Jag sitter i en jäkla sits. Har en son med AS på 16 och två äldre barn som flyttat hemmifrån. Nu har 16-åringen som forfarande bor hemma gjort sig osams med sina syskon. Den senaste jobbigaste konflikten är med systern på 27.

Det började i förrgår när vi skulle åka ut till mormor och morfar, sonen skulle med, älsta dottern och yngsta barbarnet på tre år skulle också med.

Dottern sätter sig fram vilket är AS sonens inrotade plats. Jag försöker få henne att fatta att det är bättre att hon sätter sig bak, men hon förklarar att hon är vuxen och älst ska sitta i framsätet och 16-åringen måste lära sig att inte alltid få som han vill.

Det slutar med att jag får skjutsa hem 16-åringen han vägrar följa med. När vi sitter i bilen påväg mot mormor och morfar tar dottern upp mobilen och börjar skriva ett sms, jag säger åt henne att ge sig, att inte skriva nått som provocerar. Hon tycker det är dags att jag inser att han måste lära sig att rätta sig efter alla andra att han inte kan räkna med att omgivningen ska rätta sig efter honom. Hon skickar ett sms som gör sonen så ledsen arg och upprörd att han slår sönder sin tvspelskontroll.


I dag kom hon hem till oss med barnbarnet för att titta på våra kattungar. Sonen var fortfarande sur på henne. Låste in sig med kattungarna i datarummet. De börjar gräla jag såg på sonen att han blev mer och mer arg och onåbar. försökte få henne att förstå att hon var tvungen att ge sig, men i stället började hon att tala om hans diagnos och att hon tänkte skita i den och ta tillbaka hans favoritkatt. Denna katt är nog den enda andra levande varelse som han egentligen bryr sig om, men den är egentligen hennes men bor hos oss sedan 7 år pga att hennes man är allergisk.
Sonen fick givetvis ett utbrott och saker för flera tusen gick i kras. Sonen anklagar mig för att inte bry mig om honom, eftersom jag tillät att systern och barnbarnet kom hit och dottern är förbanand på mig för att jag inte stöttar henne till 100% i deras konflikt.

Nu har sonen dragit till en kompis för att tatuera ett hakkors i pannan han tänker skita i sommarjobbet han fått och han tänker skita i att börja skolan i höst. Han har haft jätteproblem med skolan i högstadiet men jag tillsammans med en syokonsulent har i flera månader med peppningar oc lirkanden fått honom positiv till att göra ett försök att komma igen på IV i höst.

Vad gör man det känns som att jag sitter i en situation som är helt omöjlig att lösa. Nån som har ett råd?


Moderator: Förtydligade rubriken.

Det verkar vara dottern som har problem tycker jag, vilket bör förenklas av att hon är äldre och inte bor hemma längre. Men jag har ingen bra lösning, hakkors i pannan är det dummaste man kan ta sig till, hemmagjorda tatueringar är mycket svåra att få bort.

Jag vet men just nu mår han jäkligt dåligt och vill nog visa hur dåligt han mår just genom att provocera på det viset. Dottern har under en längre tid försökt att övertala mig att sluta att dalta med honom pga hans diagnos för att han måste lära sig att inte alla kan ta hänsyn till den. Det är bara det att jag inte daltar men däremot har jag lärt mig i vilka situationer man kan ställa krav och i vilka man inte kan göra det utan måste låta honom ha sina nycker i fred just för att inte provocera fram utbrott, men något ligger det ju i det hon säger med han kan inte förvänta sig att alla ska ta hänsyn till hans fixa ideer hela tiden speciellt inte eftersom han inte vill skylta med sin diagnos och bara anförtrott ett fåtal.

Jag kan bara säga vad jag skulle gjort angående konflikten. Jag skulle helt sonika slänga tillbaka dotterns egna ord på henne själv. Det är hon som är vuxen, det är därför dags för henne att börja bete sig som en vuxen.
Just nu tycks hon onekligen sänka sig till en 5-årings nivå. Jag menar, "ta tillbaka katten".

Nej. Det är dags för henne att leva upp till sina egna ord. Ska hon sitta fram för att hon är vuxen (vilket helt ärligt låter oerhört barnsligt) så får hon helt enkelt uppföra sig som en vuxen.

Jag undrar om det finns någon slags syskonsvartsjuka i botten. Att storasyster tycker att hon fått stå tillbaka för lillebror, att han har blivit favoriserad. Det verkar som hon reagerar som ett litet argt barn.

Men hon borde vara gammal nog att förstå hur hennes AS-bror är och inte försöka "uppfostra" honom att bli "normal". Kanske hon också har drag av AS, och därför är så envis?

Jag har tyvärr inget gott råd. Sonen överreagerar måttlöst, tycks vilja straffa dig, sig själv och hela världen. Men brukar inte hans raseriutbrott gå över?

Om inte dottern inser hur fel hon behandlar sin lillebror, så skulle jag säga att det är bäst att hon inte kommer hem på ett tag. Eftersom din son inte klarar av hennes "uppfostran".

Hon har nog inga AS drag är bara allmänt envis däremot har båda sönerna det och deras pappa som inte är samma pappa som dotterns älsta sonen är dock odiagnostiserad, men inte på långa vägar lika svårhanterlig som yngsta sonen har varit.

Jag fick äntligen tag på yngsta på mobilen som tur var var inte kompisen som äger en tatueringsmaskin hemma så jag hoppas han hinner komma på bättre tankar när han lugnat sig.

Ja, hon har inte fattat någonting av att det är en funktionsnedsättning lillbrorsan har, det behöver hon greppa...

Ja, försök förklara för henne att det är som att kräva att en rullstolsbunden ska börja gå, han är bara bortskämd som sitter i rullstol, han måste lära sig att gå som alla andra.

Sonen kommer aldrig att bli av med sin AS, men kanske kan han träna in ett mer funktionellt sätt att reagera i framtiden. Men just nu måste du prioritera att han går i skolan, därför måste du "dalta" med honom. Just under tonåren brukar ungdomar vara allmänt oregerliga genom diverse hormonstormar, det gäller säkert i ännu högre grad de med AS.

Hon har varit i kontakt med ett behandlignshem som påstått att man kan bota AS med mediciner och träningsboende på deras hem. Jag ringde också upp och pratade med dem de lät mycket seriösa först men när jag frågade vad de hade för utvärderingar på resultaten hur många som klarade att leva ett normalt liv efter att ha bott på deras träningsboende så var svaret att det inte fanns några utvärderingar.
Inriktningen på det behandlingshemmet var att det skulle fungera som en mellan form mellan att flytta hemmifrån och klara sig själv och bo hemma.

Dottern kanske har en (ur hennes perspektiv) berättigad känsla av att vara försummad. Sonens behov går kanske utöver hennes behov av en mamma, eller så reagerar hon på att du inte kan vara mormor som hon drömt om, eller så kan hennes egen modersroll göra att hon känner att du inte ger henne vad hón anser sig skyldig sitt barn. Kanske är han så gammal nu som hon var då du krävde vuxenhet av henne.

Att hon provocerar med de medel hon har kanske hon gör utifrån en upplevelse som hon känner starkt. Att sonen har behov gör inte att hon saknar behov. Att hans behov får företräde med "handikappargument" och att hon skall vara vuxen, mogen, frisk, etc kanske bara gör det svårare. Visst, han har behov. Men hon kan ha det mycket svårt med detta också. Det ger henne inte rätt att uppträda hur som helst. Men det ger henne rätt att känna hur som helst. Försök att ta reda på vad dessa känslor är, och hur du kan ge henne rätt till dem utan att för den skull göra det värre för dig själv eller din son.

Kanske kan det räcka långt att du lyssnar på henne och tillåter henne att känna som hon gör?

Många psykologiska spekulationer som jag naturligtvis inte vet något om. Jobbig situation. Lycka till.

En mellanform innan man klarar av att bo helt självständigt låter ju bra. Men att påstå att man kan "bota AS" låter inte seriöst. Inte heller att de inte har några utvärderingar.

pH skrev:Dottern kanske har en (ur hennes perspektiv) berättigad känsla av att vara försummad. Sonens behov går kanske utöver hennes behov av en mamma, eller så reagerar hon på att du inte kan vara mormor som hon drömt om, eller så kan hennes egen modersroll göra att hon känner att du inte ger henne vad hón anser sig skyldig sitt barn. Kanske är han så gammal nu som hon var då du krävde vuxenhet av henne.

Jag vet inte om det är jag som är vansinnigt kall i den här frågan, men tjejen är 27. Hon har varit vuxen länge. "Hennes behov av en mamma" borde ha bytt karaktär för länge sedan och något rum för svartsjuka borde inte finnas vid den åldern, eller är jag ute och cyklar? Försummad kan jag förstå om hon varit ett barn eller tonåring. Men nu?

Jag vet att relationen kan bli krånglig när det gäller syskon, även om åldersskillnaden är stor, men jag förstår det inte. Iofs förstår jag inte mycket av något som får vuxna att bete sig som trotsiga barn. :/

Det är väl den största nackdelen med att skaffa barn med för långa mellanrum. Det är fem år mellan mina barn. Tyvärr har denna rätt stora ålderskillnad inneburit att barnen inte haft nån glädje av varan som kompisar utan mest irriterat sig på varan när småsyskonen velat tränga sig på. Ett råd till andra jag kan ge är att skaffa inte barn med för långa mellanrum.

tahlia skrev:

pH skrev:Dottern kanske har en (ur hennes perspektiv) berättigad känsla av att vara försummad. Sonens behov går kanske utöver hennes behov av en mamma, eller så reagerar hon på att du inte kan vara mormor som hon drömt om, eller så kan hennes egen modersroll göra att hon känner att du inte ger henne vad hón anser sig skyldig sitt barn. Kanske är han så gammal nu som hon var då du krävde vuxenhet av henne.

Jag vet inte om det är jag som är vansinnigt kall i den här frågan, men tjejen är 27. Hon har varit vuxen länge. "Hennes behov av en mamma" borde ha bytt karaktär för länge sedan och något rum för svartsjuka borde inte finnas vid den åldern, eller är jag ute och cyklar? Försummad kan jag förstå om hon varit ett barn eller tonåring. Men nu?

Jag vet att relationen kan bli krånglig när det gäller syskon, även om åldersskillnaden är stor, men jag förstår det inte. Iofs förstår jag inte mycket av något som får vuxna att bete sig som trotsiga barn. :/

Jag förstår att mina tankar kan verka knepiga. Men som jag ser det blir en diskussion om vem som har rätt och fel knappast konstruktiv. Mitt inlägg var således baserat på tankar om hur det kan bli så där och hur man kan förstå och förhålla sig till det för att komma vidare. Det var vad jag upplevde att trådskaparen behövde. Jag ber om ursäkt om jag missförstod.

Nu är dottern igång igen ringer och säjer åt mig att sluta skylla på henne att sonen får utbrott. Hotar med att komma och hämta sonens favoritkatt. Vad ska jag göra.

Din dotter är vuxen (fast jag håller med tidigare skribenter om att hon beter sig som en 5-åring) och behöver inte försvaras i det här fallet. Hur mycket vet hon om AS? Om hon bara fått "fakta" från behandlingshemmet borde hon läsa mera. Gör klart för henne att även om hon tidigare känt sig åsidosatt har hon inte rätt att bete sig såhär.

Din son behöver också veta var du står i den här konflikten. Jag är i en liknande situation som din son (fast min syster inte är lika radikal) och det är otroligt frustrerande att inte veta vem som tycker vad.

Föresten, om hennes man är allergisk så har hon väl ingen glädje av katten?

Hon hotar för att vinna konflikten med sin bror för att visa för honom att det är hon som bestämmer. Hon vet inte mycket om autismstörningar men hon har en bestämd uppfattning att omvärlden inte kan eller ska anpassa sig efter dom. Hon har tydligen någon granne med en som med svår autism och adhd som har blivit så mycket lungare sedan han hamnat på ett hem och blivit neddrogad hon har gett sig attan på att det är det bästa för hennes bror.

Hon har ändå inte rätt att mobba sin bror så här. Hon är vuxen och kan försvara sig själv i konflikter. Många med AS har svårt att försvara sig om någon blir arg. Jag tar till 100% din sons parti. Om din dotter inte tål han är det väl inget som tvingar henne att ha kontakt med honom.

Du ska naturligtvis markera för din dotter att det är DU som är förälder till din son, inte hon, och att hon inte har något som helst att säga till om i hans uppfostran.
Sen kan du ju försöka byta nummer till din sons mobil så att hon inte kan skicka sms till honom. Du har dessutom rät att förbjuda henne att kontakta sin bror.

Vad betr katten så är det liktydigt med stöld och egenmäktigt förfarande om hon skulle ta den från er. Äger hon den? Även om hon formellt gör det så har hon väl förverkat den rätten eftersom katten tydligen bott hos er länge?
Du kan ju göra klart för henne att hon blir polisanmäld om hon gör det.
Om hon går in i ditt hem utan ditt medgivande så är det ett straffbart intrång om du väljer att se det så.

Tycker din dotter verka ha ett behov av att skapa konflikter. Kan det ha någon historisk orsak i relationen mellan er? Även om hon känt sig åsidosatt och hennes handlande kan förstås utifrån det, så är det ingen anledning att tillåta hennes nuvarande beteende.

Det finns ju också möjlighet att polisanmäla henne för trakasserier och personförföljelse. Kanske skulle få henne att tänka om ....
SEn finns ju alltid risken att hon tar till ytterligare maktmedel och kanske vägrar dig kontakt med ditt barnbarn.

Vad du än gör eller inte gör, så är det en mycket svår situation som det gäller att balansera så väl som möjligt så att konflikten inte trappas upp ytterligare.
Men jag tycker inte din son är på något sätt skyldig till vad som hänt och vad han gjort pga detta. Det är ju hon som medvetet provocerar honom och fortsätter med det trots att du sagt ifrån och försökt förklara för henne hur det är.

Håller med A, fast jag är märkbart sämre på att skriva kraftiga inlägg

Ja, mycket bra skrivet av A!

I grund och botten behöver storasyster läsa på och försöka ta in vad Asperger är och försöka lära sig förstå sin lillebrors problematik. För närvarande har hon inte en susning om de bitarna, hon förstår ju inte ens att det är en problematik han har...

Nu har hon inte hört av sig på några timmar man får hoppas att hon har gett sig och förstått att det enda hon och jag kan vara överns om är att vi inte är överens.

Det mesta vettiga är redan skrivet men jag vill ändå ge min kommentar/ syn på saken.

Till att börja med kan jag säga att min syster och jag då och då råkar i likande situationer som narrans son. och dotter. Jag är 30 och syrran 27. Fruktansvärt trist och energikrävande och just nu träffas vi inte och jag missar att se min 11 månader gamla systerdotter och hennes framsteg..

Problemet hos oss liksom här är att systern inte för står alla gånger men en väsentlig skillnad är att min syster aldrig beter sig lika omoget som denna systern och jag har inte lika mycket As. som sonen och är ibland j*ligt trotsig/envis. Dock har min syster missat att man inte kan skrika åt mig och försöka ta i mig när jag är som argast och verkar ibland tro att jag kan tygla mig fast jag inte kan det. Som väl är jobbar hon lite på det och hennes yrke är pedagogiskt.

Jag tycker man ska säga åt systern ordentligt, markera för henne och be henne "läsa på" om AS. och hon får inte bete sig så här. Samtidigt håller jag med Ph i det h*n skrev. Systern har rätt till sina känslor och det kan vara konkurrens och att inte få ha varit lillasyster precis som Alien skrev. Så är det för mig och min syster underliggande om än bättre idag. Syskonplaceringen har stor betydelse och blir den omkastad kan det bli problem. Den är helt eller delvis omkastad vad gäller mig och min syster. Dock ska man inte bete sig dumt då den blir det.

Försöka prata lugnt med sonen igen när han är i balans och aldrig skrika åt honom men vara konsekvent i möjligaste mån. Syskonen bör inte ses när det är på detta viset. Trist men vettigt vet jag av egen erfarenhet.

Katten ska han givetvis få behålla. Den kan förmodligen hjälpa honom att må bättre och att hålla sig lugn, åtminstone ibland.

Narran: Kan det finnas det någon ni känner som din son gillar att prata med som kan hjälpa till så han mår bättre och inte vidhåller sina dåliga beslut dvs. strunta i sommarjobbet, mm?

Professionell hjälp tex. kurator på hab? (Jag menar inte träningsboende. Det låter inte bra.)

Systern behöver kanske prata med någon?

Har ni inte tänkt på att det kanske är så att dottern till "narran" är orolig för sin mor? Kanske ser att hon mår dåligt?