Hej hej!
30 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Hej hej!
Kanske läge att presentera sig då jag har varit medlem här några månader...reggade mig här för att läsa lite när det för några månader sen började diskuteras om jag inte hade AS.
För två veckor sen blev testerna klara och i Fredags fick jag min huvuddiagnos - AS. Jag är väldigt lättad över att äntligen få veta vad det inte är som "stämmer" med mig...det tragiska i allt är att jag har varit feldiagnostiserad i hela mitt liv............
Jag fyller 29 år i år, har varit sjukskriven i 12, dvs direkt efter gymnasiet blev jag stämplad som sjuk. Har åkt ut och in på sjukhus och har nog gått igenom de flesta diagnoser som finns.
I våras fick jag en ny psykiater och psykolog (flyttade till annan kommun) och genast tog de tag i allt och började utreda mig även hur jag var som liten. Det har ingen gjort tidigare.
Jag har inget stöd överhuvudtaget från min famil...och vännerna försvinner en efter en. De få jag hade sen tidigare alltså (var "partyprinsessa" och kände alla innan jag blev sjuk, men när jag blev sjuk var jag inte rolig längre...).
Har adlrig haft ett "riktigt" arbete, dock startade jag eget företag för två år sen, men som jag tyvärr fick lägga vilande igen för jag kraschade efter att ha jobbat i tre månader (och gick då tillbaka till hel akt.ersättning från FK). Dock gick det ruggigt bra för mig, jag gav verkligen allt (inte helt genomtänkt kanske...) och kunde efter två månader plocka ut en BRA lön...det är jag faktiskt lite stolt över! Men jag är som jag är, när jag gör något går jag in för det med 100% - minst...och sen tvärdör jag och sjukvården får skrapa upp mig från botten igen. Är så jävla (ursäkta) trött på att inte vara "som alla andra" och kunna arbeta normalt...
Jag avgudar mina djur. Har fyra katter, varav två bor hos mina föräldrar, och en häst om jag avgudar över allt annat. Hade jag inte haft dessa vet jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till...
Hua.
Finns massor, jag har haft ett riktigt tufft liv hitentills, men det slipper ni .
För två veckor sen blev testerna klara och i Fredags fick jag min huvuddiagnos - AS. Jag är väldigt lättad över att äntligen få veta vad det inte är som "stämmer" med mig...det tragiska i allt är att jag har varit feldiagnostiserad i hela mitt liv............
Jag fyller 29 år i år, har varit sjukskriven i 12, dvs direkt efter gymnasiet blev jag stämplad som sjuk. Har åkt ut och in på sjukhus och har nog gått igenom de flesta diagnoser som finns.
I våras fick jag en ny psykiater och psykolog (flyttade till annan kommun) och genast tog de tag i allt och började utreda mig även hur jag var som liten. Det har ingen gjort tidigare.
Jag har inget stöd överhuvudtaget från min famil...och vännerna försvinner en efter en. De få jag hade sen tidigare alltså (var "partyprinsessa" och kände alla innan jag blev sjuk, men när jag blev sjuk var jag inte rolig längre...).
Har adlrig haft ett "riktigt" arbete, dock startade jag eget företag för två år sen, men som jag tyvärr fick lägga vilande igen för jag kraschade efter att ha jobbat i tre månader (och gick då tillbaka till hel akt.ersättning från FK). Dock gick det ruggigt bra för mig, jag gav verkligen allt (inte helt genomtänkt kanske...) och kunde efter två månader plocka ut en BRA lön...det är jag faktiskt lite stolt över! Men jag är som jag är, när jag gör något går jag in för det med 100% - minst...och sen tvärdör jag och sjukvården får skrapa upp mig från botten igen. Är så jävla (ursäkta) trött på att inte vara "som alla andra" och kunna arbeta normalt...
Jag avgudar mina djur. Har fyra katter, varav två bor hos mina föräldrar, och en häst om jag avgudar över allt annat. Hade jag inte haft dessa vet jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till...
Hua.
Finns massor, jag har haft ett riktigt tufft liv hitentills, men det slipper ni .
Senast redigerad av JennyH 2011-05-04 21:59:24, redigerad totalt 1 gång.
Välkommen skall du vara!
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 21:59:24, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Välkommen, välkommen!
Senast redigerad av MissNervvrak 2011-05-04 21:59:25, redigerad totalt 1 gång.
- MissNervvrak
- Inaktiv
- Inlägg: 868
- Anslöt: 2009-06-28
Välkommen!
Måste vara skönt att känna att du fått rätt diagnos.
Hoppas att det hjälper dig i livet!
/Tyko
Hoppas att det hjälper dig i livet!
/Tyko
Senast redigerad av Tyko 2011-05-04 21:59:25, redigerad totalt 1 gång.
Sorgligt med din historia och sorgligt att den är så pass vanlig. Hoppas du ska trivas med din nya identitet när du landat lite i den, och att du ska trivas här!
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 21:59:25, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Re: Välkommen!
Tyko skrev:Måste vara skönt att känna att du fått rätt diagnos.
Hoppas att det hjälper dig i livet!
/Tyko
Ja det känns jätteskönt! Nu föll allting på plats, jag har liksom äntligen fått svar....tror det kommer att hjälpe mig massor framöver!
Senast redigerad av JennyH 2011-05-04 21:59:25, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma skrev:Sorgligt med din historia och sorgligt att den är så pass vanlig. Hoppas du ska trivas med din nya identitet när du landat lite i den, och att du ska trivas här!
Japp, kan bara hålla med...
Tror jag kommer att trivas bra här hos er!
Har massor att läsa...och säkerligen kommer det mer från mig i forumet .
Senast redigerad av JennyH 2011-05-04 21:59:25, redigerad totalt 1 gång.
Önskar dig välkommen hit och instämmer med alfapetsmama att det är tråkigt att läsa att det har gått så dåligt för dig hittils men hoppas att det skall gå bättre framöver.
Att gå in för något till 100% är typiskt för personer med asperger och sedan oxå krascha,tyvärr.
Det är viktigt att hejda sig själv innan det går för långt,så att man undviker att bränna ut sig.
Hoppas du kommer att trivas här på forumet!
Att gå in för något till 100% är typiskt för personer med asperger och sedan oxå krascha,tyvärr.
Det är viktigt att hejda sig själv innan det går för långt,så att man undviker att bränna ut sig.
Hoppas du kommer att trivas här på forumet!
Senast redigerad av tvilling99 2011-05-04 21:59:25, redigerad totalt 1 gång.
- tvilling99
- Inlägg: 8649
- Anslöt: 2007-05-07
- Ort: malmö
Vill också hälsa välkommen och berätta att jag känner igen mig i att köra för hårt. Är civilingenjör och har alltså skrivit ett entermins examensarbete. När jag lämnade in det sade min handledare: "Ja, det här är ju inte långt från en lic-uppsats." (Dvs två års heltidsjobb) Efter det drabbades jag nästan av en psykos. Ack ja, det är inte lätt att vara aspie.
Hoppas att du kommer att trivas på forumet!
Hoppas att du kommer att trivas på forumet!
Senast redigerad av marin139 2011-05-04 21:59:25, redigerad totalt 1 gång.
Det finns de som aldrig fått vara några roliga och alla förolämpar en. Se det så? Man behöver inte stödja folks dåliga mående, men man undrar vill de vara ens vänner då i sådant läge? Säger inte det något om "relationen"? Kan man inte prata med dem då, är det värt det hela? Eller är det vänner man har i visst läge?
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 21:59:25, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare