Tänkte att man på den här tråden kan tipsa varandra om knep på hur man lättare kan undvika ångest. Själv skriver jag scheman, tar medicin och andas i fyrkant och slappnar av några gånger dagligen.

Svårt att undvika ångest tror jag, det är nog viktigare att man accepterar den, låter den finnas där, tränar på att leva med det, inser att det inte är nånting farligt och att det går att göra den mindre.
När jag får som mest ångest så sätter jag mig vid datorn och spelar (för att tänka på annat och på så sätt glömmer jag bort ångesten och då försvinner den efter ett tag) eller så brukar jag lägga mig på sängen och vila 10-30 min.

Om man har mycket ångest kan man inte tänka bort den eller distrahera sig för att bli av med den.

On Topic: Jag använder Zoloft, Oxascand och Theralen för att lugna mig och få ro i i kroppen. Det fungerar jättebra. Får små autistiska utbrott ibland, men de är lättare att hantera nu än förr.

Venlafaxin och vägrar att utsätta mig för saker jag inte mår bra av och att träffa folk jag inte gillar.
Har insett att jag f-n inte tycker om människor...
Jo mina barn älskar jag och min sambo oftast.
Men andra skiter jag i.
Helt ärligt.

Är helt ångestfri tack vare min Iktorivil. Har haft den i ca 10 år o aldrig haft ångest. Blev väl lite nervös när det stod 8 poliser med dragna vapen o sa till mig att komma ut med händerna synliga. Det är nog det ända.

Innan jag började med benzo (började med Sobril, sen Xanor) så hade jag en djävulsk ångest hela tiden.

Jagers skrev:Svårt att undvika ångest tror jag, det är nog viktigare att man accepterar den, låter den finnas där, tränar på att leva med det, inser att det inte är nånting farligt och att det går att göra den mindre.

Jag tror att mycket ligger i att acceptera och ställa sig lite på sidan om och betrakta den, men det funkar förstås till en viss gräns och kräver massor av övning. Det handlar om hur intensiv, långvarig och handikappande ångesten är. Om den går ut över sömnen och dränerar en helt på livsgnistan. Man ska inte acceptera att må hur dåligt som helst. Det är destruktivt i längden. Då har man kommit för djupt ned i den och bör söka hjälp.

Själv är jag hjälpt av en underhållsdos fluoxetin mot återkommande depression, som i viss mån hjälper mot ångest. En medicin kan aldrig ta bort ångest helt, bara förbättra en del.

Min hjälp är att koncentrera mig på kroppshållning, andning, låta andningen bli djup och lugn, utan att styra den. Jag har mycket hjälp av basal kroppskännedom där andning, hållning och medveten närvaro är hörnstenar. Basal kroppskännedom (BK) finns på habiliteringen i Linköping.

Ibland hjälper det bäst med en promenad/träning om rastlösheten är värst. Pyssla eller göra något som kräver fullt fokus kan hjälpa vid måttliga besvär. Ibland är det rätt att fråga sig själv om vad det är som är så hemskt och våga släppa fram gråten. Det kan förlösa många spänningar. En samlad uppsättning med olika strategier och erfarenheter av när det faktiskt fungerade - är bra att ta till. Om det första verktyget inte fungerar just då, kan man prova nästa.

Reduktionsprincipen är viktig i mitt fall.
Jag undviker sånt jag mår dåligt av. Mingel och shopping i grupp och sånt.
Jag skär bort de bitarna ur mitt liv helt enkelt.

Autismsmurfen skrev:Själv skriver jag scheman

Det undviker jag helst, planerar jag så blir det bara längre tid man hinner bygga upp ångesten på.

Jag har ingen ångest-diagnos men har viss ångest inför vissa saker. Har haft fåtalet "panikångest-anfall"(eller vad man säger) då finns det inget att göra. Det jag har ångest för kör jag på och gör ändå och då känner jag att jag har "vunnit" över ångesten och det blir lättare nästa gång. Hade social fobi som yngre och botade den på det sättet med att bara köra på.

Använder mig av fokus-skiftning, autogen träning och djupandning vid lätt till måttlig ångest. Planering om jag behöver göra en färd någonstans och listor. Är jag utomhus har jag alltid musik så länge jag inte har sällskap.

Just nu får jag AS-anpassad KBT för just ångesthantering och nya tips och tricks dyker upp lite då och då.

Vid flashbacks och panikattacker tar jag lugnande för att dämpa det värsta (då ingenting annat fungerar i de tillstånden, och det är knappt att medicin gör det) men mest försöker jag bara sova bort det.

Om jag vet att det är något som jag måste genomföra trots att det ger mig ångest, t.ex. en familjenmiddag, tar jag en oxascand när jag känner ångesten komma, annars funkar alkolhol i måttliga mängder i de situationerna också.

Annars brukar maken skicka iväg mig till gymmet när han ser att jag börjar få tom blick och utbrott över det mesta .

Går i DBT och där pratar vi mycket om att acceptera det som är svårt, som t.ex. ångest, men utan att helt gå in i den, men att kunna se på ångestkänslan som den är och inse att den är vad den är, en känsla, och att den går över. Sen lär vi oss olika strategier för att inte fastna i känslan, utan att agera på ett sätt som kan göra att den minskar (aktivera sig med något annat, agera tvärt emot vad man känslomässigt vill, mm). Det är svårt, men just att kunna se känslan lite utifrån kan göra att man kan känna sig lite mer i kontroll i situationen.

Nihilith skrev:Använder mig av fokus-skiftning, autogen träning och djupandning vid lätt till måttlig ångest. Planering om jag behöver göra en färd någonstans och listor. Är jag utomhus har jag alltid musik så länge jag inte har sällskap.

Just nu får jag AS-anpassad KBT för just ångesthantering och nya tips och tricks dyker upp lite då och då.

Vid flashbacks och panikattacker tar jag lugnande för att dämpa det värsta (då ingenting annat fungerar i de tillstånden, och det är knappt att medicin gör det) men mest försöker jag bara sova bort det.

Intressant! Du får gärna komma med alla tips ni får eftersom jag själv har mycket ångestproblem som jag tror främst beror på AS-problematiken.

KrigarSjäl skrev:Reduktionsprincipen är viktig i mitt fall.
Jag undviker sånt jag mår dåligt av. Mingel och shopping i grupp och sånt.
Jag skär bort de bitarna ur mitt liv helt enkelt.

Blir inte det väldigt begränsande? Men du kanske inte får ångest annat än i rent vämjeliga situationer? I så fall är det ju en ypperlig strategi. Själv får jag ångest av utmaningar som jag behöver och också av helt vardagliga situationer som är svåra att undvika, eller t.o.m. inte önskvärda att undvika, samt när livet borde vara som allra mysigast. Det suger.

Min strategi är nog mest att bita ihop och härda ut. Och att påminna mig själv om att det är mitt alarmsystem som överreagerar och att det bara kommer att fortsätta göra det om jag ger efter för det, och att känslan är tillfällig även om det inte känns så. Samt försöka finna en balans mellan inre och yttre stimuli. Unna mig att klappa ihop ibland när jag blivit överbelastad av intryck och försöka att inte övertolka det.

Och flirta. Det är nog vad som fungerar allra bäst. Fast bara med någon speciell.

Nihilith skrev:AS-anpassad KBT

Intressant! Du får gärna berätta mer om hur den skiljer sig från vanlig KBT. Det behövs verkligen fler behandlare som har djupare förståelse för AS.

Jag vet en person med AS som fick KBT av någon självgod snubbe. Han raljerade med en märklig jargong som mest verkade gå ut på att demonstrera sin makt. Eftersom han inte förstod att patienten hade AS och behövde konkret och tydlig kommunikation utan underförstådda budskap, missade han patienten helt. Om han trodde att han var en kul kille så trodde han förbannat fel!

Tintomara Ariadne skrev:

KrigarSjäl skrev:Reduktionsprincipen är viktig i mitt fall.
Jag undviker sånt jag mår dåligt av. Mingel och shopping i grupp och sånt.
Jag skär bort de bitarna ur mitt liv helt enkelt.

Blir inte det väldigt begränsande? Men du kanske inte får ångest annat än i rent vämjeliga situationer?

Det jag skippar helt är de situationer och sammanhang som enbart är plågsamma, de som inte leder någon vart, verkar konstruktivt eller ger något utan bara är en ren plåga. Som mingel & högtidligheter exempelvis. Kostymbegivenheter.

Det jag får ut någonting av kan däremot i slutändan vara värt att utstå en del besvär för.

Det är helt enkelt en avvägning mellan besvär och förtjänst.

Ju mindre jag anpassar mig efter hur andra gör och funkar desto bättre mår jag.
Jag orkar inte med tillställningar där det pratas om smörgåstårtor halvtimmavis, alltså går jag därifrån istället för att sitta och lyssna igenom floder av dösnack på konkretaste diskborstenivå.
Häromveckan var det en anhörig som fyllde år och eftersom det skulle bli en hel eftermiddag och kväll av diskborstar så gick jag iväg med en bok istället. Hela kvällen.

Oartigt? Dålig stil?

Kanske det.
Men vad med att ge mig svår huvudvärk genom att sitta och gaffla på enklast tänkbara diskborstenivå timme efter timme?
Vad med empatin för hur jag fungerar?

Jag behandlar min ångest med Alprazolam. Funkar klockrent.

Det värsta är att försöka förneka ångesten, jag accepterar ångesten genom att stoppa 1-2 Alpra ner i halsen.

Inget jag går runt och knaprar som smågodis men jag tänker INTE längre lida pga ångest. Fått nog av att försöka klara mig och utan medicinering. Aldrig igen !

Numera känns det att jag inte får ångest så ofta. Kanske därför att jag vet att jag har piller som dödar den äckliga känslan som ingen bör lida av.

indra76 skrev:Intressant! Du får gärna komma med alla tips ni får eftersom jag själv har mycket ångestproblem som jag tror främst beror på AS-problematiken.

kattkvinna skrev:Intressant! Du får gärna berätta mer om hur den skiljer sig från vanlig KBT. Det behövs verkligen fler behandlare som har djupare förståelse för AS.

Jag vet en person med AS som fick KBT av någon självgod snubbe. Han raljerade med en märklig jargong som mest verkade gå ut på att demonstrera sin makt. Eftersom han inte förstod att patienten hade AS och behövde konkret och tydlig kommunikation utan underförstådda budskap, missade han patienten helt. Om han trodde att han var en kul kille så trodde han förbannat fel!

Ska försöka att se om jag kan sammanställa saker och ting när jag lyckas uppbåda energin att scanna in alla papper jag har än så länge. Mycket teckningar och dylikt.

En del jag kan delge mig av nu är att man inte kan exponera en person med AS på samma sätt som normalt sett gör inom KBT då det inte är funktionellt då man inte alltid kan utsättas för just det som skapar ångest eftersom obehaget är rent neurologiskt. I stället får man arbeta mer indirekt och fokusera på att bryta den negativa betingelsen och på så sätt underlätta i situationer där man får ångest.

Behandlar inte. Har en allmän fobi mot medicin vars direkta syfte är att modifiera psyket (främst på grund av min paranoia). Ja, jag vet att alla preparat påverkar psyket på till en eller annan grad om man ska vara logisk (vilket man alltid är), men ni förstår.

Mår igengäld hemskt.

KrigarSjäl skrev:

Tintomara Ariadne skrev:

KrigarSjäl skrev:Reduktionsprincipen är viktig i mitt fall.
Jag undviker sånt jag mår dåligt av. Mingel och shopping i grupp och sånt.
Jag skär bort de bitarna ur mitt liv helt enkelt.

Blir inte det väldigt begränsande? Men du kanske inte får ångest annat än i rent vämjeliga situationer?

Det jag skippar helt är de situationer och sammanhang som enbart är plågsamma, de som inte leder någon vart, verkar konstruktivt eller ger något utan bara är en ren plåga. Som mingel & högtidligheter exempelvis. Kostymbegivenheter.

Det jag får ut någonting av kan däremot i slutändan vara värt att utstå en del besvär för.

Det är helt enkelt en avvägning mellan besvär och förtjänst.

Ju mindre jag anpassar mig efter hur andra gör och funkar desto bättre mår jag.
Jag orkar inte med tillställningar där det pratas om smörgåstårtor halvtimmavis, alltså går jag därifrån istället för att sitta och lyssna igenom floder av dösnack på konkretaste diskborstenivå.
Häromveckan var det en anhörig som fyllde år och eftersom det skulle bli en hel eftermiddag och kväll av diskborstar så gick jag iväg med en bok istället. Hela kvällen.

Oartigt? Dålig stil?

Kanske det.
Men vad med att ge mig svår huvudvärk genom att sitta och gaffla på enklast tänkbara diskborstenivå timme efter timme?
Vad med empatin för hur jag fungerar?

Älskar ditt sätt att utrycka dig!
Kostymbegivenheter?
Pratas om smörgåstårtor halvtimmasvis.
Diskborstevinå?
Diskborstar??

För övrigt kör jag samma stil som dig.
Något jag lärt mig under mina 32 år och vad fan ska jag utsätta mig för sånt jag ej har ngn behållning av för?
Vem ska tacka mig för det liksom?

KalleKus skrev:vad fan ska jag utsätta mig för sånt jag ej har ngn behållning av för?

Det är ytterst sällan som man egentligen måste, jag har kapat bort massor av sociala "måsten" för att kunna må bra.

Man har faktiskt ingen skyldighet att leva och göra som andra önskar att man gjorde. Däremot har man en skyldighet gentemot sig själv och det innebär bland annat att ta ansvar för sitt mående och det gör jag bäst genom att kapa en massa måsten som vanliga svenssons dras med.

Jag fyller mitt liv med det som intresserar mig och ger blanka fan i fotbolls-vm, husvagnssemestrar, foppatofflor, bilbesiktningar, kompromisser & allsång på Skansen.
Ärligt talat är jag närmast allergisk mot svenssons och svenssonliv.

Medicin om den är fullständigt urjävlig. Annars aktiviteter.

Medicin just nu. förjävla bra att det finns.

Jag tar antidepressiv medicin hela tiden, när ångesten slår ut mig tar jag ångestdämpande utöver det.

Swesse skrev:Behandlar inte. Mår igengäld hemskt.

Jag åt diverse mediciner förr, m.m., försöker klara mig utan numer. Bästa sättet är väl att hitta på 'strategier', saker att göra som kan 'distrahera', få en att tänka på andra saker. Att tillföra positiv stress i någon mån hjälper att balansera mig ifrån 'överstimulerad-och-understimulerad-lessen-och-orolig' till ett 'mest bara för trött för att idas tänka', vilket i mitt fall är bra, för jag tänker ofta ganska fel när jag tänker för långt i sträck, vilket mest ger mer ångest.. Tyvärr är det ju desto svårare att tvinga sig upp och ut när man mår kasst, då vill man ju mest bara ligga och tycka synd om sig själv.
Stiga upp tidigt på morgonen är bra, av nån anledning. Särskilt om man 'gör nåt' sen dessutom.