Har en toddler som i bland får riktigt starka meltdowns. Han har lixom jag Asperger. Jag mins från min egna barndom hur min pappa bara stod som ett konstigt frågetecken och tittade på mig när jag hade mina meltdowns. Som gjorde dom ännu mer utdragna eftersom jag kände att han inte hjälpte mig eller förstod mig. Har du tips på hur man effektivt kan bemöta dessa får du jättegärna komma med tips. Gärna baserat på egna erfarenheter.

Förr fick man ett rejält kokstryk, sen efter barnagaförbudet då man inte fick misshandla barn längre till mångas förtret, fick man genomlida psykisk tortyr istället som jag lider av än. Men enklast är väl ändå att vänta ut utbrotten, för de går ju över trots allt och då är det väl en kram som funkar bäst, även om man skulle vilja skälla ut ungjäveln...

Hvordan utspiller ditt barns meltdowns seg da?

Jeg tror det er viktig at man som voksen forsøker å legge merke til hvordan barnet opptrer i forkant av et meltdown og forstå hva som utløser det. Deretter kan man forsøke å fjerne barnet fra det som kan utløse meltdown i fremtiden. Kanskje kan man også øve barnet i mindre utagerende måter å gjennomgå et meltdown på?

Jeg tror det viktigste er å ikke bidra til at det blir verre enn det er, f.eks. ved å kjefte eller krangle. Jeg tror det er viktig å opptre behersket og kanskje nærværende, men ikke aktiv, argumenterende og påtrengende. Jeg tror dessuten det er viktig å opptre behersket og si eller vise at barnet ikke har gjort noe fryktelig ved å ha et meltdown - spesielt i etterkant. Jeg tror det er viktig at barnet ikke påføres en skyld- eller skamfølelse for meltdowns og at det kan være en fordel å forsikre barnet, i etterkant, om noe som kjennes som en bekreftelse på at det går bra.

Härdsmälta heter det väl på svenska?
Härdsmälta är en "snabb kollaps i ett system" enligt synonymer.se

Lyssna. Så man vet varför personen är arg.

Mina föräldrar skrattade bara åt mig. Vad jag minns (var väldigt ung) så tyckte jag de var dumme och hade velat att de tagit mig på allvar och förstått mig. Jag minns inte vad som satte igång dem men kan säkert varit vad som helst som jag tyckte var olidligt.

kiddie skrev:Mina föräldrar skrattade bara åt mig. Vad jag minns (var väldigt ung) så tyckte jag de var dumme och hade velat att de tagit mig på allvar och förstått mig. Jag minns inte vad som satte igång dem men kan säkert varit vad som helst som jag tyckte var olidligt.

Har också varit med om det, Tycker det är barnmisshandel och respektlöst!

Maggi skrev:

kiddie skrev:Mina föräldrar skrattade bara åt mig. Vad jag minns (var väldigt ung) så tyckte jag de var dumme och hade velat att de tagit mig på allvar och förstått mig. Jag minns inte vad som satte igång dem men kan säkert varit vad som helst som jag tyckte var olidligt.

Har också varit med om det, Tycker det är barnmisshandel och respektlöst!

Lo de av at dere hadde meltdown? Gjorde de narr av dere?

Jeg kan le hysterisk eller tilsynelatende uten grunn når jeg snart får meltdown etc. Da ler jeg jo selvsagt ikke av personer, men det kan faktisk hende noen tror jeg ler av dem - fordi jeg ikke kan gjøre rede for hva jeg ler av.

Batte skrev:Lo de av at dere hadde meltdown? Gjorde de narr av dere?

Ja. Men jag tror det var min mammas sätt att låtsas att det inte var så farligt, ifall någon skulle se så tänkte hon väl att det skulle se mindre dramatiskt ut.

kiddie skrev:

Batte skrev:Lo de av at dere hadde meltdown? Gjorde de narr av dere?

Ja. Men jag tror det var min mammas sätt att låtsas att det inte var så farligt, ifall någon skulle se så tänkte hon väl att det skulle se mindre dramatiskt ut.

Uff, det hørtes ikke ut som en bra håndtering av situasjonen. Klart det ikke gjør saken noe bedre at noen ler av en. Hva burde hun ideelt sett gjort, synes du?

Batte skrev:Uff, det hørtes ikke ut som en bra håndtering av situasjonen. Klart det ikke gjør saken noe bedre at noen ler av en. Hva burde hun ideelt sett gjort, synes du?

Jag vet inte. Ibland när vi var ensamma försökte hon hålla fast mig istället och det var ännu värre.

Eftersom jag inte minns riktigt vad som gjorde att jag reagerade så är det svårt. När jag blev äldre var det ofta för att de ville att jag skulle göra något jag inte ville. Typ simpla saker som att jag ville ha en viss tröja och min mamma hade valt en annan åt mig.

Jag vet inte vad som man ska göra som förälder i det fallet, vänja barnet vid att man inte får som man vill, eller att föräldrarna inser att den tröja mamman valt är så förskräcklig att man får panik av den.

Mitt råd är att vänta.
Låt barnet få lugna ner sig på egen hand.
Men det är skitsvårt ibland... speciellt om man själv har AS och är lättstressad.
Ibland måste man ju iväg nånstans snabbt t ex.
Men gör ingen grej av det.
Tror det blir bättre när barnet blir äldre.
Vad orsakar utbrottet?
Stress..?
För mycket runt omkring?
Snabba förändringar utan att barnet förstår som gör att hon/han förlorar tryggheten?
Det var mina värsta farhågor som barn iallafall.

kiddie skrev:

Batte skrev:Lo de av at dere hadde meltdown? Gjorde de narr av dere?

Ja. Men jag tror det var min mammas sätt att låtsas att det inte var så farligt, ifall någon skulle se så tänkte hon väl att det skulle se mindre dramatiskt ut.

På den tiden, du är några år yngre än mig, så behandlade man barn på ett lite okänsligt sätt, det var som att man inte trodde barn kände så stora känslor, dom är ju bara barn liksom, inte så noga! Det var tidsandan tror jag. Och föräldrarna hade fått en ännu "råare" uppfostran själva.
Iallafall mina...

Det viktigaste är att ungdjäveln lär sig att det är föräldrarna som bestämmer.

Maggi skrev:På den tiden, du är några år yngre än mig, så behandlade man barn på ett lite okänsligt sätt, det var som att man inte trodde barn kände så stora känslor, dom är ju bara barn liksom, inte så noga! Det var tidsandan tror jag. Och föräldrarna hade fått en ännu "råare" uppfostran själva.
Iallafall mina...

Absolut. Det var en striktare uppfostran vi fick i vår generation. Den var ganska hård. Samtidigt vill jag nog inte påstå att den var så skadlig som vissa vill att den ska låta som. Min barndom var ändå trygg. Jag kände mig inte rädd och visste att det skulle bli mat och sådana saker, att man skulle få en och annan leksak.

Det jag faktiskt inte fattar är att mina föräldrar lyckades kliva in i den mer moderna eran och faktiskt acceptera mycket. Det var rena natta när de växte upp. Ingen av dem minns mycket från sin barndom, det var mycket som var väldigt hårt och kämpigt. Och man känner att de inte vill minnas heller. Ena förälderns syskon blev agad mycket i skolan för att han inte lyckades lära sig kristliga saker utantill. De gick i skolan på lördagar. Min ena förälder gick bara åtta år i skolan med två år engelska, men lyckades läsa upp sig efter det och få en bra utbildning och ett bra jobb. Det var relativt fattiga hem och båda mina föräldrar är högkänsliga, de fick verkligen tvinga sig in i roller som arbetare och föräldrar på ett sätt som både inte accepterade dem för vad de var och att det var alldeles för intensivt. De kämpade verkligen stenhårt båda två.

Sådant insåg jag inte när jag var i konflikt med dem som tonåring och kände att de ville "mörda" mig, de ville att alla skulle vara normala utåt, jag fick dissociationskänslor av att de försökte ta bort vad som var jag. Jag kände hur jag simmade i ett ingenting i en slags känsla av att bli galen. Jag hade utbrott även som tonåring. Ofta var det för att de försökte ändra mig, eller oxo för att de ändrade i omgivningen, pallade inte det heller. Jag kunde få kompletta psykbryt. Då sa de bara Sluta fjanta dig.

Lätt att tycka att de skulle veta bättre men hur skulle de det när de själva blivit behandlade mycket hårdare? Min ena förälder var mobbad i skolan och gjorde allt för att ändra sin personlighet så hen har en persona utåt som är genomtrevlig, och en för sig själv som är mer som hen är på riktigt. Den andra föräldern fick glatt anpassa sig till en utbildning hens mamma valt som inte alls passade, blev då blyg och tillbakadragen utåt och aggressiv mot familjen. Eftersom det som syntes utåt var viktigast, det tyckte båda mina föräldrar.

Själv kände jag mig övergiven av dem och tänkte som 13-åring att de bryr sig mer om främlingar än sin egen familj.

Som tonåring fick jag bara utbrott hemma så de hade ingen publik, men ändå tyckte de bara att jag skulle sluta fåna mig. Kunde ligga på golvet och skrika, det var ungefär samma sorts meltdowns som när jag var liten. Mina föräldrar oroade sig inte för att det skulle vara något fel. Tillvaron gick nog snabbt för dem så något sådant hann de säkert inte tänka.

Känns ändå bra att ha ett större perspektiv nu.

Som de själva blev behandlade slapp jag iallafall.

Vad är ett autistiskt meltdown? Hur skiljer det sig från när en annan människa bryter ihop?

Att det är starkare, tror jag. Av "vanligt folk" tolkas det som att man överreagerar. När det gäller vuxna människor förväntas man kunna behärska sig om inte något traumatiskt inträffat. När det gäller barn tycker omgivningen kanske att det är bortskämt/att föräldrarna inte kan uppfostra det.

Det finns beskrivningar i tidigare trådar:

meltdowns-t35475.html
meltdown-vs-angest-panikattack-t28094.html
asperger-meltdown-neurologisk-storm-t12923.html

Bjäbbmonstret skrev:Vad är ett autistiskt meltdown? Hur skiljer det sig från när en annan människa bryter ihop?

Tror också att när en annan människa bryter ihop är det ofta i mer rena känslor. man kanske blir extremt sorgfylld, extremt ledsen, arg för att man är ledsen eller frustrerad. Man kan oxo bli väldigt rädd eller ångestfylld.

Ett meltdown skulle jag säga inte har dessa känslor. Det var mer en mix av att all var åt helvete, inget skulle bli bra, ingen förstod, alla bara hittade på förklaringar till ens beteende, man blev helt konstig i skallen av det, man blev knäpp av att inte bli förstådd, galen av att något förändrats eller blivit fel på något annat vis, som om man aldrig skulle passa i världen igen. Att hela världen var förstörd!!!

När jag bara blivit överstressad och kastat saker har jag inte riktigt räknat det som ett meltdown eftersom det inte rått några känslor som drar åt fel håll på något vis, och blir ohanterbara därför, utan då har jag mer vetat att detta är stress. De gånger jag som vuxen faktiskt flippat ordentligt och smackat till mig själv med t ex porslin har ofta varit en kombo av trötthet, stark stress och en utlösande faktor som att någon varit taskig. Detta kan kanske räknas som meltdown oxo.

Har haft sammanbrott då jag bara slagit knytnäven i väggen t ex, slitit mitt hår och känt mig extremt upprörd, men då jag känt till både orsaken och kunnat förstå känslorna känns det mindre som ett meltdown.

Det är min högst personliga definition!!!

Men om man återgår till TS, så skulle jag velat att någon hade förklarat att bara för att något blivit fel kommer det inte alltid vara fel, det kommer kännas OK sedan, det blir bra! Och att det då när det lugnat ner sig går att tala om varför härdsmältan kom, jag skulle velat att de ville veta det. Jag hade velat bli erbjuden att berätta efteråt vad som kändes så fel. Och om det var ett missförstånd, t ex att någon trodde jag sagt eller gjort något jag inte hade, så hade jag velat att det blev utrett och att de var på samma tolkning som jag. Eller att de skulle förstått att det faktiskt blev för mycket med vissa förändringar eller att de gjorde saker utan att fråga mig. Det hade nog varit OK att jag inte fick "bestämma", bara jag fick uttrycka hur upprörande detta var. När jag var en aspieunge var det väldigt mycket som kunde bli "fel". Kunde räcka med att någon sa ta på dig regnkappan när jag redan tänkt göra det. Att inte få dela värld med de andra, att inte vara i samma bubbla, var väldigt svårt. Att ingen riktigt förstod hur katastrofal man kände att situationen var. Blev rätt ensamt.

Bra beskrivning Kiddie! På pricken!

Monica Bergenek bloggar om meltdowns:

http://bergenek.se/vad-ar-ett-meltdown/

Under rubriken 'Skäms över min ilska' skriver jag lite om mitt temprament i fängelset.
http://brottochstraff.simplesite.com/438392239

kiddie skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Vad är ett autistiskt meltdown? Hur skiljer det sig från när en annan människa bryter ihop?

Tror också att när en annan människa bryter ihop är det ofta i mer rena känslor. man kanske blir extremt sorgfylld, extremt ledsen, arg för att man är ledsen eller frustrerad. Man kan oxo bli väldigt rädd eller ångestfylld.

Ett meltdown skulle jag säga inte har dessa känslor. Det var mer en mix av att all var åt helvete, inget skulle bli bra, ingen förstod, alla bara hittade på förklaringar till ens beteende, man blev helt konstig i skallen av det, man blev knäpp av att inte bli förstådd, galen av att något förändrats eller blivit fel på något annat vis, som om man aldrig skulle passa i världen igen. Att hela världen var förstörd!!!

När jag bara blivit överstressad och kastat saker har jag inte riktigt räknat det som ett meltdown eftersom det inte rått några känslor som drar åt fel håll på något vis, och blir ohanterbara därför, utan då har jag mer vetat att detta är stress. De gånger jag som vuxen faktiskt flippat ordentligt och smackat till mig själv med t ex porslin har ofta varit en kombo av trötthet, stark stress och en utlösande faktor som att någon varit taskig. Detta kan kanske räknas som meltdown oxo.

Har haft sammanbrott då jag bara slagit knytnäven i väggen t ex, slitit mitt hår och känt mig extremt upprörd, men då jag känt till både orsaken och kunnat förstå känslorna känns det mindre som ett meltdown.

Det är min högst personliga definition!!!

Men om man återgår till TS, så skulle jag velat att någon hade förklarat att bara för att något blivit fel kommer det inte alltid vara fel, det kommer kännas OK sedan, det blir bra! Och att det då när det lugnat ner sig går att tala om varför härdsmältan kom, jag skulle velat att de ville veta det. Jag hade velat bli erbjuden att berätta efteråt vad som kändes så fel. Och om det var ett missförstånd, t ex att någon trodde jag sagt eller gjort något jag inte hade, så hade jag velat att det blev utrett och att de var på samma tolkning som jag. Eller att de skulle förstått att det faktiskt blev för mycket med vissa förändringar eller att de gjorde saker utan att fråga mig. Det hade nog varit OK att jag inte fick "bestämma", bara jag fick uttrycka hur upprörande detta var. När jag var en aspieunge var det väldigt mycket som kunde bli "fel". Kunde räcka med att någon sa ta på dig regnkappan när jag redan tänkt göra det. Att inte få dela värld med de andra, att inte vara i samma bubbla, var väldigt svårt. Att ingen riktigt förstod hur katastrofal man kände att situationen var. Blev rätt ensamt.

Tack, ska läsa. Måste sova vidare nu.

Bjäbbmonstret skrev:Vad är ett autistiskt meltdown? Hur skiljer det sig från när en annan människa bryter ihop?

Eller från vanligt trots? Runt 3-års-åldern får ju de flesta barn sina utbrott, och det brukar komma igen då och då, fast inte lika starkt.

AutisticArt skrev:Har en toddler som i bland får riktigt starka meltdowns. Han har lixom jag Asperger. Jag mins från min egna barndom hur min pappa bara stod som ett konstigt frågetecken och tittade på mig när jag hade mina meltdowns. Som gjorde dom ännu mer utdragna eftersom jag kände att han inte hjälpte mig eller förstod mig. Har du tips på hur man effektivt kan bemöta dessa får du jättegärna komma med tips. Gärna baserat på egna erfarenheter.

Är inte han i trotsåldern? Det brukar ju bli bättre. Annars är det ju väldigt individuellt olika vad som funkar. Jag skulle observera vad som funkar.