Hejsan
jag är ny i gruppen och har autism i en liten skala
älskar att umgås med andra människor gå på kroegn och gillar stora samlingar
de är inte vanligt för oss som har autism enligt vad jag har hört...
är adopterad ifrån Bolivia också.
men vad tänker ni när jag säger kärlek?
vad får ni för bild då...

Välkommen hit

Alla med AS och högfungerande autism är olika. Vi har alltsomoftast svårt med relationer, men det brukar inte betyda att vi inte skulle vilja kunna umgås mer, ex. i grupp.

En del har ett större socialt behov än andra och en del mindre. Själv tycker jag inte om stora folksamlingar - med undantag för konserter - och finner inget större nöje i att gå på krogen om det inte är med någon/några jag verkligen trivs med, och det är tillräckligt låg nivå på musiken för att man ska kunna prata utan att skrika.

Kärlek för mig är helt enkelt att man tycker tillräckligt mycket om någon för att orka ha personen ifråga involverad i sitt liv, göra vissa uppoffringar, kunna räkna med stöd och hjälp om man är svag och att ge stöd och hjälp tillbaka när det efterfrågas.

"Kräver relationer" tänker jag då, följt av:
"Inte för mig"

Trodde inte heller att jag skulle klara av ett förhållande, ännu mindre att bli mamma. Men både och har hänt mig! Ödet förde mig och mannen samman. Kärlek är då man känner att man mår bättre i den personens närvaro. Vi kramas och pussas.Allt känns bättre helt enkelt! Har svårt att förklara.

Bra för dig då. Alla har vi olika liv.
Du är dessutom kvinna: det är allmänt känt att det mest är aspergermän som aldrig fixar någon partner. (pga att samhället ser ut som det gör - där alla krav ställs på mannen (som ska inleda kontakt, ta initiativ, etc))

Jag har då inget hopp kvar. 26 år gammal - inga vänner, aldrig haft någon partner, aldrig någon som varit intresserad av mig (fast jag inte ser dålig ut). Jag är inte dum nog att tro annat än att det är min natur det är fel på: människor tycker inte om mig pga det här jävla handikappet.

Deadly_Nightshade skrev:
Jag har då inget hopp kvar. 26 år gammal - inga vänner, aldrig haft någon partner, aldrig någon som varit intresserad av mig (fast jag inte ser dålig ut). Jag är inte dum nog att tro annat än att det är min natur det är fel på: människor tycker inte om mig pga det här jävla handikappet.

Känner igen mig lite. Jag är 24 år, kvinna, och har visserligen massor av vänner, men någon partner har jag aldrig varit i närheten av. Jag dras till andra kvinnor men de enda som dras till mig är perversa män. Påflugna typer som bara vill knulla. Några "normala" (Ursäkta ordvalet... Jag gillar inte ordet normal men jag kom inte på något annat.) män dras inte till mig heller. Jag antar att det beror på funktionsnedsättningen i mitt fall också, eller på att jag inte ser speciellt bra ut. Sen vill ju de flesta homosexuella kvinnor inte ha väldigt feminina partners heller och det blir också ett problem för mig.

Jag har också haft samma åsikter som Deadly_Nightshade och Vampire, att det beror på aspergern att man inte får någon partner eller att bara idioter dras till en. Hade problemet under åtskilliga år då fina tjejer bara ville ha mej som kompis medan dom som ville ha mej som pojkvän var white trash-brudar med psykiska problem. Då jag förutom aspergern också är synskadad och går med vit pinne så trodde jag såklart att det var där problemet var. Men så enkelt är det inte. I mitt fall har jag insett att min rakhet har skrämt fina tjejer medan min öppenhet och snällhet har attraherat wt-brudarna. Har nu träffat en fin kvinna som jag har en väldigt seriös relation med, så det går om man bara ger sej f-n på det och väntar tills rätt kvinna dyker upp.

Till Deadly_Nightshade: Du kanske precis som jag behöver söka dej till sydeuropeiska, arabiska eller afrikanska kvinnor. Svenska kvinnor är dels väldigt flickaktiga eller androgyna. Dessutom är dom ganska stela och dras ofta antingen till den råa muskelkillen eller den genomsnälla helyllekillen. Men om du precis som jag är hård på ytan men mjuk inuti så är färgade kvinnor bättre att satsa på, dom uppskattar ofta en man som är hård och tuff men samtidigt kärleksfull. Min kvinna är afrikanska btw.

Till Vampire: Har du testat att gå på olika hbtq-fik? Engagerad i RFSL eller annan hbtq-förening? Om du är tjej som gillar tjejer så är den miljön ganska bra att hitta partners på. Och att lesbiska tjejer bara vill ha manhaftiga partners är bullshit, jag har stött på många homosexuella tjejer som är betydligt mer feminina än heterosexuella tjejer.

Kostymhippie skrev:
Till Vampire: Har du testat att gå på olika hbtq-fik? Engagerad i RFSL eller annan hbtq-förening? Om du är tjej som gillar tjejer så är den miljön ganska bra att hitta partners på. Och att lesbiska tjejer bara vill ha manhaftiga partners är bullshit, jag har stött på många homosexuella tjejer som är betydligt mer feminina än heterosexuella tjejer.

Jupp, jag har varit på mängder av hbtq-fik, gayklubbar, RFSL-möten och pridefestivaler sen fjortonårsåldern men inget napp där. Detta låter elakt, men i gaysammanhang har jag aldrig hittat någon som faller mig i smaken. Ironiskt nog.

Kostymhippie skrev:Till Deadly_Nightshade: Du kanske precis som jag behöver söka dej till sydeuropeiska, arabiska eller afrikanska kvinnor. Svenska kvinnor är dels väldigt flickaktiga eller androgyna. Dessutom är dom ganska stela och dras ofta antingen till den råa muskelkillen eller den genomsnälla helyllekillen. Men om du precis som jag är hård på ytan men mjuk inuti så är färgade kvinnor bättre att satsa på, dom uppskattar ofta en man som är hård och tuff men samtidigt kärleksfull. Min kvinna är afrikanska btw.

Mjo jag har funderat en hel del på det där ang. kulturer och många svenska män (källa: flashback - underskatta INTE) tycker att svenska kvinnor har sådana jävla attitydproblem: Enorma sexistiska krav på mannen och samtidigt vill de - paradoxalt nog - ha en man med ett jämställt sinne.

Så gällande kvinnor från andra länder: visst varför inte. Det finns vackra afrikanskor och arabiska kvinnor: fast jag drar mest till sydostasiater och vita. Arabiska kvinnor hade varit bra mycket mer attraktiva om man inte hade behövt vara rädd för deras farsor/brorsor +fan och hans moster, ska slå ihjäl en (eller henne) om man gör något "kulturellt misstag". Då ska det vara en sekulariserad tjej utan tvekan. Om jag får "drömma" så hade en japanska varit trevligt: gillar även deras kultur väldigt mycket. Jag har verkligen förståelse för alla de svenska män som gifter sig med sydostasiatiska kvinnor: speciellt då thailändskor. Dom är inte lika mycket "upp i det blå" som svenska kvinnor och har en annan slags tacksamhet och ja... spirit och glädje helt enkelt.

Men jag hade lika gärna kunna sitta här och diskutera vilka sportbilar, lyxhus och båtar jag gärna vill ha: det är lika poänglöst. Finns ingen mening att ens söka - att ens försöka - när mitt liv ser ut som det gör just nu: rent åt helvete. Sen så är det väl inget man väljer precis? Kärar man ner sig i en arabisk kvinna, en indonesiska. någon från sydafrika - eller svenska för den delen - så spelar det ingen roll vad man har för preferenser.

Tråkigt att höra om att ditt liv är så trist, men sluta inte drömma utan fortsätt med det och hämta inspiration från dina drömmar till att fixa till ditt liv så det blir bättre.

Sen har du såklart rätt i att när man väl blir kär spelar sådana saker som etnicitet och utseende noll roll.

Saken är den att jag länge vetat att kärleken aldrig kommer - så det jag bestämde då är att jag behöver något annat viktigt i mitt liv. Så jag satsade på studier, med tanken om att en karriär kanske kan bli ett bra substitut. Men det fungerade inte heller. Efter 6 års studier på eftergymnasial nivå (flera universitet samt yrkeshögskola) så är jag fortfarande arbetslös.

Och det smittar liksom av sig. Om jag inte ens klarar av "det" hur fan ska jag då fixa ett förhållande? Så drömmarna ja dom är i princip borta nu. Orkar inte göra ett skit längre - orkar inte bry mig. Klart man ger upp när all kamp i livet inte leder till något...

Deadly_Nightshade skrev:Saken är den att jag länge vetat att kärleken aldrig kommer - så det jag bestämde då är att jag behöver något annat viktigt i mitt liv. Så jag satsade på studier, med tanken om att en karriär kanske kan bli ett bra substitut. Men det fungerade inte heller. Efter 6 års studier på eftergymnasial nivå (flera universitet samt yrkeshögskola) så är jag fortfarande arbetslös.

Och det smittar liksom av sig. Om jag inte ens klarar av "det" hur fan ska jag då fixa ett förhållande? Så drömmarna ja dom är i princip borta nu. Orkar inte göra ett skit längre - orkar inte bry mig. Klart man ger upp när all kamp i livet inte leder till något...

Ja, med dina långa 26 år att luta dig tillbaka mot, så vet har du förstås empiriska bevis på att du aldrig kommer hitta någon... Min morsa hittade sitt livs kärlek när hon var 45.

Deadly_Nightshade skrev:Klart man ger upp när all kamp i livet inte leder till något...

Jag är 40 och är på väg att ge upp. Jag har tappat all tro på framtiden. så jag förstår dig.

kullan skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Klart man ger upp när all kamp i livet inte leder till något...

Jag är 40 och är på väg att ge upp. Jag har tappat all tro på framtiden. så jag förstår dig.

Kullan, du ska låta bli att projicera dina egna känslor på andra.