Tackar för svaren, de är bra att få höra andras tankar och råd.
Jag har förstått att det krävs en del av dem som har asperger men det krävs mycket av mig oxå som hans flickvän. Att gå halva vägen var, är ju bra men då måste jag ju få fram vad jag menar och hur jag vill ha de. Och jag vill ju göra de utan att verka sur. Hitills har jag lyckats några gånger med att han tolkar de jag säger som kritik.

Är de så att, om har ett förhållande med en som har asperger så är de jag som oftast får höra av mig om vi ska träffas, att det är jag som först måste säga jag älskar dig. Alltså att det är jag som måste hela tiden vara den drivande i förhållandet? Och hur ska jag säga (utan kritik) att jag vill att han kan höra av sig om att träffas och säga jag älskar dig?

diana2 skrev:Jag har förstått att det krävs en del av dem som har asperger men det krävs mycket av mig oxå som hans flickvän.

Självklart. Det krävs mycket från båda parter om det ska fungera.

diana2 skrev:Är de så att, om har ett förhållande med en som har asperger så är de jag som oftast får höra av mig om vi ska träffas, att det är jag som först måste säga jag älskar dig.

Ja, det verkar relativt vanligt förekommande. Aspie-killar är ofta tröga i sådana sammanhang, och har svårt att ta sådana initiativ.

diana2 skrev:Alltså att det är jag som måste hela tiden vara den drivande i förhållandet?

Det lär iaf funka bäst om du är det.

diana2 skrev:Och hur ska jag säga (utan kritik) att jag vill att han kan höra av sig om att träffas och säga jag älskar dig?

Kanske om du säger det rätt ut (utan att linda in det), och kanske påminner honom om hur det brukar vara, och undrar om han inte kan ta initiativ? Fast, det kan bli besvärligt om han har svårt för sånt. Vad spelar det egentligen för roll vem som tar sådana initiativ, förutom att det är "normalt" att killen gör det?

Men är dina enda problem med honom att du får ta initiativ, så tycker jag du är väldigt lyckligt lottad.

be att han kallar dig för älskling, snarare än säga att han älskar dig. det kan vara lättare, då det bara är ett annat namn och inte något som han behöver komma på att säga vid det tillfället det ska sägas.

planera in nästkommande träff redan innan ni skiljs från den pågående, eller kom överens om att han ska höra av sig dagen därpå för att då komma överens om nästa träff.

halvvägs är kanske inte rätt... om man cyklandes skall mötas och den ena har nedförsbacke och den andra då en rejäl uppförsbacke så tycker iallafall jag att halvvägs är långt ifrån rättvist. att båda måste anstränga sig tycker jag är självklart, men du är nog tvungen att omvärdera din syn på halvvägs och möta honom där ni möts efter likvärdig ansträngning.

många med aspergers tenderar att ta sådant de tycker, vet eller känner som självklarheter och då utgå från att andra också ser det som självklart. detta kan leda till ett mindre behov av att bekräfta relationen genom fraser som "jag älskar dig" eller handlingar såsom en blomma eller en hejdåkram med tillhörande kyss på kinden.

diana2 skrev:Tackar för svaren, de är bra att få höra andras tankar och råd.
Jag har förstått att det krävs en del av dem som har asperger men det krävs mycket av mig oxå som hans flickvän. Att gå halva vägen var, är ju bra men då måste jag ju få fram vad jag menar och hur jag vill ha de. Och jag vill ju göra de utan att verka sur. Hitills har jag lyckats några gånger med att han tolkar de jag säger som kritik.

Är de så att, om har ett förhållande med en som har asperger så är de jag som oftast får höra av mig om vi ska träffas, att det är jag som först måste säga jag älskar dig. Alltså att det är jag som måste hela tiden vara den drivande i förhållandet? Och hur ska jag säga (utan kritik) att jag vill att han kan höra av sig om att träffas och säga jag älskar dig?

Ja, det kan vara stort sett omöjligt att få den aspiga killen att förstå ibland.
Att mötas halva vägen krävs ju för att ett förhållande ska funka, inte bara att den ena bara anstränger sig och ibland vill inte ens aspisen mötas på halva vägen och försöker inte ens.

diana2 skrev:Tackar för svaren, de är bra att få höra andras tankar och råd.
Jag har förstått att det krävs en del av dem som har asperger men det krävs mycket av mig oxå som hans flickvän. Att gå halva vägen var, är ju bra men då måste jag ju få fram vad jag menar och hur jag vill ha de. Och jag vill ju göra de utan att verka sur. Hitills har jag lyckats några gånger med att han tolkar de jag säger som kritik.

Är de så att, om har ett förhållande med en som har asperger så är de jag som oftast får höra av mig om vi ska träffas, att det är jag som först måste säga jag älskar dig. Alltså att det är jag som måste hela tiden vara den drivande i förhållandet? Och hur ska jag säga (utan kritik) att jag vill att han kan höra av sig om att träffas och säga jag älskar dig?

Du framstår som en jobbig NT-människa, jag råder din pojkvän att göra slut.

LordNelson skrev:Du framstår som en jobbig NT-människa, jag råder din pojkvän att göra slut.

Men nu är det ju inte pojkvännen som frågar efter råd. Ser du inget värde i att hon frågar om hjälp för att förbättra relationen med sin pojkvän?

diana2 skrev: Jag vill lära mig hur jag ska betee mig så han förstår och inte tror att jag är sur.

Vet inte hur du beter dig i normala fall. Vissa ser väldigt sura ut, om de inte vill se sura åt då kan man vara glad istället. För vad vet jag inte dock.

Det sista jag hade gjort är iaf att ändra beteende bara för att någon tror att jag tror/tycker om någonting (som ska vara felaktigt).

Det där med att inte säga "jag ***** dig" är snarare ett mänskligt fenomen. Det är i regel så att kärringar klagar på att deras partners inte visar "tillräckligt" med känslor utanför sängen.

Jaha. Så har vi sett både sidornas extremister. De som anser aspie-killar som värdelösa och de som anser NT-tjejer som värdelösa. Inget att bry sig om.

prodge64 skrev:

LordNelson skrev:Du framstår som en jobbig NT-människa, jag råder din pojkvän att göra slut.

Men nu är det ju inte pojkvännen som frågar efter råd. Ser du inget värde i att hon frågar om hjälp för att förbättra relationen med sin pojkvän?

Kanske.

rdos skrev:Men är dina enda problem med honom att du får ta initiativ, så tycker jag du är väldigt lyckligt lottad.

Hej!
Jag har funderat ett tag nu på om min pojkvän har asperger, eller kanske något annat autismspektrum-syndrom. Se nedan varför (Obs, detta baserar jag bara på saker jag läst om aspbergers på webben, med reservation för att jag kan vara helt fel ute.)

Frågan jag vill ställa er är dels, tror ni att han har det, och sedan, hur tar man upp en sådan sak i så fall? Bör jag ta upp det överhuvudtaget, känns som om han skulle ta det som ett påhopp och bli sårad, snarare än att se det som positivt att han skulle kunna förstå sina problem bättre.
Några egenskaper hos min kille som har fått mig att fundera:

Även om han kan fungera ok i sociala sammanhang så har han väldigt få nära vänner.

Han läser väldigt mycket om sociala koder och mänsklig kommunikation, vilket fått mig att tänka att detta har gjort honom bra på att dölja sina svårigheter med att läsa människor.

Han är ofta sist att skratta åt ett skämt.

Får ofta mig, och andra, att skratta genom fyndiga ordvitsar.

Han har extremt dåligt lokalsinne, noll koll, ringer ofta mig när han är på väg någonstans för att be mig hjälpa honom att hitta fram. Ofta pratar han i termer om att en plats har förändrats sedan han var där sist, som om universum liksom körde små trix med honom. (fast för mig ser det likadant ut som tidigare.)

Blir extremt insnöad på saker när han håller på med dem och är svår att få kontakt med. Han inser inte hur mycket tid som går.

Har extrema problem med att hålla tider. Kan helt enkelt inte komma i tid, vilket skapar en del problem. Jag har försökt alla möjliga taktiker för att vi ska komma iväg i tid när vi ska gå någonstans tillsammans, men oavsett hur jag gör slutar det med att han känner sig stressad och blir på dåligt humör.

Han är väldigt bra på att se mönster och tänka logiskt.

Han har ett helt system för vad han ska klä sig i och spenderar extremt mycket tid med att ordna sina kläder. Han har bilder från modemagasin i en mapp, med förslag till hur han ska kombinera saker, och frågar ofta mig om man kan ha den tröjan med de byxerna t.ex. Däremot verkar han ha svårt att själv avgöra vad som är snyggt och inte.

Ja, det var några saker. Finns fler, men minns inte allt nu.

Moderator mnordgren: fixade stavningen i rubriken.

Det låter som att han skulle kunna ha det, men jag har inte heller något konkret att basera det på, av samma skäl som dig på sätt och vis. Att ta upp AS är inte konstigare än att ta upp något annat ämne som kan tänkas vara känsligt, hur har du gjort förr?

Hade jag en kille med de egenheterna skulle jag hellre prata med honom om hans egenheter och hur han själv sätter ord på att han upplever dem än att försöka lägga fram dem som om han skulle ha någon speciell diagnos. Ingen av de saker som du har tagit upp handlar väl om saker som är något direkt problem i er relation utan mer indirekt?
Om du kan leva med dem så är det väl ett större problem för honom?

Angående lokalsinnet så är han uppenbarligen stressad över det. Försök säga till honom att det är okej att ha dåligt lokalsinne. Vill du inte bli uppringd stup i kvarten så får du väl be honom att ta karta med sig.

När det gäller hans tidsopitimism gäller det att se till att du själv inte blir stressad. Spar försöken med att få med honom i tid tills det är riktigt viktigt. Det är liksom skillnad om det rör sig om att hinna med ett chartrat plan eller bara bussen in till stan. Gå i förväg och låt honom komma när han kommer. Jag var också ihop med en man som var extrem tidsoptimist i många år och det var vad jag fick göra.

OBS jag har själv ej diagnos. Det är möjligt att de personer som har en ser det annorlunda.

Angående dåligt lokalsinne:

Mitt är värdelöst, men jag har hittat räddningen: Google Maps Appen. Om han har en hyfsat modern mobil är den guld värd. Man får se var man är i relation till sitt mål och även en pil som talar om åt vilket håll man går.

I övrigt låter han ganska aspig, ja. Men lider han av det? Begränsar det hans liv?

Tror knappast att han har aspberger. Möjligen asperger, svårt att veta.

Känner delvis igen mig, men jag vet ju inte ens om jag själv har AS..

Du beskriver inte att han har några större svårigheter, alltså skulle en aspergerdiagnos vara överflödig.

Doris77 skrev:Hej!
Jag har funderat ett tag nu på om min pojkvän har asperger, eller kanske något annat autismspektrum-syndrom. Se nedan varför (Obs, detta baserar jag bara på saker jag läst om aspbergers på webben, med reservation för att jag kan vara helt fel ute.)
Frågan jag vill ställa er är dels, tror ni att han har det, och sedan, hur tar man upp en sådan sak i så fall? Bör jag ta upp det överhuvudtaget, känns som om han skulle ta det som ett påhopp och bli sårad, snarare än att se det som positivt att han skulle kunna förstå sina problem bättre.
Några egenskaper hos min kille som har fått mig att fundera:

Även om han kan fungera ok i sociala sammanhang så har han väldigt få nära vänner.

Han läser väldigt mycket om sociala koder och mänsklig kommunikation, vilket fått mig att tänka att detta har gjort honom bra på att dölja sina svårigheter med att läsa människor.

Han är ofta sist att skratta åt ett skämt.

Får ofta mig, och andra, att skratta genom fyndiga ordvitsar.

Han har extremt dåligt lokalsinne, noll koll, ringer ofta mig när han är på väg någonstans för att be mig hjälpa honom att hitta fram. Ofta pratar han i termer om att en plats har förändrats sedan han var där sist, som om universom liksom körde små trix med honom. (fast för mig ser det lika dant ut som tidigare.)

Blir extremt insnöad på saker när han håller på med dem och är svår att få kontakt med. Han inser inte hur mycket tid som går.

Har extrema problem med att hålla tider. Kan helt enkelt inte komma i tid, vilket skapar en del problem. Jag har försökt alla möjliga taktiker för att vi ska komma iväg i tid när vi ska gå någonstans tillsammans, men oavsett hur jag gör slutar det med att han känner sig stressad och blir på dåligt humör.

Han är väldigt bra på att se mönster och tänka logiskt.

Han har ett helt system för vad han ska klä sig i och spenderar extremt mycket tid med att ordna sina kläder. Han har bilder från modemagasin i en mapp, med förslag till hur han ska kombinera saker, och frågar ofta mig om man kan ha den tröjan med de byxerna t.ex. Däremot verkar han ha svårt att själv avgöra vad som är snyggt och inte.

Ja, det var några saker. Finns fler, men minns inte allt nu.

Det viktigaste i ett förhållande, enligt mig, är att kommunikationen fungerar. Vad tror du att din pojkvän tycker om att du går bakom ryggen på honom och skriver om honom på ett forum istället för att fråga rakt ut?

Varför måste du ställa en diagnos på honom? Har han problem som du anser att han behöver hjälp med? Verkar han lida av att han har få vänner?

Det där med kläderna var ju charmigt.

Arkimedes skrev:Det viktigaste i ett förhållande, enligt mig, är att kommunikationen fungerar. Vad tror du att din pojkvän tycker om att du går bakom ryggen på honom och skriver om honom på ett forum istället för att fråga rakt ut?

Varför måste du ställa en diagnos på honom?

Här har jag en lite avvikande åsikt. Att leva i ett förhållande med en aspie kan vara rätt påfrestande och jag tror att det är guld värt om man förstår att partnern faktiskt inte kan ändra vissa aspekter i sitt beteende. Annars riskerar man att bli arg, sur och besviken i onödan.

Och om TS vill veta ifall det verkar troligt att pojkvännen har AS eller drag av AS, så tjänar det antagligen ingenting till att fråga honom. Det är inte säkert att han har tänkt i de banorna eller vet vad AS är.

Det är ju inte ens säkert att TS behöver diskutera saken med pojkvännen, det kanske räcker för henne att veta att "ja, han har nog en del drag av AS och det kan förklara en del av hans egenheter".

Tack för alla svar! Det hjälper mycket.

Jag tror främst jag är ute efter att förstå min kille bättre själv och som Gafsan skrev kan det hjälpa mig att relatera till honom. Det hjälper ju att veta att det här med dålig tidspassning inte bara är ohyffs från hans sida t.ex. Då behöver jag inte bli lika arg eller känna att han inte bryr sig om mig när man står där och väntar och han aldrig dyker upp..

Och visst, det kanske inte finns någon anledning för mig att prata med honom om det om han inte själv uttrycker en önskan om att han behöver hjälp på något sätt. Det var just därför jag frågade här i stället för att gå direkt till honom, inte för att jag vill gå bakom hans rygg, men för att jag vill försöka förstå för mig själv först.

Och, fler tips om hur man hanterar att leva med en aspie (om det nu är det) välkomnas! Tidsgrejjen har varit ett problem, och även hanteringen av våran gemensamma ekonomi, eftersom han ofta spenderar ohejdat utan att tänka på hur det ska gå ihop sedan. (Vet inte om detta är ett aspie syndrom, men i alla fall.)

Kanske även kommunikationstips? Känner ibland att det är svårt att nå fram, eller generella tips.

Jag har inget bra svar på frågan men för att dra en parallell så är jag endast här för att min flickvän tror jag har asperger. Jag själv är inte alls särskilt övertygad om det. Jag har ju inget problem med den jag är Tror det är mest andra som stör sig på det.

Så mitt tips är: Bjud in den stackars kraken hit

dencrypt skrev:Jag har inget bra svar på frågan men för att dra en parallell så är jag endast här för att min flickvän tror jag har asperger. Jag själv är inte alls särskilt övertygad om det. Jag har ju inget problem med den jag är Tror det är mest andra som stör sig på det.

Så mitt tips är: Bjud in den stackars kraken hit

+1 Härligt inlägg!

Haha, ja, det är omvärlden som är funktionshindrad, för den funkar inte ihop med mig. Bäst att jag ger den en diagnos omgående. Jag tror på narcissistisk personlighetsstörning med lätt förståndshandikapp och oförmåga att ta till sig rationella argument. Bums in i särskolan med allihop!

dencrypt skrev:Jag har inget bra svar på frågan men för att dra en parallell så är jag endast här för att min flickvän tror jag har asperger. Jag själv är inte alls särskilt övertygad om det. Jag har ju inget problem med den jag är Tror det är mest andra som stör sig på det.

Så mitt tips är: Bjud in den stackars kraken hit

Jomen tjena. Är inte du samma pojkvän som tidigare idag pratade om att han aldrig förstått när tjejer varit intresserade av honom, om de inte sagt rakt ut att de vill ligga? Och som nördar in på att sortera filer i datorn, blir helt galen om rutiner inte följs och konstant säger saker som blir missuppfattade? Mhm.

Utan att bli allt för personlig så skulle jag vilja säga att det är helt klart bara en tillfällighet. Bara för att vissa symptom korrelerar med verkligheten betyder det ju inte en diagnos.

Jag fick iofs 136 på nått test hon skickade till mig och det sa hon var mycket men man kan ju inte lita på random test på internet. Sa jag att jag inte litar på läkare heller? hmm... lär nog aldrig få något definitivt svar

Tips till Doris77 är ju att kanske kolla. Användarna här vet kanske vilket test det är jag pratar om.