Varför är du tillsammans med denna man? Låter inte som att han tillför din vardag något positivt precis... bara för att han har aspergers betyder det inte att du ska behöva ta vad som helst... låter mer som aspergers + semi-alkoholist + depression + kass personlighet... jag hade sparkat ut honom utan en sekunds eftertanke... att man knuffar sin partner är verkligen inte okej...

För att gå till något annat:

Men ironi lär ju inte vara ett utmärkande drag för dem med asperger

Tycker det flödar av ironi på forumet så det är nog högst individuellt liksom det mesta annat som tillräknas problematik för aspies. ^^

@Cassandra, jag måste säga att, om det nu är som du säger, så är du en mirakel persson som står ut med mycket, och åtm jag har full förståelse om ditt tålamod börjar tryta. Min sambo stack för flera år sedan och våra problem, var väl lite blygsammare, jag är väl lite tvärtom, alldeles för precis, och har svårt att tolerera oreda, typ odiskat, ostädat, och bäddning etc. Så i AS problematiken simmar det omkring så många olika personligheter. En del har vi väl gemensamt, andra saker inte.

antonius skrev:@Cassandra, jag måste säga att, om det nu är som du säger, så är du en mirakel persson som står ut med mycket, och åtm jag har full förståelse om ditt tålamod börjar tryta. Min sambo stack för flera år sedan och våra problem, var väl lite blygsammare, jag är väl lite tvärtom, alldeles för precis, och har svårt att tolerera oreda, typ odiskat, ostädat, och bäddning etc. Så i AS problematiken simmar det omkring så många olika personligheter. En del har vi väl gemensamt, andra saker inte.

Bra sagt.

Jag lyssnar också på samma musik hela tiden (och det är betonat).

En annan sak som stämmer in på mig är att jag lätt blir upprörd på andra människor, ofta folk i auktoritetsposition (polis, lärare, läkare, etc).

Vill även nämna följande: Ingen (och då menar jag ingen) kan utifrån dessa uppgifter bergssäkert ställa en Asperger-diagnos på din man. Även en NT (neurotyp; normalfungerande) kan inneha dessa kännetecken. Men att närmast tvångsmässigt samla på (och vägra kasta iväg) saker måste även jag erkänna tyder på starka AS-drag.

PRIPPS skrev:Jag lyssnar också på samma musik hela tiden (och det är betonat).

Miles Davis - Kind of Blue, den skivan har jag spelat, åtskilliga hundra ggn, så det med jazz kanske stämmer in lite på AS.

Helt sagolik skiva förövrigt, rekomenderas, om ni vill ha bra musik i sommarnatten. och är less på all skvalmusik, och vill lyssna på någonting mer vuxet.

http://www.youtube.com/watch?v=VmaQdPoWVGM

Den som bäst bedömmer detta är en psykolog inom psykiatrin, skulle jag tro.
Mycket stämmer in på mig men inte allt dock...

Tänk på att vad som är typiskt för en med asperger behöver inte vara typiskt för en annan med asperger.
Jag själv skulle aldrig självmant sätta på jazz.

DIProgan skrev:Det här låter inte så bra nä. Går igenom allt du sagt:

Rutiner - passar för Asperger

Upprepat betéende/intresse - jo......Men om man tittar på våldsamma saker - det får jag om jag mår dåligt. Inte annars!

Göra på sitt sätt och skita i andras önskemål - Jo, men folk med Asperger skiter i regel inte i det. De flesta försöker väl i alla fall. Här verkar det som att han inte förstår. Vilket dock är ovanligt i sig.

Självmedicinering med alkohol eller annat - Nja... jag känner också många med Asperger som inte är intresserade av alkohol.

Kunnighet i matematik och teknik - Vanligt.

Samlande - Kopierar från wikipedia:

Hoarding appears to be more common in people with psychological disorders such as depression, anxiety and attention-deficit hyperactivity disorder. Other factors often associated with hoarding include alcohol dependence as well as paranoid, schizotypal, and avoidant traits. Family histories show strong positive correlations.

Stämmer!

Rörig - Kan vara ADHD, eller depression? Eller Asperger....


Bestämma över film/musik - Visst, någon med Asperger skulle kunna tendera dit. Men tvärvägra? Ovanligt. De flesta med Asperger förstår ju ändå, att man måste tänka på partnerns behöv också.

Tycka att folk är idioter - Låter osympatiskt! Och kan förekomma även vid personlighetsstörningar.

SSRI - Fungerar den? Eller funkar den inte längre?

Lågt sexintresse - Där är folk med Asperger olika. Depression ger dock lågt sexintresse.

Språkintresse - Bokstavlig tolkning och att tycka att det är roligt - mycket vanligt vid Asperger.

Har inga vänner och vill inte träffa dina - Visst, kan vara Asperger. Eller depression, eller anant.


Och allt detta med att inte kunna slänga något och att det blir rörigt - det är snarare ett tecken på någon slags psykisk sjukdom. Det är inte typiskt just för Asperger. Jag tänker snarare på depression där. Och mycket av det oflexibla lutar mot tvångssyndrom också.

Det var ett bra tag sedan jag startade den här tråden.
Jag har läst en hel del här på forumet och är nog ganska övertygad om att min man har asperger.

En sak funderar jag en hel del på: kontroll. (Ja, jag funderar i och för sig på flera saker...)

Han är väldigt kontrollerande.

Är det ett aspergerdrag som ni känner igen er i?

Till exempel om jag är i köket och gör något så pausar han ofta den dokumentär han för tillfället tittar på och kommer ut i köket, utan att säga något men jag förstår att han kontrollerar att jag gör saker på "rätt" sätt.

Några exempel:
Han är vansinnigt rädd om sina dyra vassa japanska köksknivar, så använder jag dem så står han kvar som en hök och ja, nästan föreläser eller mässar om hur de skall användas för att eggen ej skall bli slö och han blir hysterisk om jag skulle råka lägga dem i diskmaskinen, de måste handdiskas. (Kommer han på mig med att hantera dessa knivar fel någon gång så blir han vansinnig och kallar mig för idiot, just idiot är ett mycket vanligt skällsord.)

Om jag brygger kaffe och tar ut ett mjölkpaket ur kylskåpet och låter mjölken stå framme medan jag dricker en kopp kaffe för att ev fylla på med mer mjölk i nästa kopp kaffe, så kan han komma in och påpeka att mjölken skall ställas in direkt i kylskåpet för att annars värms den upp och blir sur plus att det är dyrt och onödig att låta saker som skall kylas bli varma....

Han kan också komma inrusande i köket om han hör att jag kranar vatten, för att se så att det inte är varmvatten som rinner i onödan. Han tycker att jag slösar varmvatten för att jag envisas med att tvätta händerna i varmt vatten. Enligt honom så dör bakterierna i lika hög grad i kallt vatten och tvål som varmt och han tycker att det är för dyrt att dra fram varmt vatten i onödan i kranen så som jag gör.

Han retar sig också på om jag skulle borsta tänderna i rinnande vatten, då kan han komma in i badrummet och påpeka att det är oekonomiskt....han kontrollerar att jag släckt lyset i tvättstuga, garage o s v. Ibland glömmer jag och då räcker det inte för honom att påpeka att "Du glömde att släcka ljuset i rum X så jag släckte det". Utan jag får en lång föreläsning om att "jag inte förstår vad saker kostar, att ström inte är gratis att jag alltid är slarvig" och så och så vidare.

Han älskar tekniska apparater och har kopplat datorn till en gigantisk plattTV. på vårt soffbord ligger inte mindre än fem fjärrkontroller. Under åren har vi haft en massa olika TV-system med dubbla videoapparater, dvd-manicker, surroundanläggningar, Gud vet vad. Idag har jag gett upp att försöka få igång vår stora TV. Jag reder helt enkelt inte ut i vilken ordning de olika boxarna, lådorna måste tryckas på och vilken fjärrkontroll som går till vad. När jag förr försökte lära mig hur alla de här manickerna fungerade, "kom han ändå alltid på mig" med att göra fel och var han hemma kritiserade han mig för hur dum jag var som inte begrep, var han inte hemma så upptäckte han det ändå ofta för jag hade alltid glömt att stänga av någon manick, på rätt sätt.

Följden är att han som nu, i ensamt majestät sitter i soffan med fötterna på soffbordet och tittar på en dokumentär om Freakwaves eller jättevågor (han har ägnat hela eftermiddagen åt att se en serie om dessa vågor, en serie som han har sett mer än ett dussin gånger) och jag är i vårt sovrum och tittar på lilla Tvn och surfar. Det lustiga är att om han inte somnar i soffan i vardagsrummet så kommer ett av två alternativ att utspela sig senare ikväll:

A. Han lägger sig hyfsat tidigt (osannolikt idag eftersom det är lördag) medan jag fortfarande har Tvn på och kanske tittar på något. Som ikväll, då jag antagligen kommer att vilja titta på Downton Abbey. När han då lägger sig utspelar sig 98 gånger av hundra följande replikväxling:
Han - tittar du på det här?
Jag - Ja det gör jag.
Han, suck - jaha, vad är det för något då?
Jag - Det är Downton Abbey, du vet lite som den där gamla serien Herrskap och tjänstefolk
Han - Nää det vet jag inte. Är det något kostymdramaskit.
Jag - Inte riktigt, men jag tycker det är bra.
Han - Måste du se den här skiten?
Jag - Ja, det är ju inte så mycket jag ser på TV....jag tycker det här är bra.
Han suckar.
Downton Abey rullar på, det är en romantisk scen.
Han, suckar djupt - Vilket skit! Vad är det här för romantisk smörja. De bara pussas!
Jag - Inte hela tiden....jag tycker kläderna och miljöerna är fina
Han - Sånt trams. Det händer ju inget. Det är bara trams. Varför tittar du på sånt skit.
Jag - Jamen zappa du då fram till något annat, jag kan se det imorgon på nätet. eller reprisen.
Han zappar nöjt vidare till något roligare program.

Scenario B
Han har somnat i soffan i vardagsrummet och vaknar till liv vid eller efter midnatt och går och lägger sig.
Jag har har då släckt och somnat sedan säkert en timme i alla fall.
Plötsligt dunsar det till i sängen och Tvn knäpps på och jag väcks av den flimrande TV skärmen..där han zappar efter ett program att se....för han har ju vaknat till av promenaden från soffan i vardagsrummet till sängen i sovrummet och kan inte förstå varför jag inte kan sova vidare...han har ju bara lite ljud på, på TVn.

Vardagskvällar blir han däremot väldig gnällig om jag inte släcker lampan om jag ligger och läser för att han vill sova....och han kan absolut inte somna om en lampa är på. Han vill helst inte heller stänga TVn innan jag har släckt min läslampa, men släcker jag min sänglampa kan han mycket väl fortsätta se på TV. Han måst helt enkelt helst ha full kontroll över ljus och Tv i vårt sovrum. Det är lite jobbigt.

Han har aldrig åkt bil med mig. Det måste vara han som kör. Det ser jag också som en kontrollgrej.

Asch, jag skulle kunna dra hur många exempel som helst....men det här med kontroll över allt möjligt är det något Asperger-aktigt?

Moderator: Se även denna tråd kontrollbehov-t37646.html

Det låter som en mardröm.

Cassandra skrev:Det var ett bra tag sedan jag startade den här tråden.
Jag har läst en hel del här på forumet och är nog ganska övertygad om att min man har asperger.

En sak funderar jag en hel del på: kontroll. (Ja, jag funderar i och för sig på flera saker...)

Han är väldigt kontrollerande.

Är det ett aspergerdrag som ni känner igen er i?

Till exempel om jag är i köket och gör något så pausar han ofta den dokumentär han för tillfället tittar på och kommer ut i köket, utan att säga något men jag förstår att han kontrollerar att jag gör saker på "rätt" sätt.

Några exempel:
Han är vansinnigt rädd om sina dyra vassa japanska köksknivar, så använder jag dem så står han kvar som en hök och ja, nästan föreläser eller mässar om hur de skall användas för att eggen ej skall bli slö och han blir hysterisk om jag skulle råka lägga dem i diskmaskinen, de måste handdiskas. (Kommer han på mig med att hantera dessa knivar fel någon gång så blir han vansinnig och kallar mig för idiot, just idiot är ett mycket vanligt skällsord.)

Om jag brygger kaffe och tar ut ett mjölkpaket ur kylskåpet och låter mjölken stå framme medan jag dricker en kopp kaffe för att ev fylla på med mer mjölk i nästa kopp kaffe, så kan han komma in och påpeka att mjölken skall ställas in direkt i kylskåpet för att annars värms den upp och blir sur plus att det är dyrt och onödig att låta saker som skall kylas bli varma....

Han kan också komma inrusande i köket om han hör att jag kranar vatten, för att se så att det inte är varmvatten som rinner i onödan. Han tycker att jag slösar varmvatten för att jag envisas med att tvätta händerna i varmt vatten. Enligt honom så dör bakterierna i lika hög grad i kallt vatten och tvål som varmt och han tycker att det är för dyrt att dra fram varmt vatten i onödan i kranen så som jag gör.

Han retar sig också på om jag skulle borsta tänderna i rinnande vatten, då kan han komma in i badrummet och påpeka att det är oekonomiskt....han kontrollerar att jag släckt lyset i tvättstuga, garage o s v. Ibland glömmer jag och då räcker det inte för honom att påpeka att "Du glömde att släcka ljuset i rum X så jag släckte det". Utan jag får en lång föreläsning om att "jag inte förstår vad saker kostar, att ström inte är gratis att jag alltid är slarvig" och så och så vidare.

Han älskar tekniska apparater och har kopplat datorn till en gigantisk plattTV. på vårt soffbord ligger inte mindre än fem fjärrkontroller. Under åren har vi haft en massa olika TV-system med dubbla videoapparater, dvd-manicker, surroundanläggningar, Gud vet vad. Idag har jag gett upp att försöka få igång vår stora TV. Jag reder helt enkelt inte ut i vilken ordning de olika boxarna, lådorna måste tryckas på och vilken fjärrkontroll som går till vad. När jag förr försökte lära mig hur alla de här manickerna fungerade, "kom han ändå alltid på mig" med att göra fel och var han hemma kritiserade han mig för hur dum jag var som inte begrep, var han inte hemma så upptäckte han det ändå ofta för jag hade alltid glömt att stänga av någon manick, på rätt sätt.
Följden är att han som nu, i ensamt majestät sitter i soffan med fötterna på soffbordet och tittar på en dokumentär om Freakwaves eller jättevågor (han har ägnat hela eftermiddagen åt att se en serie om dessa vågor, en serie som han har sett mer än ett dussin gånger) och jag är i vårt sovrum och tittar på lilla Tvn och surfar. Det lustiga är att om han inte somnar i soffan i vardagsrummet så kommer ett av två alternativ att utspela sig senare ikväll:

A. Han lägger sig hyfsat tidigt (osannolikt idag eftersom det är lördag) medan jag fortfarande har Tvn på och kanske tittar på något. Som ikväll, då jag antagligen kommer att vilja titta på Downton Abbey. När han då lägger sig utspelar sig 98 gånger av hundra följande replikväxling:
Han - tittar du på det här?
Jag - Ja det gör jag.
Han, suck - jaha, vad är det för något då?
Jag - Det är Downton Abbey, du vet lite som den där gamla serien Herrskap och tjänstefolk
Han - Nää det vet jag inte. Är det något kostymdramaskit.
Jag - Inte riktigt, men jag tycker det är bra.
Han - Måste du se den här skiten?
Jag - Ja, det är ju inte så mycket jag ser på TV....jag tycker det här är bra.
Han suckar.
Downton Abey rullar på, det är en romantisk scen.
Han, suckar djupt - Vilket skit! Vad är det här för romantisk smörja. De bara pussas!
Jag - Inte hela tiden....jag tycker kläderna och miljöerna är fina
Han - Sånt trams. Det händer ju inget. Det är bara trams. Varfr tittar du på sånt skit.
Jag - Jamen zappa du då fram till något annat, jag kan se det imorgon på nätet. eller reprisen.
Han zappar nöjt vidare till något roligare program.

Scenario B
Han har somnat i soffan i vardagsrummet och vaknar till liv vid eller efter midnatt och går och lägger sig.
Jag har har då släckt och somnat sedan säkert en timme i alla fall.
Plötsligt dunsar det till i sängen och Tvn knäpps på och jag väcks av den flimrande TV skärmen..där han zappar efter ett program att se....för han har ju vaknat till av promenaden från soffan i vardagsrummet till sängen i sovrummet och kan inte förstå varför jag inte kan sova vidare...han har ju bara lite ljud på, på TVn.

Vardagskvällar blir han däremot väldig gnällig om jag inte släcker lampan om jag ligger och läser för att han vill sova....och han kan absolut inte somna om en lampa är på. Han vill helst inte heller stänga TVn innan jag har släckt min läslampa, men släcker jag min sänglampa kan han mycket väl fortsätta se på TV. Han måst helt enkelt helst ha full kontroll över ljus och Tv i vårt sovrum. Det är lite jobbigt.

Han har aldrig åkt bil med mig. Det måste vara han som kör. Det ser jag också som en kontrollgrej.

Asch, jag skulle kunna dra hur många exempel som helst....men det här med kontroll över allt möjligt är det något Asperger-aktigt?

Min första tanke; detta handlar om mina föräldrar. Hehe, det är nästan skrämmande hur likt det är här hemma. I och för sig kan jag också vara så "jobbig" som din man (tänker dock inte på det, bara är så) och min pappa är exakt likadan.
Kort sagt, känner igen mig i allt, både jag och min pappa är så..

Har du någon nytta av honom? Det låter ju som att han är en riktig knäppgök.

Batman - jag vet det låter nästan lite komiskt det hela!

Men nu undrar jag eftersom du känner igen både dig och din pappa i min beskrivning.
Har ni båda asperger?

Cassandra skrev:Batman - jag vet det låter nästan lite komiskt det hela!

Men nu undrar jag eftersom du känner igen både dig och din pappa i min beskrivning.
Har ni båda asperger?

Ja

nescio skrev:Har du någon nytta av honom? Det låter ju som att han är en riktig knäppgök.

Oj det låter lite krasst...det där..."har du någon nytta av honom"

Tja, ibland undrar jag....

Låt mig ta ett annat exempel....jag har haft en väldigt intensiv jobbperiod under ett par månaders tid och tagit med mig jobb hem över helgerna och suttit med det.... Då och då har jag tagit en paus för att sätta på kaffe, micra något ur frysen, bre ett par goda smörgåsar och så där som man gör när man behöver en lite paus.... Vissa helger och kvällar så har det varit så stressigt att jag knappt hunnit med de här pauserna....men ALDRIG att min man skulle fråga -Vill du ha en kopp kaffe, skall jag beställa pizza till oss etc.
Han gör inte sånt! Det finns bara inte. Julklappar och födelsedagspresenter brydde han sig bara om att ge mig de två kanske tre första åren under vårt förhållande...

Men det leder mig in på din fråga "har jag någon nytta av honom?" Ja, han tjänar hyfsat...är visserligen ekonomisk för att inte säga snål av sig, men även om han inte ger mig presenter eller gör särskilt mycket praktiskt för mig....så visst ger han mig ett ökat ekonomiskt utrymme än om jag vore själv. Och ja han är teknisk....och efter att ha läst på om asperger så har jag de senaste två åren utarbetat en ny strategi för att få saker gjorda i hemmet etc.

Jag gör som så att jag på förmiddagen skickar ett mail till honom på hans arbete t ex "Du när jag körde till arbetet märkte jag att när jag skulle backa ut min bil att ligusterhäcken till höger om garaget börjar bli så hög att jag har problem att se ordentligt. Tror du att du skulle vilja klippa ner den med en cirka 40 cm till helgen om det inte regnar?"

Det går inte att jag säger till honom att du häcken behöver klippas. "Vilken häck?" "Hur mycket då?" "När jag skall jag orka/hinna göra det" Allt måste preciseras mycket noga och även om jag preciserar mig verbalt så börjar han stimma som en femåring med ja, nästan utbrott att varför skall han behöva göra det ena eller det andra, han orkar inte han är så trött och varför kan inte lata dumma jag göra det.... Tidigare blev jag ledsen över hans utbrott och tog verkligen åt mig av alla hans invektiv riktade emot mig....men nu har jag börjat försöka lyssna på hans stimmande under tystnad och då lägger de sig ofta efter en stund och så gör han kanske det jag ber honom om under surmulen tystnad.... men ännu enklare är att maila honom på förmiddagen, se om han säger något på kvällen när han kommer hem (oftast gör han det inte), påminna honom muntligt på morgonen dagen efter och se om man får respons....får jag inte det...så får jag t ex jag tre ta in häcksaxen och säga Titta jag hittade häcksaxen i garaget nu, du kanske skall ta och smörja den om du skall klippa häcken på lördag....

Ja Nescio du och ni andra fattar och så har jag lärt mig att jag kan bara be honom om en eller kanske två preciserade sak som skall göras på lördagen - det får inte vara en lång lista och det kan inte heller vara något övergripande som att på lördag storstädar vi. Utan precisa avgränsade saker. Då fungerar han.

Men visst det är otroligt mycket jag saknar: sex, utflykter, resor, shopping, kulturella aktiviteter, själslig gemenskap med prat och diskussioner (där han inte bara föreläser och har "rätt").....

Ja, vet inte jag tror att jag är vid vägs ände.

Du har nytta av honom för att han tjänar hyfsat?

Cassandra skrev:

nescio skrev:Har du någon nytta av honom? Det låter ju som att han är en riktig knäppgök.

Oj det låter lite krasst...det där..."har du någon nytta av honom"

Tja, ibland undrar jag....

Låt mig ta ett annat exempel....jag har haft en väldigt intensiv jobbperiod under ett par månaders tid och tagit med mig jobb hem över helgerna och suttit med det.... Då och då har jag tagit en paus för att sätta på kaffe, micra något ur frysen, bre ett par goda smörgåsar och så där som man gör när man behöver en lite paus.... Vissa helger och kvällar så har det varit så stressigt att jag knappt hunnit med de här pauserna....men ALDRIG att min man skulle fråga -Vill du ha en kopp kaffe, skall jag beställa pizza till oss etc.
Han gör inte sånt! Det finns bara inte Julklappar och födelsedagspresenter brydde han sig bara om att ge mig de två kanske tre första åren under vårt förhållande...

Men det leder mig in på din fråga "har jag någon nytta av honom?" Ja, han tjänar hyfsat...är visserligen ekonomisk för att inte säga snål av sig, men även om han inte ger mig presenter eller gör särskilt mycket praktiskt för mig....så visst ger han mig ett ökat ekonomiskt utrymme än om jag vore själv. Och ja han är teknisk....och efter att ha läst på om asperger så har jag de senaste två åren utarbetat en ny strategi för att få saker gjorda i hemmet etc.

Jag gör som så att jag på förmiddagen skickar ett mail till honom på hans arbete t ex "Du när jag körde till arbetet märkte jag att när jag skulle backa ut min bil att ligusterhäcken till höger om garaget börjar bli så hög att jag har problem att se ordentligt. Tror du att du skulle vilja klippa ner den med en cirka 40 cm till helgen om det inte regnar?"
Det går inte att jag säger till honom att du häcken behöver klippas. "Vilken häck?" "Hur mycket då?" "När jag skall jag orka/hinna göra det" Allt måste preciseras mycket noga och även om jag preciserar mig verbalt så börjar han stimma som en femåring med ja, nästan utbrott att varför skall han behöva göra det ena eller det andra, han orkar inte han är så trött och varför kan inte lata dumma jag göra det.... Tidigare blev jag ledsen över hans utbrott och tog verkligen åt mig av alla hans invektiv riktade emot mig....men nu har jag börjat försöka lyssna på hans stimmande under tystnad och då lägger de sig ofta efter en stund och så gör han kanske det jag ber honom om under surmulen tystnad.... men ännu enklare är att maila honom på förmiddagen, se om han säger något på kvällen när han kommer hem (oftast gör han det inte) påminna honom muntligt på morgonen dagen efter och se om man får respons....får jag inte det...så får jag t ex jag tre ta in häcksaxen och säga Titta jag hittade häcksaxen i garaget nu, du kanske skall ta och smörja den om du skall klippa häcken på lördag....

Ja Nescio du och ni andra fattar och så har jag lärt mig att jag kan bara be honom om en eller kanske två preciserade sak som skall göras på lördagen - det får inte vara en lång lista och det kan inte heller vara något övergripande som att på lördag storstädar vi. Utan precisa avgränsade saker. Då fungerar han.

Men visst det är otroligt mycket jag saknar: sex, utflykter, resor, shopping, kulturella aktiviteter, själslig gemenskap med prat och diskussioner (där han inte bara föreläser och har "rätt").....

Ja, vet inte jag tror att jag är vid vägs ände.

Tänk att han ändå har en flickvän (fru?)! Hade nog inte uppskattat hans beteende speciellt mycket, men han är nog inte fullt medveten om hur han är kanske.
Desto mer andra, t.ex mina föräldrar, sagt till mig hur jag uppfattas, hur jag är osv desto mer kan jag också lära mig att ändra på mig. Jag måste få säga att tråkigt nog känner jag igenom mig väldigt, väldigt mycket i hans beteende och har länge tänkt att ingen kommer någonsin orka bo och leva med mig (då menar jag om jag någonsin skulle hitta en vän eller något).

Skriv på lappar i punktform diverse saker du finner "jobbiga" med hans beteende och se om han är villig till förändring. Vet att det kan vara svårt med förändringar, även jag kan få utbrott på två sekunder bara någon frågor om jag kan hjälpa till med om jag själv gör något annat eller inte ser att det är "min uppgift".

Vad är hans bra sidor då? Något måste du ha fallit för?

@Cassandra, hur länge har du stått ut? Verkar som han har en del borderline med. Du måste vara av stål, hoppas verkligen ni kan hitta en utväg

Zirre skrev:Du har nytta av honom för att han tjänar hyfsat?

Ja det låter hemskt och oempatiskt (rikigt asperger-aktigt, kanske man kan säga ...) men det var ett svar på Nescios direkta fråga; "Har du någon nytta av honom? Det låter ju som att han är en riktig knäppgök."

Och det fick mig att fundera.....tyvärr var det just ekonomisk nytta jag kom på. Det emotionella stödet är minimalt. Det mesta som jag vill prata om tycker han är onödigt och jobbigt. Detta tror jag är ett tecken på asperger, pratar jag om inredning eller renovering är det jobbigt och onödigt säger han. Dessutom tror jag att det har med hans generella motvilja mot förändringar att göra. Pratar jag om mina vänner och berättar vart de skall åka på semester eller något annat är det ointresant. Han är inte intresserad av vad han kallar för "skvaller". Lite asocialt asperger-aktigt beteende att vara ointresserad av omgivningen. Han tycket till och med att det är onödigt att jag stannar och hälsar och pratar med en "granne" som bor några hus bort....när jag säger att det är en granne säger han att nej, det är det inte och rabblar upp de tre grannar som vi har d v s de tre tomter som gränsar till oss och påtalar för mig att ja definierar ordet granne fel.

Jag är tacksam för all input här för det får mig att fundera - under alla dessa år har jag trott att det är mig det är fel på, att jag är en idiot som inte klarar att göra någonting rätt. Jag har blivit mer och mer passiv och funnit mig att hans rutiner är riktiga och rätt.

För mig är detta att läsa om asperger ett ljus i tunneln - det kanske inte är mig som det är fel på....jag är kanske helt normal....mina önskemål är kanske inte bara fjantiga och onådiga, alltid.

Batman skrev:Vad är hans bra sidor då? Något måste du ha fallit för?

Jag undrar detsamma, @Cassandra, för mitt ex stack för att jag var för "precis" och har svårt med förändringar, men i övrigt var det väl inte ens i närheten av eran situation, jag bör väl tillägga att jag har fortf bra kontakt med mitt ex även om det numer är platoniskt i stort sett. Är väl mer en särbokille, i guess. Ni har aldrig funderat lite i den banan, många idag lever ju så, att man har sitt eget men träffas t ex helger och så.

antonius skrev:@Cassandra, hur länge har du stått ut? Verkar som han har en del borderline med. Du måste vara av stål, hoppas verkligen ni kan hitta en utväg

Länge ! Jag har varit tillsammans med honom i femton år.

Upprepar fraser – varje gång han kommer in i huset säger han med exakt samma frågande tonfall "– Hallå?" Aldrig, aldrig något annat. Utan bara det där öppna dörren och i exakt ton kalla ut Hallå, och sedan tystnad tills jag kommer till dörren där han står. Han kunde ju sagt "Är du hemma?", eller "Var är du, kan du komma och hjälpa mig bära in…" eller kanske "Hej, hejsan!", men nej alltid Hallå med exakt samma intonation, samma tonläge. Samma sak när han lagar mat. Han anser sig var en mycket bra kock. Något som jag trott på länge, genom rena hjärntvätten. När jag nu börjat opponera mig mot t ex hans kremerade potatisklyftor eller mot att en tomatsås måste ta 4 timmar att koka blir han mycket irriterad…..men upprepad fraser jo varje gång han lagar en maträtt berättar han på exakt samma sätt hur den skall lagas och om de olika ingredienserna. Exakta samma uttryck och gester. Han vill gärna ha publik till sin långdragna matlagning. Förr satt jag ofta i köket och tittade på och lyssnade, men jag har tröttnat. De enda som står ut numera är hans syskon och när de kommer på sina 4-5 besök om året så lagar han alltid samma mat och står och föreläser på exakt samma sätt, samma fraser samma historier om hur man gör t ex en bearnaissesås på rätt sätt och hur man kan rädda den om den skär sig….

Min mamma har kommenterat att han alltid använder samma som han tycker lustiga hälsningsfras när han hälsar på henne, han imiterar hennes dialekt när han säger den. Och egentligen har jag börjat undra vad det är som är så kul! Efter alla dessa år! Samma fras samma dialektimiterande – VARJE GÅNG!

När han gick i småskolan kallade hans lärare honom för ”den lille professorn” Jag blev lite småchockad när jag läste om en tidig aspergerforskare som kallade sina patienter för just ”sina små professorer”. För att de var så duktiga och inlästa på olika specialområden. Stämmer precis på min man som barn och även som vuxen.

Hans mamma berättade för mig att han som litet barn rättade vuxna människor, även främmande till exempel påpekade han trafikregler för dem som de bröt mot! Hon tyckte ibland att det var lite pinsamt. Men tydligen också att han var duktig….

Och det där har nog aldrig släppt! Han tycker att han är duktig bättre än i princip alla andra – framför allt bättre än vad jag är. Han övervakar och korrigerar mig ständigt i hemmet. I synnerhet om jag använder saker som är hans eller som han anser vara hans. Han är mycket rädd för att jag skall förstöra något genom att göra ”fel”.
Märkligt nog bryr han sig inte särskilt mycket om vad jag gör utanför hemmet. Där är hans kontrollbehov nästan lika med noll. Om jag är vårdslös med min bil gör det inte särskilt mycket – men skulle jag få minsta skråma på hans, så är det en absolut katastrof. Skulle jag färga alla mina kläder rosa av misstag i tvätten så är det inget med det men skulle jag slarva bort några av hans strumpor i tvätten så är det något oerhört. (I och för sig osannolikt för han tvättar nästan alltid själv).

Jag tror på ett sätt att han bryr sig mer om sina saker mer än om mig.
Och detta med att alla alltid tyckt att han är så duktig - redan då detta med att hans småskolelärare kallade honom för den lille professorn och han hade högsta betyg i nästan alla ämnen i gymnasiet utom två ämnen som han tyckte var löjliga (religion och ett till), han har alltid var väldigt duktig på sina arbeten men totalvägrat att bli chef, för det vill han inte utan föredragit att vara specialist och sitta för sig själv. De försökte införa delade rum och någon typ av "kontorslandskap" där folk kunde sitta var de ville....min man totalvägrade och var den ende som fick ett eget rum.
Men detta att han alltid har ansetts som så duktig....bidrar till att han inte kan tänka sig att det är några fel på honom han är ju duktig. Felen är på mig.

Jag måste upprepa, du måste ha ett tålamod som är större än änglars

antonius skrev:

Batman skrev:Vad är hans bra sidor då? Något måste du ha fallit för?

Jag undrar detsamma, @Cassandra, för mitt ex stack för att jag var för "precis" och har svårt med förändringar, men i övrigt var det väl inte ens i närheten av eran situation, jag bör väl tillägga att jag har fortf bra kontakt med mitt ex även om det numer är platoniskt i stort sett. Är väl mer en särbokille, i guess. Ni har aldrig funderat lite i den banan, många idag lever ju så, att man har sitt eget men träffas t ex helger och så.

Ja, Batman och Antonius - bra sidor och vad föll jag för.....jo det är väl att han är smart och intelligent.

Han var ganska märklig från början, men jag var ung och oerfaren och förstod väl inte fullt ut hur avvikande vissa saker var... Som vår första middag hemma hos honom han pratade konstant och jag kände mig som hare i strålkastarskenet från en bil. Helt paralyserad,någon gång gjorde han en paus och frågade mig stora komplicerade generella frågor om något ämne och när jag började treva efter ett svar bara fortsatte hans svada.... Efter middagen så istället för att hångla visade han mig sitt garage och sina fem veteranbilar och hur man byter kamaxelrem på en av dem... första åren var jag tyst och ganska ledsen för att jag inte tyckte att jag hade något intressant att säga. Det var hans intressen som gällde och de kunde jag inte mycket om. Jag försökte någon gång föreslå en film jag ville se eller att vi skulle lyssna på något annat än jazz under hans rituella matlagande men, det blev så mycket suckande och himlande med ögonen då, att det var enklare att avstå och foga sig.

Jag svalde helt enkelt att jag var en sämre människa, med sämre smak och helt enkelt dummare.

Batman - att skriva på lappar vad jag tycker är jobbigt är meningslöst. Han ser inte att det finns någon anledning till att han skall ändra sig. Tycker jag att något är jobbigt med honom - så är det mig det är fel på. Inte honom. Han har ingen diagnos, när han var ung var inte asperger modernt... Men hans mamma har berättat att de var hos barnpsykolog med honom och en av hans bröder när de var små. För de ville inte sova utan lekte nätterna igenom och för att de vägrade äta vissa saker. Brodern vägrar fortfarande i vuxen ålder att äta något som kommer från havet och kan inte heller äta något som det finns ost i. (Det är inte p g a allergi utan bara en smakpreferens. Familjen finner det bara lite smålustigt charmigt.) Barnpsykologen tyckte tydigen inte att det var något alarmerande med de små 3-6 åriga pojkarna, men jag undrar hur diagnosen hade sett om det skett i dag.

Antonius - särbo säger du. Ja, det är nog ett ganska bra förslag. Vi lever redan så separerade liv. I mångt och mycket är det som att bo på ett hotel med en främling, som blir en bekant som man inte kommer nära.

Hundralappen skrev:

Cassandra skrev:Men jag trodde att just det repetitiva och intstrumenettla i experimentell jazz är något som tilltalr aspergare. Jo jag tycker nog att en del av de artiklar jag läst i ämnet har en poäng t ex den här http://www.allaboutjazz.com/php/article ... awfUpxkmcE

Klart vissa lyssnar på jazz. Men merparten på det här forumet lyssnar mest på rock, pop, punk, hiphop, elektroniskt och industrial enligt vad jag sett genom åren.

http://www.youtube.com/watch?v=5MR6B1jvUg4