feace skrev:

alfapetsmamma skrev:Tvinga låter som en dålig idé, i allmänhet, och i synnerhet om han har AS och du vill behålla honom.

nej, det är klart. Det var ett dåligt skämt från min sida. Jag antar att jag måste acceptera honom som han är även om det är svårt.

Det som skaver är att han inte alltid var fullt så här "ömhetslös". Han var extremt ömsint i början och skulle pussas/kyssas och hålla handen hela tiden. Men jag antar att han vet att det är sådant som krävs för att få till stånd ett förhållande och sen när han visste att han hade mig på det torra så kunde han visa sitt "rätta" beteende.

Men jag blir frustrerad för ibland känns det som att vi bara är vänner (dom dagar då ingen ömhet visats, vilket är rätt ofta). Skillnaden mellan vänner och kärleksrelationer enligt mig är den sexuella kontakten och där ingår kyssar, smek och självklart sex. Om man skalar bort det, är man inte bara vänner då? Hur får man utlopp för sin kärlek till en annan person om man inte gillar kramar/kyssar/pussar/sex?

Feace, som jag ser det kan förhållande gå in i olika faser. Det är inte alls ovanligt att man har en period som präglas av stor närhet i början och att det sedan inte känns naturligt att visa lika mycket närhet. Detta oavsett AS. Det sexuella brukar också svalna lite efter ett tag för att sedan kanske återkomma i perioder. Den sexuella kontakten bör finnas där som en möjlighet men behöver inte alls vara lika tät. Ibland är det okej att inte ha sex på länge men konflikter mellan par är ju väldigt vanliga kring att den ena inte vill ha sex lika ofta som den andra.

Om man går in i en period där den ena eller båda av parterna inte kan/vill ha sex är det dock viktigt att man försöker upprätthålla ömheten och närheten för att inte kärleken ska förloras. Men ömhet kan man visa på många olika sätt. Det kan vara så enkelt som att man lägger över en filt som nano säger. Många äldre människor känner väl fortfarande kärlek även om de inte längre klarar av att ha ett sexualliv antar jag?

Dock kan det vara en stor risk för ett förhållande att inte alls ha sex på mycket länge. Men det behöver inte betyda att man tycker om varandra mindre bara att någondera parten inte klarar av att ge den andre vad han/hon behöver.

Men jag kanske missuppfattar dig? Du säger att ömhet inte visas. Menar han då att han avvisar dig om du visar ömhet? För om ömhet inte "visas" så kan det ju inte bara bero på en person, eller hur?

Du behöver inte sex för att veta att den du är tillsammans med älskar dig. Däremot behöver du det för att tillfredsställa dina egna sexuella behov. Skilj på de sakerna!

Jag har av och till gått o trott än fast jag inte trott det liksom att tjejer inte egentligen har ett behov av sex, men så har jag fått höra av tjejer som jag känner att "skojar du, jag har lika mycket sexlust som vilken kille som helst" det har känts betryggande att höra, man vill ju inte ha sex en dag och hon gör det enbart för min del.
Fast man vet ju inte hur just hon är, det finns ju ett par personer på forumet som inte vill ha sex alls och bara inte kan tänka sig sex någonsin.
Antar att hon tänker berätta om hon inte vill ha sex om det börjar närma sig sådana ideer.

nano skrev:Tja, bara uppskatta människor det gör iaf jag mest hela tiden, och det är olika saker jag uppskattar hos olika personer.
Fast det betyder inte att jag är kär i denne.

Den jag är kär i vill jag nog göra saker med som båda hon och jag gillar ändå, fysisk kontakt med någon man är kär i är ju enligt mig väldigt skönt.
Eller bara lägga en filt på henne när hon vilar i soffan.

Så fint skrivet.. Du verkar verkligen vara en rar person nano

Tack missbutterfly

Håller med missbutterfly.

nano skrev:... har jag fått höra av tjejer som jag känner att "skojar du, jag har lika mycket sexlust som vilken kille som helst"

Det där kan uppenbarligen inte vara generellt sant.
Visa mig alla desperata tjejer i så fall!

Desperation och sexlust är väl ändå inte samma sak?
Torde inte finnas så mycket människor om inte de som gillat sex ynglat av sig genom årtusendena.
De som inte gillar sex brukar nog inte få barn så ofta.

Även om man är desperat så vill man nog inte bara ha sex med någon sådär vem som helst som råkar finnas i närheten även om den varianten finns och good for them om de gillar det

Jag har fått ett fåtal erbjudanden och det är faktiskt väldigt smickrnade även om jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig vid dessa tillfällen.
Lättare att hantera när någon bara visar intresse utöver det vanliga.
Man får vilja ha sex med vem man vill och det är trevligt att diskutera saken men jag personligen är ändå inställd på en specifik person.
Att någon vill ha sex med en är en smickrande tanke.
Och att se glädjen hos en annan person tycker jag är trevligt.
Tills det blir ett ja eller nej från hon jag är inställd på tror jag inte att jag skulle kunna gå till sängs med någon utom just henne och då med stor glädje

nano skrev:Desperation och sexlust är väl ändå inte samma sak?

Nej, självklart inte. Däremot leder otillfredställd sexlust till desperation, åtminstonde för vissa.

nano skrev:Även om man är desperat så vill man nog inte bara ha sex med någon sådär vem som helst som råkar finnas i närheten även om den varianten finns och good for them om de gillar det

Märklig definition av 'desperation'...

i vissa fall blir jag avvisad när jag visar ömhet. Men oftast är det bara att jag märker att han inte är engagerad alls.

jag försöker tänka att det kanske beror på min egen förmåga att tolka allting till att ingen tycker om mig pga dåligt självförtroende. Tex. kan en suck få mig att tro att han vill göra slut och aldrig träffa mig igen. Jag antar att det är en kombination mellan hans ovilja till ömhet och min förmåga att övertolka saker.

Jag har sagt det många gånger förr, men nu måste jag faktiskt ta ett snack med honom och förklara vad jag vill. Jag är dock rädd för att hans extrema behov av intregritet och att inte ge efter för andras vilja skulle leda till att han hellre gör slut än kompromissar.

Men då kanske det är lika bra, är väl ingen poäng att kämpa för ett förhållande som aldrig kan bli bättre eftersom ingen (läs: han) är villig att kompromissa.

eller vad tycker ni? ger man upp för lätt?

Som jag ser det förtjänar ju folk med psykiska/fysiska problem också att ha förhållanden. Om ingen är villig att kämpa så är det ju bara dom perfekta människorna som får föröka sig...jag tycker det skulle vara en jävligt tråkig värld att leva i...

men samtidigt så ger många kvinnor upp sig själva i sina försök att försöka förändra och hjälpa männen dom är tillsammans med. Vart gränsen går mellan självutplånande och omtanke?

feace skrev:i vissa fall blir jag avvisad när jag visar ömhet. Men oftast är det bara att jag märker att han inte är engagerad alls.?

Är han inte engagerad eller visar han inte att han är engagerad på det sätt du förväntar dig? Mycket viktig skillnad! Du tangerar det senare alternativet i fortsättningen av ditt inlägg, men jag skriver det här i alla fall...

feace skrev: Jag försöker tänka att det kanske beror på min egen förmåga att tolka allting till att ingen tycker om mig pga dåligt självförtroende. Tex. kan en suck få mig att tro att han vill göra slut och aldrig träffa mig igen. Jag antar att det är en kombination mellan hans ovilja till ömhet och min förmåga att övertolka saker.

Är det nåt som är viktigt att tänka, alltid, och främst kanske med folk med autismspektrumstörningar, så är det att folk kan ha helt andra motiv att göra/inte göra nåt än man själv tänker sig.

Folk är sig lika i sina primära behov, visst, och man kan bara utgå ifrån sig själv, men om din pv t ex säger att han trivs med att ni läser i varsin soffa, det är umgänge nog för honom, så är det du får utgå ifrån är sant, och inte läsa in att han EGENTLIGEN vill nåt annat men säger så för att straffa dig eller förmå dig att göra nåt annat som han inte säger därför att [infoga vad du vill]. Förstår du min tanke?

feace skrev: Jag Jag har sagt det många gånger förr, men nu måste jag faktiskt ta ett snack med honom och förklara vad jag vill. Jag är dock rädd för att hans extrema behov av intregritet och att inte ge efter för andras vilja skulle leda till att han hellre gör slut än kompromissar.

Kan du säga vad du önskar dig och vad du skulle vilja, på ett annat sätt än du sagt förut, och utan att moralisera över att "så gör ju andra", och att han "borde fatta" osv? Han kanske bara inte förstått somligt, kanske för att det kom i en sån flod av prat? (Obs, jag vet inte hur du pratat med honom, jag bara spånar utifrån hur det ofta ser ut.. Sorry för generaliseringarna.)

feace skrev: Men då kanske det är lika bra, är väl ingen poäng att kämpa för ett förhållande som aldrig kan bli bättre eftersom ingen (läs: han) är villig att kompromissa.?

Men är DU villig att kompromissa då? Inte bara stå ut med att han inte kramas t ex, utan förstå och acceptera att han inte gillar sånt och visar att han vill vara med dig på ett annat sätt? (Om han nu gör det, vill säga..) Är du beredd att förklara och inte förutsätta att han VET?

feace skrev: eller vad tycker ni? ger man upp för lätt?
Som jag ser det förtjänar ju folk med psykiska/fysiska problem också att ha förhållanden. Om ingen är villig att kämpa så är det ju bara dom perfekta människorna som får föröka sig... jag tycker det skulle vara en jävligt tråkig värld att leva i....?

Perfekta människor finns inte, och vi med AS är inte defekta, vi är bara på ett annat sätt, när det kommer till somligt. (Fast just jag är väldigt kramig, väldigt mycket mer än min man t ex, som är NT, så vitt jag vet.)

feace skrev: men samtidigt så ger många kvinnor upp sig själva i sina försök att försöka förändra och hjälpa männen dom är tillsammans med. Vart gränsen går mellan självutplånande och omtanke?

Är det hjälp då, eller är det hjälpoholism och att leva för och genom andra? Det är ett slags medberoende eller missbruk det också, som jag ser det. Innan du läser till psykolog tycker jag du ska bearbeta en del issues...

Kvinnor som älskar för mycket av Robin Norwood är visserligen väldigt amerikansk, men det finns en hel massa vettigt i den i alla fall, som jag minns det.

Sen kan du också läsa Konflikter, missförstånd, ensamhet - återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av Karin Stadler. Den handlar bland annat om relationer mellan normalstörda och folk med nåt ur autismspektrat (med och utan diagnos). Tror du kan få ut mycket av den, oavsett hur det går för er.

Lycka till!

alfapetsmamma skrev:Men är DU villig att kompromissa då? Inte bara stå ut med att han inte kramas t ex, utan förstå och acceptera att han inte gillar sånt och visar att han vill vara med dig på ett annat sätt? (Om han nu gör det, vill säga..) Är du beredd att förklara och inte förutsätta att han VET

Jag tycker hon inte gjort annat än att kompromissa.
Hursomhelst, feace vad tror du om att skicka hit honom så vi får prata med honom?
Kanske visa vad du skrivit innan du ger upp för att du inte vet vad du ska göra?

Läste en intressant sak, något som riktade sig till tjejer som hittat en sk "nörd".
Fördelen med denne nörd var enligt texten saker som trogenhet, välvilja och en bunt saker jag inte minns.
Nackdelen skulle vara att han behöver få veta att hon tittar lite på det han gör ibland och frågar lite saker om det han gör emellanåt.
Något nörden skulle drivas frammåt av och uppskatta stort och uppfatta som en underbar kontaktpunkt.
Undrar om det inte stod något om att nörden undrar om det verkligen är sant att hon är hos honom.

Nu stämmer nog inte din pojkvän helt in på den beskrivningen tycker jag, mera att han har drag men å andra sidan har nog alla människor drag av varandra i varierande omfattning, både nörden och alla andra personlighetstyper.
Tror den kallades "a girls guide to the nerd" eller något liknande.

Ja jag håller med a-mamma och nano. Det KAN ju vara så att din pojkvän ger dej massor av ömhet men inte i de vanliga uttrycken?

Han kan tex ha massor av tillit till dej? Kanske han pysslar om dej när ni ser på tv? Ger han dej presenter?
Exempel, han kanske ger dej en present som betyder jättemycket för honom att du får, men det du uppfattar är att du får en sten. Jag vet inte.

Du skriver att du inte får ömhet och jag funderade lite på vad du menade med det. Är det blommor och choklad du saknar? Kramar? Sex?

Det vore lite spännande att få språka lite med din pv faktiskt. Det kan ju vara så att han beskriver dej med de varmaste kärleksord, men att det han säger inte tas emot så av dej, eftersom du kanske förväntar dej att få dem på ett annat vis, om du förstår hur jag menar?
Exempel, han berättar för dej hur mkt han uppskattar att du har sorterat handdukarna i färgordning (eftersom det är uttryck för uppskattning från hans sida) medan du förväntar dej att han berättar hur snygg du är med de nya skorna. Jag vet inte.

Jag tror att du kanske skulle behöva förklara för honom att du inte förstår när han säger något snällt till dej och för att förstå det måste han säga... ja, här får du berätta själv vad du vill höra.

KrigarSjäl skrev:Om jag vore du skulle jag framföra det som en idé och inte som en anklagelse.

Det tycker jag låter som ett bra tips.

Jag förväntar mig absolut inte choklad och blommor. det är inte min grej Jag menar mer kramar, pussar eller annan fysisk kontakt. Men även andra saker som kan tolkas som ngt slags ömhetsbevis. Han har ju vid tillfällen varit ömsint och sagt ömsinta saker och gjort saker som får mig att inse att han faktiskt tycker om mig. Men nu kanske det svalnat som det gör i dom flesta förhållanden, kanske inte ska tolka allting utifrån AS?

Jag får nog ta mig en rejäl fundererare om jag vill ha ett förhållande som ser ut så här, eller om jag ska se mig om efter någon annan där jag kan få ut det jag vill ha av ett förhållande, dvs fysisk ömhet. ok, det är ju självklart inte det enda jag vill ha ut av det, men har insett att det faktiskt är en stor del som jag inte kan leva utan.

Nödbroms nödbroms nödbroms!

Tror de flesta av oss vill försöka laga er relation.
Vad tycker du om tanken att skicka hit pojkvännen till forumet?

feace skrev:Men nu kanske det svalnat som det gör i dom flesta förhållanden, kanske inte ska tolka allting utifrån AS?

Många gånger svalnar det för att man slutar göra det man gjorde i början, inte för att känslorna är annorlunda.

Dvs, slutar man bete sig på ett visst sätt, slutar planera roliga saker, slutar ta sig tid med varann, slutar klä sig med lite eftertanke inför att ses (om man nu gillar sånt och gjorde sånt), slutar bete sig som om den andra är spännande magisk och intressant, i värsta fall slutar behandla den med respekt osv osv, så BLIR det slentrian och tråk.

Orkar inte skriva snyggt och väga orden på guldvåg nu, är på väg ut, men jag hoppas du förstår hur jag tänkte ändå.

Jag menar att det inte MÅSTE bli tradigt efter si och så lång tid, av sig själv, per automatik. Det handlar oändligt mycket om hur man förhåller sig till det, varann, sig själv osv.

feace skrev:Jag förväntar mig absolut inte choklad och blommor. det är inte min grej Jag menar mer kramar, pussar eller annan fysisk kontakt. Men även andra saker som kan tolkas som ngt slags ömhetsbevis. Han har ju vid tillfällen varit ömsint och sagt ömsinta saker och gjort saker som får mig att inse att han faktiskt tycker om mig. Men nu kanske det svalnat som det gör i dom flesta förhållanden, kanske inte ska tolka allting utifrån AS?

Jag får nog ta mig en rejäl fundererare om jag vill ha ett förhållande som ser ut så här, eller om jag ska se mig om efter någon annan där jag kan få ut det jag vill ha av ett förhållande, dvs fysisk ömhet. ok, det är ju självklart inte det enda jag vill ha ut av det, men har insett att det faktiskt är en stor del som jag inte kan leva utan.

Visst kan man lära sig att se personens lite annorlunda ömhetsbetygelser som de andra säger här i tråden, men om det är fysisk kontakt du saknar och behöver och han inte kan ge dig det, och aldrig kommer göra det, ja då blir det ju trots allt svårt. Du får som du säger, ta dig en funderare. Det är inte lätt. Man kan bara kompromissa till en viss gräns innan man utplånar helt vad man själv vill ha och behöver.

Fråga killen varför han inte kramar på dej längre.

Ja var ska jag börja? Vi har varit ett par i många år, har två vuxna barn. Jag har alltid känt att det varit något som inte stämmer, men aldrig kunnat sätta fingern på vad som är annorlunda?

Min sambo är en ensamvarg, han har inga nära vänner utanför familjen, detta är något han valt, gillar inte att andra stör honom i hans intressen. Inte ens jag har varit så viktig för honom, men han vill gärna att jag är hemma finns till hands, men känns som han helst inte vill dela sitt liv med mig. Våra två barn hade han aldrig tid för när de växte upp. Han tycker att jag är dålig på närhet, medans jag tycker att det är han som inte förstår mina signaler. När vi träffades ville han aldrig hålla handen eller mysa.

Han är väldig mototintresserad, håller ständig på med nåt projekt, kan aldrig bara ta det lugnt, slappa och ta dagen som den kommer. Han har fasta rutiner, kommer hem, byter om går ut, grjear, kommer in, duschar går och lägger sig. Har aldrig gillat om jag kommit med nåt spontat förslag om att göra nåt annat, då går hela hans planering i stöpet med en väldig stress som följd.

Han är både beröringskänslig och ljudkänslig, vaknar av vissa ljud och kan inte somna då han hör dessa. Känns ibland som han har väldigt svårt att förstå att jag blir ledsen, kan inte trösta mig, vilket han själv också säger. Är väldigt lättstött och kan inte ta kritik. När vi ibland skojar om hans dåliga sidor tar han detta på blodigt allvar och blir väldigt kränkt.

Han har också ett väldigt detaljsinne, ser minsa spår och märke här hemma, är lite misstänksamt lagd och tror att folk är ute efter att lura och utnyttja honom. Han har ett bra jobb som han sköter perfekt, va till och med arbetsledare under en period, detta va något som va mycket uppskattat av chefterna eftersom allt flöt perfekt, men han mådde mycket dåligt av all stress och avsa sig detta uppdrag.

Har försökt att prata med honom om att han nog har lite problem med dessa saker att det nog inte är helt normalt att tänka som han gör, detta vill han inte alls lyssna på utan säger i stället att det är jag som är envis, sur och trilsk. Även hans mamma och ett syskonbarn verkar ha problem med det sociala samspelet och med enkelriktade intressen.

På senare år har det ändå blivit lite bättre med hans samspel, känns som han lärt sig vissa koder, men inte kan utföra dem med hjärtat. Tror verkligen han försöker att vara en bra sambo, men tajmingen blir inte alltid rätt. Kan det va så att min sambo har Aspergers och hur ska jag kunna få honom att inse det, kommer han någonsin bli mer ömsint och medgörlig? Finns det någon mer som lever i samma situation som jag?

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd.

Hej Ullamaja!

Jag har läst din berättelse nu och det verkar ju absolut som att din sambo har Aspergers syndrom.

Förresten så känner jag igen mig i delar av det du berättar. "Måste" ständigt ha minst ett projekt igång för att må bra inuti, inte få panikångest. Jag har också ett sådant där väldigt detaljsinne, och det påverkar mig faktiskt så mycket att jag irriterar mig på det massor. Men jag vet inte hur jag ska göra för att "få bort" det. Det bara "finns där", och så tänker jag att det får lika gärna finnas kvar, och så ser jag till att göra det bästa av det, så gott jag kan. Och jag är dessutom väldigt känslig för ljud och för beröring, fast på ett "bakvänt" sätt, om du förstår hur jag menar?

Psykologen som utredde mig berättade, efter att ha ställt diagnosen Aspergers syndrom med inslag av DAMP på mig, att det finns medicin mot det jag har, men att den medicinen är värre än "mitt" AS/DAMP. Så jag medicinerar inget alls, har istället lyckats lära mig att leva med det. För mig var det ett "jättelyft" för mig att få diagnosen, för då fick jag äntligen ett "verktyg" som gjorde det möjligt för mig att hämta information om Aspergers syndrom, DAMP och autism på Internet och på andra ställen.

Sedan har jag självdiagnostiserat panikångestsyndrom, social fobi, liiiite grann tvångssyndrom och en sorts "rädsla" för plötsliga förändringar. Alla de skulle jag vilja bli av med, men jag har ingen aning om hur. Jag har inte lust eller motivation att "jobba bort" de... och ibland tänker jag att "om jag hade möjlighet att "ta bort" de där egenskaperna, "vem" blir eller är jag då?" Jag har ingen aning, trots många år av funderingar på allt det. Så istället har jag försökt lära mig leva med hur jag fungerar, ända sedan jag var liten och blev medveten om mitt "annorlundaskap".

Massor av varm omtanke till dig.

Av geocache

Hej och välkommen!

Det är möjligt att han har AS, men han vill inte tänka sig det, eftersom det känns som att han skulle vara sämre än andra då.

Har du läst denna introduktionstråd:
http://www.aspergerforum.se/fragor.php

Andra trådar med liknande frågor:

http://www.aspergerforum.se/asperger-och-omhet-t1399.html
http://www.aspergerforum.se/varfor-sarar-jag-min-flickvan-t8166.html

geocache skrev: Förresten så känner jag igen mig i delar av det du berättar. "Måste" ständigt ha minst ett projekt igång för att må bra inuti, inte få panikångest.

Så jag medicinerar inget alls, har istället lyckats lära mig att leva med det.

Sedan har jag självdiagnostiserat panikångestsyndrom, social fobi, liiiite grann tvångssyndrom och en sorts "rädsla" för plötsliga förändringar. Alla de skulle jag vilja bli av med, men jag har ingen aning om hur. Jag har inte lust eller motivation att "jobba bort" de... och ibland tänker jag att "om jag hade möjlighet att "ta bort" de där egenskaperna, "vem" blir eller är jag då?"
Av geocache

Tack så jättemycke för det fina svaret du gav.... Känner mig stärkt i min undran.... Om min sambo inte sov skulle jag kunna tro du va han! Precis som du säger säger han med, att har han inte mår bra innuti om han inte har en massa projekt!

Tror verkligen inte på medicinering om man fungerar hyfsat och mår ok själv, bärta medicinen tror jag är att va medveten om ens problem, och precis som du skriver, vem blir man utan sina "egna" drag? Min sambo har också lite tvångsyndrom, bacillskräck, kontroll behov mm...

Tack för ett underbart svar!

Hej och välkommen.

Ullamaja skrev:Ja vart ska jag börja? Vi har varit ett par i många år, har två vuxna barn. Jag har alltid känt att det varit något som inte stämmer, men aldrig kunnat sätta fingern på vad som är annorlunda?

Min sambo är en ensamvarg, han har inga nära vänner utanför familjen, detta är något han valt, gillar inte att andra stör honom i hans intressen. Inte ens jag har varit så viktig för honom, men han vill gärna att jag är hemma finns till hands, men känns som han helst inte vill dela sitt liv med mig. Våra två barn hade han aldrig tid för när de växte upp. Han tycker att jag är dålig på närhet, medans jag tycker att det är han som inte förstår mina signaler. När vi träffades ville han aldrig hålla handen eller mysa.

Han är väldig mototintresserad, håller ständig på med nåt projekt, kan aldrig bara ta det lugnt, slappa och ta dagen som den kommer. Han har fasta rutiner, kommer hem, byter om går ut, grjear, kommer in, duschar går och lägger sig. Har aldrig gillat om jag kommit med nåt spontat förslag om att göra nåt annat, då går hela hans planering i stöpet med en väldig stress som följd.

Han är både beröringskänslig och ljudkänslig, vaknar av vissa ljud och kan inte somna då han hör dessa. Känns ibland som han har väldigt svårt att förstå att jag blir ledsen, kan inte trösta mig, vilket han själv också säger. Är väldigt lättstött och kan inte ta kritik. När vi ibland skojar om hans dåliga sidor tar han detta på blodigt allvar och blir väldigt kränkt.

Han har också ett väldigt detaljsinne, ser minsa spår och märke här hemma, är lite misstänksamt lagd och tror att folk är ute efter att lura och utnyttja honom. Han har ett bra jobb som han sköter perfekt, va till och med arbetsledare under en period, detta va något som va mycket uppskattat av chefterna eftersom allt flöt perfekt, men han mådde mycket dåligt av all stress och avsa sig detta uppdrag.

På din beskrivning låter det som om han skulle kunna ha AS (känner igen många drag hos mig själv, inkl detta sista att vara extra bra på vissa saker men ha så låg stresstålighet att man avstår bara därför) men vi här är förstås inga proffs så för att veta säkert måste man göra en neuropsykiatrisk utredning.

Har du nämnt AS för honom? Kanske det går att göra lite diplomatiskt, t ex visa honom någon bok, websida eller artikel om AS? Eller låta hela familjen göra Aspie-quiz och se vem som får högst poäng?

Har försökt att prata med honom om att han nog har lite problem med dessa saker att det nog inte är helt normalt att tänka som han gör, detta vill han inte alls lyssna på utan säger i stället att det är jag som är envis, sur och trilsk. Även hans mamma och ett syskonbarn verkar ha problem med det sociala samspelet och med enkelriktade intressen.

Och om han själv inte tycker att han har några större problem lär det vara svårt att motivera honom till att gå igenom en utredning (det brukar f ö vara årslånga väntetider).

Dessutom skulle det inte göra någon direkt skillnad för din del eftersom Aspergare, precis som de flesta andra, är som de är oavsett om de har diagnos eller inte, och har rätt att vara det. Det finns således inte mycket en läkare skulle kunna göra mer än att bara ge en förklaring, som kanske du behöver mer än han själv?

Och det är alltså inget fel i att ha specialintressen, det är bara lite jobbigt för omgivningen och kan väl jämföras med att bo ihop med en författare, konstnär eller forskare. Man får helt enkelt vänja sig vid att roa sig själv när den andre blir besatt av sitt intresse, alt skaffa sig en mer social partner om man verkligen inte står ut.

På senare år har det ändå blivit lite bättre med hans samspel, känns som han lärt sig vissa koder, men inte kan utföra dem med hjärtat. Tror verkligen han försöker att vara en bra sambo, men tajmingen blir inte alltid rätt. Kan det va så att min sambo har Aspergers och hur ska jag kunna få honom att inse det, kommer han någonsin bli mer ömsint och medgörlig? Finns det någon mer som lever i samma situation som jag?

Det finns många typer av aspergare, både ömsinta och medgörliga, och de som är snarast motsatsen. Är han inte ömsint och medgörlig till sitt temperament så är det ytterst osannolikt att han kommer bli det.

Många aspergare är dessutom starkt inifrån-styrda och har väldigt svårt att anpassa sig efter andra, ibland så till den grad att det blir direkt fysiskt plågsamt eller mentalt kaos om man måste göra våld på sig. Att han ändå försöker kan kosta honom mycket mer energi än vad du anar.

Så jag tror nog att du får acceptera honom som han är, eller också välja en annan sambo. Om ni har verkliga problem och du ändå tycker relationen är värd att bevara kanske familjeterapi skulle kunna hjälpa er kommuniera bättre med varandra? För det behövs ingen diagnos, men det är förstås bra om terapeuten i så fall förstår sig på ev AS-problematik.

Ullamaja skrev:Min sambo har också lite tvångsyndrom, bacillskräck, kontroll behov mm...

Det verkar vara vanligt att AS och tvångssyndrom förekommer tillsammans.