KBT finns även för behandling av ADHD:

SR - KBT kan hjälpa vuxna med ADHD
Publicerat: onsdag 25 augusti 2010 kl 02:00 , Ekot

För den som har ADHD är den främsta behandlingen läkemedel. Kontroversiellt anser många, eftersom medicineringen blir långvarig och läkemedlen är amfetaminliknande.
Men som ett komplement till medicinerna har kognitiv beteendeterapi, KBT, börjat användas på en del kliniker de senaste åren. Det vetenskapliga underlaget har hittills varit begränsat, men ökar stegvis. Och nu publicerar medicintidskriften Jama en studie av hög vetenskaplig kvalitet, där man visar att de som fått KBT-behandling utöver sina mediciner mådde signifikant bättre.

Wine: Känns bra. Tack för infon.

earlydayminer skrev:Fenren: Jag kommer alltid vara otrevlig om du fortsätter vara dryg och med din flickvän driva med oss här på forumet. Ge fan i det.

Jag driver inte med folk.

earlydayminer skrev:Ni har ingenting att argumentera med

ändå är det du som gör personliga påhopp istället för att hålla dig till en normal diskussion.

earlydayminer skrev:Det ni tror ni hade rätt om är något jag inte motsatt

då hade vi rätt om det. bra. varför inte bara säga det och nöja sig sedan.

earlydayminer skrev:Jag kommer alltid vara otrevlig om

varsågod. inte något jag direkt påverkas av.

Nej. Fenren. Förstår du inte att jag inte är nöjd när du driver? Jag argumenterade och gav källor. Jag nöjer mig aldrig när småglin tjafsar utan belägg. Ni är som bakterier för mig då.

Bevisa varför KBT inte är effektiv mot ångesttillstånd. Ge källor på det. Inga personliga erfarenheter, inga personliga åsikter, använd inte andras ord. Hård svartvit fakta. Studier som pekar på det.

Sluta tjafsa eller skärp till er. Jag anser att mina s k "personliga påhopp" är väl befogade när ni alltid gör samma sak mot alla ni "diskuterar" med. Enda grejen är att ni har tjafsat förut. Mycket. Alltid samma visa, alltid samma "strategi" och alltid tillsammans. Jag håller mig ofta ifrån att bli otrevlig på riktigt, men även jag har en gräns för vad jag tolererar.

Jag skulle kunna glömma det hela genom att tro att ni är kognitivt inkapabla till att föra diskussioner med andra människor eller utgå ifrån att ni bara driver med andra människor för att det behagar er. Det är den frågan jag ställer mig varje gång. Är dessa individer kapabla till att diskutera utan att bete sig som idioter eller är det hela bara ett stort skämt?

Efter vad jag läser så tyder det mesta på att ni bara driver med folk. Det första alternativet är dock inte helt uteslutet, men mer osannolikt.

Ångestattacker (även panikattacker vid svåra perioder), bortsett från konventionell behandling via regionens instanser (kurator-/samtalsterapeut och lm, även om lm fungerar sisådär (har dock inget för adhd:en i dagsläget, då jag fick min diagnos relativt nyligen)), behandlas förebyggande med fasta rutiner (scheman), avsätta tid för lägga fram planer och meditation, regelbunden motion (tränar intensivt för att kunna klara av sociala interaktioner, dessutom blir kroppen och sinnet starkare, win-win-win), sen att undvika speed:ande livsmedel, såsom socker, men även där, fasta scheman när en ska äta.

Vid ångest svackor, blir det att följa schemana utan att speeda upp eller falla efter.

earlydayminer skrev:Bevisa varför KBT inte är effektiv mot ångesttillstånd. Ge källor på det. Inga personliga erfarenheter, inga personliga åsikter, använd inte andras ord. Hård svartvit fakta. Studier som pekar på det.

jah har aldrig någonsin sagt att KBT inte kan fungera. det enda jag har sagt är att det inte är den universallösning som du verkar propagera för att det är.

dina egna källor visar fint att min ståndpunkt är riktig och korrekt.

earlydayminer skrev:Jag anser att mina s k "personliga påhopp" var väl befogade

ok, jag anser att det är ett tecken på omognad och barnslighet.

earlydayminer skrev:Nej. Fenren. Förstår du inte att jag inte är nöjd när du driver?

jag ser klart och tydligt att du inte är nöjd, men mitt liv går ej ut på att göra dig nöjd, tyvärr. huruvidare jag driver eller ej är inget jag tänker bry mig om att kommentera. du får tro precis vad du vill.

Om man läser vad som står här så ska KBT behandling vara väldigt effektivt även vid behandling av barn och ungdomar med ASD:

Is CBT As Effective for Treating Anxiety Disorders in Children and Adolescents with ASD As for Typically Developing Children, Also in the Long Term? Preliminary Results of a Controlled Clinical Trial

Friday, May 18, 2012 Sheraton Hall (Sheraton Centre Toronto) 10:00 AM

F. J. van Steensel1 and S. M. Bögels2, (1)Child Development and Education, University of Amsterdam, Amsterdam, Netherlands, (2)University of Amsterdam, Amsterdam, Netherlands

Background: Anxiety disorders are highly common among children with autism spectrum disorders (ASD). Although several studies have demonstrated the effectiveness of Cognitive Behavioral Therapy (CBT) for the treatment of anxiety disorders in children with ASD, little is known about (1) the effectiveness in the long term, (2) the factors that are associated with treatment effectiveness, or (3) how effective CBT is when compared to typically developing children.

Results: According to ADIS-parent report, 71.7% of the children with ASD were free of their primary anxiety disorder one year after CBT against 90.6% of the children without ASD (p < .05). For ADIS-child report these rates were 66.7% and 96.3%, respectively (p < .05). (Of note, for post-treatment and 3 months after CBT no differences were found).

https://imfar.confex.com/imfar/2012/web ... 11205.html

Fenren: Att vara omogen i en diskussion kan snarare liknas med att diskutera för diskussionens skull. Så om du diskuterar för sakens skull ska du ha laddat upp inför eventuella dueller. Du verkar missa allt jag skriver, men ändå på något sätt kunna ge respons. För ingenting.

Jag bryr mig inte om du upplever mig barnslig, omogen och att jag gör "personliga påhopp". Det är inga problem för mig. Allt jag vill tillföra är kunskapen om KBT som hjälpmedel vid alla ångesttillstånd. Om du såras för den sakens skull, då är jag givetvis milt besvärad - men det är inte ett skäl för mig att sluta slåss för sakens skull. Det är fakta. Och om du inte ens motsäger dig det, då har du själv redan (i andra ord) tillkännagivit skälet till att du lägger dig i diskussionen.

Wine: Tack! Riktigt bra med mer information.

earlydayminer skrev:Fenren: Att vara omogen i en diskussion kan snarare liknas med att diskutera för diskussionens skull. Så om du diskuterar för sakens skull ska du ha laddat upp inför eventuella dueller. Du verkar missa allt jag skriver, men ändå på något sätt kunna ge respons.

Jag bryr mig inte om du upplever mig barnslig, omogen och att jag gör "personliga påhopp". Det är inga problem för mig. Allt jag vill tillföra är kunskapen om KBT som hjälpmedel vid alla ångesttillstånd. Om du såras för den sakens skull, då är jag givetvis milt besvärad - men det är inte ett skäl för mig att sluta slåss för sakens skull. Det är fakta. Och om du inte ens motsäger dig det, då har du själv redan (i andra ord) tillkännagivit skälet till att du lägger dig i.

jag förstår inte vad du menar. jag diskuterar för att det är roligt och för att jag anser att jag har något att invända mot.

jag anser att du ser KBT som ett universalmedel som fungerar för alla och om det inte fungerar så är det fel på personen, inte metoden. jag anser att det synsättet är felaktigt.

du får säga vd du vill och hur du vill för min del, jag tar inte illa upp eller blir ledsen. att jag väljer att inte kommentera något betyder inte att det stämmer. det betyder inte heller per definition att det inte stämmer.

Hos individer med låg begåvning kan effekten av KBT i värsta fall helt utebli om man inte känner till att patienten är lågbegåvad och därmed anpassar behandlingen efter detta:

post594756.html#p594756

post594288.html#p594288

Det du skriver säger allt om hur du tänker, Fenren; "jag anser att du ser KBT som ett universalmedel".

Trots att jag skrev: "Nej, problemet är att folk tror att KBT ska vara universallösningar på alla problem och när det inte löser ens problem tror man KBT är fel.

Jag VET att KBT inte är universallösning på alla problem, men att det är väldigt effektiv lösning vid ångestproblematik."

Jag är så jävla övertydlig med vad jag menar. Det framstår fortfarande som att du bara är glass och läskedryck.

Wine skrev:Hos individer med låg begåvning kan effekten av KBT i värsta fall helt utebli om man inte känner till att patienten är lågbegåvad och därmed anpassar behandlingen efter detta:

post594756.html#p594756

post594288.html#p594288

Viktigt att påpeka!

earlydayminer skrev:Jag VET att KBT inte är universallösning på alla problem, men att det är väldigt effektiv lösning vid ångestproblematik."

Jag är så jävla övertydlig med vad jag menar. Det framstår fortfarande som att du bara är glass och läskedryck.

Då är vi överens, då. Varför har du invänt mot allt jag skrivit?

earlydayminer skrev:Man ska inte försöka komma ur sitt AST genom KBT. Man kan förbättra sin tillvaro av ångest med hjälp av KBT.

Det är sant att långfungerade inom AST kommer få det svårare att ta sig genom KBT, men det är ett kognitivt förhinder. Det kan ligga i att man komplicerar det hela väldigt mycket för sig själv. Som du nämner lever du i en värld med nästintill en "oändlig mängd situationer". Meningen är att du ska lära dig se förbi irrelevanta situationer, komma så nära den utlösande situationen du kan och lära dig hantera den för att ta dig från punkt A till punkt B o s v.

Som jag beskrivit har jag behandlat en situation på egen hand. Perceptionsstörning som förmodligen nått mig via NPF. Det är fortfarande tungt att vistas i värme, men jag kan tänka och leva mer normalt när jag utsätts för sommarvärme på 20+ och klar sol. I alla fall denna sommaren.

Hur det kan skilja sig från AST till NT är att jag kanske får lära mig att acceptera värmen igen efter vintern.

Däremot är det också sant att man ska ha en terapeut som är kunnig och kan individualisera ens behandling.

Det var inte det jag syftade på heller. Jag syftade på ångesten som kan komma med AST enbart. Vilket jag antar är det du också syftade på.

Problemet är att man inte alltid kan exponera någon med exempelvis AS för allting för ångesten i sig är så stor. Vad man då får göra är att arbeta på ett annat sätt för att dra ner på ångestnivån. Personligt exempel: Jag har aldrig gillat att okända tar på mig, inte ens när jag var spädbarn. Jag får ångest av det, kommer alltid att få det. Det man då får göra, som du påpekar, är att acceptera att det är så och försöka bryta den nedåtgående spiralen.

Det går inte för allt. Personligt exempel: Jag får knivar i hjärnan (metaforiskt talat) av lysrör, det blir inte bättre ju mer jag exponerar mig, tro mig, jag har försökt i en herrans massa år.

Konventionell KBT kan vara funktionell men, personlig åsikt inkommer, jag tror att den i de flesta fall gör mer skada än nytta, i alla fall som KBT ser ut i dag. Märk väl att jag syftar enbart på NPF diagnoser i detta avseende.

Jag skulle länka till en studie men eftersom den inte är klar, än mindre publicerad, är det lite problematiskt.

Jag använder någon hemgjord variant av KBT för min ångest, men i de enstaka fall när jag inte kommer ur ångesten utan den bara blir värre och värre tills den är fullständigt outhärdlig och jag bara vill dö - då tar jag atarax. Det bryter den negativa spiralen så att jag kan se mer logiskt på situationen och mer konstruktivt ta itu med det som ger ångest.

Det Nihilith tar upp ovan tycker jag sätter fingret på någonting väldigt viktigt: måste man lära sig att uthärda allt? Om man genom hur man är funtad, t.ex. genom perceptionsstörningar, lider enormt av något väldigt specifikt som kan undvikas, tänker jag att man sparar väldigt mycket energi på att helt enkelt undvika det eller ta medicin för att klara det. Den energin kan man sedan använda till något som ger mer - finna meningen med livet, ägna sig åt sådant man älskar eller utveckla sina talanger.

Jag har under större delen av mitt liv tänjt på mina egna gränser till bristningsgränsen och över. Visst har det gjort att jag klarar mycket mer än vad som annars skulle ha varit fallet, men nu håller jag att försöka lära mig att avlasta mig själv något så att det också kan finnas utrymme att må bra. Vad är annars vitsen, liksom?

Det finns säkert en hel del som skulle vinna på att utmana sin ångest mer än i dagsläget, men jag tror att det också finns ganska många som skulle behöva tillåta sig något enklare utvägar ibland för att överhuvudtaget kunna se någon mening med alltihop.

När man lider av återkommande depressioner, t.ex., är gränsen mellan de symptomen och ångesten i sig inte alltid så tydlig. Troligen samverkar också depressionen och ångesten i nedåtgående spiraler. Åtminstone för mig innebär det emellanåt att motivationen helt enkelt inte finns där. Varför skall jag kämpa för att komma ur min ångest när det ändå inte finns någon mening med livet, liksom? Eller när jag förtjänar den för att jag är en sådan usel människa? Eller när det är jag som har rätt och de andra glada skitarna helt enkelt inte fattar hur hopplöst allt är?

Depression och ångest är i allra högsta grad en väldigt vanlig kombination. Båda förvärrar varandra. Det ena äter det andra och avföringen kan bli en kombination från helvetet. Vid detta tillfälle bör medicinering insättas och en plan för rehabilitering via KBT (även i kombination med t ex PDT) när det lugnat sig lite. Planen skall också alltid individualiseras, men tanken bör alltid vara att medicinering skall avslutas när problemen blivit hanterbara.

Jag tror inte att mina återkommande depressioner och PMDD någonsin kommer att bli hanterbara utan medicin. Däremot är det ytterst sällan jag tar extra medicin just för ångesten.

earlydayminer skrev:Det ena äter det andra och avföringen kan bli en kombination från helvetet.

Jo. just så.

Ett tag hade jag återkommande panikångest men blev arg på mig själv när jag läste närmare om panikångestsyndrom. Ångest för ångesten, liksom - det kunde jag bara inte gå med på, utan totalvägrade. Värre är det, för mig, med den där gnagande meningslösheten som alltid ligger på lur och förstör allt jag håller kärt. Den är svårare att hantera, för den blir ju inte ett dugg bättre av att man exponerar sig för den. Här handlar det nog mer om att hitta strategier för att trots apatin ta sig upp ur sängen och göra sådant som känns meningsfullt. Jag har kommit på att jag mår bäst i naturen, där luften är ren (jag har ett överkänsligt luktsinne och blir deprimerad av förstörd luft). Synd att det är så långt till den rena luften bara.

Jag har nog aldrig varit riktigt deprimerad. Däremot har jag mycket oro och ångest och stress nästan konstant.

Jag 'behandlar' det med vila, meditation men rätt ofta fungerar det med rosenrot, bara 'Arctic Root'. Tar bort oro och stress någorlunda, och tar lite udden av ångesten. Tyvärr har jag läst att man kan bli van och inte få samma effekt efter en tids användande.

För mig fungerar även alkohol, men det vet jag slår väldigt olika från person till person.

Tintomara Ariadne skrev:Jag använder någon hemgjord variant av KBT för min ångest, men i de enstaka fall när jag inte kommer ur ångesten utan den bara blir värre och värre tills den är fullständigt outhärdlig och jag bara vill dö - då tar jag atarax. Det bryter den negativa spiralen så att jag kan se mer logiskt på situationen och mer konstruktivt ta itu med det som ger ångest.

Det Nihilith tar upp ovan tycker jag sätter fingret på någonting väldigt viktigt: måste man lära sig att uthärda allt? Om man genom hur man är funtad, t.ex. genom perceptionsstörningar, lider enormt av något väldigt specifikt som kan undvikas, tänker jag att man sparar väldigt mycket energi på att helt enkelt undvika det eller ta medicin för att klara det. Den energin kan man sedan använda till något som ger mer - finna meningen med livet, ägna sig åt sådant man älskar eller utveckla sina talanger.

Jag har under större delen av mitt liv tänjt på mina egna gränser till bristningsgränsen och över. Visst har det gjort att jag klarar mycket mer än vad som annars skulle ha varit fallet, men nu håller jag att försöka lära mig att avlasta mig själv något så att det också kan finnas utrymme att må bra. Vad är annars vitsen, liksom?

Det finns säkert en hel del som skulle vinna på att utmana sin ångest mer än i dagsläget, men jag tror att det också finns ganska många som skulle behöva tillåta sig något enklare utvägar ibland för att överhuvudtaget kunna se någon mening med alltihop.

Det handlar i mångt och mycket om balans tror jag. Som resultat av att tänja på mina egna gränser satte kroppen stopp för sju år sedan i form av kroniskt trötthetssyndrom. Jag börjar sakta återhämta mig nu med bra mat, vila och sömn. Motionen kommer i höst då jag inte kunnat detta innan på grund av en dansskada jag fick för nio år sedan.

Jag tror det viktigaste är att sortera saker och ting. Underlätta och förbättra det man kan och lämna resten därhän. Vissa saker kan man undvika utan problem andra är mer problematiska och det är där man ska lägga sin energi. Speciellt om man inte har mycket till att börja med.

Sedan är acceptans viktigt (tjatigt i dessa dagar men det är ändå vettigt enligt mig). Att acceptera betyder inte att man mår bättre för stunden, men det blir lättare att uthärda jobbiga situationer om man intalar sig själv att det är okej att det är jobbigt, det får vara det en stund.

Tintomara Ariadne: Människan mår bäst i naturen. Det finns mycket enkla sätt man kan försöka hantera en stressig och ångestfylld vardag. Men motivation är en gyllene nyckel och där kan individer med en känsla för meningslöshet falla lite. Personligen så är jag av intrycket att allt är meningslöst, men att vi själva skapar vår mening. Förstår du? Så för mig är det absolut viktigast. Jag drabbas alltså inte av t ex självmordstankar i samma utsträckning som många andra. Mina depressioner blir inte så djupa. Men jag kan tänka mig att om min sambo plötsligt dör, då kan jag sänkas ganska rejält och riktigt djupt i en helt sinnessjuk depression. Men även där ser jag då en mening, att föra hennes drömmar vidare. Att ära henne genom att jobba hårt för det hon älskade. Bara som exempel.

Min stress ligger mer i att jag aldrig vill dö. Jag tycker livet är extremt intressant. Och nu har jag kommit hem från MTB i skogen med min sambo. Livet är fan ACE ikväll. Toppnivå. Jag har haft en bra dag. Äntligen.

earlydayminer skrev:Tintomara Ariadne: Människan mår bäst i naturen. Det finns mycket enkla sätt man kan försöka hantera en stressig och ångestfylld vardag. Men motivation är en gyllene nyckel och där kan individer med en känsla för meningslöshet falla lite. Personligen så är jag av intrycket att allt är meningslöst, men att vi själva skapar vår mening. Förstår du?

Visst förstår jag. Det är vad jag har vigt hela mitt liv åt. Jag försörjer mig på att forska kring hur människor skapar mening. Tyvärr räcker inte det, men tack för omtanken.

earlydayminer skrev:Så för mig är det absolut viktigast. Jag drabbas alltså inte av t ex självmordstankar i samma utsträckning som många andra. Mina depressioner blir inte så djupa. Men jag kan tänka mig att om min sambo plötsligt dör, då kan jag sänkas ganska rejält och riktigt djupt i en helt sinnessjuk depression. Men även där ser jag då en mening, att föra hennes drömmar vidare. Att ära henne genom att jobba hårt för det hon älskade. Bara som exempel.

Min stress ligger mer i att jag aldrig vill dö. Jag tycker livet är extremt intressant. Och nu har jag kommit hem från MTB i skogen med min sambo. Livet är fan ACE ikväll. Toppnivå. Jag har haft en bra dag. Äntligen.

Grattis! Hoppas att du aldrig behöver prövas värre än att du kan bibehålla ditt konstruktiva tänkande. Jag förstår att du jobbat hårt för att komma dit du är, säkert med din beskärda del av elände att tampas med, och det gläder mig att det har fungerat. Ibland fungerar det för mig också (och gudarna skall veta att jag också har kämpat), men tyvärr gör det inte alltid det. Och när det inte gör det, vill jag inte få slängt i ansiktet att jag inte har jobbat tillräckligt med mig själv, för det har jag. Och jag har inte slutat göra det heller. Det är bara det att det ibland inte räcker. Och jag tycker inte att man kan begära hur mycket som helst av en människa. OK?

Tintomara Ariadne: No disrespect. Ber om ursäkt ifall du kände så. Det är helt sant att man inte kan begära hur mycket som helst av en människa. Vid t ex KBT är det viktigt att man går in 100 % för det man gör, om inte finns risken av terapin inte fungerar optimalt. Så om personen inte orkar för tillfället - då är det bättre med något temporärt, men ändå fortsätta hålla kontakt. Det är viktigt.

Jag har jobbat hårt. Riktigt hårt. Men det är i princip det jag gjort i mitt liv. Jag har inte kommit långt i livet förutom att jag vet mitt inre väldigt bra. Jag har mycket stor insikt om mig själv och väldigt mycket, men dessvärre ingen härlig utbildning att glida fram på. Dock under, så att säga, konstruktion. Gärna något inom psykologi, eller sociologi, eller kognitionsvetenskap. Men jag kan inte bestämma mig. Allt är ju så jäkla intressant.

Nåväl, nåväl.. Jag tror vi kan säga att många av oss kämpar riktigt hårt. Hela tiden. Med eller utan medicin, med eller utan terapi. Livet är riktigt svårt ibland. Så är det.