa vill hon prata ut om det nästa gång vi träffas.

av **KaosPrinsessa** » 2012-06-26 16:59:38

Eftersom jag alltid har haft psykiska problem och varit inom psykiatrin sen jag var ca 5 år, så tyckte mina vänner och familj att det var bra att få ett svar på varför.
Så jag sa det bara helt enkelt. Har dessutom ingen kompis som är diagnosfri,även om alla inte har NPF-diagnos.

av **Tyler_Durden** » 2012-06-26 17:08:08

Inte ngn överraskning för nån som känner mig. Redan på BVC märktes att jag var annorlunda, blev skickad till BUP i 3-års åldern. Så alla var bara glada att få veta varför.

av **KalleKus** » 2012-06-26 17:39:46

Jag tänker inte gå runt och säga nåt om det till alla direkt... :mrgreen:

Finns ingen anledning.
Men måste ju till AF för att kunna få anpassning så jag kan få jobb!
Annars så vet bara min partner och mina föräldrar vad utredningen visat. Tror dock min mor sagt det till sin mor och ev nån mer... hon är inte vidare respektfull mot mig tyvärr. :-)Raging

Fick utlåtandet idag och det visar ju vad jag redan vet och bekräftar en ojämnhet och vad jag har svårt med.
Hoppas verkligen att det här ska leda till att jag kan få ett arbete som fungerar i längden! :-)Happy

För det är det jag behöver hjälp med.
Jag vill ha ett vanligt liv, men inte till priset av att må dåligt varje dag som det varit hitills.

av **Baba Jaga** » 2012-06-26 18:36:25

Lycka till, KalleKus! Må dåligt varje dag låter hemskt. Hoppas du nu får något juste jobb!
Jag är ju pensionerad och slapp vara öppen med min diagnos i arbetslivet. (Vete fasen om jag hade klarat det. Folk skvallrar ju så förbaskat.)
Privat har jag bara berättat för tre nära vänner att jag har AS.
En sa "Det har du inte alls, det! Det vet väl jag."
En trodde att jag hade druckit för mycket och bara svamlade.
En sa "Ja, vadå då, jag gillar dig som du är!"
Gissa vilket som gjorde mig gladast? :wink:

av **KalleKus** » 2012-06-26 18:57:37

Baba Jaga skrev:Lycka till, KalleKus! Må dåligt varje dag låter hemskt. Hoppas du nu får något juste jobb!
Jag är ju pensionerad och slapp vara öppen med min diagnos i arbetslivet. (Vete fasen om jag hade klarat det. Folk skvallrar ju så förbaskat.)
Privat har jag bara berättat för tre nära vänner att jag har AS.
En sa "Det har du inte alls, det! Det vet väl jag."
En trodde att jag hade druckit för mycket och bara svamlade.
En sa "Ja, vadå då, jag gillar dig som du är!"
Gissa vilket som gjorde mig gladast?

Tack.

Jag tror nog att det ska bli bra nu!

Ja jag mådde inte bra psykiskt när jag arbetade tyvärr...

Men jag vill ju ha ett vanligt liv och där ingår ju såklart också ett arbete.

Skvaller bryr jag mig inte lika mycket om (inte alls) som jag bryr mig om att ha samma möjligheter till ett jobb och en inkomst som de som inte är så stresskänsliga har.

av **Jb_blomman** » 2012-06-26 23:26:49

Zombie skrev:Bra om man kan säga det, men man måste inte. Det beror så mycket på hurdana folk är och vilka man vill eller måste ha med att göra. Sorgligt om inte ens närmaste skulle tåla ett sådant besked, men kan ändå vara bra att tänka på att man har sin frihet.

Man kan också portionera ut praktiskt nödvändiga delar i form av att såhär funkar jag som person, utan att nämna någon diagnos.

Faktablad kan säkert vara bra, och dina närstående vet ju du mer om än jag; men många fattar inte det de bara läser eller hör om utan behöver se det i verkligheten, så kanske man inte klarar sig utan personlig förklaring i skarpt läge ändå. Å andra sidan kanske det då kan hjälpa en själv att ha strukturen hos ett faktablad i ryggen...

Sett trådtipsen en bit ner här, under "Hur öppen skall man vara med sin diagnos?"?:
http://www.aspergerforum.se/metatrad-hitta-ratt-trad-snabbt-t13281.html

TACK! har gett mig många svar, även svar på annat som en del bidrag osv

:-)088

även TACK till er andra för era svar.

av **Fortuno** » 2012-06-28 1:17:09

I och med att någon av mina föräldrar skulle fylla i ett frågeformulär om min barndom och uppväxt, som en del av utredningen, så var jag rätt tvungen att berätta. :-)Happy

Men jag förstår oron, det är väldigt svårt att hitta öppningsfraser ibland.
"Jorå...såatte det är såhär,va....."

av **Autismsmurfen** » 2012-06-28 1:23:34

Mina föräldrar var med när jag fick diagnosen. Har inte berättat det för några andra i familjen. Bara onödigt, de vet ju redan hur jag är och behöver inte veta min svårigheter.

av **Eos** » 2012-07-02 1:23:23

Min man var med under utredningen så honom behövde jag ju inte berätta för. Men jag minns när jag fick insikten om att jag kanske hade asperger, och då trodde han först jag var galen... men när han började läsa på så höll han till slut med mig och var väldigt stöttande.

Strax efter utredningen berättade jag om min diagnos för en barndomskompis som jag ännu har lite kontakt med och tycker mycket om. Jag fick inga konstiga reaktioner av henne, utan hon tyckte det var bra att jag fått veta så jag kunde få svar på många frågor och så vidare. Jag berättade via facebook-chatten för vi har förstår varandra rätt bra och hon tar inte illa upp om man berättar viktiga saker via chatt. Jag skrev väl rätt ut bara att jag fått en diagnos och hon läste på lite om asperger efter det.

Jag har också berättat för en kompis på högskolan, som apropå ingenting när vi satt och pluggade inför en tenta. Inga konstiga reaktioner där heller, bara välmenande, nyfikna frågor. Släkt och föräldrar har jag inte berättat för alls. De skulle inte förstå.

Hur berättade du det?

Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Re: Hur berättade du det?

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in