Hej är ny här

i förra veckan var jag på återkoppling ang min utredning jag gjorde
i december.fick diagnoserna asperger/adhd.funderade inte så mycket
på det då utan bara konstaterade ok jag har asperger adhd inte mer ned
det.
Idag fick jag hem utredningen och har läst den och nu känner jag
mig ledsen korkad efterbliven deprimerad. Hur komma vidare?
Känner mig konstig och har inte riktigt nån att prata med.

*suckar*

Fick min diagnos i början av 2011. När jag kom hem kände jag mig bara förvirrad och vilsen. När jag läste utredningen kände jag precis som du - ledsen och korkad.

Har nyligen börjat fatta lite mer men känner fortfarande skam och stigmatisering, skyller fortfarande mycket på mig själv, är dålig på att förklara för andra, spelar normal.

Har heller inte många att prata med men är glad över de jag har. Har haft en bra psykiater (även om han är ganska skeptisk till moderna bokstavsdiagnoser) och ska nu pröva en ny psykolog, hoppas mycket på det.

Tack för svar. Jag har en bra kurator men hon ska tyvärr gå i pension.känner som du. Försöker alltid spela normal och vara som alla andra.går ofta in i min bubbla som jag kallar det när saker blir för mycket.

Det kändes speciellt, jag löser problemen med att folk inte bryr sig/är oförstående taskiga osv med att stenhårt vara mig själv och positiv kärleksfull trevlig charmig dominant osv så folk tvingas anpassa sig till mig på ett positivt sätt, fungerar för mig förutom på detta forumet.

Jag har ingen officiell diagnos, men när jag läste om asperger och kände igen mig allt fick jag en aha-upplevelse. Jag fick en förklaring till varför så mycket gått fel och misslyckats för mig. Det var en lättnad att förstå och efter det blev livet mycket enklare.

har inte fått någon. men jag tror jag har. och adhd. har inte pengar för en undersökning.

Överraskad.
Fick veta resultatet av utredningen i slutet av 2012.
ADHD var väntat och anledningen till att jag bad om remiss.
Asperger trodde jag inte jag var "kvalificerad" för.

När jag fick diagnosen kändes det okej, det kändes som jag fick lite på pränt vad jag kan förbättra/jobba på hos mig själv men även förstå att jag inte fixar vissa saker.
När jag läste själva utredningen, ungefär ett år efter diagnosen kände jag mig också deppig, dum i huvudet etc. men efter att jag och min psykolog på habiliteringen gick igenom den så kändes det bättre.

Du kanske skulle gå igenom den med någon som kan förklara lite mer ingående vad saker och ting egentligen betyder i din utredning?

Trist att diagnosen får er att känna er dumma..
Min son fick diagnosen härom dagen och även om jag inte vet hur han känner sig (han är mycket sluten om sina känslor) så verkar han må bra och är glad. Själv känner jag inte för ett ögonblick att han är det minsta korkad, jag känner mig mest stolt. Han har ju styrkor också och är bra på mycket som en NT inte fixar!
För egen del blev hans utredning ett stort uppvaknande, och precis som Huggorm skriver var det en aha-upplevelse. Jag kände ju igen alla de där egenheterna hos mig själv och mina obegripliga sidor är tydligen helt ok Asperger-sidor. Schysst!
Visst kan jag känna mig korkad i vissa situationer, men i andra lägen känner jag mig betydligt smartare också.
Var skulle mänskligheten befunnit sig nu om inte alla aspisar suttit på labb runt om i världen och klurat?

Hej, sannahey, och välkommen till forumet.

När jag fick min diagnos (Aspergers syndrom med inslag av DAMP) kändes det som ett jättelyft. Efter att jag sedan jag var liten "vetat om att jag har något" fick jag äntligen ett namn på det, och så började jag söka information om AS/DAMP och andra "bokstavsdiagnoser". Jag har berättat för "nära och kära" om min diagnos, och om vad det jag har gör med mig, men ingen av de har gjort någon stor sak av det, och det känns på alla sätt väldigt bra. Psykologen som utredde mig sade till mig att det finns medicin mot mitt funktionshinder, men att den skulle göra värre saker med mig än vad syndromet i sig gör, så jag valde att aldrig börja medicinera. Det är omkring tjugo år sedan jag fick diagnosen, och just för att jag inte medicinerar alls så lever jag ett väldigt bra inre liv.

Skicka gärna pm om det är något mer om hur jag klarar min vardag du undrar över.

sannahey skrev:Hej är ny här

i förra veckan var jag på återkoppling ang min utredning jag gjorde
i december.fick diagnoserna asperger/adhd.funderade inte så mycket
på det då utan bara konstaterade ok jag har asperger adhd inte mer ned
det.
Idag fick jag hem utredningen och har läst den och nu känner jag
mig ledsen korkad efterbliven deprimerad. Hur komma vidare?
Känner mig konstig och har inte riktigt nån att prata med.

*suckar*

Det tog mig ett år att förstå det hela (mer än så att ansöka om utredning) - i samband med diagnosticeringens slutskede, då andra diagnoser hade uteslutits, var det en blandad upplevelse. Kändes bra att ha genomfört en utredning och kunna begära stöd med det jag behöver samt så föll bitarna på plats varför saker och ting inte har fungerat så dugligt när en var yngre.

Jag är rätt retarded - dock med stil - nu har jag det på papper dessutom (eller ett diplom kanske en skulle kunna kalla det...). Diagnosen är ett stöd - det gäller att använda sig av det för kunna leva så fungerande som möjligt i dagens skitsamhälle. Det är inte bara dig det är fel på, utan även samhället överlag, hade samhället varit bättre - så hade förmodligen inga större anpassningar behövts göra.

Haha diplom.tack för alla svar. Känns bra att prata om det.blir nog bra när jag gått igenom utredningen med kuratorn.ska ringa henne på måndag.

Jag var på tok för ung för att verkligen förstå hur jag kände mig själv när jag fick diagnosen. Kanske så måste jag fråga mina föräldrar om det här.

sannahey skrev:Haha diplom.tack för alla svar. Känns bra att prata om det.blir nog bra när jag gått igenom utredningen med kuratorn.ska ringa henne på måndag.

Det låter bra - tänk att du INTE är din diagnos - variationen hos de med AST är stor, trots allt ett syndrom.

Ja, en får gratta en själv för en lyckats klara något med sitt liv, även om det är ett diplom från Mongo University.

sannahey skrev:Haha diplom.tack för alla svar. Känns bra att prata om det.blir nog bra när jag gått igenom utredningen med kuratorn.ska ringa henne på måndag.

Tack tack så mycket, och jag hoppas massor att samtalet med "din" kurator blir bra på alla sätt .

Mongo universitet haha jag dör.

Lättad över att få svart på vitt att mina svårigheter inte beror på att jag är dum i huvudet.

Men med det sagt, ingen rolig läsning precis. (vissa saker jag redan visste, andra som gjorde mig förvirrad).

Det var skönt, då kunde man få ordentligt stöd ifrån staten och slapp fixa med socpapper varje månad, fyfan.

Jag utreddes för en massa olika saker, det var inte bara inriktat på just asperger men de berättade lite smått om de olika diagnoserna som utredningen innefattade och då de berättade om just denna så visste jag att det var rätt. Sen några månader senare så visade det sig att ja jag hade rätt jag hade asperger syndrom.

Jag trivdes faktiskt väldigt bra med diagnosen. Den till och med fick mig att känna mig smartare, eftersom den innefattade ett "kunskaps moment" men det var ingen IQ test och jag fick väldigt höga poäng på det. Så innan utredningen kände jag mig korkad och bara fel, men efter den så fann jag mig själv. Då kunde acceptera den jag var och sluta låtsas vara som alla andra för jag hade en orsak att inte vara det.

Måste vara skön att känna så..jag kanske kommer dit men just nu känns det bara tomt.

att få själva aspergersdiagnosen är väl bra.nu vet jag ju massa saker och varför jag funkar på ett visst sätt.tycker bara utredningarna var jobbiga att läsa.

Jag har inte kunnat sova och grubblar.men det blir nog bättre efter helgen när jag kan gå igenom utredningen med kuratorn.

usch har varit vaken och 32 timmar nu. Spelat spel och lyssnat på musik..

Gå och sov Sanna, att må dåligt över något hjälper inte, du kan bearbeta det men ta det då lugnt och slappna av i hela kroppen, ett tips är att drömma sig bort till en lugn påhittad plats och bara slappna av i hela kroppen och vara helt avslappnad.

Prova! ha det bra!

Alltså utredningar är ju ganska deprimerande, dom tar ju bara med nackdelarna. En diagnos är ju utformad utifrån ens brister, inte utifrån ens förmågor. Dom "skalar av" ens personlighet när dom skriver om en brist utan att nämna de kompensatoriska strategier man eventuellt använder sig av. Om man bara läser min utredning så skulle man kunna tro att jag är fullständigt dysfunktionell. Ändå så verkar ingen uppfatta mig på det viset när jag frågar... Det är ingen idé att ta utredningen personligt.

Hej!

Fick själv diagnoserna Asperger och ADD veckan innan jul och att inte ha chansen att få ventilera om det har varit det jobbigaste. Att få dem var ganska väntat, men sen när man väl faktiskt fick dem, så blev det en reaktion jag inte riktigt var förberedd på.

Jag tycker det är oerhört skönt med svar, men att det samtidigt är stort att ta in. Mycket känslostormar har passerat och kommer fortfarande till och från, men att ju längre tiden går och ju mer man lär sig om det hela, desto mer sjunker det in och jag lär mig acceptera det och arbeta på att anpassa livet därefter.

Dock är jag i ett läge där jag behöver hjälp utifrån(få ordning på livet rent allmänt) och det innebär tyvärr väntetid där jag går just nu. Att känna att man står och stampar, känns inte riktigt ultimat när man vill få ordning på livet och leva det liv man vill leva, så fort som möjligt, även om man måste lära sig att saker tar tid att återhämta sig ifrån(är nämligen totalt utbränd i dagsläget).

Dock har jag inte tagit det negativt, utan tycker det är rätt skönt med svar på de frågor jag inte kunnat besvara på något annat sätt. Många situationer har blivit besvarade genom det här och till och med min mamma, som i början hade svårt att förstå varför jag ens behövde en utredning, börjar koppla saker från när jag var liten, att det kanske var något annat än att jag bara var väldigt speciell jämfört med andra barn.

Man gör ju en utredning av en anledning och då får man ta det som kommer fram också. Sen att de kanske skriver det på ett sätt som kan vara negativt får man ta lite med ro, tror jag. Mycket handlar om acceptans om sitt egna jag och lära sig leva utefter det.

Jag kände inte särskilt. Som jag ser det framkom det inget i utredningen som jag inte hade kännedom om eller var införstådd med. Förstår inte varför jag skulle känna något särskilt.