Tack Nano, för den responsen!
Mycket proffsigt att reagera så.
Jag uppskattar att bli tagen på allvar.

Ja, jag vet. Alla här vet egentligen inte vad som har hänt, själv tycker jag dock att myndigheterna och de där nog har mobbat opteron istället. Vad vet jag om det här fallet men jag reagerar ofta fort när vi har med maktsituationer att göra. Men visst, man vet kanske inte. Men det låter ändå som en förfärlig situation. Jag tycker att de i högre maktposition, psykolog och alla de där, har redan lättare från början, då de sitter högre i makt som jag ser det. Jag tror de har lättare i hela situationen, då ingen berövat deras frihet. Om det alltså är sant som skrivs i denna tråden. Hur mkt brukar de få styra och ställa, men patienten snällt får gå med på allt?

Det är det jag reagerar på. Sedan är jag nog en av dem som inte vet allt som pågår, men jag försöker hellre försvara den som kan ha den jobbigare situationen. Från min sida sett.

A, i all ödmjukhet: hur kan man bedöma en sådan här situation, framställd av ena parten i en tråd, så att man bidrar konstruktivt, inklusive att ge det löpande stöd den parten verkar behöva, utan att gå över gränsen åt ena hållet, och utan att för den skull heller råka gå över gränsen åt andra?

Givet den osäkerhet och de (bättre eller sämre, men dock) extrapoleringar och gissningar som är ofrånkomliga om man alls ska kommunicera över nätet.

Också givet att många av oss kan ha både illa läkta ärr efter och användbara erfarenheter från situationer som påminner om den aktuella.

Sådant här eller liknande händer då och då på forumet. Det är lätt att komma med kritik när man sitter med mer information än någon annan i sammanhanget, men det kan vara svårt att dra nytta av kritik när den inte framförs tillsammans med något konstruktivt alternativ.

Admin:

Jag har av och till följt den här tråden och jag tycker att den börjar urarta. Ingen av er som läser och skriver i den vet vad som egentligen ligger bakom opterons LVU-placering. Han själv har sin egen bild - mer eller mindre sann utifrån objektiva kriterier. Naturligtvis hans egen sanning men inte ens den är tillräcklig för att någon enda av oss kan säga något om huruvida den är välmotiverad eller ej. Uppenbarligen har rätten bedömt att den är korrekt. Det är vad vi vet.

Vi vet heller inte mer om psykologer, socialsekreterare, skola, föräldrar och andra inblandade personer och förhållanden än vad opteron berättar. Återigen utifrån sin egen verklighet men i vad mån den är objektivt "sann" eller ej vet vi inte och kan heller inte rimligen veta.

Nu vill jag ha en mer saklig diskussion i den här tråden och mindre av de tendenser till sensationsskriverier, mobbing och klappjakt än jag har sett den senaste tiden. Jag avstår tills vidare från att låsa tråden men urartar den mer kan detta komma att ske.

Jag vill också påpeka att eventuella diskussioner kring moderering förs inte här i tråden utan i avdelningen för synpunkter.

Jag tänkte också faktiskt att det var lite skumt (sorry nano) att lägga upp info sådär, men jag trodde folk kanske gör så ibland (det där med lagar och sånt, har inte orkat kolla). så jag trodde det var ok enligt alla så sa inget

Jo det är helt klart rätt att göra något åt det som inte är bra.

Ingen fara regnif, det var jag som gjorde fel, det är bara att konstatera.

Ett tips till opteron, en bekant har berättat om att de vid ett tillfälle gjorde en stämningsansökan färdig att lämnas in till tingsrätten.
Det räckte för att de skulle få som de ville nästan omedelbart.
De behövde aldrig stämma men kunde tänka sig att göra det.

Skulle kunna tänka mig att det borde fungera att först be advokaten göra en stämningsansökan klar att lämnas in till tinget och sedan säga till komunen eller vem du nu planerar att stämma för någonting att du funderar på det.
Sedan några dagar senare presenterar du den färdiga stämningsansökan.
Kan tänka mig att det blir "liv i luckan" om inte innan så åtminståne då.

Inger skrev:Jag för min del känner så väl igen själva grundsynen från andra håll, både från bota-autismsajter och det där programmet om kontrolltagning där de ansvariga hela tiden upprepade "men hon har ju utvecklats på vårdhemmet" som om ändamålen helgar medlen till vilket pris som helst.

I den debatten framkom med all oönsvärd tydlighet att det är beteendevetenskapens iskalla syn som gäller just nu och att man faktiskt ser dressyr av handikappade som den bästa metoden för att få dem "normala". Samt lägger oproportionerligt stor vikt vid detaljer som att inte bara somna utan även vakna på av överheten sanktionerade tider.

I exempelfallet använde man en nödvärnsmetod som bestraffningsmetod på flickan med Downs syndrom för att hon hade 'fräckheten' att vakna och gå upp "för tidigt" och för att hon inte ville se på TV när personalen bestämt det. Tror inte man behandlar folk så ens i fängelse. Möjligen i kinesiska gulager. Men tydligen är det inte helt ovanligt att sånt förekommer i Sverige på 2000-talet.

Lägg därtill alla rapporter om rena övergrepp på div behandlingshem + mina egna erfarenheter av institutionspsykvård så ser i alla fall inte jag någon anledning att misstro Opterons version även om det är beskrivet ur hans perspektiv.

Ja, exakt. Vad opteron berättar är en ganska typisk historia, vilket så klart talar till hans fördel. Dessutom är det han säger ofta ganska konkret, t ex sådant de sagt om Pemer. Om dessa saker inte stämmer så skulle det i princip innebära att han medvetet ljuger (eftersom det är svårt att missförstå så många saker på en så konkret nivå). Historien är också sammanhållen. Överlag trovärdig tycker jag -- vilket självklart inte är samma sak som att säga att allt stämmer till 100%, men det finns faktiskt en hel del grader mellan det och att anse att man inte har den blekaste aning om vad som hänt.

Det finns många misstag man kan göra i livet. Ett av dem är att vara dogmatisk eller tro på saker utan tillräcklig bevisning. Ett annan är att vara för skeptisk, att sakna förmågan att bedöma trovärdighet i fall som inte helt bärs upp av hårda bevis.

Sedan finns det också ett underförstått villkor bakom ens kommentarer i tråden, nämligen: Mina kommentarer (i sin specifika utformning med hänvisning till särskilda personer etc) gäller bara OM det som sägs i tråden är sant, annars inte. Det säger jag (och många andra) ofta dessutom explicit, typ "om det som X säger stämmer så är det förskräckligt", men det blir tröttsamt att säga det hela tiden, så det är ibland bara underförstått. Men även om nu allt opteron har sagt skulle visa sig vara falskt (vilket jag inte tror) så finns det ändå en del intressant i kommentarerna, i det att folk sagt vad de tycker om en viss situation, bara det att den visade sig vara hypotetisk snarare än verklig.

Och man får inte glömma av sammanhanget heller, att detta är ett forum och inte en rättegång. Självklart skulle man behöva kräva mer bevis för att döma någon i en rättgång. Samma sak med alla övriga diskussioner här också: Skulle man föra samma diskussioner på en högre vetenskaplig nivå, så skulle varje påstående behöva beläggas mycket mer. Men sådana krav kan vi inte ha här, det skulle döda hela forumet.

Vidare motsätter jag mig uttrycket att tala om "någons sanning". Ett påstående är sant om det korresponderar med verkligheten, annars inte. Så det finns inte olika sanningar för olika personer. Däremot finns det olika uppfattningar, åsikter, etc. Använder man termen sanning på det sättet så bidrar man bara till att förstöra det (dvs dess ursprungliga mening, som råkar vara av stort värde). Låt sanning gälla enbart för det som faktiskt är sant, och tala hellre om "uppfattning" eller liknande i de andra fallen, t ex att det är opterons uppfattning att de uttalat sig negativt om Pemer. En uppfattning kan antingen vara sann eller falsk, men det blir krångligare om man ska börja prata om att "opterons sanning visade sig vara falsk" etc.

Samma sak gäller också begreppet "verklighet". Det finns inte "opterons verklighetet" eller "Altus verklighet". Det finns bara en verklighet, och den lever vi alla i. Däremot finns det olika verklighetsuppfattningar. Samma här, att man förstör begreppet genom att använda det fel, och vi behöver begreppet i dess ursprungliga mening.

(För övrigt försvarar jag inte att hänga ut personer med namn eller liknande, det är förstås något man måste vara försiktig med.)

Jag tycker Altus har skrivit mycket klokt och tänkvärt i sitt inlägg.
Skulle här vilja säga att jag håller med.
Det är den utgångspunkten jag haft när jag kommenterat psykologens och andras beteenden. Är medveten att historien är enbart Opterons version, men just nu har jag inte någon anledning att kraftigt ifrågasätta honom. Mina kommentaren gäller OM storyn är sann, annars inte.
Nedanstående paragraf är precis hur jag tänkt:

Altus skrev: Mina kommentarer (i sin specifika utformning med hänvisning till särskilda personer etc) gäller bara OM det som sägs i tråden är sant, annars inte. Det säger jag (och många andra) ofta dessutom explicit, typ "om det som X säger stämmer så är det förskräckligt", men det blir tröttsamt att säga det hela tiden, så det är ibland bara underförstått. Men även om nu allt opteron har sagt skulle visa sig vara falskt (vilket jag inte tror) så finns det ändå en del intressant i kommentarerna, i det att folk sagt vad de tycker om en viss situation, bara det att den visade sig vara hypotetisk snarare än verklig.

Håller med. Altus kommer med ett, som jag ser det, mycket sansat inlägg rörande diskussionen i denna tråd.

Instämmer med Boxie och TK. Altus beskriver väl i det stora hela den bedömningsprocedur jag också genomförde men inte fann ord för.

Inklusive den reservation jag ändå trodde man kunde lämna underförstådd såhärpass sansade och inte helt obekanta forumister emellan.

Oj, tack.

Ja, jag instämmer, det var väldigt välformulerat!

Men herregud, jag förstår ingen som helst logik i att jag skulle vilja starta en 19 sidors forumstråd om ett ämne, kontakta tidningar och liknande om det nu skulle vara bullshit alltihopa.

Sedan att min doktor som Pemer kontaktade delvis bekräftade ett flertal av mina påstådda anledningar gör det hela mer konkret.

Om det nu skulle vara att jag inte har alla hästar i stallet, eller helt enkelt är för naiv i mina formuleringar så ber jag väl om ursäkt om någon uppfattat dem inkorrekt.

Allt jag vet är att socialtjänsten är väldigt upprörda och har väldigt svårt med att ta bort LVU förens jag fått någon form av Lägenhet inskriven på mitt namn.

Deras syfte är med andra ord inte att fängsla mig även om de gjort det, utan att få mig att bli en tillgång i samhället, helst genom arbete eller skolgång.

De kommer med andra ord inte acceptera att man sitter hemma och spelar på sin dator hela dagarna oavsett hur icke-kriminell man är, förr eller senare så anser de att detta kan leda till självskadebeteende.

Jag vet inte om deras teorier är sanna, men jag vet bara att det krävs mycket innan jag blir självskadande.

För den anledningen accepterar jag inte något LVU eller Behandlingshem överhuvudtaget, mina psykiska problem är väldigt obefintliga.

Tydligen ser dom något jag inte ser, om de bara försöker skrämma mig ut i arbetslivet genom ett LVU eller om de verkligen bryr sig om att jag inte skall bli självskadande har jag dock väldigt svårt att sätta fingret på.

Jag tror inte någon tror att det är bullshit utan de ville nog bara försöka hålla sig objektiva och öppna för möjligheten att det finns en annan vinkel på historien, eller fakta som inte framkommit. Vilket ju bara är sunt och inte något du bör ta personligt, även om det säkert kan upplevas som att du blir misstrodd.

Socialtjänten är ju f ö välkomna hit och ge sin version om de vill.

Tror inte att det är någon som menar att det du skrivit om är bullshit, som du uttrycker det. Men det man måste vara medveten om som lyssnare/läsare till din historia är att det är din uppfattning och sanning om vad som händer dig.

Skulle vi som åhörare/läsare även få ta del av vad andra inblandade (personal.föräldrar , soc mfl) i ditt fall hade att berätta, så kanske vår syn på vad som händer i ditt fall skilja sig från ditt sätt att uppleva det eller också skulle vi dela din upplevelse delvis eller helt.

Hur vi väljer att tolkar det vi hör och läser och upplever hänger troligen till stor del ihop med vilka livserfarenheter vi har med oss genom egna upplevelser av liknande situationer, yrkesroller osv men också utifrån ett mognadsperspektiv och vem vi är.

Däremot är den fråga du väckte med ditt ursprungsinlägg väldigt viktig. Hur, var och när ska man placera någon under LVU och vad krävs det för kunskap och kompetens när det gäller LVU:ad npf:are

Jag skulle nog vilja påstå att man med åldern blir ödmjukare i sin framtoning, det är inte lika viktigt att till varje pris ha rätt och att man lär sig att hitta strategier och använder sig av andra metoder för att nå sina mål.

opteron även om man har en npf diagnos så är det inget som säger att man bara för det ska slippa arbeta eller gå i skolan per automatik. Däremot kan man behöva ta hänsyn till att det finns en npf- problematik.

Många av oss äldre som har en AS diagnos har arbetat och gått i skolan som alla andra. En del av oss har efter mycket kämpande kraschat av olika andledning och fått sluta i förtid. En del av oss är nöjda med det liv som vi lever idag, andra vill tillbaka och ha någon typ av sysselsättning

Idag finns det helt andra möjligheter än vad det fanns för bara ett par år sedan och innan AS fanns som diagnos. Även om det idag är svårare att passa in på en del andra sätt.

Jag anser av genuina skäl att jag inte kan arbeta, inte ens en dag.

Jag väntar på utlåtande av doktorn, få se om folk lugnar ner sig efter jag fått dessa utlåtande eller om man fortfarande har samma syn på problematiken att individen måste behandlas för sitt vägrande av arbete eller studier.

Jag vill citera Anders i en sak han skrev:

Det är viktigt att notera att en person med Aspergers syndrom kan ge ett i princip fullt friskt och normalt intryck, men att detta inte behöver säga någonting om hur dåligt personen i själva verket mår.

// Opteron

Jag vill se länsrättens dom så fort den finns tillgänglig, det kanske jag kan be dem om direkt förresten.

Opteron, lämnades mitt yttrande fram och lästes upp och togs till handlingarna?

Det ger väldigt taskiga vibbar att Opterons advokat bemöter mig precis som institutionschefen på stället, och ledamöterna och ersättarna i sociala utskottet på Opterons hemort - inte ens verkar ta mig på allvar och svarar på mina kontakter.

Läkaren som jag fick kontakt med hade däremot enligt egen utsago redan tidigare skrivit ett yttrande om att det här är Asperger och därför olämpligt att bemöta via LVU-vård.

Det säger mig åtminstone någonting kring att alla inblandade av någon anledning inte anser att man kan betrakta diagnosen och tillhörigheten till LSS som några särskilt tungt vägande skäl i sig för att tumma på den fasta förvissningen att Opteron är jättefarlig för sig själv så länge han inte får den underbara vården med tvång på institutionen.

Jag ska se till att se Länsrättens dom, och vad den säger om just diagnos Asperger och om helt andra faktorer, det kommer väl att ge inblick i hur rätten har tänkt, och om det några faktorer som framkommit där som vi inte har hört ett dugg kring alls här på forumet, eller inte.

Vi drog tillbaka överklagan för att Sociala utskottet hade placera LVU tills den 30 September, 2 månaders LVU gav de och under den tiden skulle jag fixa fram läkarutlåtande av doktorn och ansöka om LSS.

Advokaten sa i princip att om jag väljer att fortsätta överklagan blir det 6 månader till, drar jag tillbaka den har jag chans den 30 september att säga:

Kolla dom tog inte bort den även fast de gett förhoppningar, de har begått ett misstag och då blir de tvunga att ta bort den tillslut eller så kan de skita i att ta bort den men jag ser ingen personlig vinning i att de gör så.

Kanske får de studera en asperpatient i några månader i studerande faktabasis, men kostnaderna blir ändå dyrare för dem själva och samhället.

Jaså, var det så ni gjorde? Jaja, då börjar polletten trilla ner. Det tror jag inte någon av oss här i tråden hajade, när du beskrev läget i torsdags.

Men det kommer väl ändå något slags dom/protokoll från förhandlingen? Det känns väldigt viktigt att få se rättens resonemang.

När en föredragande psykologs stil i rätten får den effekten är det väl nästan lite av övergrepp i rättssak, allt jag hört genom dig och i princip även indirekt från läkaren M.O.H. pekar ju på att det är otroligt ovetenskapliga och direkt felaktiga påståenden om Asperger han hela tiden duperar rättsprocessen med.

Jag får nog ta en kontakt upplysningsvis med den där mannen själv och checka en gång för alla vad han anser sig sitta på för sanningar om Asperger och hur vi med syndromet ska bemötas och behandlas. Får jag samma ord direkt från källan är det ju ingen tvekan om att han är en jävligt farlig snubbe, som ligger i Aspergerkollektivets intresse att bekämpa med alla till buds stående medel.

Om det plötsligt examineras ut nya psykologer med den där attityden är det som att vrida tillbaka klockan 25 år....

Pemer skrev:
Jaså, var det så ni gjorde? Jaja, då börjar polletten trilla ner. Det tror jag inte någon av oss här i tråden hajade, när du beskrev läget i torsdags.

Jo jag! Jag läste det. Jag läser och följer tråden men har inget att tillföra just nu.

Vi gick ner till socialkontoret och sa att vi hittat en lägenhet och att jag vill flytta dit.

Mina föräldrar står som borgensman, socialtjänsten säger dock att de inte vill ta bort ett LVU för de har väldigt liten chans att få till ett igen.

Bara för det så skall LVU:et fortsätta för att jag skall komma ut i arbetslivet och studera, detta med tvång.

Så i princip handlar det om att jag inte vill studera eller arbeta, vi håller på nu och talar med DO om eventuell process mot stadsdelsförvaltningen men som sagt så är det svårt att göra något mot myndigheter, de håller varandra i händerna.

I värsta fall så får det bli tal om någon rymning men vad skall polisen göra, de är tvungna att arrestera en om dom ser en.

Och rymmer man så får man inget stöd av LSS eller andra grejer heller.

Vilket jävla liv.

opteron skrev:Vi gick ner till socialkontoret och sa att vi hittat en lägenhet och att jag vill flytta dit.

Låter en konstruktiv åtgärd.

Mina föräldrar står som borgensman, socialtjänsten säger dock att de inte vill ta bort ett LVU för de har väldigt liten chans att få till ett igen.

Och det i sig säger väl något om hur rättsvidrigt det hela är?

Bara för det så skall LVU:et fortsätta för att jag skall komma ut i arbetslivet och studera, detta med tvång.

Så i princip handlar det om att jag inte vill studera eller arbeta, vi håller på nu och talar med DO om eventuell process mot stadsdelsförvaltningen men som sagt så är det svårt att göra något mot myndigheter, de håller varandra i händerna.

1. Skolplikten upphör som sagt efter 9:an. Försöker de tvinga dig så agerar de olagligt.

2. Däremot kan det krävas att man försörjer sig själv om man är arbetsförmögen. Är man inte det krävs läkarintyg. Den som sen avgör om man då får aktivitetsersättning-eller-vad-det-nu-heter-numera är FK. Inte socialförvaltningen.

Det enda soc kan göra är att vägra ge försörjningsstöd så att man i praktiken tvingas jobba om inte FK godtar läkarintyget (de har rätt att göra egna utredningar av ens arbetsförmåga vart tredje år och har som direktiv att vara väldigt restriktiva).

Sista utvägen är om föräldrarna kan tänka sig försörja en, då har de inte ett skvatt att säga till om. Har de inte råd blir man tyvärr beroende av myndigheternas godtycke.

Vad vill du göra med ditt liv om du återfår friheten?

Du skulle inte kunna tänka dig att jobba deltid på prov, om AF kan hitta något passande med lämpliga arbetstider? Finns ju många nattjobb som inte kräver någon direkt yrkesutbildning.

I värsta fall så får det bli tal om någon rymning men vad skall polisen göra, de är tvungna att arrestera en om dom ser en. Och rymmer man så får man inget stöd av LSS eller andra grejer heller.

Nej, rymma är det värsta du kan göra! Då blir det hundra gånger värre sen.

Vilket jävla liv.

Ja, men ge inte upp! De kan inte hålla dig inspärrad hur länge som helst när du väl är myndig.