Hitta någon att tycka om :)
Hitta någon att tycka om :)
Jag längtar efter o hitta någon att tycka om jättemycket, så pass att jag blir kär.
Har du hittat någon du tycker väldigt mycket om, hur gick det till?
Vad gjorde du för att lyckas?
Vad var den inledande upplevelsen?
Får gärna beskriva flera tidigare tillfällen om du har det.
Själv har jag aldrig varit ihop med någon, men har/har haft trevliga tjejbekanta
Har du hittat någon du tycker väldigt mycket om, hur gick det till?
Vad gjorde du för att lyckas?
Vad var den inledande upplevelsen?
Får gärna beskriva flera tidigare tillfällen om du har det.
Själv har jag aldrig varit ihop med någon, men har/har haft trevliga tjejbekanta
Senast redigerad av nano 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
Det vore väldigt skönt att hitta någon man kan bli kär i. Någon som tycker om en för den man är och vill vara. Någon som inte bryr sig om annat än personens jag och innersta tankar, känslor och drömmar. Någon som alltid finns där, någon man alltid kan finnas där för.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Själv önskar jag mer och mer att jag inte hade haft så mycket ömhet och känslor i mig. Jag har ju förlorat mer än jag vunnit på det. Det mått av fina vänskaper jag fått uppleva känns verkligen inte som att det har kompenserat för all kärlek jag i gengäld inte har bevärdigats med att få tillbaka för den jag har att ge någon som vill ha den.
Det känns snarare som att det är just kärleksfulla, varma, ömsinta män alla tjejer blir vrålförtjusta i att få ha som fina vänner... och sedan är det något helt annat som ska till för att väcka kärlek. Dessutom känns det som att den sortens kvinnor aldrig vill tillåta vänskap flamma upp och utvecklas till kärlek ens när det märks mycket väl att det är just vad som är på god väg att faktiskt hända.
Att just aldrig ha svårt att få många fina goa tjejer som fina väninnor känns som sagt inte som något schysst deal när det är på bekostnad av att kunna få uppleva kärlek.
I valet antingen eller hade jag mycket hellre mött kärleken och aldrig haft några kvinnliga vänner. Alla gånger.
Dessutom är felet många gånger just att tjejerna i fråga redan varit upptagna med någon annan, innan vi lärde känna varandra. Om det verkligen ska vara rätt att snacka om att man inte ska kasta sig in i något med "första bästa" vågar jag nog påstå att det är just det många fina tjejer jag har missat hade gjort...
Det känns snarare som att det är just kärleksfulla, varma, ömsinta män alla tjejer blir vrålförtjusta i att få ha som fina vänner... och sedan är det något helt annat som ska till för att väcka kärlek. Dessutom känns det som att den sortens kvinnor aldrig vill tillåta vänskap flamma upp och utvecklas till kärlek ens när det märks mycket väl att det är just vad som är på god väg att faktiskt hända.
Att just aldrig ha svårt att få många fina goa tjejer som fina väninnor känns som sagt inte som något schysst deal när det är på bekostnad av att kunna få uppleva kärlek.
I valet antingen eller hade jag mycket hellre mött kärleken och aldrig haft några kvinnliga vänner. Alla gånger.
Dessutom är felet många gånger just att tjejerna i fråga redan varit upptagna med någon annan, innan vi lärde känna varandra. Om det verkligen ska vara rätt att snacka om att man inte ska kasta sig in i något med "första bästa" vågar jag nog påstå att det är just det många fina tjejer jag har missat hade gjort...
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
Ännu en favorit i repris? Du vet att jag önskar dig allt gott, men jag blir frustrerad över att det aldrig går in att attraktion och samhörighetskänsla inte är en viljeakt. I så fall skulle väl du kunna välja att bli attraherad av tja, varför inte en kille, eller en 75-årig tant? Eller varför inte en hundägare, det är ju bara en fråga om 'vilja', eller hur?
Du har fått hur många hintar som helst om att det kanske inte är din kärleksfullhet som gör att det inte klickar utan kanske t ex din ohälsosamma livsstil eller något annat som du själv skulle kunna påverka. Om du fortsätter att bara skylla på andra och lägga 100% av ansvaret på tjejerna så gör du dig till mer offer än du egentligen är och kommer sannolikt fortsätta få samma resultat.
Och det vore ju verkligen synd på en så varm och mysig kille.
Du har fått hur många hintar som helst om att det kanske inte är din kärleksfullhet som gör att det inte klickar utan kanske t ex din ohälsosamma livsstil eller något annat som du själv skulle kunna påverka. Om du fortsätter att bara skylla på andra och lägga 100% av ansvaret på tjejerna så gör du dig till mer offer än du egentligen är och kommer sannolikt fortsätta få samma resultat.
Och det vore ju verkligen synd på en så varm och mysig kille.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
nano skrev:Vad är intellektuellt samarbete?
Ett samspel. Konversation är ett uttryck för intellektuellt samarbete. Du klickar inte med alla. Det är hur man möts "i sinnet" och något som bildar ditt intellektuella intryck av henne.
Senast redigerad av Trolsk 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
Pemer: Vi som är lite extra känsliga och mer åt det romantiska hållet är väldigt bra vänner. Vi lyssnar, pratar vackert och har en ovanlig syn på kärlek och allt vad det innebär. Många tjejer/kvinnor finner säkerligen en hel del trygghet i det, men känner sig samtidigt väldigt sårbara runt den lite extra känsliga killen/mannen. Oftast har vi ett ganska speciellt sätt att vara på, vi är väldigt nära, så att säga. Vi ger väldigt mycket värme om allt är som det skall vara, det kan nog uppfattas som lite påträngande även om ens egentliga avsikt med det är långt ifrån att få tjejen/kvinnan att känna sig trängd.
Problemet är inte att man bara passar som vän, men hur skall man söka efter en likasinnad person som i hopp om kärlek hamnar på exakt samma plats vid samma tidpunkt? Vart skall man vända sig för att finna sin "andra hälft"?
Det kommer säkerligen ta tid innan man finner någon att dela livet med. Jag är fortfarande ganska ung, men det känns som att det kommer ta ett tag för mig. Man har en del svårigheter att ta itu med, sen skall personen man träffar också anpassa sig. Personen har krav att leva upp till och en själv skall leva upp till dennes krav. Man skall känna sig trygg och behaglig med personen, man skall försöka få varandras uppmärksamhet och hoppa in i en lek som oftast är mer ansträngande än givande, men så klart är det mer givande på lång sikt. Man skall känna sig fram och försöka mötas halvvägs, hålla varandra i handen och leda varandra till destination unknown.
Det jag är mest rädd för är att jag inte kommer känna mig tillräckligt bra och bli sådär jobbigt sårbar som bara får en att tänka i sönder varje ord man säger, varje rörelse man gör och analysera personens reaktioner och dennes ord.
Det här med att söka efter en kompatibel partner är ingen liten uppgift. I synnerhet när man har vissa sociala svårigheter som att tyda ansiktsuttryck och förstå vad personen egentligen säger när personen menar det motsatta eller bara hälften av det som sägs (som är en del av "leken"). Sen att hålla sig från att säga opassande dåliga skämt och ge små anmärkningar (i vuxen ålder klarar jag mig bra från opassande skämt och små anmärkningar). Jag är kung på att få mig själv att krångla till det. Ibland är jag ju tvungen att fråga vad personen menar och säga något men inse att jag gjorde det pinsamt och drar mig då undan en stund.
En annan sak är att jag är ganska dålig på att veta vad jag skall göra när det gäller födelsedagar, julafton, alla hjärtans dag och andra liknande tillfällen. När jag var yngre hände det att jag avbröt med personer för att jag fick sådan panikångest när jag upplevde att jag inte kommer klara det. I god tid till att lyckas undvika allt som behöver göras inför en speciell dag.
Som tur är har jag förmodligen utvecklats och kan nu undvika den typen av panik. Har insett att min kreativa förmåga, romantiken och mitt bildliga språk kan komma till mycket bra användning vid speciella tillfällen.
Problemet är inte att man bara passar som vän, men hur skall man söka efter en likasinnad person som i hopp om kärlek hamnar på exakt samma plats vid samma tidpunkt? Vart skall man vända sig för att finna sin "andra hälft"?
Det kommer säkerligen ta tid innan man finner någon att dela livet med. Jag är fortfarande ganska ung, men det känns som att det kommer ta ett tag för mig. Man har en del svårigheter att ta itu med, sen skall personen man träffar också anpassa sig. Personen har krav att leva upp till och en själv skall leva upp till dennes krav. Man skall känna sig trygg och behaglig med personen, man skall försöka få varandras uppmärksamhet och hoppa in i en lek som oftast är mer ansträngande än givande, men så klart är det mer givande på lång sikt. Man skall känna sig fram och försöka mötas halvvägs, hålla varandra i handen och leda varandra till destination unknown.
Det jag är mest rädd för är att jag inte kommer känna mig tillräckligt bra och bli sådär jobbigt sårbar som bara får en att tänka i sönder varje ord man säger, varje rörelse man gör och analysera personens reaktioner och dennes ord.
Det här med att söka efter en kompatibel partner är ingen liten uppgift. I synnerhet när man har vissa sociala svårigheter som att tyda ansiktsuttryck och förstå vad personen egentligen säger när personen menar det motsatta eller bara hälften av det som sägs (som är en del av "leken"). Sen att hålla sig från att säga opassande dåliga skämt och ge små anmärkningar (i vuxen ålder klarar jag mig bra från opassande skämt och små anmärkningar). Jag är kung på att få mig själv att krångla till det. Ibland är jag ju tvungen att fråga vad personen menar och säga något men inse att jag gjorde det pinsamt och drar mig då undan en stund.
En annan sak är att jag är ganska dålig på att veta vad jag skall göra när det gäller födelsedagar, julafton, alla hjärtans dag och andra liknande tillfällen. När jag var yngre hände det att jag avbröt med personer för att jag fick sådan panikångest när jag upplevde att jag inte kommer klara det. I god tid till att lyckas undvika allt som behöver göras inför en speciell dag.
Som tur är har jag förmodligen utvecklats och kan nu undvika den typen av panik. Har insett att min kreativa förmåga, romantiken och mitt bildliga språk kan komma till mycket bra användning vid speciella tillfällen.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Är man lite udda själv så kan det vara en bra idé att söka partner som också är det.
Om ingen av parterna vet hur man firar bemärkelsedagar så kan man ju improvisera tillsammans, utifrån gemensamma intressen. Min födelsedag förra året t ex firade vi med middag på kinarestaurang och rundvisning av Uppsalas gamla byggnader. (Mycket romantiskt tyckte jag.)
Julafton tänder man några ljus och är hemma och ser på TV med mat man gillar, om man inte firar med familjen (då brukar dom veta vad man gör).
Alla hjärtans dag bojkottar alla intelligenta personer som kommersiellt jippo. Halloween också.
Påsk äter man några ägg och/eller påskägg eller ignorerar. Etc.
Varför göra livet krångligare än nödvändigt?
Om ingen av parterna vet hur man firar bemärkelsedagar så kan man ju improvisera tillsammans, utifrån gemensamma intressen. Min födelsedag förra året t ex firade vi med middag på kinarestaurang och rundvisning av Uppsalas gamla byggnader. (Mycket romantiskt tyckte jag.)
Julafton tänder man några ljus och är hemma och ser på TV med mat man gillar, om man inte firar med familjen (då brukar dom veta vad man gör).
Alla hjärtans dag bojkottar alla intelligenta personer som kommersiellt jippo. Halloween också.
Påsk äter man några ägg och/eller påskägg eller ignorerar. Etc.
Varför göra livet krångligare än nödvändigt?
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
Inger skrev: Två kloka och väldigt bra inlägg......
.......som *Jag håller med om*.
Jag tycker att det är dags för Pemer att faktiskt börja lyssna och börja ta till sig det som folk här säger (okej, skriver) till honom.
Han har fått många kloka råd och tips här på forumet av snälla och välmenande människor, men på ett sätt känns det nästan som att de har pratat (läs skrivit) till en vägg.
Frågan är hur länge folk kommer att orka fortsätta att vilja hjälpa en människa som aldrig tycks ta till av sig det som sägs iallafall. Risken finns att folk till slut tröttnar, d.v.s. ger upp, och till slut börjar att ignorera honom istället.
Senast redigerad av Jossan 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
Nix jag hittar ingen. Jag fortsätter köra mitt enmannarace. Jag orkar inte jaga efter kärleken längre jag tror bara jag skrämmer bort folk med min angelägenhet. Jag vet inte riktigt hur man uppvaktar på ett subtilt och charmant sätt och misstänker att jag bara framstår som desperat. Tjejer kan visa ett visst intresse fram till att jag eventuellt råkar märka det. Då går det bara på tok sen.
Lycka till nano!
Lycka till nano!
Senast redigerad av kakmonstret 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
- kakmonstret
- Inlägg: 1244
- Anslöt: 2008-10-14
- Ort: Valley of tears
nallen skrev:Jag frågar mig fortfarande varför det är nåt negativt att vara desperat. Är det så så är det ju så, inte mer att mymla med än att man är hungrig eller står felparkerad.
Nej men jag tror folk tycker det är attraktivt med människor som ger fan i att de är singlar och har kul ändå. Det är kanske inte lika attraktivt med folk som behöver en annan person för att sedan ha kul, må bra, förverkliga sig själv och sina drömmar. Jag tror jag är sån eller har varit. Jag har sett relationen med en annan människa som något som skulle kunna ge mig och självkänslan en skjuts fram i livet. Nu planerar jag att ge fan i att jag är singel och försöka ha kul ändå (like that's gonna hapen *S*).
Senast redigerad av kakmonstret 2011-05-04 21:44:28, redigerad totalt 1 gång.
- kakmonstret
- Inlägg: 1244
- Anslöt: 2008-10-14
- Ort: Valley of tears
Jag, som mer eller mindre konstaterat att jag inte kan ha ett förhållande, fortsätter att snubbla över oerhört intressanta människor. Låter som ett "lyxproblem"? Kanske, men det är minst lika plågsamt att hitta någon som är oerhört intressant och att inte kunna agera på det, som att inte hitta någon alls.
Hur går det till? Ingen aning. Det bara händer. Vilket är rätt typiskt för kärleken och förhållanden i stort.
Hur går det till? Ingen aning. Det bara händer. Vilket är rätt typiskt för kärleken och förhållanden i stort.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 21:44:29, redigerad totalt 1 gång.
Re: Hitta någon att tycka om :)
nano skrev:Jag längtar efter o hitta någon att tycka om jättemycket, så pass att jag blir kär.
Har du hittat någon du tycker vädigt mycket om, hur gick det till.
Vad gjorde du för att lyckas.
Vad var den inledande upplevelsen?
Får gärna beskriva flera tidigare tillfällen om du har det.
Själv har jag aldrig varit ihop med någon, men har/har haft trevliga tjejbekanta
Jag har internetdejtat sedan 6 år tillbax och träffat på killar som lärt mig mkt. Innan det levde jag ensam i nästan 20 år för att jag ville det. Den sista relationen blev riktig kärlek för mig och jag är tacksam för den upplevelsen för nu vet jag att jag kan älska en människa och att jag gjorde det villkorslöst och utan att kräva ngnting tillbaka och det fick mig att känna mig bra förutom den varma känslan av kärlek oxå förstås. Kärleken blev inte besvarad men så länge det kändes så i början kändes det mest overkligt samtidigt som man kände sig naturligt hög.
Vad jag gjorde för att lyckas förstår jag inte riktigt vad du menar. Men att kommunicera sina avsikter på en kontaktsite, vara motiverad (många på såna sidor söker ingenting speciellt) och att vara ärlig är såna minimigrejer som krävs vad jag kan tänka mig. Joo, nu kom jag på vad som krävdes för att lyckas - att jag vågade!
Sorgligt att det finns så många med så mycket att ge som vi här och så få som det klickar med.
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-04 21:44:29, redigerad totalt 1 gång.
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
Vilken inte på minsta vis var det jag menade.
Men visst, det kanske det gör, men uppenbarligen blir de inte heller desperata. Det kan bara finnas två förklaringar, antingen är de inte intresserade eller så får de sitt ändå, trots sin ensamhet.
Men visst, det kanske det gör, men uppenbarligen blir de inte heller desperata. Det kan bara finnas två förklaringar, antingen är de inte intresserade eller så får de sitt ändå, trots sin ensamhet.
Senast redigerad av nallen 2011-05-04 21:44:29, redigerad totalt 1 gång.
kakmonstret skrev:...jag tror folk tycker det är attraktivt med människor som ger fan i att de är singlar och har kul ändå. Det är kanske inte lika attraktivt med folk som behöver en annan person för att sedan ha kul, må bra, förverkliga sig själv och sina drömmar. Jag tror jag är sån eller har varit. Jag har sett relationen med en annan människa som något som skulle kunna ge mig och självkänslan en skjuts fram i livet. Nu planerar jag att ge fan i att jag är singel och försöka ha kul ändå (like that's gonna hapen *S*).
Det där tror jag du har rätt i Kakis. Men vi är faktiskt flockdjur innerst inne, för varför skulle det annars vara så mycket mer givande att göra saker som laga mat, äta eller sova tillsammans med ngn annan än ensam. Jag valde länge att inte vara offer för biologin men sen när jag väl gjorde det så vill jag inte vara ensam längre!
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-04 21:44:29, redigerad totalt 1 gång.
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
Det står en del i denna tråd:
http://www.aspergerforum.se/den-som-har-funnit-en-partner-t2024.html
http://www.aspergerforum.se/den-som-har-funnit-en-partner-t2024.html
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 21:44:29, redigerad totalt 1 gång.
nallen skrev:Jag frågar mig fortfarande varför det är nåt negativt att vara desperat. Är det så så är det ju så, inte mer att mymla med än att man är hungrig eller står felparkerad.
Därför att kvinnan vill känna sig utvald och speciell, inte som "han tar vemsomhelst". Så idealet är att man är (el ger intryck av) att klara sig bra på egen hand, men att man blir intresserad av och kär i just denna kvinna/man.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 21:44:29, redigerad totalt 1 gång.
Intressant, jag gillar när en tjej klarar sig själv om hon vill, fast gärna vill ha mig där också, åtminståne ibland.
Ja och så förutsätter det ju att båda är kära i varandra
Ja och så förutsätter det ju att båda är kära i varandra
Senast redigerad av nano 2011-05-04 21:44:29, redigerad totalt 1 gång.
nallen skrev:Vilken inte på minsta vis var det jag menade.
Men visst, det kanske det gör, men uppenbarligen blir de inte heller desperata. Det kan bara finnas två förklaringar, antingen är de inte intresserade eller så får de sitt ändå, trots sin ensamhet.
Självklart blir vi tjejer också desperata. Däremot kanske vi är desperata efter olika saker, det vet jag inte.
Men att lära sig både vad man vill, vad man behöver och vad man kan gör desperationen lite mer nyanserad.
Mina npf-egenheter gör att jag faktiskt inte kan leva ett vanligt svenne-liv, hur gärna jag än vill. Då lönar det sig knappast att vara desperat efter ett sånt.
Jag är desperat efter en karl med npf, det tror jag skulle vara det enda som fungerar.
Pemer: du borde söka i hockey-kretsar tycker jag.
Senast redigerad av Flia 2011-05-04 21:44:29, redigerad totalt 1 gång.
nano skrev:Intressant, jag gillar när en tjej klarar sig själv om hon vill, fast gärna vill ha mig där också, åtminståne ibland.
Ja och så förutsätter det ju att båda är kära i varandra
Tjejer som klarar sig själv är ju imponerande, men svåra att nå eftersom de kräver så mycket uppvaktning som jag personligen sällan orkat med.
Då är det lättare med de kvinnor som själva tar kontakt med en.
Jag har svårt att direkt se nån skillnad mellan vänskapssökning och kärlekssökning, båda kan ju leda till det andra. Sexsökning är ju en tredje sak som är nåt helt annat och inte särskilt svårt och inte särskilt intressant.
Jag tror att min syn på förhållanden är nog därför att jag aldrig letar efter nåt speciellt utan det får bli vad det blir.
Jag skulle nog aldrig klarat mig om jag varit desperat över att hitta någon som jag skissat upp innan på en mall innan.
Senast redigerad av carl 2011-05-04 21:44:29, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor