Hej,

Hittade hit till slut... Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle ha ett syndrom men för något år sedan hittade jag ett test och gjorde det för skojs skull bara. Det visade att jag hade tendenser åt aspie-hållet. Nu gjorde jag ett nytt test, det som länkades till i en annan tråd och fick 36 på det. Då tänkte jag att jag kanske skulle ta och höra mig för lite om saker och ting.

Om jag nu har det här syndromet, är det någon idé att söka vårdapparaten för det? Jag menar, har jag det så har jag det. Man kan väl knappast bota det?

Om jag nu har det, hur kan man då förmedla det till familj, arbetskamrater etc. ? Jag upplever att jag börjar få en del problem med jobbet. Jag är otroligt disträ och glömmer viktiga saker vilket leder till stor irritation både hemma och på jobbet. Hur kan arbetsgivare agera för att på något sätt hjälpa en med att t ex organisera sitt arbete.

Kanske ska nämna att jag är 45 år och är gift, har en son. Arbetar med projektering och försäljning av bl a IT-system. Har tidigare förmodligen självmedicinerat med alkohol under ett antal år men dricker inte längre.

Jag är över 40 och fick nyligen diagnosen Aspergers syndrom. Jag hade inte väntat mig det, utan ville bara kolla upp det eftersom jag har flera människor med olika neuropsykiatriska diagnos i min släkt. Så det kom som en chock, men nu har jag landat rätt bra i det och är jävligt glad att jag gick igenom utredningen.

Också jag har självmedicinerat med alkohol, ganska stora mängder i perioder, men sedan ett tag dricker jag inte en droppe. Behöver inte det, dels tack vara självinsikten efter diagnosen, dels eftersom jag har fått mediciner som fungerar rätt bra.

Jag jobbar också och har familj och det har verkligen blivit lättare på den här korta tiden. Det handlar inte för mig om att bota något. Jag är samma person som jag var innan och jag vill ju inte bli botad från den jag är. Men genom diagnosen har jag fått syn på både mina svaga och starka sidor. Jag förstår varför det skiter sig ibland och varför jag är så bra på vissa saker.

Det är är rätt paradoxalt. Det var lite som att få reda på att jag är adopterad eller kommer från en annan planet samtidigt som jag fattar vem jag är på ett mycket djupare plan efter diagnosen.

Visst kommer det säkert att bli jobbigt igen, men jag ser fram emot att leva på ett helt annat sätt nu. Det känns som en befrielse att veta att jag inte är lat, utan att jag faktiskt inte är skapt för att göra vissa saker. Det känns underbart att fatta att den där enorma stressade tröttheten som jag bedövade med sprit var en reaktion på en överdos av människor och att jag måste organisera mitt liv så att jag inte hamnar i de situationerna.

Jag vet ju inte hur det är för dig, men för mig har diagnosen blivit till en nyckel till att leva ett bättre liv, även om vissa saker är tunga. Det enda som känns jobbigt och sorgligt är att jag inte har fått diagnosen tidigare.

Välkommen till forumet, vulcan!

vulcan skrev:...
Om jag nu har det här syndromet, är det någon idé att söka vårdapparaten för det? Jag menar, har jag det så har jag det. Man kan väl knappast bota det?

Nej, har man AS finns det igen bot. Men under rätt förutsättningar kan man leva ett bra liv iaf.

Söka vårdapparaten tycker jag bara man ska göra om man har sådana problem att det helt enkelt orskar för mycket lidande för en själv och andra i ens omgivning. Annars finns egentligen inget anledning om din vardag och ditt liv funkar osv. Men om nånting känns fel ska man ju klart ta det på allvar.

vulcan skrev:Om jag nu har det, hur kan man då förmedla det till familj, arbetskamrater etc. ? Jag upplever att jag börjar få en del problem med jobbet. Jag är otroligt disträ och glömmer viktiga saker vilket leder till stor irritation både hemma och på jobbet. Hur kan arbetsgivare agera för att på något sätt hjälpa en med att t ex organisera sitt arbete.

Det där med disträ och glömska låter som att du är utarbetad och eventuellt håller på att bränna ut dig? Har du arbetat för mycket på sistone? "För mycket" kan väl definieras som att du själv märker av att du mår och fungerar sämre samt att omgivningen, som familj, kollegor och chefer börjar antyda och kommentera saker till dig (fast många människor blir väldigt tysta vilket också kan vara ett tecken att vara vaksam på).

Det du kan förmedla är hur du mår och känner dig och saker du behöver hjälp med. Säg inte till första bästa person "jag tror jag har Aspergers syndrom" - det funkar inte ännu pga okunskap och rädsla för okända saker.

När din ag är medveten om problem du har ska han agera för att hjälpa och stödja dig. Det bästa är om både du och ag tillsammans hittar lösningarna.

vadloink skrev:Jag vet ju inte hur det är för dig, men för mig har diagnosen blivit till en nyckel till att leva ett bättre liv, även om vissa saker är tunga.

En mycket viktig och stärkande sak att tänka på. En av de tankar som <a href="http://www.aspergerforum.se/gratis-bok-t-aspergare-t12727-24.html">den aktuella radikala Aspergerboken</a> från <a href="http://www.andet.se">Andet</a> vill sprida.

vadloink skrev:Det enda som känns jobbigt och sorgligt är att jag inte har fått diagnosen tidigare.

Det kanske inte gäller mig.

Fast å andra sidan - jag har känt till Asperger och NPF i 3 år. Under den tiden har jag lärt mig mycket mer om mig själv (trots att min NPF-utredning ännu inte kommit igång "på riktigt"). Iinte minst om hur jag kan börja hantera mina exekutiva och kognitiva problem som distraktion, informationsstress, stresskänslighet, igångsättning, genomförande, avslutande, perfektionism, tvång i fråga om arbetssätt m.m. Så ur den aspekten kan jag önska att jag hade upptäckt Asperger långt tidigare. Då hade jag tidigare kunnat bli medveten om och börja tackla de här problemen.

Jag är i samma ålder ungefär som vulcan och vadloink förresten.

Tackar för bra svar.

vadloink: Väldigt intressant. Har familj och omgivning ändrat sig i sitt beteende/förhållande till dig? Log lite åt det där med lat. Jag får ständigt skit för att jag är lat Det kan alltså vara vettigt för ens egen skull att man tar kontakt och får en diagnos, om så är fallet förstås. Annars är man alltså bara en lat odugling

barracuber: Jo det skulle kunna vara "utbrändhet" men jag har alltid, som jag minns, varit usel på att komma ihåg saker. Särskilt om det inte ligger inom min egen intressesfär. Det som jag är intresserad av fastnar, liksom en massa helt oviktiga saker, som onödigt vetande. Vad gäller jobbsituationen så är den lugnare idag än på många år. Däremot kanske den är för lugn vilket ger mig möjlighet att ägna mig åt för mycket annat som inkräktar på arbetskvaliteten.

Efter att jag slutade kröka, med hjälp av AA, så kom det en massa insikter som rörde det problemet och som gjorde det lättare att acceptera det faktum att jag och alkohol inte ska umgås. Kanske skulle det vara samma sak om jag ändå sökte vården för en ev diagnos.

Edit: Hur går man tillväga för att initiera en utredning?

vulcan skrev:vadloink: Väldigt intressant. Har familj och omgivning ändrat sig i sitt beteende/förhållande till dig? Log lite åt det där med lat. Jag får ständigt skit för att jag är lat Det kan alltså vara vettigt för ens egen skull att man tar kontakt och får en diagnos, om så är fallet förstås. Annars är man alltså bara en lat odugling

Jag blev livrädd när jag fick diagnosen. Helt chockad. Men för mig var det i allra högsta grad vettigt att genomgå en utredning. Jag förvandlades till trasig, lat och sorglig odugling till en stark människa med svagheter. En som har lyckats skaffa både familj och karriär trots ett osynligt funktionshinder.

Det är fortfarande så kort tid sedan diagnosen att det inte har hunnit hända så jättemycket och jag har inte berättat för särskilt många mer än några nära vänner. Men visst har min relation till min fru förändrats. Många grejer som hon har haft svårt för har fått sin förklaring.

Ta bara när vi grälar. Jag är fullständigt ointresserad av någonting annat än det hon verkligen säger. Jag försöker inte räkna ut vad hon egentligen vill. Kan inte göra skillnad på vad hon säger att hon menar och vad hon egentligen menar. Förstår jag vad hon säger att hon menar så förstår jag vad hon menar. Lite luddigt uttryckt.

Men som "normal" så ingår det för henne att tolka mig, försöka räkna ut vad jag egentligen vill och känner. Det har lett till jättejobbiga konflikter, men på sistone har vi kunnat undvika de värsta fällorna. Hon får tolka. Jag får ge fan i att tolka.

Plötsligt fattar hon att jag inte är lat eller illvillig, utan att jag helt enkelt har svårt att minnas det som inte är närvarande, att jag behöver mycket tid för mig själv.

Barnen tar det med ro. De ser nog mest att jag mår mycket bättre. De var oroliga i början att jag skulle "bli konstig", men jag har ju blivit mindre konstig. Jag är mer närvarande än jag har varit på länge. Orkar mer genom att jag fattar att jag behöver vila, accepterar att att jag inte har samma sociala energi som andra.

Jag har en lyxig tillvaro jobbmässigt. Behöver inte redovisa min tid eller dyka upp på något kontor, så jag ägnar mycket tid nu åt att förstå mitt nya jag. Det är nog det största arbetet och det jobbigaste. Jag måste lära mig att se mitt ansikte i spegeln och se mig själv och inte en främling.

Men det största är att äntligen slippa hålla på med spriten. Fiffla, smussla, greja, vakna bakis och ångerfull varenda dag. Det är en sån jävla befrielse att jag blir alldeles varm när jag tänker på det.

Man ska kontakta "sin" läkare på vårdcentralen och få en remiss till VuxenPsykiatriskaMotaggningen (VPM).

Min läkare på vårdcentralen ville inte skriva en sådan remiss, så jag skrev en så kallad egenremiss. Där jag berättade vem jag är och att jag vill ha en utredning eftersom jag misstänker Aspergersyndrom.

Fick svar igår att jag fått tid till en psykolog, sen vet jag ju inte om detta kommer att resultera i en utredning ännu. Men jag hoppas, så håll tummarna för mig.

Jösses vad jag känner igen din berättelse, vadloink. Jag gick igenom en liknande metamorfos när jag slutade kröka. Det var en stor sten som föll när det upphörde, och vad mycket tid man fick till annat.

Även gräl/diskussioner är komplicerade hemma. Jag förstår inte att människor inte säger vad de menar eller menar andra saker än det de säger. Det skulle ju vara en enorm lättnad om vi kunde kommunicera på ett sätt som vi båda förstår. Så att hon får förståelse för varför jag är som jag är med mina egenheter som hon stör sig på något fruktansvärt. All den energi hon lägger på att försöka förändra och anpassa mig skulle hon kanske kunna använda till andra saker. Som det är nu så sänker hon både sig själv och mig och framför allt sonen med det tröstlösa, aldrig upphörande, tjatet. Våra ständiga högljudda gräl är ju givetvis negativt för honom.

Just det där med mycket tid för mig själv har hon svårt att acceptera. Hon har ingen förståelse för varför jag drar mig undan i mitt krypin med dator och mina intressen. Jag har ju heller ingen bra förklaring till varför jag vill vara för mig själv och begrava mig i det som intresserar mig. Jag blir bara en asocial latmask för att jag inte "vill vara med familjen".

Plötsligt börjar ett och annat trilla på plats från min egen uppväxt. Min far var förmodligen aspergare. Vi hade aldrig någon bra kontakt och vi kunde aldrig prata om något annat än konkreta, helst tekniska, ting. Han gick alltid i taket om saker inte skedde på hans sätt, precis som jag gör emellanåt. Jag har trott att det har varit ett inlärt beteende hos mig, men nu inser jag att det ju kan vara ett ärvt.

Tack Emlett,

är det vanligt att läkare inte vill remittera? Skriver man en egenremiss till någon psykiatrisk enhet då?

Jag vet inte om det är vanligt att de inte vill remittera, på min vårdcentral tyckte de, att man ska ha större psykiska problem för att de ska remittera till VPM.

Jag postade min egenremiss till VPM på min ort.
Lycka till!

Välkommen hit vulcan!

Och vadloink, jag riktigt njuter av att läsa dina inlägg, även om innehållet är sorgligt på sina håll osv. Dvs, det är inte socialporr för mig, det är bara så bra skrivet. Hoppas du förstår.

vulcan, ett lästips, om det mest är hemma-grejer som gräl och kommunikation med en NT-ig partner som krånglar. Alone together- Making an Asperger marriage work, av Katrin Bentley.

Hon som skrivit är NT och schweiziska, han med AS är maken, som är australiensare. Fast jag måste säga att när jag läste den så kände jag igen mig mer i frun än i maken, och kände igen min man mer i mannen än i frun...

Inte vet jag om det handlar om att jag även kvalar in för ADHD, är kvinna eller om min man är aspigare än vi tänkt.. Boken är dock intressant.

Annars är Konflikter, missförstånd, ensamhet- återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av Karin Stadler också väldigt givande, om än väl hattigt skriven.

Hon är psykoterapeut och insåg att det kunde finnas andra förklaringsmodeller än de gängse psykodynamiska, när hon inte förstod vissa patienter och råkade läsa nåt av Gunilla Gerland. Mycket givande, även om den som sagt hade mått bra av lite mer redaktörsarbete...

kort fråga, NT?

vulcan skrev:kort fråga, NT?

Neurotypisk, i motsats till neuroatypisk/bokstavsberikad/alternativkablad och allt jag heller säger än neuropsykiatriskt funktionshindrad.

Alternativkablad passar mig bra


Tackar för tipsen, ska bege mig till biblioteket redan idag och förkovra mig.

vulcan skrev:Alternativkablad passar mig bra


Tackar för tipsen, ska bege mig till biblioteket redan idag och förkovra mig.

Det är min personliga favorit, som jag uppfunnit åt mig själv, men som antagligen uppfunnits av andra åt sig själva på örton olika håll. Hörde att uttrycket differently wired var vanligt förekommande EFTER att ha myntat det t ex.

Jag är glad i att ge lästips, så fråga gärna. Kanske jag inte har ork eller tid just då, men så småningom så (dagar, inte veckor).

Välkommen!

vulcan skrev:Jösses vad jag känner igen din berättelse, vadloink. Jag gick igenom en liknande metamorfos när jag slutade kröka. Det var en stor sten som föll när det upphörde, och vad mycket tid man fick till annat.

Och pengar. Folk fattar inte vilken enorm arbetsinsats som krävs för att orka supa. Man borde få medalj!

vulcan skrev:
Även gräl/diskussioner är komplicerade hemma. Jag förstår inte att människor inte säger vad de menar eller menar andra saker än det de säger. Det skulle ju vara en enorm lättnad om vi kunde kommunicera på ett sätt som vi båda förstår. Så att hon får förståelse för varför jag är som jag är med mina egenheter som hon stör sig på något fruktansvärt. All den energi hon lägger på att försöka förändra och anpassa mig skulle hon kanske kunna använda till andra saker. Som det är nu så sänker hon både sig själv och mig och framför allt sonen med det tröstlösa, aldrig upphörande, tjatet. Våra ständiga högljudda gräl är ju givetvis negativt för honom.

Vissa saker måste ju göras i ett hushåll. Vissa saker måste fungera i en familj. Jag kan inte fly från dem. Jag vill umgås med familjen. Jag vill dela hemarbetet. Men för att orka det måste jag få vara en asocial kuf ibland.

Det märkliga är att jag har haft lättare att anpassa mig till hennes behov nu när jag har fattat att ledningarna i min skalle faktiskt inte är dragna på samma sätt som hennes. Att det är hon som är den normala. På gott och ont. Det handlar inte längre om att vi är två genomsnittliga människor som har olika åsikt, utan om att jag faktiskt är den som avviker från normen. Hon vet bättre när vi behöver städa, vad som är rimliga krav på barnen och liknande. Och jag böjer mig, försöker så gott jag kan att dela bördan.

vulcan skrev:
Just det där med mycket tid för mig själv har hon svårt att acceptera. Hon har ingen förståelse för varför jag drar mig undan i mitt krypin med dator och mina intressen. Jag har ju heller ingen bra förklaring till varför jag vill vara för mig själv och begrava mig i det som intresserar mig. Jag blir bara en asocial latmask för att jag inte "vill vara med familjen".

Eftersom jag har tagit mycket mer av barntiden än min fru, som älskar sitt jobb, så har hon alltid varit förstående när jag vill vara för mig själv. Jag ser till att dra till vårt lantställe när det blir för mycket. Där har vi ingen telefon, inget internet och inte ens täckning för mobiltelefoner. Det är knappt vi får in tevesignalerna! Så skönt. Bara tyst, tyst, tyst.

Men visst är det jobbigt. För alla i familjen. Och kanske mest för min fru. Hon har ju hux flux fått en mupp på halsen, en funktionshindrad gubbe. Det är mycket som ska startas om, många grejer som måste ventileras. Och det där är det jobbigaste. Jag har inget behov av att förstå allt dåligt som har varit, snacka igenom allt som har hänt. Jag vill bara bygga nytt. Men hon behöver det. Jag ställer upp, men det är tungt.

vadloink skrev: Det handlar inte längre om att vi är två genomsnittliga människor som har olika åsikt, utan om att jag faktiskt är den som avviker från normen. Hon vet bättre när vi behöver städa, vad som är rimliga krav på barnen och liknande.

[...]

Men visst är det jobbigt. För alla i familjen. Och kanske mest för min fru. Hon har ju hux flux fått en mupp på halsen, en funktionshindrad gubbe.

vadloink, jag börjar med att göra lite reklam för credden du fick högre upp. Det är kanske inte så ofta man får credd så man har råd att gå miste om den som ges.

Och så några saker till. Bara för att din fru än NTn så måste det per automatik inte betyda att hon har rätt eller bra skalor för saker osv. Hon KAN naturligtvis vara alldeles fantastisk, det säger jag inget om, jag bara vänder mig emot tanken att NT-normal-bra och AS-abnorm-obra.

Du SA inte att det är så du ser det, men risken finns där och måste stävjas. Hon kan alltså ha bättre pejl på standardvärden och praxis, men dels kan det vara så att hon och andra NT INTE har det, av olika skäl, och dessutom kan det vara så att DU eller andra med AS kan ha jävligt bra pejl på vad som funkar bäst i just denna familj osv. Förstår du min tanke?

Jag menar inte att ifrågasätta din syn på att du insett att dina drag inte längre BARA är personlighetsdrag som diffar från frun, det stämmer ju precis, men att du skulle böja dig för normaliteten ser jag som ... ja.. nåt att i alla fall lyfta fram och begrunda. Du och vi andra med AS är ju inte defekta, vi är annorlunda.

De som valt att leva med oss vet ju det, och när man får papper på att man är SKAPT sån och inte är lat, arrogant, dryg, stursk osv -egenskaper man kan moralisera över, över aspig, då borde ju förståelsen för ens sätt att se saker och göra saker ÖKA, inte minska... Även hos oss själva då också, inte bara hos omgivningen.

Därmed inte sagt att vi ska tillåta oss vad som helst och säga Ameh, jag har ju AS, jag kan inte hjälpa att jag gör X och Y som retar gallfeber på våra nära.

Hoppas jag gör mig lite förstådd iaf.

Och slutligen, din fru har inte fått en funktionshindrad gubbe, hon har fått papper på nåt som funnits där hela tiden. Du är ju precis densamme som innan. Älskade hon dig som ett helt koncept eller paket innan så torde hon väl göra det nu också? AS-diagnosen är ju bara ett paraplynamn för en del beteenden du hade redan innan och antagligen alltid haft, och iaf redan när ni träffades.

Allt det där vet du, men jag tänker att det kan behöva påminnas om det ibland. Och landar det inte på rätt sätt hos dig så kanske det gagnar nån annan...

Jag såg att du kreddade och tackar för det, alfapetsmamma.

Jag förstår vad du menar och inser fällan. Det gäller ju inte alla saker. Ibland har jag, som du skriver, mycket bättre koll. Men i vissa fall så är jag verkligen funktionshindrad. När det gäller vissa saker har jag hål i huvudet. Det har hon också, utan diagnos, så det är en balansgång.

Jag har ju en personlighet också och är som du skriver samma person som innan diagnosen. Men diagnosen förändrar både hennes och min syn på mig. Det var kanske att hårdra att skriva att hon plötsligt har fått en funktionshindrad gubbe, men även om jag är samma person som innan så finns det saker som diagnosen förändrar. Insikter som gör att vi kan få det bättre ihop, samtidigt som hon kommer att få dra ett tyngre lass på vissa sätt.

Känner igen mig väldigt mycket i detta med hur det kan vara att leva med en maka med (i min makas fall åtminstone) NT.

Jag har hört, och får fortfarande höra, mycket gnäll och klagan. Innan vi kände till Asperger och NPF var det ännu mer - hon har blivit mer förstående numera. För, även om Asperger och NPF är luddiga ämnen (tycker vi båda) så förstår hon och respekterar mina annorlundaheter nu. Ibland verkar förståelsen och respekten som bortblåst men då beror det på någon tillfällig frustration över 1) dålig ekonomi 2) dåligt underhållet hus 3) "du går undan för mycket" 4) "varför kan vi inte vara mer tillsammans" och liknande.

Hon har till och med yttrat flera gånger att hon tror att hon själv har vissa aspergerdrag. Kanske lite som "kan du så kan jag" när det gäller funktionsnedsättningar. Hon kan peka på saker - exempelvis hennes stresskänslighet, nedsatta hörsel och att hon har och alltid haft ont om kamrater.

Hon (och även jag själv faktiskt) kan också hitta saker som skulle kunna vara aspergerdrag på i stort sett vem som helst.