Utan att vara någon specialist på något sätt låter det för mig mer som Boaderline än AS.

Maraminne skrev: Det draget som han har som jag har svårast att förstå är oförmågan att föreställa sig/minnas känslor.

Kan det vara att han har svårt att sätta ord på sina känslor, alexitymi?
lank-till-alexitymi-test-t19093.html
asperger-med-alexitymi-forekomst-och-behandling-t3367.html

Alien skrev:

Maraminne skrev: Det draget som han har som jag har svårast att förstå är oförmågan att föreställa sig/minnas känslor.

Kan det vara att han har svårt att sätta ord på sina känslor, alexitymi?
lank-till-alexitymi-test-t19093.html
asperger-med-alexitymi-forekomst-och-behandling-t3367.html

Tydligen otroligt vanligt vid psykisk ohälsa.

Är det inte en normalt för män att vara lite empatistörd? Det förvärras såklart av hans depressiva drag, att må dåligt gör att man får sämre kontakt med både sina egna och andras känslor.
Jag tycker inget verkar direkt onormalt och förstår inte var problemet ligger, du säger ju att han är jättebra i övrigt? Är det inte så i alla relationer? Man har fina stunder och mindre fina stunder. Och de mindre fina stunder i eran låter ärligt talat som struntsaker, han är ärlig om dina kläder? Kom igen! Det är nog sådant man får ta ibland.

Hur fungerar han utanför relationen, har han specifika intressen? behöver han mycket tid för sig själv, icke relaterat till ångest? Hur reagerar han på ändrade planer? Är han intresserad av att lära känna nya människor? Kan han samtala i större grupper, blir han tyst eller avbryter andra mycket?

Låter lite som mig tycker jag. Jag har AS, depression och ångest.

Gillade vuxensällskap som barn, fortfarande ensamvarg
Tar inte sociala eller emotionella initiativ så ofta, tänker inte så ofta på andra emotionellt
Skulle aldrig vilja ha barn, jag är inte vuxen på ett föräldrasätt alls
Brukade se livet som meningslöst rent existentiellt och ville dö ung, men det gick över
Substanser ger välbefinnande, ritalin, xanor eller alkohol. Har dock inte denna tomhet utan är jag på RÄTT humör tycker jag ALLT är djupt och fascinerande
Ser heller inget självändamål med lycka
Säger konstiga saker till folk som kanske är för ärliga, men jag fattar att det kan uppfattas fel men jag orkar inte alltid köra vita lögner eller bara vara ytlig
Skulle inte greja att ge komplimanger på befallning, däremot försöker jag numer ha en mer positiv syn på folk och påpeka mer när jag blir glad av ngt
Inte dålig förlorare skumt nog
Kan helt plötsligt när allt blir för mkt gå från att "jag är ok, folk är ok" till värsta krisen att jag är sämst, triggas av stress, trötthet och att jag har gjort fel med ngt, går ofta över till nästa dag
Har bra minne men måste återskapa känslor för att minnas dem, ibland kan lukter och musik hjälpa men då blir det som att VARA i forntiden istället för ett minne vilket är lite läbbigt, annars minns jag fakta, inte känslor
Minns lite taskigt pga bensos, detta är nog dock inte ett AS-drag utan det kanske borde utredas? Såvida det inte är ett lågprioriterat minne i hans sinne.

Låter ju som han är rätt deppig iaf, depression kan se väldigt olika ut. Men som sagt att minnesproblemen är nyliga kan man undra vad det är, depression, alkoholbruk, ngt annat?

Hej!

Tack för alla svar, intressant att läsa. Borderline tror jag nog inte att det är, han har liksom sällan några "toppar" i sitt humör (förutom på fyllan då).

Alexitymi ska jag läsa lite mer om, själv har jag lätt för att prata om känslor men om jag vill prata om något, tex sex, så har han svårt att delta i komunikationen. Hans svar blir oftast "kanske" eller "jag vet inte vad jag ska säga". Han säger också att han är dålig på att sätta ord på saker/känslor men jag har svårt att komma på ett gemensamt sätt att komunicera på när vi är så pass olika. Ibland frågar jag "är det såhär och såhär" men det blir ju mina ord på hans känslor och han brukar som sagt mest svara "kanske".

Att han som normal man är "empatistörd" vet jag inte hur jag ska tänka om. Visst hör man att män har svårare med känslor men jag är lite rädd för att det ska bli en ursäkt för en man att slippa komunicera sina känslor. Till skillnad från en person som kanske har ett riktigt problem med att uppfatta och förmedla känslor.
Nej det är inget stort problem med att han är ärlig med mina kläder, jag tog upp det som en del av samanhanget i ett försök att skapa någon slags överblick.

Han har inga större sociala intressen förutom "grabbgänget" som träffas och sportar några gånger om året och super. Sen har han flera nära vänner han träffar ibland. Fler än vad jag har. Han säger att han tycker att det är jobbigt om han mår dåligt och måste vara bland folk, men vem tycker inte det. Han har inga problem med att vara för sig själv och fyller den tiden med film och dator.
Är social med nya människor men kan uppträda lite nervöst och krystat ibland och mår mycket dåligt om han känner att han har gjort bort sig. Vem gör inte det.

Har som sagt svårast att förstå att han har svårt att känna en förväntning och mening med livet.

Han förstår inte heller meningen med att säga tex "jag kommer att sakna dig" om man ska vara ifrån varandra - det vet han ju inte i förväg menar han. Han säger också att han inte förstår hur man kan säga "du är finast i världen" när det är orimligt att det faktiskt inte finns någon finare person. Han kan inte lova mig att vi alltid ska vara tillsammans för han menar att man aldrig vet vad som händer. Alla de som gifter sig och lovar varandra evig trohet är bara bra på att ljuga för sig själva för att få en genväg till lycka.

Hans kommentar till vår relation är "det går så länge det går".
Det är hans sätt att förklara sina känslor och sitt beteende, det är ju såklart inte hans mening att såra mig utan han är bara ärlig. Jag förstår hur han menar, problemet är bara att jag inte skulle ha något emot att ljuga lite för mig själv för att uppnå lycka...

Nej, det är inte alls säkert att han har asperger, men ni som har det kanske känner igen er i en del av hans problematik och vet vad som har fungerat och inte fungerat i era relationer. Hur mycket kan man egentligen "lära" en person känna känslor? Och är det rätt gentemot den personen att försöka göra det? Och hur mycket kan och bör man ändra på sig själv i en relation?

Maraminne skrev:Han förstår inte heller meningen med att säga tex "jag kommer att sakna dig" om man ska vara ifrån varandra - det vet han ju inte i förväg menar han. Han säger också att han inte förstår hur man kan säga "du är finast i världen" när det är orimligt att det faktiskt inte finns någon finare person. Han kan inte lova mig att vi alltid ska vara tillsammans för han menar att man aldrig vet vad som händer. Alla de som gifter sig och lovar varandra evig trohet är bara bra på att ljuga för sig själva för att få en genväg till lycka.

Hans kommentar till vår relation är "det går så länge det går".
Det är hans sätt att förklara sina känslor och sitt beteende, det är ju såklart inte hans mening att såra mig utan han är bara ärlig. Jag förstår hur han menar, problemet är bara att jag inte skulle ha något emot att ljuga lite för mig själv för att uppnå lycka...

Alltså han verkar vara aspigt bokstavlig! Du får försöka förklara för honom sådant som NT s a s vet automatiskt. T ex kan man pga tidigare erfarenheter räkna ut att man kommer att sakna någon, iaf om man öht saknat någon när man rest bort förr. Likaså att när man säger "du är finast i världen!" så finns ett underförstått "för mig".

Och det är klart att man aldrig vet vad som händer, men oftast föredrar folk att tro att just vi kommer att hålla ihop för evigt. För övrigt anser jag visst att man kan lova trohet, iaf så länge förhållandet varar. Att vara otrogen är inte något "som bara händer" utan ett medvetet val. (Fast brukar han supa sig full så han ju en "bra ursäkt".)

Jag tycker du ska lära dig uppskatta hans ärlighet och inte försöka ändra honom, bara förklara hur du känner och tänker. Och sen tycker jag att ni två ska se Sheldon Cooper i The Big Bang Theory och diskutera varför han gör som han gör.

Jag tycker inte alls det låter som asperger, personligen. Han verkar "normalstörd", att problem med sina egna känslor kan bero på depression och ångest, man blir liksom avrtrubbad, det kan jag känna igen, men det är inget specifikt för asperger. Att han klarar jobb och har många aktiva vänskapsrelationer talar emot asperger, han har dessutom inga problem med det sociala samspelet annat än det som rör dina känslor.

Mja, håller med om att det bokstavliga tyder på något annat. Även om man har dep så brukar man kunna vara socialt mer smidig.

Maraminne skrev:Han förstår inte heller meningen med att säga tex "jag kommer att sakna dig" om man ska vara ifrån varandra - det vet han ju inte i förväg menar han. Han säger också att han inte förstår hur man kan säga "du är finast i världen" när det är orimligt att det faktiskt inte finns någon finare person. Han kan inte lova mig att vi alltid ska vara tillsammans för han menar att man aldrig vet vad som händer. Alla de som gifter sig och lovar varandra evig trohet är bara bra på att ljuga för sig själva för att få en genväg till lycka.

...och det har han ju alldeles rätt i. Världen vore mycket lättare att stå ut med om folk, för det första, insåg att de faktiskt ljuger när de säger såna där saker och, för det andra, slutade med det.

Inget tyder ju dock på social osmidighet, endast emotionell osmidighet.

Jag känner igen mig extremt väl i din beskrivning! Har diagnoserna AS, ADD och recidiverande depression (+ alexithymi, ångest mm.)
Jag har lyckats lära mig rätt bra vad som förväntas av mig och hur jag förväntas bete mig i det dagliga livet - men hamnar i ångest och depression när jag gång efter gång misslyckas med att vara som alla andra!

Han bör göra en utredning för att få veta vad som är vad, många symptom på AS/ADHD osv kan orsakas av annat...

AS eller inte, att tillhöra ett grabbgäng som man sportar med kanske inte är den typiska aspigheten men alla är ju olika, frågan är väl hur han mår av det sen?

Tycker han verkar deprimerad, och lycklig av alkohol blev/blir jag med men förstår nu att det var/är självmedicinering då ångest dämpas av det. Ingen bra lösning dock!
Empatistörda män....nog fan finns känslorna där men har det inte varit och fortfarande är så att det inte är riktigt ok för män att visa dem.
Depression spökar till skallen rejält om den inte behandlas, ångest, social fobi, minnesluckor m.m sen kan ju depressioner bero på nåt t.ex funktionshinder man inte vet om och livet blir för tungt helt enkelt.

Det behöver verkligen inte vara aspergers. Det kan vara mycket annat som stökar till det.

Fast vi här kan omöjligt veta.

Tänkte höra med er ang det här med komplimanger, han är ju som sagt ingen stjärna på detta, och han har dessutom svårt att veta vad han ska göra av dem när jag ger dem till honom.

Visst, han kanske inte har en AS diagnos, men ni som har det och har svårt att ta komplimanger, ni kanske har tips på vad för slags komplimanger ni tycker är lättare/svårare att ta till sig. Alla är ju olika men lite olika tips är ju inte fel det heller.

Jag har svårt att låta bli att ge honom komplimanger om hans utseende, jag tycker att han är vacker helt enkelt. När jag säger detta till honom kan han tex rycka på axlarna och säga "jaha" eller "vilken tur då". När jag frågar varför han har svårt att ta komplimanger så säger han att han inte vet varför men att han blir obekväm.

Är det lättare att ta åt sig en komplimang om hur man är (typ snäll, häftig etc) eller vad man har gjort bra (lagat god mat, städat, byggt något etc)?

Vad tycker ni?

Ja, lättare att acceptera komplimanger om man ansträngt sig lite. Typ man målat ett hus, vad bra det blev! Jovars, då kan man hålla med. Eller om man lagat en god måltid. Men komplimanger för sådant man inte rår för är lite svårare.