Hej välkommen tack och hej då
10 inlägg
• Sida 1 av 1
Hej välkommen tack och hej då
hallå alla mänskor! jag blev nyligen diagnoserad med as och adhd, vet inte riktigt hur jag ska reagera för att vara ärlig, har ju alltid vetat om problemen sedan 5-års ålder och min mor och styvfar har nog varit desto mer medvetna. är 25 år idag och skulle nog egentligen fått diagnoserna tidigare men alla problem jag skapade för andra och mig själv skylldes alltid ifrån på min riktiga pappas självmord vid ung ålder. både adhd och as var för mig ganska väntat men ändå kom det som ett slag i ansikter. hur ska man reagera när man helt plötsligt börjar förstå hur man funkar?
jag skulle vilja veta om någon med "erfarenhet" kanske kan ge ett tips eller två på att få mig själv och omgivningen att på nåt sätt acceptera vad som egentligen händer
jag skulle vilja veta om någon med "erfarenhet" kanske kan ge ett tips eller två på att få mig själv och omgivningen att på nåt sätt acceptera vad som egentligen händer
Senast redigerad av Salmolol 2011-05-05 0:49:06, redigerad totalt 1 gång.
Hej. Jag tänkte på låten "nothing remains the same" när jag såg tråden. Vad är det som inte händer?
Den villkorliga tillvarons tre kännetecken är:
1. Att den är obeständig
2. Att den är otillfredsställande
3. Att den saknar en oföränderlig, inneboende, egen natur.
Villkorlig tillvaro är inte bestående
Allt i universum är förgängligt, ingenting består, ingenting är oföränderligt. Universum är till sin natur inte en samling fasta enheter utan en process av förändringar. Vår kropp, huset vi bor i, jorden under våra fötter och bergen vid horisonten befinner sig alla i ständig förvandling. Somliga företeelser förändras snabbare än andra, men allt som har en uppgång har till slut också en nedgång och upplösning, och blir så en del av andra organismer.
Om några år, några decennier eller sekel - blott ett ögonblick i vår planets historia - kommer allt det som nu verkar så viktigt för oss att ha upphört att existera och blivit en del av något annat.
De flesta är medvetna om denna obeständighet på en intellektuell nivå. Ändå blir vi upprörda när någon ägodel går sönder, när en vänskap tar slut eller när vi upptäcker att vi blir äldre. Vi handlar - och tänker innerst inne - som om alla saker vore oföränderliga och bestående. Och den spänning som skapas av att vi försöker upprätthålla en attityd så uppenbart på kollisionskurs med verkligheten för in moment av disharmoni och irritation i vardagslivet, eftersom verkligheten hela tiden sätter krokben på oss när den inte lever upp till våra illusioner.
http://www.vbv.se/Buddhism/utdragpauling.html
Den villkorliga tillvarons tre kännetecken är:
1. Att den är obeständig
2. Att den är otillfredsställande
3. Att den saknar en oföränderlig, inneboende, egen natur.
Villkorlig tillvaro är inte bestående
Allt i universum är förgängligt, ingenting består, ingenting är oföränderligt. Universum är till sin natur inte en samling fasta enheter utan en process av förändringar. Vår kropp, huset vi bor i, jorden under våra fötter och bergen vid horisonten befinner sig alla i ständig förvandling. Somliga företeelser förändras snabbare än andra, men allt som har en uppgång har till slut också en nedgång och upplösning, och blir så en del av andra organismer.
Om några år, några decennier eller sekel - blott ett ögonblick i vår planets historia - kommer allt det som nu verkar så viktigt för oss att ha upphört att existera och blivit en del av något annat.
De flesta är medvetna om denna obeständighet på en intellektuell nivå. Ändå blir vi upprörda när någon ägodel går sönder, när en vänskap tar slut eller när vi upptäcker att vi blir äldre. Vi handlar - och tänker innerst inne - som om alla saker vore oföränderliga och bestående. Och den spänning som skapas av att vi försöker upprätthålla en attityd så uppenbart på kollisionskurs med verkligheten för in moment av disharmoni och irritation i vardagslivet, eftersom verkligheten hela tiden sätter krokben på oss när den inte lever upp till våra illusioner.
http://www.vbv.se/Buddhism/utdragpauling.html
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-05 0:49:06, redigerad totalt 1 gång.
Parvlon skrev:Hej. Jag tänkte på låten "nothing remains the same" när jag såg tråden. Vad är det som inte händer?
Den villkorliga tillvarons tre kännetecken är:
1. Att den är obeständig
2. Att den är otillfredsställande
3. Att den saknar en oföränderlig, inneboende, egen natur.
Villkorlig tillvaro är inte bestående
Allt i universum är förgängligt, ingenting består, ingenting är oföränderligt. Universum är till sin natur inte en samling fasta enheter utan en process av förändringar. Vår kropp, huset vi bor i, jorden under våra fötter och bergen vid horisonten befinner sig alla i ständig förvandling. Somliga företeelser förändras snabbare än andra, men allt som har en uppgång har till slut också en nedgång och upplösning, och blir så en del av andra organismer.
Om några år, några decennier eller sekel - blott ett ögonblick i vår planets historia - kommer allt det som nu verkar så viktigt för oss att ha upphört att existera och blivit en del av något annat.
De flesta är medvetna om denna obeständighet på en intellektuell nivå. Ändå blir vi upprörda när någon ägodel går sönder, när en vänskap tar slut eller när vi upptäcker att vi blir äldre. Vi handlar - och tänker innerst inne - som om alla saker vore oföränderliga och bestående. Och den spänning som skapas av att vi försöker upprätthålla en attityd så uppenbart på kollisionskurs med verkligheten för in moment av disharmoni och irritation i vardagslivet, eftersom verkligheten hela tiden sätter krokben på oss när den inte lever upp till våra illusioner.
http://www.vbv.se/Buddhism/utdragpauling.html
oj vad jag inte förstår riktigt, jag menar inte direkt att saker INTE händer, mest att hur kontrollerar man nåt när saker börjar förändras, ber om ursäkt om jag var otydlig
Senast redigerad av Salmolol 2011-05-05 0:49:06, redigerad totalt 1 gång.
Salmolol skrev: oj vad jag inte förstår riktigt, jag menar inte direkt att saker INTE händer, mest att hur kontrollerar man nåt när saker börjar förändras, ber om ursäkt om jag var otydlig
Är också helt ny här och lite av det jag nyss skrev i min profil skulle kanske kunna fungera lite som ett svar här:
Jag blev minst sagt förvånad när min läkare beställde utredningen för utröna om jag hade någon asd-diagnos. Men med facit i hand är jag en ganska klassisk AS-tjej.
Man är samma person som man var förut, även efter att man fått diagnosen. (Inget blir ju, i sig, varken sämre eller bättre för att man får ett namn på det)
Men med ökad kunskap och förståelse så kanske man lättare kan förlåta sig själv för sina eventuella tillkortakommanden.
Jag tror det är där mycket av lösningen ligger, att inte strida mot sin AS och försöka bli som “normala” människor (vill man verkligen det?), utan sluta fred med faktum och försöka gå vidare därifrån med den nya insikten som förstahandsverktyg.
Senast redigerad av shunkaha 2011-05-05 0:49:06, redigerad totalt 1 gång.
Jag är 35 år och fick nyligen diagnos. Var inte alls förberedd på diagnos trots att jag alltid haft problem. Tar också emot tips på hur man ska acceptera det som sker. Jag har en väldigt bra kurator som hjälpt mig få diagnos.
Senast redigerad av vallesmamma 2011-05-05 0:49:06, redigerad totalt 1 gång.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
shunkaha skrev:Salmolol skrev: oj vad jag inte förstår riktigt, jag menar inte direkt att saker INTE händer, mest att hur kontrollerar man nåt när saker börjar förändras, ber om ursäkt om jag var otydlig
Är också helt ny här och lite av det jag nyss skrev i min profil skulle kanske kunna fungera lite som ett svar här:
Jag blev minst sagt förvånad när min läkare beställde utredningen för utröna om jag hade någon asd-diagnos. Men med facit i hand är jag en ganska klassisk AS-tjej.
Man är samma person som man var förut, även efter att man fått diagnosen. (Inget blir ju, i sig, varken sämre eller bättre för att man får ett namn på det)
Men med ökad kunskap och förståelse så kanske man lättare kan förlåta sig själv för sina eventuella tillkortakommanden.
Jag tror det är där mycket av lösningen ligger, att inte strida mot sin AS och försöka bli som “normala” människor (vill man verkligen det?), utan sluta fred med faktum och försöka gå vidare därifrån med den nya insikten som förstahandsverktyg.
absolut håller jag med dig, jag har ju inte blivit någon annan efter diagnoserna men jag har däremot börjat lägga märke till saker jag aldrig ens hade reflekterat över tidigare. men med kunskap kommer makt eller vad säger man?
Senast redigerad av Salmolol 2011-05-05 0:49:06, redigerad totalt 1 gång.
Salmolol skrev:shunkaha skrev:Salmolol skrev: oj vad jag inte förstår riktigt, jag menar inte direkt att saker INTE händer, mest att hur kontrollerar man nåt när saker börjar förändras, ber om ursäkt om jag var otydlig
Är också helt ny här och lite av det jag nyss skrev i min profil skulle kanske kunna fungera lite som ett svar här:
Jag blev minst sagt förvånad när min läkare beställde utredningen för utröna om jag hade någon asd-diagnos. Men med facit i hand är jag en ganska klassisk AS-tjej.
Man är samma person som man var förut, även efter att man fått diagnosen. (Inget blir ju, i sig, varken sämre eller bättre för att man får ett namn på det)
Men med ökad kunskap och förståelse så kanske man lättare kan förlåta sig själv för sina eventuella tillkortakommanden.
Jag tror det är där mycket av lösningen ligger, att inte strida mot sin AS och försöka bli som “normala” människor (vill man verkligen det?), utan sluta fred med faktum och försöka gå vidare därifrån med den nya insikten som förstahandsverktyg.
absolut håller jag med dig, jag har ju inte blivit någon annan efter diagnoserna men jag har däremot börjat lägga märke till saker jag aldrig ens hade reflekterat över tidigare. men med kunskap kommer makt eller vad säger man?
Det är samma här. Man backar historien och minns hur man reagerat i olika situationer, och hur andra reagerat, vilka beslut man tagit o.s.v och undrar sedan - var det jag själv eller min asperger som "talade".
Och här i nuet lägger man mer märke till sina små egenheter, reaktioner (eller icke reaktioner!) m.m
Tror man får ta en dag i taget. Man lär sig nya saker. Har man spelat efter ett visst set regler i en halv livstid, så får man kanske försöka acceptera att det tar ett tag innan man kan anpassa sig efter de nya spelreglerna.
Tror också det är viktigt att inte snöa in för mycket i det som har varit mer än i erfarenhetssyfte. Man handlade och agerade utifrån de resurser och förutsättningar man hade vid den tidpunkten helt enkelt.
Senast redigerad av shunkaha 2011-05-05 0:49:06, redigerad totalt 1 gång.
Läs böcker om Asperger syndrom eller leta fakta på nätet. Fick min diagnos 2008 var 28 då, är nu 31 och det kändes kanonbra. Kanske för att jag läste på så mkt om det.
Gunilla Gerland har skrivit en hel del bra grejor. Bl a boken Asperger syndrom- och sedan? är mkt informationsrik på väl sammanfattat sätt.
Att prata med en psykolog på habiliteringen eller terapueter kan också vara bra. Kan vara skönt att prata med ngn som har tystnadsplikt och som inte är familj eller vän. Det som är bra med att läsa böcker är att det kan hjälpa dig att förstå dig själv och lära känna dig själv bättre. Samt att man lättare kan lägga upp strategier som bättre kan funka för dig själv och göra vardagslivet lite enklare att leva.
Lycka till!
Gunilla Gerland har skrivit en hel del bra grejor. Bl a boken Asperger syndrom- och sedan? är mkt informationsrik på väl sammanfattat sätt.
Att prata med en psykolog på habiliteringen eller terapueter kan också vara bra. Kan vara skönt att prata med ngn som har tystnadsplikt och som inte är familj eller vän. Det som är bra med att läsa böcker är att det kan hjälpa dig att förstå dig själv och lära känna dig själv bättre. Samt att man lättare kan lägga upp strategier som bättre kan funka för dig själv och göra vardagslivet lite enklare att leva.
Lycka till!
Senast redigerad av Glimma 2011-05-05 0:49:06, redigerad totalt 1 gång.
Hej igen shunkaha!
Du skriver väldigt klokt tycker jag. Särskilt sista stycket var väldigt intressant att läsa!
När jag fick min diagnos vid 38 års ålder fick jag äntligen ett "namn" på vad det är jag vetat om att jag haft inuti hjärnan sedan jag var åtminstone 5 eller 6 år. Det var då jag började bli medveten om att jag inte var riktigt som andra. Men jag gjorde ingen "stor sak" av det, upplevde bara att saker äntligen började "ramla på plats", och ju mer jag läste om Aspergers syndrom, ju mer trygg i mig själv och i min diagnos blev jag.
Sedan har jag andra, självdiagnostiserade syndrom också. Selektiv mutism, "bakvänd" överkännslighet mot ljud och mot fysisk beröring (om någon rör helt lätt vid mig så gör det "ont"), social fobi (som jag lyckligtvis inte har minsta känningar av längre, efter flytten för sex, sju år sedan, hit till södra Dalarna där jag trivs jättebra på alla sätt), panikångestsyndrom, rädsla för plötsliga förändringar. Men den rädslan har jag blivit ganska duktig på att kontrollera, utom då jag är väldigt väldigt trött psykiskt.
Hoppas det gick bra att jag citerade din egen text?
/geocache
Du skriver väldigt klokt tycker jag. Särskilt sista stycket var väldigt intressant att läsa!
När jag fick min diagnos vid 38 års ålder fick jag äntligen ett "namn" på vad det är jag vetat om att jag haft inuti hjärnan sedan jag var åtminstone 5 eller 6 år. Det var då jag började bli medveten om att jag inte var riktigt som andra. Men jag gjorde ingen "stor sak" av det, upplevde bara att saker äntligen började "ramla på plats", och ju mer jag läste om Aspergers syndrom, ju mer trygg i mig själv och i min diagnos blev jag.
Sedan har jag andra, självdiagnostiserade syndrom också. Selektiv mutism, "bakvänd" överkännslighet mot ljud och mot fysisk beröring (om någon rör helt lätt vid mig så gör det "ont"), social fobi (som jag lyckligtvis inte har minsta känningar av längre, efter flytten för sex, sju år sedan, hit till södra Dalarna där jag trivs jättebra på alla sätt), panikångestsyndrom, rädsla för plötsliga förändringar. Men den rädslan har jag blivit ganska duktig på att kontrollera, utom då jag är väldigt väldigt trött psykiskt.
Hoppas det gick bra att jag citerade din egen text?
/geocache
shunkaha skrev:Man är samma person som man var förut, även efter att man fått diagnosen. (Inget blir ju, i sig, varken sämre eller bättre för att man får ett namn på det)
Men med ökad kunskap och förståelse så kanske man lättare kan förlåta sig själv för sina eventuella tillkortakommanden.
Jag tror det är där mycket av lösningen ligger, att inte strida mot sin AS och försöka bli som “normala” människor (vill man verkligen det?), utan sluta fred med faktum och försöka gå vidare därifrån med den nya insikten som förstahandsverktyg.
Återgå till Att leva som Aspergare