Att det uppkommer en hel del funderingar när man nyligen diagnosticerats är kanske inte så konstigt.
Jag hoppas ni inte missförstår mig nu. Men jag känner mig lite vilsen. Många med AS verkar ha lätt för att säga precis vad de tycker, eller inte tycker. Jag är en sådan person som har väldigt svårt för att säga vad jag egentligen tycker när någon har sårat mig. I alla fall när det gäller människor som inte tillhör den närmsta familjen. Jag sväljer i stället och mår dåligt inombords. Hävdar sällan min rätt, för att jag är rädd för att såra.

Jag vet inte riktigt hur man gör längre. När jag var yngre sket jag i vilket. Jag tänkte enbart på mig själv. Och sårade förmodligen andra. Nu är det åt andra hållet istället. Jag gör allting som står i min makt för att slippa göra någon ledsen. Går med på saker jag egentligen inte orkar eller vill. Det kan handla om så banala saker som att låtsas att jag tycker en låt är bra, bara för att göra vännen, som gillar just den, glad. Är nästan överdrivet "politiskt korrekt" när jag umgås med andra. Jag kan inte vara mig själv, eller stå upp för mig själv. Fast mitt inre inte vill något hellre än just det.

Detta gör ju att det blir extremt påfrestande att umgås med människor och att lära känna nytt folk. Jobbigt att hela tiden behöva tänka på vad som är okej att säga, eller inte. Kan inte slappna av och bara vara i stunden. Känner mig identitetslös tillsammans med andra.

Har även väldigt svårt för att ta kritik, och tolkar ofta andra människors handlingar eller ord till min nackdel. Tar åt mig, väldigt lätt.

Känns lite som att detta går stick i stäv med diagnosen, eller är det någon här som känner igen sig i detta?

Det går stick i stäv med den sega schablonbilden av tillståndet, men inte med tillståndet. Det är inte fråga om bara nedsättningar i sådant här, utan om ned- eller "uppsättningar", vilket kan innefatta just obalans, "inkonsekventa" sätt att fungera, pendlingar mellan motsatser och att ha svårt att finna ett jämviktsläge, precis som du beskriver. Och precis som du beskriver kan det bli ännu värre i kombination med personlig känslighet och välvilja. Så jo, vi är en del som kan känna igen oss.

Detta stämmer mycket bättre med mitt sätt att vara än gängse bild av det hela. Ibland vill jag dock bara kunna bryta mig fri från allt med grovt våld om så behövs för att ens välvilja ändå inte tycks uppskattas eller återbetalas etc.

Har med tiden släppt på en del av korrektheten i förmån för mig själv men än är lång väg kvar till vart jag vill vara i diverse relationer - på en plats där folk faktiskt erkänner mig som något positivt och värdefullt samt klarar av att respektera mina behov.

@Knaster. Jag känner igen mig i att - jag är oxå rädd för att såra...och följderna på det kanske skulle bli ( lite överdrivet ) nåt fängelsestraff och det skulle jag aldrig klara så mycket symptom jag har, känner igen mig mycket i detta. Jag kände mig vilsen tidigare, men har utvecklat mig både till att prata mera, och blivit mera självgående i jobb t.ex.

Jag känner igen mig väldigt mycket. Nu har jag inte så hemskt mycket umgänge utanför arbetet, men i den mån jag har det ser det nog ut ungefär som du beskriver när det gäller att (inte) hävda mig själv. Jag funderar också ofta för mycket på om det jag vill säga är okej, så att tillfället att säga det hinner passera. I 99% av fallen skulle det säkert inte vara något problem att säga det jag har på hjärtat, men någon enstaka gång händer det att jag säger nånting som skulle kunna såra någon annan eller som bara låter konstigt, och det gör mig försiktig. Trots att säkert alla utom jag själv snabbt glömmer det jag sagt.

Människor med asperger är lika olika som människor utan. Några har god självkänsla och inga problem att hävda sig medan det är tvärtom för många andra. Man kan naturligtvis vara en människa som hävdar sig utan att ha god självkänsla, men det lyckas väl sällan så bra. Sån var jag nog i viss utsträckning när jag var yngre. Då klarar man ju inte att svara om man får mothugg utan blir sårad och tystad.

Knaster skrev:Jag är en sådan person som har väldigt svårt för att säga vad jag egentligen tycker när någon har sårat mig. [...] Hävdar sällan min rätt, för att jag är rädd för att såra.

Så det är okej att andra sårar dig, men du har inte rätt att ens riskera att kanske såra nån annan?

Knaster skrev:När jag var yngre sket jag i vilket. Jag tänkte enbart på mig själv. Och sårade förmodligen andra. Nu är det åt andra hållet istället. Jag gör allting som står i min makt för att slippa göra någon ledsen.

En fördel att du har erfarenheter från båda hållen. Det brukar underlätta för att kunna landa på mitten, som i de flesta fall är det bästa.

Knaster skrev:Det kan handla om så banala saker som att låtsas att jag tycker en låt är bra, bara för att göra vännen, som gillar just den, glad. Är nästan överdrivet "politiskt korrekt" när jag umgås med andra. Jag kan inte vara mig själv, eller stå upp för mig själv. Fast mitt inre inte vill något hellre än just det.

Du anstränger dig i onödan... Folk blir inte glada om man bara låtsas tycka likadant som dem. Tvärtom, de tycker att man är en tråkmåns som inte tillför något. Hur roligt är det att umgås med sin spegelbild? Jag har varit likadan själv, så inget illa menat.

Knaster skrev:Detta gör ju att det blir extremt påfrestande att umgås med människor och att lära känna nytt folk. Jobbigt att hela tiden behöva tänka på vad som är okej att säga, eller inte. Kan inte slappna av och bara vara i stunden. Känner mig identitetslös tillsammans med andra.

Jag känner igen mig mycket i det du beskriver. Det här är nånting jag kämpat med hela livet. "Att vara en egen individ", som jag brukade formulera det för mig själv. Jag kände alltid att jag bara spelade en biroll i andra människors liv, istället för att spela huvudrollen i mitt eget liv. Att det var andras regler som gällde, om hur man skulle vara, vad man skulle tycka osv. Och jämt försöka klura ut (utan att fråga, givetvis) vad som gällde i varje enskild situation, beroende på vilka individer som var närvarande (och vilket humör de är på...).

Nu, senaste halvåret, har några pusselbitar börjat falla på plats för mig, och för första gången nånsin kan jag känna att jag är en egen individ, att jag är JAG. Jag fyller 40 i höst... (Min faster sa till mig, när jag var 17 år och mådde skit: "Livet blir lättare när man har fyllt 40." Jag tror henne...)

Jag känner en mycket större frihet inom mig nu, men visst händer det att jag blir osäker i vissa sammanhang, och inte vågar visa vem jag är. Jag försöker öva mig på att tänka: "Vad vill JAG göra?" Inte: "Vad tror jag att DE vill att jag ska säga/göra?" Det är olika lätt/svårt med olika människor, så börja öva med dem som är lättare.

Jösses ...Kimmelies ord kunde lika gärna varit mina så jag är så fräck att jag citerar dem, eftersom jag själv har brist på ord för tillfället. (Tack Kimmelie! )

Kimmelie skrev:Jag känner igen mig mycket i det du beskriver. Det här är nånting jag kämpat med hela livet. "Att vara en egen individ", som jag brukade formulera det för mig själv. Jag kände alltid att jag bara spelade en biroll i andra människors liv, istället för att spela huvudrollen i mitt eget liv. Att det var andras regler som gällde, om hur man skulle vara, vad man skulle tycka osv. Och jämt försöka klura ut (utan att fråga, givetvis) vad som gällde i varje enskild situation, beroende på vilka individer som var närvarande (och vilket humör de är på...).

Mina egna pusselbitar om min "individ" börjar också sakta falla på plats, allt eftersom jag kämpar på med mitt sökande efter "me, myself and I", men jösses vilket jobb det är och än har jag långt kvar känner jag. Jag är alltså en 46-årig tant som fortfarande inte har riktigt koll på vem hon egentligen är...men kanske vid 50!?

Att inte vilja såra andra anser jag vara en bra egenskap så håll fast vid den, Knaster, men försök att inte lägga för stod vikt vad andra tycker & tänker (lättare sagt än gjort ) och låt fram för allt inte andra untnyttja dig!