Hej, jag har inte arbetat på 2,5 år, söker nu en lönebidragsantällning på halvtid. Har även diskbråck så tunga jobb går tyvärr bort. Boende i Stockholm. Klarar inre av bullriga miljöer, typ stormarknader osv. Kan inte heller hantera stress.

Ni som har fått en arbetsträningsplats med dessa förutsättningar, vart sökte ni?

Nekad sjukersättning igår via telefon, började gråta i luren, dom sa att jag inte var medicinskt färdigbehandlad, svarade att det kommer jag ju aldrig bli. Där brast det för mig.
Vidare så sa dom att alla rehabmöjligheter inte var uttömda, sökt lönebidragsjobb sedan december 2011 nu. Många arbetsgivare vill ju inte ta emot lönebidragare längre. Vad skall jag göra?

Igår innan jag somnade började jag planera mitt självmord, väntar bara på att pappa skall gå bort så han slipper skammen. Känns ju inte så roligt men snart orkar jag inte längre, att ingen vill ha en är ju ingen boost för självkänslan. Medveten om hur patetisk jag är, sorry.

mvh, Kattpappa

Moderator: Kompletterade rubriken.

Vi är i samma sits du och jag.
Hade jag inte haft barn hade jag begått självmord helt klart.
Vi är inte värda ett skit.
Tror egentligen att myndigheterna vill att vi ska dö.
Då slipper de problemet.
Men jag vill såklart inte att du ska ta livet av dig!
Men förstår precis hur du känner tror jag.
Just nu känns det bara som jag skiter i allting. Allt blir ändå fel och jag blir bara mer och mer förvirrad.
Och ingenting syns på mig så tror inte att någon fattar.

Ja jag hatar detta samhället.

Det värsta är ju att personal inom psyk-öppenvård tror att allt är lugnt, du kommer att få din ersätning bla,bla,bla. Trodde ju verkligen på det dom sa där ett tag. Samma sak på arbetsförmedlingen, dom låtsas ju att man har så stora chanser hit o dit.Blir så trött.

Plugga känns ju inte heller som ett alternativ då jag vissa dagar inte ens orkar gå hemifrån.
41 år på arbetsmarknaden idag är ju ingen het ålder. Politiker sitter o ljuger oss rakt i ansiktet, senast i söndags.

Men ni som har lyckats, snälla dela med er av tips och pepp!!

Vad har du för utbildning?
Vad har du för arbetslivserfarenhet?
Vad har du för specialintressen?

Dessa tre faktorer är dom viktigaste att ta ställning till när man söker jobb. Vi aspies klarar sällan av jobb som är ointressanta eller med en alltför bullrig arbetsmiljö.

Det som också är bra att tänka på är att lägga upp en rutin för jobbsökandet. Kolla platsannonser på måndagar, ringa och maila intressanta arbetsgivare (främst såna som erbjuder jobb) på tisdagar, skriva och skicka jobbansökningar onsdagar och torsdagar, fredagar utvärderar du veckan och kollar upp vad som behöver göras inför nästa och liknande. Ägna max fyra timmar om dagen åt detta, ta den tid på dagen som känns bäst men morgon/förmiddag är att rekommendera eftersom du då får eftermiddagarna över till att bara göra saker du gillar.

Och glöm inte bort, du är bra som du är, du behövs och du är unik.

Hoppas det fixar sej för dej.

Kostymhippie skrev:Vad har du för utbildning?
Vad har du för arbetslivserfarenhet?
Vad har du för specialintressen?

Dessa tre faktorer är dom viktigaste att ta ställning till när man söker jobb. Vi aspies klarar sällan av jobb som är ointressanta eller med en alltför bullrig arbetsmiljö.

Det som också är bra att tänka på är att lägga upp en rutin för jobbsökandet. Kolla platsannonser på måndagar, ringa och maila intressanta arbetsgivare (främst såna som erbjuder jobb) på tisdagar, skriva och skicka jobbansökningar onsdagar och torsdagar, fredagar utvärderar du veckan och kollar upp vad som behöver göras inför nästa och liknande. Ägna max fyra timmar om dagen åt detta, ta den tid på dagen som känns bäst men morgon/förmiddag är att rekommendera eftersom du då får eftermiddagarna över till att bara göra saker du gillar.

Och glöm inte bort, du är bra som du är, du behövs och du är unik.

Hoppas det fixar sej för dej.

För mig är inget av detta att räkna med.
Får jag inte hjälp så är det bara döden kvar.
Eller om man blir alkoholist så får man säker hjälp. Det har jag själv sett och hört.

Kattpappa skrev:Det värsta är ju att personal inom psyk-öppenvård tror att allt är lugnt, du kommer att få din ersätning bla,bla,bla. Trodde ju verkligen på det dom sa där ett tag. Samma sak på arbetsförmedlingen, dom låtsas ju att man har så stora chanser hit o dit.Blir så trött.

Plugga känns ju inte heller som ett alternativ då jag vissa dagar inte ens orkar gå hemifrån.
41 år på arbetsmarknaden idag är ju ingen het ålder. Politiker sitter o ljuger oss rakt i ansiktet, senast i söndags.

Men ni som har lyckats, snälla dela med er av tips och pepp!!

Skit i vad framför allt arbetsförmedlingen och dessa inavlade politiker snackar om, för dom vet sällan hur det är att leva det hårda livet. Det bästa är att kämpa på egen hand och behålla en bra tro på sej själv.

Studier på högskola/universitet innebär sällan heldag i skolbänken varje dag utan det är mer sporadiska föreläsningar (ca 1-3 tillfällen/vecka och 1-4 timmar per gång) och själva plugget är på eget ansvar. Ett tips där är att du dom dagar det är föreläsning inte lägger ner alltför stor ansträngning på att plugga själv utan ta tag i det dom dagar det inte är föreläsning. Självklart ska utbildningen vara inom något av dina specialintressen.

Har en utbildning till sjuksköterska i botten, arbetat inom vården i 15 år, men till slut gick det inte längre. Jag har ju inga direkta specialintressen, samhällsfrågor och sociologi är det som finns kvar. För mig handlar det om att hitta ett arbeta som jag kan orka med o klara av. Försökte med att hjälpa hantverkare, det funkade en vecka, sedan brakade jag ihop. Jag behöver ju en anpassad tjänst, det är ju inget man skriker ut om på en anställningsinervju direkt.Kollar platsbanken dagligen, men då skall man ju vara jättesocial o stresstålig eller student som söker extrajobb. Kan hålla 1 boll i handen, men inga i luften, detta har ju alltid varit ett problem för mig i arbetslivet.

Studier, ja då vill man ju ha något som leder till arbete. Hade ett helvete att ta mig igenom sjuksköterskeutbildningen, då var den ändå väldigt soft på den tiden. Slet mig i håret för att plugga in till tentor osv, men fick skriva om ALLA tentor, klarade det med mycket liten marginal. Men tack för input, mvh Kattpappa

Kattpappa skrev:Har en utbildning till sjuksköterska i botten, arbetat inom vården i 15 år, men till slut gick det inte längre. Jag har ju inga direkta specialintressen, samhällsfrågor och sociologi är det som finns kvar. För mig handlar det om att hitta ett arbeta som jag kan orka med o klara av. Försökte med att hjälpa hantverkare, det funkade en vecka, sedan brakade jag ihop. Jag behöver ju en anpassad tjänst, det är ju inget man skriker ut om på en anställningsinervju direkt.Kollar platsbanken dagligen, men då skall man ju vara jättesocial o stresstålig eller student som söker extrajobb. Kan hålla 1 boll i handen, men inga i luften, detta har ju alltid varit ett problem för mig i arbetslivet.

Studier, ja då vill man ju ha något som leder till arbete. Hade ett helvete att ta mig igenom sjuksköterskeutbildningen, då var den ändå väldigt soft på den tiden. Slet mig i håret för att plugga in till tentor osv, men fick skriva om ALLA tentor, klarade det med mycket liten marginal. Men tack för input, mvh Kattpappa

Känner igen mig väldigt mycket här.
Jag har också arbetat i "vården" men som uska. Och det går bara inte i längden som aspergare... man blir helt förstörd av alla sociala kontakter och allt skitprat och skvallrande och annat oväsentligt så för mig har det slutat med sjukskrivning och att jag tvingats sluta vid flera tillfällen.
Det skapar en enorm ångest, depression, utmattning, stora sömnsvårigheter mm mm.

Jag har haft mer tydliga specialintressen tidigare men sen jag fått barn så har jag inte haft tid med det och också tappat intressen. Har ju heller verkligen inte tid att sitta och hålla på med sånt när jag är förälder!

Även för mig handlar det om att ha ett arbete jag klarar av och kan fortsätta jobba med. Strunt samma vilket egentligen. Såna krav kan jag inte ha....

Har misslyckats totalt på intervjuer förut eftersom jag inte alls kan "sälja" mig som det så fint heter... outan jag talar ju såklart sanning och tar ju då med både postivt och mindre positivt... även om jag försöker att inte ta med sistnämnda så syns det på mig och jag klarar inte att hålla blicken stadigt i deras ögon och blir nervös och sånt där är ju bara tack och hej direkt det vet vi alla!
Hade mycket hellre fått visa vad jag kan genom att få provjobba. Då tror jag att jag hade fått chansen!
Men sjukt nog så är det på en intervju man ska lyckas idag trots att jobbet i sig är rent praktiskt eller inte alls har med såna färdigheter att göra...

Jag har också ADD och det gör det mycket svårare att klara en utbildning och oerhört svårt att kunna planera och söka arbeten strukturerat som det heter.
Jag fixar det inte!
Blir bara ett enda kaos i mitt huvud....

Men de jobb jag haft har jag skött perfekt och aldrig någonsin fått klagomål av chefer utan tvärtom bara beröm!
Varför ska inte jag få chansen att få ett jobb för??????
Och du med Kattpappa!

Nu jagar jag lönebidragsjobb som fan, återkommer.

Hej Kattpappa!

Jag är 41 år och sedan 2010 är jag i praktiken sjukpensionär. Jag har Asperger plus att jag lätt åker in i en depression samt har lätt att få utmattningssymtom. Det finns ingen arbetsgivare som kan anpassa arbetet och arbetsplatsen så mycket som jag har behov av. Så jag är i praktiken färdig på arbetsmarknaden. Vid dryga 40 år.

Mitt stora specialintresse är textilt hantverk. Men jag är så ojämn i min produktion så det skulle inte funka. Dessutom funkar det dåligt att göra jobb på beställning. Så där stängdes den dörren. Jag är paniskt rädd för den dagen då FK kommer på att jag ska bli FAS 3 eller vad dom kallar det då.

Det är inte viljan som fattas utan förmågan. Fanns det något jag fixade så hade jag gärna tagit det men det finns ju inget. Att sen höra från vissa att man bara är lat det gör en ju både förbannad och ledsen. Jag har full förståelse för hur du känner det nu.

kullan skrev:Hej Kattpappa!

Jag är 41 år och sedan 2010 är jag i praktiken sjukpensionär. Jag har Asperger plus att jag lätt åker in i en depression samt har lätt att få utmattningssymtom. Det finns ingen arbetsgivare som kan anpassa arbetet och arbetsplatsen så mycket som jag har behov av. Så jag är i praktiken färdig på arbetsmarknaden. Vid dryga 40 år.

Mitt stora specialintresse är textilt hantverk. Men jag är så ojämn i min produktion så det skulle inte funka. Dessutom funkar det dåligt att göra jobb på beställning. Så där stängdes den dörren. Jag är paniskt rädd för den dagen då FK kommer på att jag ska bli FAS 3 eller vad dom kallar det då.

Det är inte viljan som fattas utan förmågan. Fanns det något jag fixade så hade jag gärna tagit det men det finns ju inget. Att sen höra från vissa att man bara är lat det gör en ju både förbannad och ledsen. Jag har full förståelse för hur du känner det nu.

I "praktiken" sjukpensionär skriver du....
Vad menar du??
Har du sjukersättning eller vad lever du av?
Jag har fött höra att jag kan glömma sjukersättning...
Hade akt.ers i tre år mellan 25 och 28 år. Men nu säger de att jag är för gammal för att få det tillfälligt och att jag heller inte kan få det permanent...
Så jag är helt körd.

KalleKus skrev: "praktiken" sjukpensionär skriver du....
Vad menar du??
Har du sjukersättning eller vad lever du av?

Sedan 2010 har jag sjukersättning enligt dom reglerna som kom det året. Det sägs ska vara permanent. Det enda är att man blir inkallad på ett uppföljningsmöte hos en handläggare vart 3:e år. Det är väl i samband med detta som handläggaren kan få för sig saker. Jag får även bostadstillägg.

Nu skall jag prova hos stadsmissionen, finns det en chans där? Lönebidrag är ju inte helt utan arbetsgivaren skall ju stå för en liten del av lönen enl min arbetsförmedlar-tant. Då blir man ju genast en belastning. Misstänker att stadsmissionen bara tar FAS-3 individer, någon som vet?

Ja, vi får se hur det går.