Behandlar min ångest med skogsturer, eller musik. Musik hjälper mig alltid SKogen har kommit senare in i min vardag, och är även den en bra avstressare.

earlydayminer skrev:En identifiering är inte nödvänding, men väl hjälpsam. Det är att hantera ångesten under själva omloppet, men kanske är det inte alls ångest som är problemet till att börja med. Kom ihåg att jag avsäger all vetskap om hur du känner dig eller vad som hjälper dig bäst. Jag vet inte ett skit om det, men jag är övertygad om att KBT kan förbättra alla typer av ångest. Det är så.

Jag gick i KBT ett tag, och det funkade enbart mot panikångestångest, men inte mot långvarig ångest eller depression och terapeuten var heller inte intresserad av att prata om orsaker till problematiken, utan terapin gick ut mycket på att hantera dem utan att "grubbla" över dem.

För mig, som på den tiden inte visste något om autism, var detta inte alls till någon långvarig hjälp. Jag blev bara otroligt förvirrad eftersom jag inte visste vad jag egentligen kände.

earlydayminer skrev:Det finns andra tillstånd som förvärrar ångest, som t ex depression. Det kan bli en riktigt saftig kombination. Men om man behandlar depression kan ångesten dämpas enklare med hjälp av KBT.

Jag är inte en jobbig jävel för att vara dryg mot dig, men jag medger en viss extremism i min övertygelse om den vetenskapligt grundade KBT. Är något böjbar om det krävs, dock. Det finns undantag.

Problemet med KBT är att det är en mycket kortvarig behandlingsform och därför inte särskilt effektiv om man har alexitymi. Tanken med KBT är ju att det ska kunna gå fort, och för de som verkligen blir hjälpta av dem på kort tid är det ju jättebra, men jag är inte alls säker på att KBT i sin renodlade form är det mest effektiva sättet att behandla depressioner och ångest för oss som kanske behöver tio-tjugo samtal för att börja förstå vad vi känner.

Faktum är att det kan bli stressande för personer med NPF om terapeuten inte har goda kunskaper om vårt sätt att fungera. Jag har tidigare gått hos en psykoterapeut och en kurator med KBT-inriktning, men så fort vi lämnat arbetet kring panikångesten så hjälpte det inte längre. Mina tankar på diagnos viftades bort och jag fick rådet att "inte krångla till det".

Båda två var dessutom övertygade om att jag varken hade AS eller ADD, vilket utredningen motbevisade, så jag är en smula tveksam mot både psykodynamisk terapi och KBT numera...

Nihilith skrev:att man inte kan exponera en person med AS på samma sätt som normalt sett gör inom KBT då det inte är funktionellt då man inte alltid kan utsättas för just det som skapar ångest eftersom obehaget är rent neurologiskt. I stället får man arbeta mer indirekt och fokusera på att bryta den negativa betingelsen och på så sätt underlätta i situationer där man får ångest.

Det blir så fel när terapeuter inte har något intresse, kunskap eller förmåga att förstå en persons sätt att fungera oavsett de bedriver KBT eller en psykodynamisk inriktning.

Nonchalans mot NPF misstankar har jag också mött. I min utredning var det en stor upprättelse att läsa orden: "KBT mot social fobi har varit verkningslös trots att patienten tränat ihärdigt. De sociala problemen är troligtvis orsakade av patientens autism."

Henkkalexi, håller med om att KBT kan vara för kortvarig och ytlig.

Det bästa KBT ändå har bidragit med är acceptans, att öva sig i att vara i en känsla utan att fly den och praktiska avslappningsövningar.

kattkvinna skrev:Det blir så fel när terapeuter inte har något intresse, kunskap eller förmåga att förstå en persons sätt att fungera oavsett de bedriver KBT eller en psykodynamisk inriktning.

Kan inte annat än att hålla med. Terapi formen är oftast mindre relevant. Sorgligt nog är individ baserad terapi (i all former) snarare undantag än norm.

Tanken med KBT är inte att det ska gå fort. Tanken med KBT är att man ska få verktyg att hantera konkreta problem.

Viktigt att känna till begreppet kognition och vad det innebär.

Om vi gör så här, som ett exempel vid ett ångestutbrott:
KBT = Att i stundens hetta kunna begränsa utbrottet med tankar, men med eventuella uppkomna känslor bevarade och sakta lugna sig. Att lära sig leva med det och slutligen kanske bli helt fri.

Medicinering = Att i stundens hetta avbryta utbrottet, sluta tänka på utbrottet och helt förtränga känslorna. Man lär sig aldrig att leva med det.

Det är ingen idé att försöka komma förbi att det är så.

KBT skiftar känslan med tanken. Medicinering skiftar tanken med känslan (även terapi rent långsiktigt).

Jag fattar varför man väljer medicin, men att attackera KBT för att det inte hjälpt en är lite knepo. Det är hur jobbigt som helst att ha ett utbrott och sitta skakandes och livrädd. Jag fattar verkligen det. Och jag vet hur jäkla jobbigt livet kan vara med alla krav från alla i ens omgivning (ink en själv). Men jag står helt fast i att det kan förbättras betydligt med hjälp av KBT.

ALLT kan inte botas, ALLA kan inte må lika bra.

Hur som helst. Jag har panikångest och generellt mycket oro. SSRI har säkert hjälpt mig mycket redan i början eftersom jag pratar mer med folk nu, men jag har biverkningar som stör mig för mycket. Jag ska be om att få gå ur SSRI redan imorgon och få starkare lugnare vid behov som t ex när jag flyger eller borrar i tänderna. Jag vill verkligen inte få panikångest när jag flyger så där vill jag gärna vänta ett par år innan jag gör KBT. Räcker med att jag ska begripa mina kroppsliga signaler i det vardagliga livet först.

Jag pratar först och främst om ångest. Inte ett helt autistiskt beteende eller ett manodepressivt utspel. Ångest kan hanteras med hjälp av enbart ens tänkande. Vid måttlig till svår depression behövs medicinering.

---

Jag har inte mött någon nonchalans om NPF. När jag gick KBT för mina sociala svårigheter så diskuterade jag en hel del. En del var om vissa saker jag kände och vissa problem jag hade. Psykologen svarade att jag förmodligen kommer ha vissa problem hela livet och det gjorde susningen med mig. Jag gjorde inte alla avslappningsövningar eller uppgifter. Jag accepterade situationen och lyckades helt plötsligt kontakta okända människor som t ex expedit i en affär.

Det enda knepiga jag mött var en psykoterapeut som frågade mig om jag hade några känslor.

---

Om man försöker "bota" sin AS eller ad(h)d med KBT så har man rätt mycket att göra. Det går liksom inte, så det tycker jag man ska lämna åt sidan. Däremot finns vissa saker, man kan lära sig hantera sin sociala stress bättre. Man kan lära sig oroa sig mindre om man lär sig vad som utlöser oron. Gå in i minsta detalj. Utgå inte bara ifrån att det är en känsla man inte känner till eller som alltid kommer vara där. Men om det är en ständig känsla så kanske man bör fundera på att lära sig leva i den känslan. Förr eller senare blir det bättre. Om det inte blir bättre så är det oftast p g a man själv inte kan hantera det.

Låt oss säga att man är alkholist, men vill bli nykter - vad gör man? Oftast: slutar beblanda sig med alkohol, men fortsätter leva i samhället som serverar alkohol.

Saker i livet kommer suga livet ut, men det är inte omöjligt att leva ett bättre liv med hjälp av olika mentala verktyg.

Vissa psykiska sjukdomar/tillstånd kräver medicinering - stundvis eller alltid, men ångest är ett tillstånd som är hanterbart med hjälp av KBT. Det är bevisat. Det hjälper inte alla, men många.

Och vill man bli av med sitt autistiska tillstånd är tyvärr inte KBT rätt verktyg. Så är det. Ångest som beror på autistisk karaktärsdrag? Då är KBT rätt verktyg för det.

Exempel:
Jag har vistats mycket i värmen, trots att den plågar mig. Jag började redan i vår. Ju mer jag vistas i värme, desto bättre klarar jag av att tänka och "leva normalt" under varma förhållanden. Det är en perceptionsstörning som förmodligen kommit via min AS, som givit mig mycket ångest - men som jag hanterat via exponering.

"Some people succeed because they are destined to, but most people succeed because they are determined to."

Henry Ford.

Alla kommer inte klara det, men de allra flesta gör det. Så är det.

Att man tycker visa terapeuter misslyckas betyder inte att det är fel på KBTn.

Vet inte faktiskt om terapin vore nåt för mig. Tveksamt.
Beror säkert mkt på vem skulle bli terapeuten och skulle det finnas personkemi.

Tror inte KBT är något för mig, faktiskt...

Vissa trivs bättre med terapi, andra med piller. Det är kanske inte så fel att lyxknarka lagligt.

earlydayminer skrev:Vissa trivs bättre med terapi, andra med piller. Det är kanske inte så fel att lyxknarka lagligt.

Jag lyxknarkar inte; jag försöker må bra och orka med min vardag.

earlydayminer skrev:Vissa trivs bättre med terapi, andra med piller. Det är kanske inte så fel att lyxknarka lagligt.

marxisten skrev:

earlydayminer skrev:Vissa trivs bättre med terapi, andra med piller. Det är kanske inte så fel att lyxknarka lagligt.

Jag fattar inte vad det var som var roligt...

earlydayminer skrev:Vissa trivs bättre med terapi, andra med piller. Det är kanske inte så fel att lyxknarka lagligt.

Alltså, du får tro vad du väljer att tro på.
Alla tycker inte som du. KBT och medicinfri tillvaro är inte det bästa. För många är en kombination en nödvändighet. Många överlever tack vare medicin och mycket medicin är inte "knark" eller "lyx". Jag är inte beroende av mina mediciner men utan dom så sjunker jag snabbt ner i depressioner. Så har det varit sedan jag var åtta år gammal och jag är nu en bra bit över trettio. En diagnos och behandling samt fokus på det faktum att jag själv sa att jag aldrig någonsin har haft panikångest, det tog man på allvar först vid diagnosen, då var jag trettio. Det ger 22 år av underbehandlad depression, hypomanier och ångest. Några år efter den första diagnosen fick jag diagnosen Asperger. Inte undra på att jag har haft mer eller mindre kontinuerlig ångest sedan jag var i femårsåldern. Jag har träffat få aspergare som bara upplever konsekvenser av Asperger. Ångest är inte sällan en del av det. Ångest av sociala situationer och annat. KBT, i sin av samhället välsignade status, kan lappa och laga men det tar inte bort behovet av att acceptera hur man mår på ett djupare plan.

Det är ju bra att KBT funkar. För mig gjorde det inte det, och som flera har påpekat så är det vidden samt arten av ångestproblemen som är intressant i valet av behandling, inte valet av metod. Faktum är att KBT kan förvärra en del. Det väcker frågor som man inte får några verktyg för att hantera. Jag har fått rådet att "stå ut" för då minskar den över tid. Med panikångest, ja. Med en mer generell ångest, nej. KBT har blivit en standardlösning, en universalkur. Så pass att FK har gett medel till coachning och KBT, utbildningskraven på en sådan terapeut har också minskat.

En vända kbt-inriktad terapi som landstinget stod för, utlöste i mitt fall så starka reaktioner att det tog mig ett år att återhämta mig. När jag senare kom till vuxen hab så hade man en helt annan inriktning och det var då som jag förstod exakt hur skadligt eländet hade varit. Man fokuserade på mina tillkortakommanden snarare än vad jag har åstadkommit. Ångest är ett förfärligt tillstånd, och något man kan förstå först när man själv har upplevt det själv. Ordet i sig är överanvänt och slitet och därför behöver det vara självupplevt för att förstå det.

Så om en del vill se medicinering som "lyxknark" så go ahead. Det är inte min upplevelse och erfarenhet. Snarare att utan medicin hade jag varit död vid det här laget. Jag hade inte orkat. DET är och förblir min främsta erfarenhet.

earlydayminer skrev:Vissa trivs bättre med terapi, andra med piller. Det är kanske inte så fel att lyxknarka lagligt.

Här är en artikel som publicerades i DN nyligen angående hur det kan fungera inom psykiatrin:

DN - Alla drar i vårdkunden
Publicerad 2012-07-20 00:05

Psykiatri: Från professionell vård till frisersalong och nöjd-kund-garanti. Patienter inom primärvården har blivit kunder. Läkarauktoriteten har urholkats. Mottagningarna har blivit serviceinrättningar där man gör det kunden ber om – oavsett om det är rätt eller inte.

Patienten är en kund som det gäller att hålla på gott humör så att hon inte går till någon annan intygsbutik. Det är inställningen från patienter, men också ofta uppifrån.

Målet för cheferna vid psykmottagningarna är att öka omsättningen, det vill säga att ragga patienter, säger en av läkarna. Och att hålla dem kvar.

Psykologen berättar om en helt patientstyrd vård. Hon vill ge behandling, men vill patienten inte det utan bara ha ett sjukintyg, skriver någon av läkarna i teamet ett sjukintyg. – Min uppfattning är att den som av ett eller annat skäl inte vill arbeta ser till att inte behöva arbeta. Ibland handlar det om att man jobbar svart i stället. Ibland om att man vill vara hemma med barnen. Ibland om att man tycker att man jobbat klart vid 50. Det vi gör är oetiskt. Och det är inte psykiatri, konstaterar hon.

Det verkar ju som att upplevelsen av KBT varit svårast för många. Eller en form som en specifik instans eller enskild psykolog/terapeut använt sig av. Det bevisar inte att KBT inte fungerar.

En kombination är mycket bra i början av behandling, men meningen är att man ska bli fri från medicinen och besvären. Det är syftet med hela skiten. Meningen är inte att du ska käka hög dos SSRI hela livet.

Säg inte att ni inte är beroende av er medicin. Gör bara inte det. Det är en lögn. Ni ÄR beroende av er medicin. Spelar ingen roll om det inte är ett fysiologiskt beroende.

Jag motsäger inte att KBT står svagt mot t ex måttlig till svår depression eller hypomani.

Ni tror jag ifrågasätter era upplevelser och personerna ni är genom att tala för KBT. Det är som att berätta för en djupt religiös att man inte har någon tro på ett mirakel. Varför?

--

Vidden och arten av ångestproblematiken. Jag kan då säga att panikångest är det värsta jag upplevt. Finns inget som slår att vara rädd för döden i onödan. När det är mixat med min säregna hypokondri så blir det maximalt.

Jag har upplevt sorg, saknad, längtan, rädsla i farliga situationer och generellt mycket oro i mina dagar. Inget slår rädslan vid första attackerna när man har panikångest. Det är min upplevelse.

--

En vän jag hade dog av en överdos av concerta. En annan var gravt beroende av xanor, var deprimerad och tog sitt liv. Min kusin är beroende av olika former av piller och äter upp både mormors smärtstillande och min mosters (med bpd) mediciner. Min ena bästa vän tror han har en sjukdom och att det är därför han käkar concerta. Den andra har under några år pendlat in och ut ur ett beroende av xanor. Min moder är tvungen att äta medicin och har gjort så sedan hon fick cancer, psykos och dystymi.

--

Medicinering behövs i sällsynta fall livet ut när man är ung. Min moder fick cancer i sköldkörteln när hon var 17 år. Mycket olyckligt.

De flesta som äter en hög grad medicin och har bensodiazepiner utskrivna kommer vilja fortsätta ha det. Livet blir bättre. För fan. Det är ju givet att man trots vissa kognitiva fuck ups ändå tar sig genom livet utan större besvär om man äter det lagligt. Hallå i stugan, liksom. Dessutom kan det vara väldigt svårt att ta sig ur det om man käkar dagligen. Det innebär mycket jobb och mycket lidande.

Jag har upplevt abstinens av xanor efter ungefär 48 timmar smög den sig på, men började inte dö ut förens efter 72 timmar. Det var det näst värsta jag upplevt rent kroppsligt, men rent tidsmässigt var det värre än panikångest. Mardrömmar, skakningar, hjärtklappning, svettningar, ljud blev robotliknande, började se prickar i luften, muntorrhet, metalsmak i munnen, kunde inte äta, diarré, förstoppning. Jag gick rätt av, tvärsluta. Vilket man egentligen inte ska, men bara det säger ju vad man får i sig.

Försök tvärsluta med SSRI. Det är samma där, kroppen kommer känna obehag när substansen är ur systemet och börjar ställa sig till rätta genom en rad sjukt knepiga urkopplingar.

Ni får medicinera hur mycket ni vill om det gör er gott, men ifrågasätt inte KBTs framsteg och vikt vid behandling av ångestproblematik p g a personliga erfarenheter med "jag tror att jag har gått i KBT", "kbt-inriktad terapi som landstinget stod för, utlöste i mitt fall så starka reaktioner att det tog mig ett år att återhämta mig" och "det funkade enbart mot panikångestångest, men inte mot långvarig ångest eller depression och terapeuten var heller inte intresserad av att prata om orsaker till problematiken".

Tre citat från tre som vill fortsätta med medicineringen. Det är helt upp till er. Jag ifrågasätter inte det. Vill ni göra det, mår ni bra av att göra det, kommer ni framåt i livet och får möjlighet att utvecklas som människor tack vare det - fine, kör på. Gasen i botten.

Viss medicinering är viktigt för framsteg som vid bl a bipolaritet, borderline, adhd, depression, psykos, schizofreni.

Jag nämnde det tidigare i tråden: KBT som den ser ut i dag är på många sätt icke-funktionell för AST. Det (har jag fått det förklarat) har att göra med att man kan inte exponera någon med AST på samma sätt som man kan med NT's (undantag finns det dock alltid).

Har haft KBT i många former, av olika terapeuter/psykologer och i olika perioder av mitt liv. I alla fall, förutom det nuvarande, så har det gjort mer skada än nytta. Exponering = mer ångest. Vilket jag får "betala" för i dag.

Ett av problemen är att man måste lära sig strategier för varje situation, i en värld med nästintill en oändlig mängd situationer. Det kan blir bättre (mindre ångest) men att helt "bota" vissa ångest tillstånd hos någon med AST är omöjligt, för att neurologin är konstruerad som den är. Det underlättar sedan inte att AST/ADHD/ADD är mer känsliga för intryck och liknande, får därmed större belastning vilket gör en mer mottaglig för stress och gör hjärnans alarmsystem mer känsligt vilket i sin tur ökar ångesten. Och så får man en fin liten cirkel av ångest som kan vara oerhört svår att bryta.

KBT, med rätt terapeut i en AST-vänlig form kan hjälpa. Men det är så oerhört individuellt. För mig har psykodynamisk terapi varit det som hjälpt mest medan DBT kan gå och slänga sig i väggen. Men det är min erfarenhet.

Man ska inte försöka komma ur sitt AST genom KBT. Man kan förbättra sin tillvaro av ångest med hjälp av KBT.

Det är sant att långfungerade inom AST kommer få det svårare att ta sig genom KBT, men det är ett kognitivt förhinder. Det kan ligga i att man komplicerar det hela väldigt mycket för sig själv. Som du nämner lever du i en värld med nästintill en "oändlig mängd situationer". Meningen är att du ska lära dig se förbi irrelevanta situationer, komma så nära den utlösande situationen du kan och lära dig hantera den för att ta dig från punkt A till punkt B o s v.

Som jag beskrivit har jag behandlat en situation på egen hand. Perceptionsstörning som förmodligen nått mig via NPF. Det är fortfarande tungt att vistas i värme, men jag kan tänka och leva mer normalt när jag utsätts för sommarvärme på 20+ och klar sol. I alla fall denna sommaren.

Hur det kan skilja sig från AST till NT är att jag kanske får lära mig att acceptera värmen igen efter vintern.

Däremot är det också sant att man ska ha en terapeut som är kunnig och kan individualisera ens behandling.

KBT är skit, jag lyxknarkar inte och jag har inga problem med att sluta med vare sig Concerta, Oxascand eller Theralen. SSRI ska man trappa ner långsamt och jag ser inte problemet med det heller. Det är ju precis som andra ämnen man får i sig. En som dricker kaffe varje dag, typ 10 koppar om dagen, skulle må anuspung om denne helt plötsligt slutade med denna vana, för kroppen vänjer sig. Ett beroende är "måste ha, måste ha". De enda substanser jag har haft svårt för att sluta med är snus och alkohol. Där kan jag medge att det finns ett beroende, även om jag inte skulle vilja kalla mig själv för alkoholist. Snus har jag slutat använda.

earlydayminer skrev:En vän jag hade dog av en överdos av concerta. En annan var gravt beroende av xanor, var deprimerad och tog sitt liv. Min kusin är beroende av olika former av piller och äter upp både mormors smärtstillande och min mosters (med bpd) mediciner. Min ena bästa vän tror han har en sjukdom och att det är därför han käkar concerta. Den andra har under några år pendlat in och ut ur ett beroende av xanor.

Dessa personer har uppenbarligen missbrukat medicin (vilket gör dessa till knarkare). Sådana människor har jag inte mycket respekt för.

är du emot all form av medicin eller är du bara emot sådan medicin som du inte får utskriven till dig, earlydayminer?

du verkar väldigt bitter på alla som använder medicinering. tycker du att det är fel av mig att knapra piller mot mina allergiska besvär? tycker du att jag också ska gå i KBT, som du verkar tro vara en universallösning som kan lösa allas problem, oavsett vad de har bekymmer med?

Jag kommer ge er båda en varning. Skälet är att jag avskyr hur ni går ihop och attackerar enskilda medlemmar som grupp. Men det finns också ett annat skäl, men det är ömtåligt och jag kan inte bevisa att det är sant eller inte.

Sheyen: Alltså. Jag vill så gärna vara dryg mot dig, men jag kan inte. Ge mig inget skäl att se förbi det.

Fenren: Nej. Vilken medicin får jag inte utskrivet? Jag får både SSRI och bensodiazepiner utskrivet. Jag får även concerta om jag vill ha det, men jag har undvikt medicinen i 5 år.

Ni är så fasta i ert egna lilla hjul att ni totalt missar vad jag skriver. Skriver jag att jag är mot all form av medicinering eller?

Vad fan har allergi med ångest att göra? Givetvis kan du få ångest p g a du har allergiska besvär, men det kan förbättras med KBT.

Nej, problemet är att folk tror att KBT ska vara universallösningar på alla problem och när det inte löser ens problem tror man KBT är fel.

Jag VET att KBT inte är universallösning på alla problem, men att det är väldigt effektiv lösning vid ångestproblematik.

earlydayminer skrev:Sheyen: Alltså. Jag vill så gärna vara dryg mot dig, men jag kan inte. Ge mig inget skäl att se förbi det.

Varför då?

earlydayminer skrev:Skälet är att jag avskyr hur ni går ihop och attackerar enskilda medlemmar som grupp. Men det finns också ett annat skäl, men det är ömtåligt och jag kan inte bevisa att det är sant eller inte.

Berätta gärna i PM, om du skäms för att skriva det här.