Horn och hörningar
8 inlägg
• Sida 1 av 1
Horn och hörningar
Varför heter det enhörning, och noshörning, när det är horningar vi pratar om?
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 18:52:12, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Savanten Svante skrev:Varför heter det enhörning, och noshörning, när det är horningar vi pratar om?
Kanske för att ur rent språklig synvinkel kunna skilja en sådan här
[img]http://www.northrup.org/Photos/rhino/low/rhino-walking.jpg[/img]
från en sådan här
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 18:52:13, redigerad totalt 1 gång.
Savanten Svante skrev:Varför heter det enhörning, och noshörning, när det är horningar vi pratar om?
SAOB om HORN
SAOB om avledningen -HÖRNING
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-04 18:52:13, redigerad totalt 1 gång.
Nej, men SAOB ger referenser (ända från 1500-talet) om hur orden har använts och ytterligare hänvisningar till t.ex. ordet "hörn".
HORN och HÖRN har både det gemensamt att de beskriver en spetsig egenskap hos något. I länken till avledningen -HÖRNING visas att det 1541 både skrevs "eenhorning" och "eenhörning" i en skrift. Vi hade ingen standard för skriftspråk på den tiden, kan tilläggas, och egenpåhittade stavningar var därför vanligt. Att HORN och HÖRN har blandats samman är därför inte så konstigt.
I artikeln om HÖRN står om HÖRNING att läsa:
"HÖRNING, r. l. m.
1) figur l. kropp med (visst antal) hörn (vinklar); numera bl. ss. senare led i ssgr.
"Hörningen ABC i den andra figuren är större än ABC i den förra." VetAH 1739, s. 110.
DÄHNERT (1784). jfr ELVA-, FEM-, FEMTON-, FYR-, MÅNG-, SEX-, TREHÖRNING m. fl. "
En ENHÖRNING kan ju sägas bara ha ett hörn på sitt horn, men namnet syftar egentligen på själva hornet, som ju bara är ett.
HORN och HÖRN har både det gemensamt att de beskriver en spetsig egenskap hos något. I länken till avledningen -HÖRNING visas att det 1541 både skrevs "eenhorning" och "eenhörning" i en skrift. Vi hade ingen standard för skriftspråk på den tiden, kan tilläggas, och egenpåhittade stavningar var därför vanligt. Att HORN och HÖRN har blandats samman är därför inte så konstigt.
I artikeln om HÖRN står om HÖRNING att läsa:
"HÖRNING, r. l. m.
1) figur l. kropp med (visst antal) hörn (vinklar); numera bl. ss. senare led i ssgr.
"Hörningen ABC i den andra figuren är större än ABC i den förra." VetAH 1739, s. 110.
DÄHNERT (1784). jfr ELVA-, FEM-, FEMTON-, FYR-, MÅNG-, SEX-, TREHÖRNING m. fl. "
En ENHÖRNING kan ju sägas bara ha ett hörn på sitt horn, men namnet syftar egentligen på själva hornet, som ju bara är ett.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-04 18:52:13, redigerad totalt 1 gång.
Just det här med hörning kom upp i Språk-tidningen också. Där stod följande förklaring:
"Noshörning är bildat efter mönster av namnet på fantasidjuret enhörning. När vi behövde ett ord för det verkliga djur som finns i Afrika, så fick det bli noshörning. Och varför heter det då enhörning? Inte heller där är det ett hörn utan ett horn det är fråga om.
Det beror på att när man förr bildade ett nytt ord till ett ord som horn, som tidigare hette hurn, och det nya ordet innehöll ett i, så ändrades vokalen u till y: hurning blev hyrning. Lite senare ändrades y här till ö.
Så gick det också till när man bildade ett annat ord till horn, nämligen det som idag heter hörn. Så horn och hörn och hörningar hänger ihop."
Ibland skulle jag önska lite mer utförliga vandringar i förklaringarna, men utrymmet kanske inte finns.
"Noshörning är bildat efter mönster av namnet på fantasidjuret enhörning. När vi behövde ett ord för det verkliga djur som finns i Afrika, så fick det bli noshörning. Och varför heter det då enhörning? Inte heller där är det ett hörn utan ett horn det är fråga om.
Det beror på att när man förr bildade ett nytt ord till ett ord som horn, som tidigare hette hurn, och det nya ordet innehöll ett i, så ändrades vokalen u till y: hurning blev hyrning. Lite senare ändrades y här till ö.
Så gick det också till när man bildade ett annat ord till horn, nämligen det som idag heter hörn. Så horn och hörn och hörningar hänger ihop."
Ibland skulle jag önska lite mer utförliga vandringar i förklaringarna, men utrymmet kanske inte finns.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 18:52:13, redigerad totalt 1 gång.
Savanten Svante skrev:Varför heter det enhörning, och noshörning, när det är horningar vi pratar om?
Av samma anledning som det heter Ömchen när det är lilla Oma man pratar om. Eller Blümchen när det gäller en liten Blume. Omljud alltså, som Zombie skrev.
Senast redigerad av HGJ 2011-05-04 18:52:13, redigerad totalt 1 gång.
Lakrits skrev:Savanten Svante skrev:Varför heter det enhörning, och noshörning, när det är horningar vi pratar om?
SAOB om HORN
SAOB om avledningen -HÖRNING
SAOB skrev:~hœ²rniŋ, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
(-horning 1541 (: eenhorning). -hörning 1541 (: Eenhörning) osv.)
[fsv. -hyrninger, motsv. (ä.) d. -h(j)ørning o. isl. -hyrningr; delvis efter mnt. -hornink; avledn. till HÖRN]
tahlia skrev:Just det här med hörning kom upp i Språk-tidningen också. Där stod följande förklaring:
"Noshörning är bildat efter mönster av namnet på fantasidjuret enhörning. När vi behövde ett ord för det verkliga djur som finns i Afrika, så fick det bli noshörning. Och varför heter det då enhörning? Inte heller där är det ett hörn utan ett horn det är fråga om.
Det beror på att när man förr bildade ett nytt ord till ett ord som horn, som tidigare hette hurn, och det nya ordet innehöll ett i, så ändrades vokalen u till y: hurning blev hyrning. Lite senare ändrades y här till ö.
Så gick det också till när man bildade ett annat ord till horn, nämligen det som idag heter hörn. Så horn och hörn och hörningar hänger ihop."
Det ser alltså ut att råda delade meningar om hur omljudet i -hörning har uppkommit. Ska man tro Språktidningen så har vokalen i stammen palataliserats på grund av vokalen i avledningsändelsen. Enligt SAOB är -hörning däremot en avledning till hörn, där omljud redan föreligger (och den omljudsverkande vokalen är bortfallen).
Hur som helst rör det sig om så kallat i-omljud. Genom detta ändrades a, o och u till ä, ö respektive y på grund av ett följande i. Den följande vokalens ljudvärde smittade så att säga av sig på den föregående vokalen så att denna palataliserades, d.v.s. dess bildningsläge i munhålan försköts framåt, mot den följande palatala vokalen. Denna har senare i många ord fallit bort.
Tydligen har inte alla bildningar på -ing omljud som skulle kunna ha det. I t.ex. upplänning (bildat till Uppland) och avfälling (bildat till avfalla) föreligger omljud. Däremot saknas omljud i t.ex. fyrfoting och tusenfoting. (På isländska heter det däremot ferfætlingur, där æ egentligen är ett delabialiserat œ, motsvarande svenskt ö.) Som vi sett ger SAOB också exemplet eenhorning från 1500-talet. Här skiljer sig vårt -ing från t.ex. det tyska diminutivsuffixet -chen, som väl i princip alltid — även i nybildningar — orsakar omljud där det är möjligt, vilket det är i de fall där den föregående stavelsen har a, o, u eller au: hallöchen, Tächchen (bildat till Tach/Tag) o.s.v.