Hemmasittare är alltså barn/ungdomar som vägrar att gå till skolan utan stannar hemma i stället. (På japanska kallas de för "hikikomori" som betyder "tillbakadragen" el "instängd"), Förtvivlade föräldrar och vanmäktiga lärare misslyckas med att få dem att gå i skolan.

SvD skrev:Mobbning, koncentrationsproblem, lässvårigheter … För Joel har hela grundskoletiden varit kantad av problem. Flera gånger har han mått så dåligt att han vägrat att gå till skolan månader i sträck.

Egentligen skulle 16-åriga Joel ha avslutat årskurs nio i våras, men nästan hela sista läsåret satt han i stället hemma. Medan hans klasskamrater sjöng om den blomstertid som kommer och tog emot sina slutbetyg på skolavslutningen, fick Joel sina hemskickade med posten. ”F”, icke godkänd, i två ämnen och streck i resten eftersom han haft för hög frånvaro för att få betyg.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/i-n ... 495202.svd

Hur stort är problemet?

Enligt Skolverkets senaste undersökning från 2010 fanns det minst 1650 grundskoleelever som varit fullständigt frånvarande utan giltigt skäl i mer än en månad.
---
Men både för ”hemmasittarna” själva och för samhället i stort är detta ett allvarligt problem. Flera studier har visat att sambandet mellan skolmisslyckanden och ett liv i utanförskap är väldigt starkt.

Joel hade adhd och dyslexi. Han hade svårt att hänga med i undervisningen och det gick inte bra med kamraterna heller. I fyran började han skolka.

Inför högstadiet bytte Joel skola ännu en gång. Den nya låg en bit utanför samhället och Joel hoppades själv att det skulle bli svårare att sticka i väg när det blev jobbigt. Men frånvaron snarare tilltog. I stället för att dra hem, började Joel nu hänga kvar i skolkorridorerna tillsammans med ett gäng skolkande elever.

–Det var som om jag hade ett eget schema. Jag åkte till skolan, men gick bara på gympan, slöjden och musiken. Ofta hittade vi på bus. Vintertid drog vi kanske igång ett snöbollskrig inomhus. Lärarna hade sagt att de var förbjudet med snöbollskrig ute – men inte inne …

Föräldrarna hade skilts, en utredning visade att Joel förutom ADHD och dyslexi också hade AS och Tourettes.

Gänget började ägna sig åt droger och kriminalitet. När Joel inte kom hem en kväll blev hans mor utom sig av oro och ringde polisen. Sedan blev det slut med gänget som ansåg att Joel skvallrat för polisen. Nu upphörde han helt att gå till skolan. Han och hans mor tackade nej till hemundervisning, eftersom de ville ha hemmet som en "fredad zon". Mycket dumt tycker jag. Men skolan verkar ha reagerat väldigt lamt också.

Ångest får eleverna att stanna hemma. Ångest inför undervisningen där de inte hänger med, ångest inför mobbning, ångest för vad sjukskrivna och deprimerade mamma kan hitta på ensam hemma ...

SvD skrev:Så kallade hemmasittare är vanligast på högstadiet, men skolpersonal vittnar om att elever ända ner på mellanstadiet har varit ogiltigt frånvarande i månader. Nyligen uppmärksammades ett fall med en flicka i nordvästra Stockholm som var frånvarande från skolan under två år innan en formell utredning gjordes.

–Det är ett enormt mänskligt och ekonomiskt resursslöseri. Kopplingen mellan skolmisslyckanden och ett framtida liv i utanförskap är extremt stark. Skolan är huvudleverantör av unga i utanförskap, säger nationalekonomen Ingvar Nilsson, som under många år ägnat sig åt ”utanförskapets ekonomi”.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sta ... 502566.svd

Många fler kan skolka än som syns i Skolverkets rapport.

Skolverkets rapport innefattar nämligen bara de elever som haft en sammanhållen och fullständig frånvaro under minst en månad. En elev som dyker upp någon enstaka lektion räknas alltså inte in.

–Lärare slarvar också med frånvarorapporteringen. Jag har sett fall där det stått att eleven har varit närvarande 55 procent under årskurs nio, men jag vet att han eller hon bara gick första dagarna på terminen och sedan aldrig återvände, säger Anne-Sofie Strand, som nyligen lagt fram en avhandling om skolk i grundskolan.

Vissa ”hemmasittare” är dessutom sjukskrivna under längre perioder för exempelvis depression, som kan ha utlösts av skolsituationen. Eftersom skolfrånvaro då är giltig ingår inte heller den i Skolverkets siffror.

Det finns ofta flera orsaker till att elever stannar hemma.

Ofta har det sedan funnits en utlösande faktor som fått eleven att helt sluta gå till skolan. Ibland har den problematiska skolfrånvaron triggats i gång av sjukdom, exempelvis en långvarig influensa.

Och vad gör eleverna hemma? Spelar datorspel förstås.

Vissa vänder helt på dygnet och spelar fram till fem på morgonen och sover sedan till långt in på eftermiddagen. Det finns dock inga studier som visar att hemmasittande utlöses av dataspelsmissbruk.

–Däremot kan det vara en vidmakthållande faktor. Trots att man sitter isolerad i sitt rum kan man ingå i ett socialt sammanhang genom dataspelandet. Man kan också bli bekräftad för sina talanger, vilket kan vara skönt om man inte har presterat så bra i skolan, säger Malin Gren Landell.

I forskningsprojektet ”Osäkra övergångar” har Anders Lovén vid Malmö högskola djupintervjuat 36 personer utan gymnasieutbildning från 20 kommuner om hur de ser på sin skolgång och framtid. Flera av dem saknade även slutbetyg från grundskolan.

–Vid första intervjutillfället var de runt 21 år. När jag då frågade dem vad de skulle vilja säga till sig själva i 16-årsåldern var de ganska tuffa och svarade: ”Skärp dig! Stanna i skolan. Börja studera!” Men när jag frågade om de skulle ha lyssnat när de var i 16-årsåldern svarade de nästan unisont: ”Nej!”

Klart arbetsgivarna är misstänksamma mot dem som inte ens klarat av grundskolan. Det skulle jag också göra om jag var arbetsgivare. Orkar de inte inte gå till skolan när det tar emot, så orkar de nog inte gå till arbetet heller. De har ingen uthållighet, ingen sisu.

Vid en uppföljningsintervju var personerna i 23-årsåldern. En tredjedel befann sig då i arbetslöshet, en tredjedel studerade (mestadels på gymnasienivå) och en tredjedel hade tillfälliga anställningar. En person hade lyckats få ett fast jobb.

–Arbetsgivarna ser gymnasiebetyget som kvittot på att du har kunnat hantera ditt liv så här långt. Har du inga betyg så gallras du bort.

Det börjar med ströskolk och mycket sjukfrånvaro.

SvD skrev:”Hemmasittare” blir man inte från en dag till en annan. Ofta är det en lång process med tidiga varningstecken som leder fram till skolvägran. Ändå är det långt ifrån alltid som skolan reagerar i tid.

Anne-Sofie Strand vid Hälsohögskolan i Jönköping har nyligen lagt fram en avhandling där hon följt 90 niondeklassare med över 30 procents ogiltig frånvaro. Hon har gått igenom all skriftlig dokumentation som skolan gjort om eleverna från årskurs ett och framåt – allt från frånvarorapporter till anteckningar från elevvårdskonferenser.

Redan på lågstadiet led många av de här eleverna av fysiska symptom som magont och huvudvärk. Med ett intyg från sjuksyster eller en förälder befriades de från enstaka lektioner här och där. Högre upp i åldrarna ledde problemen ofta till sporadiskt skolkande. Blev det för jobbigt, drog de helt enkelt från lektionen eller skolan.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/lar ... 504944.svd

Kim blev trakasserad av en äldre tjej och det var då lättaste sättet att slippa det genom att skolka.

När hon fick sitt första betyg så var det inget vidare, hon tappade lusten att plugga och skolkade ännu mer.

Skolan har erbjudit stödundervisning i grupp efter skoltid.

–Lärarna och mamma gör väl vad de kan, men de fattar ändå inte hur det känns. Det som möjligtvis skulle hjälpa mig är om jag fick stödundervisning utan en massa andra elever som sitter bredvid och lyssnar. Det är lite skämmigt att visa att man inte hänger med i undervisningen.

Är det föräldrarnas fel, som skämmer bort sina barn och inte vågar ställa några krav på dem?

SvD skrev:Vad är viktigast, ett barns utbildning eller psykiska hälsa? Det grubblar många föräldrar till ”hemmasittare” på. –Det kändes svårt att tvinga Jojo att gå till skolan när jag visste att han utsättes för fysiska trakasserier, säger mamma Jeanette.

”Hur svårt kan det egentligen vara att få sitt barn att gå i skolan? Det är väl bara att säga till på skarpen, hota med indragen månadspeng eller helt enkelt följa med till lektionen.”

Den inställningen möter många föräldrar med hemmasittande barn. Ofta känner de sig ifrågasatta och misstänkliggjorda av såväl skolan som andra föräldrar.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/bar ... 517040.svd

Men inte kan en mor släpa med sig en 15-åring till skolan när han inte vill. Särskilt inte om han är våldsam av sig.

Enligt skollagen är det vårdnadshavarens ansvar att se till att grundskoleelever fullföljer sin skolplikt. Samtidigt kan det vara svårt att veta som förälder hur man ska agera om barnet mår dåligt i skolan och vägrar att sätta sin fot där. I den situationen känner sig många maktlösa – och rädda, konstaterar psykoterapeuten Krysmyntha Sjödin, som nyligen gjort en intervjustudie med föräldrar till sju ”hemmasittare”.

–När föräldrarna försökte få i väg sina barn till skolan kunde det hända att barnen låste in sig på toaletten och hotade att skära sig eller sprang ut på balkongen och sa att de skulle hoppa. Och vem vågar sätta gränser om man tror att ens barn ska ta livet av sig?, säger Krysmyntha Sjödin, som under många år arbetat som skolkurator med elever som vägrade att gå till skolan.

Då ger föräldern efter och ringer till skolan och sjukanmäler eleven. Men barnet lär sig att om det hotar, så får det som det vill och slipper gå till skolan.

–Eftersom omgivningen blir rädd får man ofta som man vill i stunden, men man lär sig aldrig att hantera de svåra känslor som faktiskt hör livet till, säger Krysmyntha Sjödin.

Förälldrarna tycker att skolan gör för litet och tvärtom.

SvD skrev:”Som att ro i tjära”. Så beskrivs ibland arbetet med att få elever med långvarig frånvaro att återvända till skolan.

”Hemmasittarna” själva är ofta ångestfyllda, inbundna och initiativlösa efter att ha suttit isolerade hemma i månader eller år. Deras föräldrar är uppgivna och utmattade efter en utdragen kamp för att få barnen tillbaka till klassrummet. Och lärarna känner sig maktlösa inför ett skolproblem som delvis bottnar i svårigheter utanför själva skolsituationen.
---
Hemmasittarnas namn dyker upp på nästan alla personalmöten, men ändå lyckas man sällan få eleverna att dyka upp i klassrummet, konstaterar specialpedagogen Marie Gladh.

Tillsammans med psykoterapeuten och skolkuratorn Krysmyntha Sjödin har hon arbetat med ”hemmasittare” i många år. I våras gav de ut boken ”Tillbaka till skolan” där de beskriver hur elever med långvarig frånvaro kan stöttas genom den så kallade Nyckel- metoden.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/vag ... 523838.svd

Lärarna tycker att de inte kan hjälpa eleven förrän den återvänder till skolan, och det gör den inte. Lösningen blir internet:

–Fördelen med digital teknik är att eleven inte behöver lämna tryggheten i hemmet. Dessutom kan samtalet föras på olika nivåer beroende på hur hemmasittaren mår. Om direktprat känns obehagligt kan man använda chatt. Tycker eleven att det är jobbigt att visa sig, kan man prata via Skype, men ta bort bildfunktionen, berättar Krysmyntha Sjödin.

En annan lösning är kollo för hemmasittare:

Matthias Rowe är skolkurator i Stockholm och har ofta känt vanmakt inför att varken skolan, socialtjänsten eller barnpsykiatrin lyckats få de här eleverna att återvända till skolan.

–Eftersom jag har arbetat mycket som kolloledare har jag sett vad den typen av gemenskap kan göra med människor. Utifrån det fick jag idén till ett sommarkollo för hemmasittare, säger han.

Ungdomarna är rädda att lämna sina hem och sina datorer, men längtar samtidigt efter kontakt med andra ungdomar.

Hemmasittarnas problem är ofta betydligt mer komplicerade än att de går att lösa under en veckas kollovistelse. Under tiden där erbjuds heller ingen terapeutisk behandling.

I stället hoppas Matthias Rowe att ungdomarna ska få smak på sociala kontakter och vilja ha mer.

Var det i Japan hemmasittandet började?

SvD 18 september 2013 skrev:De kallas hikikomoris, unga japaner som i stället för att ta steget ut i vuxenlivet drar sig undan yttervärlden, klipper banden till sina vänner och isolerar sig i hemmet månadsvis eller åratal. Vissa lämnar inte ens sina rum för att äta.

Det senaste decenniet har dessa ”moderna eremiter” blivit allt fler och enligt beräkningar finns det nu runt en miljon unga hikikomoris i Japan. I den offentliga debatten skyller man problemet på allt från överbeskyddande föräldrar och videospel till mobbning och höga prestationskrav. Nästan alltid inleds tillbakadragandet med skolvägran.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/hem ... 528222.svd

Det var i början av 1990-talet som en japansk psykiatriker uppmärksammade det delvis nya beteendet hos sina unga patienter. På tröskeln till vuxenlivet vände de plötsligt ryggen åt både skola och arbetsmarknad och isolerade sig hemma i stället för att ta klivet ut i samhället och bygga upp ett självständigt liv. Så småningom lanserades begreppet hikikomori – som på japanska betyder ungefär ” tillbakadragande”– för både själva beteendet och för dem som uppvisar det.

I Uppsala finns nu Hikikomori-projektet:

I Uppsala har allmänpsykiatrin och socialbidragsverksamheten redan uppmärksammat problemet. Sedan fyra år samarbetar de i ett projektet som heter just ”Hikikomori” och som riktar sig till unga personer som vänt omvärlden ryggen.

–Vi hörde ett radioprogram om det japanska fenomenet och insåg att det fanns stora likheter med en grupp klienter som vi ser, men har väldigt svårt att nå. Tyvärr tycks problemet bli allt vanligare, säger projektledaren Diana Gustafsson.

Ungdomarna har suttit hemma i flera år, har ingen kontakt med jämnåriga och är helt passiviserade. Det är föräldrarna som söker hjälp.

När den här gruppen unga vuxna kallas till möten med psykiatrin eller socialtjänsten kommer de sällan, men inom projektet ”Hikikomori” söker personalen i stället upp dem i hemmet.

Inledningsvis görs en ordentlig kartläggning av individens problem och behov av psykiatriskt, socialt och ekonomiskt stöd. Det är inte ovanligt att diagnoser som adhd eller Aspergers syndrom då uppdagas. Många lider också av social fobi.

Målet är att de ska få stöd att bryta sin isolering och i förlängningen börja studera el jobba. Men det tar tid.

Några röda trådar:
* Inventering görs ej av svårigheter från start (speciallärare?).
* Uppmärksamhet saknas på begynnande problem som huvudvärkstabletter och sporadisk sjukfrånvaro.
* Helhetsgrepp finns ej för skol- och hemmamiljö samt ev svårigheter, det bara pågår tills det blir tvärstopp.
* Skolmiljö, mobbning.. tja det lär inte hända mycket förrän blodet sprutar.
* Resurser till speciallärare dras in.
* Ineffektiva metoder för hjälp.

Kan väl sammanfattas som inkompetens och för lite pengar.

Lite som läkaren som konstaterar att patienten förblött och att tja.. det var ju inte bra

Vad bra att detta har uppmärksammats, både jag och min lillebror har haft det såhär.

Skolan i sig är en så onaturlig miljö att det sorterar bort många. Det borde finnas mycket mera flexibilitet i systemet men allt man stirrar på är "rättigheten" till skolgång.

Med dagens teknik skulle det inte vara jättekrångligt att låta dessa barn få studera i hemmet. Föräldrarna kan installera skype tex. och via den kanalen kan man ha kontakt med läraren. Skolan skulle kunna ha en person som hade ansvar för att åka hem till dessa ( troligen rätt få) individerna för att de ska kunna göra prov eller dyl. Alla barn passar inte i en skolsal helt enkelt.

Huggorm skrev:Skolan i sig är en så onaturlig miljö att det sorterar bort många. Det borde finnas mycket mera flexibilitet i systemet men allt man stirrar på är "rättigheten" till skolgång.

Instämmer.

Det är typiskt att det fokuseras på den åtgärd som eleven själv tvingats och pressats att vidta - och inte på den orimliga situationen som tvingade och pressade hen till att avvika.

Alien skrev:Han och hans mor tackade nej till hemundervisning, eftersom de ville ha hemmet som en "fredad zon". Mycket dumt tycker jag.

Var det verkligen det som var dumt? Jag kan tänka mig att förstå dem mycket väl.

Den ende som faktiskt lyckats göra något åt situationen - eleven själv - försöker man i stället åtgärda!

En elev som misshandlas, föraktas och kränks - men fortsätter gå till skolan som om inget hänt - då är det väl okej...?

gadas skrev:Det är typiskt att det fokuseras på den åtgärd som eleven själv tvingats och pressats att vidta - och inte på den orimliga situationen som tvingade och pressade hen till att avvika.

Alien skrev:Han och hans mor tackade nej till hemundervisning, eftersom de ville ha hemmet som en "fredad zon". Mycket dumt tycker jag.

Var det verkligen det som var dumt? Jag kan tänka mig att förstå dem mycket väl.

Den ende som faktiskt lyckats göra något åt situationen - eleven själv - försöker man i stället åtgärda!

En elev som misshandlas, föraktas och kränks - men fortsätter gå till skolan som om inget hänt - då är det väl okej...?

Jamen, kan/vill/orkar man inte gå i skolan, så är ju hemundervisning det självklara alternativet. Tycker du att det är bra att killen bara stannar hemma och spelar dataspel?

Nu brukar tonåringar inte klara av att tänka framåt, men hans mor borde ha gjort det. Frizon, vaddå? Inga trakasserande kamrater skulle ju komma hem till dem. Aldrig att jag skulle hållit med om mitt barn både vägrat gå till skolan och vägrat hemundervisning. Men hon kanske inte orkade ta konflikten med sin son.

Jag tycker skolan skulle sätta in hemundervisning tidigare för hemmasittarna, men då får väl hemmasittarna och deras föräldrar också acceptera det. Vad som helst är väl bättre än att barnet förlorar flera års undervisning. Givetvis måste också en grundlig läkarundersökning och utredning till. Den som har AS kanske behöver gå i en mindre klass med färre störningar. Den som är djupt deprimerad kanske behöver medicin innan den öht orkar något etc.

Ja, jag blev mobbad i skolan, ibland slagen, men jag gick ändå alltid dit. Men jag tillhör en annan generation. Och några problem med undervisningen hade jag inte. Jag gick inte i skolan för att ha trevligt, utan för att jag måste och för att få en utbildning. Målet var ju att bli vuxen och skaffa ett arbete.

Det största felet är skolledningen som inte reagerar mer över skolk, när någon skolkar så måste de ta reda på varför men de verkar snarare inte bry sig för att slippa ta itu med de verkliga problemen.

Det finns barn som skolkat länge och föräldrarna vet ingenting, en del för att de jobbar och inte ser att barnen är hemma under dagen, andra för att barnen ur föräldrarnas synvinkel faktiskt verkar gå till skolan, men när skolan inte meddelar föräldrarna så har de ju ingen möjlighet att få reda på hur illa det är ställt.

Barnet som skolkar gör det ju för att situationen är ohållbar, antingen pga andra elever mobbar, för att lärare är värdelösa eller kanske för att situationen i klassrummet är vidrig (pga ljud, ljus eller annat).

Man kan inte skuldbelägga den som skolkar, det försämrar bara situationen, man måste ta reda på anledningen till skolket och åtgärda problemet.

Alien skrev:Jamen, kan/vill/orkar man inte gå i skolan, så är ju hemundervisning det självklara alternativet. Tycker du att det är bra att killen bara stannar hemma och spelar dataspel?

Nu är det ju så att bara för att du inte har vissa problem betyder det inte att alla andra inte har dem. Själv har jag full förståelse för tänket då mitt hem är det enda stället på planeten där jag själv får bestämma huruvida jag ska ha med andra människor att göra eller inte - där jag får säga nej när jag inte orkar och där ingen får tvinga sig på mig hur som helst.

När jag bodde i lägenhet var det t.ex outhärdligt att jag plötsligt kunde få en lapp som sa att jag måste släppa in en drös främmande människor för att byta vitvaror, köksluckor eller golv. Det var en stress som fanns med mig varje dag på året som ett ständigt hot och en konstant påminnelse om att jag inte var trygg någonstans i världen.

Man behöver åtminstone en plats här i livet där man kan känna sig trygg och fredad - än mer så om man är ung och mår dåligt. Så jag har full förståelse för tänket. Hemundervisning behöver inte prompt vara i hemmet (dottern hade t.ex undervisning på biblioteket), det behöver heller inte innebära besök av lärare (nu har hon undervisning via mail/skype, fungerar skitbra).

Det som satt hinder för de här människorna är skolans bristande idérikedom alternativt brist på kunniga specialpedagoger - inte det faktum att mamman önskar att hennes barn ska få ha åtminstone en trygg plats i världen.

Men om man ständigt vistas hemma, och hemmet samtidigt ska vara en "fredad zon", då ska man alltså aldrig utsätta sig för något krävande?

Ja, hemundervisning behöver inte betyda att läraren kommer dit rent fysiskt. Men om man inte ens tål att kommunicera via Skype, vad ska då skolan göra?

SvD skrev:En period fick Joel istället undervisning på ett habiliteringscenter i närheten. I samband med en längre sjukdomsperiod rann lektionerna dock ut i sanden.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/i-n ... 495202.svd

Jag tror att orsaken till att det "rann ut i sanden" var att det var alldeles för bekvämt att fortsätta stanna hemma. Borde mamman pushat på? Borde habiliteringen hört av sig varje dag?

Lärarna verkar ofta vara helt handfallna. Det finns förstås inte med i lärarutbildningen att eleverna kan skolka i månader och år, så vad gör man då?

Bättre samarbete mellan skola, föräldrar och BUP behövs.

Det är lovande att det faktiskt finns metoder, det gäller att kunskapen om dessa når ut. Får väl hoppas att lärarna också läser artikelserien.

Men jag undrar varför detta kommit de senaste åren? Barn med NPF har ju funnits förr också. Gick de till skolan för att de var mindre curlade/hade mindre frihet att bestämma själv? Eller stannade de också hemma, men det skrevs inte om det i tidningarna? Eller var det tystare i skolorna och mer strukturerat, något som borde passat npf-barn bättre?

Ska man orka med tuffa studier måste det miljön omkring fungera.

Bump!

Mera om hikikomori, dvs de japanska hemmasittarna:

DN 2014-04-02 En miljon unga japaner stänger in sig skrev:I Japan lever uppemot en miljon unga, mestadels män, instängda i sina hem. Mamma sätter vanligen en bricka med mat utanför dörren hos sonen, ibland med ett bifogat skrivet meddelande som vittnar om växande desperation: Snälla kom ut!

Om du inte lyckas anpassa dig till föräldrarnas krav ses det som ett misslyckande. Många föräldrar anklagar sina barn för att vara misslyckade och därför låser barnen in sig. Tamaki Saito, professor.

○ I genomsnitt pågår tillståndet i sju år, enligt Tamaki Saito, professor i psykiatri vid Tsukuba-universitetet i Tokyo och en av Japans största experter på ”hikikomori”, tillbakadragenhet.

http://www.dn.se/arkiv/varlden/en-miljo ... er-in-sig/

Ett fall med en pojke som inte gillade att hans far gift om sig och han själv därigenom fått en styvmor. Styvmodern blev sedan inlagd på sjukhus (också deprimerad?).

Efter att pappan gått till jobbet klockan sju på morgnarna var han ensam hemma. Han tog sig samman och började gå de tjugo minuterna mot skolan. Men det var som om en kraft sög honom hem igen. Ibland kom han halvvägs, ibland längre, men fram till skolan kom han inte.
Efter ett halvår informerade skolan pappan om att sonen aldrig var där.
– När pappa frågade varför så hade jag inget svar. Jag hade inte modet att säga att det berodde på att jag fått en ny mamma. I stället sa jag att jag inte kände för att gå till skolan.
Vi sitter i ett kafé i Chiba utanför Tokyo som drivs av New Start, en ideell organisation som under 20 år återanpassat fler än tusen personer som drabbats av tillbakadragenhet. Här bor för tillfället 50 unga med liknande diagnos.
Under tre år gick Ryo Suemasa inte till skolan.

Till slut verkade det ordna sig, han gick på en internatskola för barn med problem och tog examen. Men problembeteendet fanns kvar. När han insåg att han måste spela piano och skriva en uppsats för att utbilda sig till förskollärare hoppade han av.

Han började jobba men föll tillbaka i sina vanor. Han började "skolka" igen.

Sedan stannade han hemma och chefen ringde och frågade varför han inte kom tillbaka.
– Jag hade inget svar, det fanns ingen bra orsak. När jag tittar tillbaka på det så hade jag inga dåliga relationer på jobbet.
Ryo Suemasa hade fyra olika arbeten under allt kortare tid, innan han slutade. Han hade blivit 20 år och kände sig allt mer frustrerad.
– Jag drog mig tillbaka hemma och var alltid arg på pappa. När han var på jobbet gick jag omkring i huset. När han kom hem skällde vi på varandra, jag slog honom ibland. Senare låste jag alltid in mig när han kom hem och gick inte ut ur rummet förrän han lagt sig.

Sedan hittade hans far gruppboendet i Chiba. Enligt den konfucianska traditionen ska barnen studera hårt, jobba hårt och ta hand om sina föräldrar på deras ålderdom. Men samma tradition som gjort Japan så framgångsrikt kan också vara orsaken till att vissa inte orkar.

Professor Tamaki Saito har ägnat hela sitt yrkesliv åt att undersöka orsakerna till tillståndet av tillbakadragenhet. Han har funnit att det är vanligast i starkt konfucianska och katolska nationer, som i Japan, Sydkorea och Italien.
– Huvudprincipen i de länderna är att barnen ska ta hand om föräldrarna tills de dör. Om du inte lyckas anpassa dig till föräldrarnas krav ses det som ett misslyckande. Många föräldrar anklagar sina barn för att vara misslyckade och därför låser barnen in sig, säger professor Tamaki Saito under en intervju på hans universitet. Av mejl som Tamaki Saito fått verkar det som att problemet också ökar i Sverige. Varför kan han inte svara på.
– I alla länder hamnar en del av den unga befolkningen i utanförskap. Ingen nation lyckas helt infoga alla unga i samhället. Min hypotes är att det bara tar sig olika uttryck. I USA finns det mer än en miljon hemlösa, i andra västländer är det också vanligt med hemlösa. I Japan yttrar det sig i stället som ”hikikomori”, förklarar han.
Andra experter pekar på hur lite som kan behövas – något sämre betyg än väntat i skolan eller ett uppbrott från en flickvän – för att en japansk pojke ska dra sig tillbaka till sitt rum.
Det beräknade antalet drabbade i Japan varierar, från en gammal uppskattning på 200 000, till en senare undersökning från japanska regeringen på 700 000 och till Tamaki Saito som sätter siffran vid runt en miljon.

Det blir förstås konflikter med föräldrarna och kan sluta med att de unga männen misshandlar sina föräldrar. Av skam inför grannarna tiger och lider föräldrarna hellre än ringer polisen. 80% av de drabbade ungdomarna är pojkar.

Professor Tamaki Siatio har målet att helt bota 10% av sina patienter. Vilket inte låter som ett särskilt högt satt mål. Vad händer med dem som inte tillfrisknar? Det jag undrar över att det inte står något om AS som möjlig orsak till "tillbakadragenheten".

Det tar alltså flera år för dem som verkligen tillfrisknar. Men vilken arbetsgivare vill ha en anställd som är tio år äldre än andra nybörjare? Känns inte som det finns stor tolerans för avvikande personer i Japan.

– Stora japanska företag anställer till exempel bara just nyutexaminerade. Andra ses som udda typer. Om man inte följer de inrutade spåren är det lätt att halka bort och aldrig komma tillbaka i Japan, säger han.

När kraven är större än de resurser man har så blir det problem?

Har det alltid funnits hikikomoris? Det var iaf på 90-talet i Japans som uttrycket myntades.

I Japan som i många andra asiatiska länder förväntas den äldste sonen ta hand om familjen. Det ställs extra höga förväntingar på honom, att vara duktig i skolan, gå på ett berömt universitet och skaffa ett livslångt jobb på ett stort företag. Känna kraven övermäktiga för den moderna tidens äldsta söner?

SvD 23 oktober 2014 skrev:Vanligast är det bland förstfödda söner från medelklassen.

– Förväntningarna är högre på att de ska bli framgångsrika familjeförsörjare. Föräldrar blir därför mer oroliga om sönerna varken jobbar eller studerar. Japanska kvinnor förväntas däremot fortfarande stanna hemma efter att de har bildat familj. Kvinnliga hikikomorier bryter därför inte lika tydligt mot könsnormen – vilket troligtvis skapar ett mörkertal, säger Sachiko Horiguchi, medicinsk antropolog som forskat om hikikomori vid Temple University i Tokyo.

Det är svårt att säga säkert hur utbrett beteendet är, eftersom japanska föräldrar ogärna pratar öppet om sina barns psykiska problem. Men enligt officiella siffror fanns det 2010 omkring 700 000 personer som drog sig undan yttervärlden på det här sättet. Vissa beskriver det som en tyst epidemi.

– Med tanke på Japans åldrande befolkning och låga födelsetal ses det som ett stort problem när unga som skulle kunna bidra till samhället stänger in sig på sina rum utan att varken arbeta eller studera, säger Sachiko Horiguchi.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sta ... 030443.svd

Det händer alltså inte sönerna i arbetarklassen, de familjerna skulle inte ha råd att försörja sina vuxna söner i åratal. Men som bonde skulle man kunna både stanna i hemmet och arbeta. Kanske fanns det många "hemmasöner" och "hemmadöttrar" förr på landet som led av social fobi.

Ja, dessa pojkar bidrar inte till fosterlandet, varken genom att arbeta el genom att avla barn.

Skolan är ett problem. På 80-talet var det tydligen varligt med våldsamma pojkar i skolan. Nu skickas bråkstakarna till institutioner. Men i stället har skolkarna blivit vanliga. Japanska barn vantrivs i skolan, men aggressionen vänds nu inåt? Höga krav gör att många barn presterar bra (se Pisaresultaten) men får samtidigt andra barn att skolvägra. Det är inte heller lika lätt att få livslånga anställningar numera. Hellre än att riskera att misslyckas försöker man inte alls.

Att som vuxen son bo hemma hos sina föräldrar är vanligt även om man arbetar. Man bor hemma tills man gifter sig. (Förr stannade äldste sonen hemma även efter att ha gift sig och fått barn, det var ju hans uppgift att ta hand om föräldrarna.)

I Japan tar familjemedlemmar dessutom stort ansvar för varandra och barn förlitar sig ofta på föräldrarnas oreserverade kärlek. Detta speciella beroendeförhållande, ”amae”, ses som något positivt inom den japanska kulturen. Samtidigt menar vissa psykologer att det med en frånvarande pappa och en överbeskyddande hemmamamma, kan bli för starka, nästan symbiotiska, band mellan mödrar och barn. Som en psykolog uttryckt det:” Japanska föräldrar säger till sina barn att flyga, men håller samtidigt fast dem i anklarna”.

– I USA där jag växte upp är det kulturellt accepterat att föräldrar tar hand om sina barn upp till 20-årsåldern, för att sedan ”putta” ut dem ur hemmet. I Japan vore det en skam för familjen att slänga ut sitt barn – vilket sätter föräldrar till hikikomorier i en svår situation, förklarar James Roberson.

Japanska barn curlas alltså ännu värre än svenska.

Men det tycks finnas individuella psykologiska förklaringar också.

Vid internationella jämförelser är exempelvis blyghet och sociala fobier vanligare i Japan än i många andra länder. Där finns också starka krav på konformitet. ”Den spik som sticker upp skall bankas ner” lyder ett japanskt ordspråk.

– Kanske beror ökningen av hikikomori på att det finns mindre plats för introverta personligheter i dagens samhälle. Förr kunde man få jobb inom industrin även om man var lite udda och hade svårt att kommunicera.

Även japaner förutsätts nu kunna vara utåtriktade och ha "social kompetens".

En introvert hikikomori kanske kan bli munk?

– En del buddhistiska grupper har tagit sig an hikikomorier och integrerat dem i det mer kontemplativa tempellivet.

Då blir det visserligen heller inga barn gjorda men de kan själva må bättre. Och likaså föräldrarna (mår ens barn dåligt mår man själv dåligt.)

Om projektet Hikikomori i Uppsala: https://vardochomsorg.uppsala.se/person ... ikikomori/

I Malou efter tio visas intervjuer med en fd hikikomori och projektledaren Diana Gustafsson:
http://www.tv4play.se/program/malou-eft ... id=3024440

Intervjuerna är i början, den första kvarten (inkl reklam).

Även Umeå har ett hikikomori-projekt: http://www.hikikomoriumea.se/

En intervju med en tjej som går i gymnasiet och flera gånger upphört att gå i skolan. Första gången i fyran:

UNT 2018-09-25 skrev:Det är för att hjälpa andra som har det som henne själv som hon väljer att ställa upp på intervjun.

– Flera av mina klasskompisar trodde att jag skolkade, men jag är öppen med det här. Psykisk ohälsa ska inte vara tabubelagt.

Hon har ångest och depression och utreds just nu för ADHD. Redan i fjärde klass blev Tildelos skolsituation problematisk. Enligt Jörgen Lundmark, behandlingschef på Magelugnen i Uppsala, är det vanligt att skolfrånvaron tilltar just i övergången mellan lågstadiet och mellanstadiet. När hemklassrummet försvinner, och kraven på eleverna ökar blir skoltillvaron ostabil för elever med till exempel neuropsykriatriska funktionsnedsättningar.

Tildelo berättar:

– När jag var 10 år flyttade jag från Leksand och kom hit till Uppsala. Det var nytt allting. Mina föräldrar hade precis skilt sig och det var mycket.

I nya klassen blev hon utstött och utsatt. Tildelo började skolvägra, alltså bokstavligen vägra gå i skolan. Skolfrånvaron ledde till att Tildelo fick sin första kontakt med barn- och ungdomspsyk (BUP). Hon började gå i behandlingsgruppen Cool Kids, där fanns andra barn med ångest och svårigheter i skolmiljön.

Långsamt, steg för steg lyckades Tildelo ta sig tillbaka till skolan. Samtliga experter som UNT pratat med hävdar att det tar lång tid och krävs omfattande insatser för att bryta en långvarig skolfrånvaro.

https://www.unt.se/leva/hon-kampar-for- ... 81052.aspx

Ja, ofta kan ju inte skolan göra något åt mobbningen. Det enda sättet för den mobbade att slippa ifrån är att vägra att gå i skolan. Ska man bara lära sig att bli starkare och stå ut med mobbningen? Eller byta skola?

Efter ett skolbyte i sexan gick hon i skolan nästan varje dag. Men i åttan rasade allt samman igen. Tildelos mamma blev inlagd på psyket.

– Just den perioden minns jag inte mycket av. Men jag började bli deprimerad, säger Tildelo eftertänksamt.

I bloggen Stolt och galen berättar Tildelos mamma Maria Liljas öppet om psykisk ohälsa. Tildelo vill också mota tabun kring depression och ångest. Hon försökte få hjälp av BUP, men eftersom skolgången fortfarande fungerade bra fick hon kalla handen.

Några månader senare ingick Tildelo i den lilla gruppen elever som av olika skäl inte orkar gå till skolan, kallade hemmasittare.

Det verkar idiotiskt av BUP att inte bry sig om att barn mår dåligt, bara de går i skolan. När de väl slutat gå i skolan, kan det ta längre tid att hjälpa dem.

Hon stannade hemma allt mer. Rummet hemma var tryggt. På skolgården blev hon utmattad av intrigerna och det sociala samspelet. Hennes medelmeritvärde från 8:an på 305, sjönk till 270 i 9:an. Men trots hög frånvaro landade hennes betyg över medelsnittet.
---
Tildelo går nu andra året på Samhällsvetenskapsprogrammet på Katedralskolan, men hon har redan missat många lektioner. I mellanstadiet fick hon bra hjälp när skolgången fallerade, men i högstadiet och gymnasiet upplever hon att ansvaret vilat på henne själv.

Tildelo har ett läkarintyg från barn- och ungdomspsyk om att hon behöver stanna hemma från skolan ibland. När det känns tungt väger hon för- och nackdelarna mot varandra.

Det där med svårigheterna med det sociala spelet låter som Aspergers syndrom. Hon kanske inte bara borde utredas för ADHD.

Kommunen ger stöd till familjerna men det är kö.

Det gäller att få i gång insatser, anpassade för elevens behov, så snart som möjligt. Eleven behöver en handlingsplan för att stegvis, långsamt komma tillbaka till studiemiljön.

– Många av eleverna som vi jobbar med har ångestproblematik, utvecklad depression och svårigheter med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, säger Per Åström.

Han är en av de tre nya koordinatorer som jobbar operativt för att samordna utbildningsförvaltningens, socialförvaltningens och omsorgsförvaltningens insatser för barn med hög frånvaro från skolan.

Spoiler: visa

Sedan januari i år har 30 barn och unga i Uppsala kommun fått stöd från koordinatorerna för att säkerställa att barnen och familjerna får rätt insatser i rätt tid.
---
Per Åström poängterar att arbetet för att hjälpa eleverna tillbaka till skolan är viktigt.

– Att gå ut grundskolan är en av de viktigaste skyddsfaktorerna som finns för att förebygga psykisk ohälsa och kriminalitet senare.

https://www.unt.se/leva/fler-barn-kvar- ... 87952.aspx

– Vi ser att det är viktigt att involvera eleverna och vårdnadshavarna i arbetet. Det är viktigt att prata med eleverna och räta ut eventuella frågetecken.

FAKTA
Fler elever stannar hemma
Antalet elever på grundskolan i Uppsala som har mer än 10 procents ogiltigt frånvaro ökar för varje läsår, visar statistik från augusti 2014 till december 2017.
---
Antalet gymnasieelever i Uppsala med hög frånvaro har ökat för varje läsår sedan 2012/2013.

Dessa japanska hikikomori, det är inte bara skolpojkar och unga män. Det är även medelålders män. Har de varit hemmasittare ända sedan de var ynglingar el har de blivit arbetslösa och sedan tappat lusten att ge sig ut och leta jobb och träffa folk? (Det gäller förstås inte enbart pojkar/män men de är i majoritet.)

TT/UNT skrev:Men enligt en färsk statlig undersökning finns uppskattningsvis 613 000 hikikomori mellan 40 och 64 år. Det handlar om personer som under minst sex månader varken har ett arbete eller en utbildning att gå till och som under hela den tiden inte heller har kontakt med någon utanför den egna familjen.
---
Närmare tre fjärdedelar av deltagarna i undersökningen är män och omkring hälften har levt i isolering under mer än sju år, enligt regeringen. De 613 000 överstiger antalet hikikomori under 39 år, som uppskattades till 541 000 i en liknande statlig undersökning från 2016.

https://www.unt.se/nyheter/omvarld/allt ... 56496.aspx

Men vad lever de på? Ja, en del kanske har besparingar från den tid de arbetat. Annars lever de väl på sina åldriga föräldrar.

Om det nu är män som arbetat så gäller det inte unga killar som är rädda för vuxenlivet. Snarare män som provat på vuxenlivet och känner att de inte klarar av det.

Hikikomoro verkar vara japanernas reaktion på den utveckling som vi ser över större delen av den utvecklade världen. I takt med kvinnornas frigörelse och kärnfamiljernas upplösning blir männen allt mera överflödiga.

Huggorm skrev:... männen allt mera överflödiga

Rent krast, eller biologiskt menar jag, behövs vi inte i så stor utsträckning.

Alien skrev:Om det nu är män som arbetat så gäller det inte unga killar som är rädda för vuxenlivet. Snarare män som provat på vuxenlivet och känner att de inte klarar av det.

Har Japan samma "jobbhets" som i Kina? Förmodligen stor del skrönor, men fall man tar semester mer än tre dagar är det inte säkert man har jobbet kvar, typ?