Har en son på 20 år som jag misstänker har Aspergers. När han var mindre hade han problem med nära kamratkontakter men var inte mobbad i ordets rätta bemärkelse. Klarat skolan bra och gått ut med bra gymnasiebetyg.
Han har efter gymnasiet jobbat nästan hela tiden och känner sig trygg där. Jobbet fick han efter mkt påtryckning från mig. Hade inte mkt handlingkraft eller vilja att söka jobb aktivt själv.

Har i princip inga kompisar som han umgås med på fritiden utom ibland några kusiner som han träffar. Har några special intressen som han lägger ner mkt tid på. Är mest på sitt rum, sitter mkt vid datorn och kommer nästan bara ut vid middagen eller när han vill diskutera ngt av sina intressen. Har inte haft någon kontakt med tjejer än.

Har under hans uppväxt försökt uppmuntra honom att vara med i olika idrotter för att han skulle få kontakt med andra barn. Men det fungerade aldrig och han slutade ganska fort med det han började på.

Min fråga är ska jag berätta vad jag tror för honom??? Kan det hjälpa honom?? Jag vill ju att han ska få ett bra liv och kanske träffa kärleken ngn gång. Eller är risken att han blir sårad

Är han själv lika orolig över situationen som du är?

Fråga honom vad han tror om sin situation innan du säger vad du tror.

Hur menar du han vet ju inte ens vad jag tror, alltså han eventuellt har Aspergers.

När jag har pratat om hans livssituation så tycker inte han att det är något problem.

Hur yttrar sig den problematik som du förknippar med en ev AS?
Vad är det för vinst du tänker ska finnas med en utredning?

Det känns som han missar så mkt av alla de erfarenheter man gör när man umgås med kompisar.

Han har vid ett par tillfällen sagt "jag vet att jag är knäpp" Han är väligt sluten om sin privata sfär och vill helst inte att man ska lägga sig i hans liv alls. Han har dåligt självförtroende.

Min fundering att prata med min son om detta är en ganska ny tanke. När jag för ngt år sedan började ana att han had AS så blev jag bara lugn och allt föll på plats av det man hade undrat över under hans uppväxt. Jag tänkte att jag inte skulle tjata mer om kompisar o.dyl. och stötta honom istället.

Kanske att jag tänker att om han visste att han hade AS skulle han få en annan vinkling på sin situation och sluta skuldbelägga sig själv (det vet jag inte om han gör) men anar..ja det är det här som är så svårt kommer han att må och få det bättre om han får veta det eller stjälper jag honom?

Tipsa honom om det här forumet?

weasley skrev:Tipsa honom om det här forumet?

Klockrent!

Gör ni någonting tillsammans?
I min familj gick alla till sitt och jag har väldigt få minnen av att vi gjorde någonting tillsammans. Om jag var förälder så skulle jag föreslå eller fråga om mitt barn ville gå med mig på tex, föredrag, teater, bio, simma, promenad, museum, konsert, handla, gå och se på kläder, äta mat, fika etc. Jag skulle vara en förebild och vuxen kamrat istället för att tjata på att min unge skulle skaffa sig intressen och vänner. Om man har As så är det inte så viktigt, världen går inte under. Det verkar vara värre för dom som inte har As. Bara en fundering från mig.

Hej metta,

Man kan ha ett utmärkt liv utan att rumla runt på stan med jämnåriga. Via datorn kan man få nya bekanta från hela världen, varav vissa kan bli vänner för livet. Många av oss här har träffats genom detta forum och blivit vänner eller t o m ihop.

Om han verkligen har AS så är specialintressen viktiga och något man behöver få ägna mycket tid åt ifred.

Tjejer (om han nu är hetero) har han hela resten av livet på sig att hinna träffa. Många aspergare utvecklas lite långsammare emotionellt och intresset för att bli ihop med någon kommer när det kommer.

Tror inte det är någon fara att bara låta honom vara.

Om du ska berätta om AS eller inte är svårt att råda om. De som verkar nöjdast med att ha fått veta är oftast de som har kommit på det själva, genom att de av en slump råkat snubbla över informationen och känt igen sig. Medan de som får diagnos eller diagnosförslag av någon annan kan känna det som att få en etikett som de kanske inte gillar, särskilt om de inte vet vad AS är. Eller så råkar det vara svaret på deras funderingar och de blir jättelättade, sånt är omöjligt att förutse.

Ett mellanalternativ som kanske är lite manipulativt - eller finkänsligt kanske - är att se till att information om AS "råkar" komma i hans väg och se hur han reagerar på det.

Jag fick min diagnos sent i livet (17 år - är 20 år idag) och fick då reda på att mina föräldrar hade vetat om att jag eventuellt kunde ha Asperger redan sedan jag var liten. Jag blev inte glad av att höra det. Jag hade ju själv gått runt och mått dåligt utan svar. Det hade varit bättre för mig att fått veta hur de tänkte. Jag fick reda på min eventuella AS genom ett samtal med elevvården - inte genom mina föräldrar...

metta skrev:Han har vid ett par tillfällen sagt "jag vet att jag är knäpp" Han är väligt sluten om sin privata sfär och vill helst inte att man ska lägga sig i hans liv alls. Han har dåligt självförtroende.

Håller med om att du kan presentera ställen där han kan få leta fakta själv....först.
Det kanske blir en öppning för dig att prata med honom då.

Varför ska han inte få veta?

Har fått många bra och tänkvärda svar. Är mkt tacksam för att ni delar med er.