Kände att jag bara var tvungen att skriva av mig lite..

Satt nyss och tänkte på hälsningsfraser och hur jag framförallt hatar "Hur mår du?". Jag får panik när jag ska svara på såna frågor. Mår oftast inte så bra, men förstår ju att man måste ljuga och svara tillbaka så fint att det är bra. Och jag brukar även "glömma bort" att ställa följdfårgor tillbaka. "hur är det själv?".
Kort sagt förstår jag inte innebörden av dessa konversationer som enligt min mening inte har någon betydelse alls. Vad är meningen med allt kallprat?

Men det ordet jag har absolut svårast för att säga är tack. Det känns så onaturligt när detta ord kommer ur min mun. Jag hatar att säga tack, men tvingar mig själv att säga det när det förväntas av mig. (jag har lärt mig det nu)

Nån som känner igen sig?

Läkarn: Hur mår du?
Jag: Ups and downs.

*sätter in stämningsstabiliserande istf antidepp*

MenUsch skrev:Kände att jag bara var tvungen att skriva av mig lite..

Satt nyss och tänkte på hälsningsfraser och hur jag framförallt hatar "Hur mår du?". Jag får panik när jag ska svara på såna frågor. Mår oftast inte så bra, men förstår ju att man måste ljuga och svara tillbaka så fint att det är bra. Och jag brukar även "glömma bort" att ställa följdfårgor tillbaka. "hur är det själv?".
Kort sagt förstår jag inte innebörden av dessa konversationer som enligt min mening inte har någon betydelse alls. Vad är meningen med allt kallprat?

Men det ordet jag har absolut svårast för att säga är tack. Det känns så onaturligt när detta ord kommer ur min mun. Jag hatar att säga tack, men tvingar mig själv att säga det när det förväntas av mig. (jag har lärt mig det nu)

Nån som känner igen sig?

Mitt standardsvar på Hur mår du eller Läget? är Jag lever.

Det funkar bra, folk blir lite ställda och vill de utveckla det så de får ett ärligt svar så kan de göra det. Annars kan de fnissa nervöst och säga Ja, det är ju bra det! och skaka lite på huvudet. Det bjuder jag så gärna på.

Förlåt är det ord som mina ungar haft svårast för. Svårare än Tack t o m. Det var skönt att läsa att det är vanligt bland aspisar, lite avlastande så där.

Själv har jag bara allmänt svårt för lusplockning och saker som är bafatt, eller för att "vi har alltid gjort så", inte för att de har nån substans, mening eller man ens trivs med dem. Det kan gälla allt från låtsas-Hur mår du till julfirande.

Avskyr också tomma hälsningsfraser. Det var först i gymnasiet som jag fattade att ett "Hur är läget/Hur är det?" förväntas svaras med ett "Det är bara bra, själv då?". Innan dess svarade jag alltid ärligt som jag kände, dvs för det mesta dåligt. Jag anade att mina svar ansågs fel, men kunde inte riktigt sätta fingret på det - ja menar, jag svarade ju faktiskt på deras fråga...

Har också svårt för "Hur mår du?". Dessvärre tar jag ibland folk på orden och drar igenom hur jag mår. Och se'n glömmer att fråga tillbaka.
Jag vet inte hur många gånger jag fått skäll för att jag inte hört av mig och tackat för diverse. Spelar ingen roll att jag visar att jag är oändligt tacksam, det är bara ordet som räknas och det fattas på något sätt i min vokabulär. Dvs jag hittar det ibland men inte så ofta som jag "vill".
Och detta kramande i tid och otid.
Måste sluta klaga nu!

På frågan "hur mår du?" svarar min far ibland "har du tid en halvtimme så ska jag berätta".

Jag har samma problem med tackande och hälsningsfraser som TS.
Och jag glömmer nästan alltid att ställa motfrågan.
Jag brukar svara "som vanligt", men för ett tag sedan sade någon att det betyder att det inte är så bra.
Eftersom jag är ute mycket med hund, så är jag lite intresserad av vädret, men när JAG talar om väder, då får jag inget gensvar, folk avslutar illa kvickt. Antagligen pratar jag väder på fel sätt, inte kallpratiga sättet, utan "på riktigt" ^_^
Senast så fick jag ropa efter en person för att säga färdigt det jag skulle säga om vädret, eftersom personen gick sin väg ^_^

Hmm.. Ja, oftast svarar jag med hur jag faktiskt mår men om jag är för trött så blir det oftast "Huvudet upp och fötterna ned"...

Är väldigt dålig på att komma ihåg att ställa motfrågor överhuvudtaget och det är väl en av de saker som jag ständigt återkommer till i mitt grubblande sen jag umgåtts med människor som jag bryr mig om. Jag vill ju verkligen veta hur de mår och vad som händer i deras liv så varför glömmer jag så ofta bort att fråga? Istället fastnar jag i ändlösa monologer...

Mvh
Annorlunda

MenUsch skrev:Nån som känner igen sig?

Ja! Mina schablonsvar (helt slumpmässigt utvecklade) är »grymt« och »bra men mycket att göra«. Svarar aldrig något annat, men måste ändå tänka till varje gång någon säger »läget?«, ungefär som att ett föga oljat kugghjul i skallen måste vrida sig till rätt position innan jag svarar. Lite löjligt, kantycka, med tanke på att jag bara har två svar. Mitt kallprat går så att säga på manuell termostat.

»Själv då?« hinner jag aldrig säga. Alla har redan försvunnit igen eller börjat prata om något annat. Ingen verkar förvänta sig motfråga.

Tack och förlåt är också svåra, inte för att jag saknar känslorna, utan för att jag måste fejka för att det ska höras att jag verkligen känner så. (Det är ännu mer löjligt.)

alfapetsmamma skrev:Mitt standardsvar på Hur mår du eller Läget? är Jag lever.

Det har jag en vän som ofta svarar. Med det menar han att han befinner sig på emotionellt existensminimum. För mig är det alltså samma typ av svar som Bror Duktig fick höra att »som vanligt« är.

Bror Duktig skrev:Eftersom jag är ute mycket med hund, så är jag lite intresserad av vädret, men när JAG talar om väder, då får jag inget gensvar, folk avslutar illa kvickt. Antagligen pratar jag väder på fel sätt, inte kallpratiga sättet, utan "på riktigt" ^_^
Senast så fick jag ropa efter en person för att säga färdigt det jag skulle säga om vädret, eftersom personen gick sin väg ^_^

Sitter och fnissar så jag hoppar på stolen. Grym igenkänning!

Min terapeut säger att jag måste ljuga mer, alltså använda vita lögner när någon säger idiotiska saker som "Hur är det?", "Vilket väder vi har!" eller "Visst är det härligt med julen, inte sant?". Han föreslog att jag skulle svara överdrivet om det var så att jag inte ville tala om saken, t.ex. på frågan "Å va' jobbar du me'rå?" (som jag hatar), så kan man svara "Lönnmördare åt Kejsaren av Portugallien!".

Men egentligen tycker jag att antingen får folk stå sitt kast och höra på hur jag berättar om vädersystemen och prognosen för de närmaste dagarna. Annars får de väl fråga saker som de vill ha svar på, hålla käften eller ta upp ett ämne som faktiskt intresserar dem. Men tydligen skall man ljuga...

Lakrits skrev:Min terapeut säger att jag måste ljuga mer, alltså använda vita lögner när någon säger idiotiska saker som "Hur är det?", "Vilket väder vi har!" eller "Visst är det härligt med julen, inte sant?". Han föreslog att jag skulle svara överdrivet om det var så att jag inte ville tala om saken, t.ex. på frågan "Å va' jobbar du me'rå?" (som jag hatar), så kan man svara "Lönnmördare åt Kejsaren av Portugallien!".

Men egentligen tycker jag att antingen får folk stå sitt kast och höra på hur jag berättar om vädersystemen och prognosen för de närmaste dagarna. Annars får de väl fråga saker som de vill ha svar på, hålla käften eller ta upp ett ämne som faktiskt intresserar dem. Men tydligen skall man ljuga...

Det är fult att ljuga. Om det inte gäller myndigheter då, förstås!

Jag tycker fortf det känns väldigt komiskt när grannarna (som jag nästan aldrig sett el pratat med) i huset jag bor i frågar "Hur mår du?" när vi stöter på varann i trappuppgången. Jag behärskar detta sociala spel, men jag håller på att skratta på mig när jag klämmer ur mig att det är sådär eller ok. Säger jag sådär, undrar vissa "Vaddårå"? Säger jag ok är dom nöjda. Antar att detta småprat om ingenting är en mjukstart för att senare - (om man genom detta kommit på t ex att man har ngt gemensamt)-lära känna varandra bättre och därefter kanske t o m få en närmre bekantaskap, eller rentav relation.

Flinta skrev:Säger jag sådär, undrar vissa "Vaddårå"? Säger jag ok är dom nöjda.

Jag brukar säga "jodå" när jag får frågan "Hur är det?". Det är ju ohyggligt neutralt och intetsägande, men jag känner att jag inte behöver utveckla saken mer och folk verkar nöja sig med det

Jag brukar säga "det är lika illa som vanligt". Det brukar inte leda till någon fortsättning.

Ibland kan jag bara inte hålla mig och säger rätt o slätt som det är - för det är så fascinerande att se hur folk blir helt ställda och inte vet vad dom ska säga.

På frågan Hur mår du tycker jag "Än lever jag" är bra (om det är risigt) men ok och sådär är också bra svar, för ens mående är ju alltid relativt (om jag t ex jämför med en tid när jag var jätterisigt och numera "bara" är risig tycker jag det är ok att välja att säga bara ok eller sådär).

Ibland spelar ju även platsen man befinner sig på en roll när man väljer vad man svarar...

"Så bra det kan va just nu" är också ett alt jag använder mig av.

Det är roligt att svara precis som man mår :Jodå, trött men det e jagju alltid förutom när jag ska sov o sen har jag ont i nacke o axlar och det gör ända fram hit (pekar på vänster ögonbryn) men jag e van så att det är det vanliga o just det ja igår gjorde jag en titthålsoperation i min armbåge ser du där (visar området mellan tumme o pekfinger) slant med kniven och fick ett rejält sår. Svar: fick du sy? Jag:???? sy vadå det var ju bara ett sår djupt i och för sig men det finns ju silvertejp

"det är bra" svarar jag oftast. Sällan som folk undrar ändå.

Chilehead skrev:Det är roligt att svara precis som man mår :Jodå, trött men det e jagju alltid förutom när jag ska sov o sen har jag ont i nacke o axlar och det gör ända fram hit (pekar på vänster ögonbryn) men jag e van så att det är det vanliga o just det ja igår gjorde jag en titthålsoperation i min armbåge ser du där (visar området mellan tumme o pekfinger) slant med kniven och fick ett rejält sår. Svar: fick du sy? Jag:???? sy vadå det var ju bara ett sår djupt i och för sig men det finns ju silvertejp

Viss igenkänning. Jag glömmer också ofta att ställa motfrågan men det är oftast ett bra sätt att flytta fokus bort från sig själv.

Värst är det när min kollega som jag jobbar med på måndagarna frågar hur jag har haft det i helgen. Det känns som det är ett korsförhör och svarar jag typ "inte gjort nåt särskilt men det var ju fint väder och du då" så måste jag åhöra hennes svar som brukar vara tämligen ointressant såsom "jobbat i trädgården" och låtsas intresserad av det.

MenUsch skrev:Kände att jag bara var tvungen att skriva av mig lite..

Satt nyss och tänkte på hälsningsfraser och hur jag framförallt hatar "Hur mår du?". Jag får panik när jag ska svara på såna frågor. Mår oftast inte så bra, men förstår ju att man måste ljuga och svara tillbaka så fint att det är bra. Och jag brukar även "glömma bort" att ställa följdfårgor tillbaka. "hur är det själv?".
Kort sagt förstår jag inte innebörden av dessa konversationer som enligt min mening inte har någon betydelse alls. Vad är meningen med allt kallprat?

Men det ordet jag har absolut svårast för att säga är tack. Det känns så onaturligt när detta ord kommer ur min mun. Jag hatar att säga tack, men tvingar mig själv att säga det när det förväntas av mig. (jag har lärt mig det nu)

Nån som känner igen sig?

Om man gör...känner igen sig alltså.Har ALLTID hatat att säga godmorgon och många krig har utbrutit mellan mina föräldrar och mig varför jag inte säger så. Jag orkar helt enkelt inte tänka på det på morgonen och för mig är det ingen God morgon, eftersom jag alltid är så trött på morgnarna.Gissar att jag har tolkat det där rätt bokstavligt och kanske därför jag inte förstått vitsen med att säga God Morgon. Särskilt som yngre. För jag brukar inte göra det. Tolka saker bokstavligt! Därför vad det så skönt när mamma fick läsa boken Stjärnor, linser och äpplen. Tjejen, som är autistiskt, där sa aldrig godmorgon förrän hon blev 20 el. ngt. Men mamma har tyvärr ibland en önskan om att man ska vara som alla andra och därmed göra som man brukar göra. Vilket jag iofs kan förstå.Men det går ju inte med folk som har Aspergers syndrom. Inte med mig iaf. När hon läst boken förstod hon att alla inte kan säga godmorgon. Och har börjat släppa det kravet...gudskelov.

En annnan sak jag hatar är när mamma ringer och frågar hur det är, för att hon anser att så gör man i sociala sammanhang. Det jag stör mig på är att hon träffar mig så ofta och känner mig så väl att hon faktiskt inte ska/behöver ställa den frågan. För jag är ju ärlig och säger precis som det är. Har jättesvårt att säga att det är bra, bara för att man förväntas säga det svaret. Särskilt som man kanske mår skitdåligt just den där dagen. Och man vill inte att mamma ska veta allt. För då oroar hon sig och den känslan är jobbigare att känna än mkt annat. Men nu har jag blivit så bra på att argumentera mot henne att hon börjar förstå överlag att hon inte kan förvänta sig det normala från mig. Mamma är världens bästa och snällaste mamma, utom när hon kräver att jag säger godmorgon och ställer frågan hur är det.

Jag läste i en bok av Strindberg att han brottades med det här problemet också. Hans standardsvar var "det är angenämt".

Kanske värt att läsa meanderix? Förövrigt så gäller det ju att inte ta det så bokstavligt utan bygga vidare vad man kan på det. Vad frågan egentligen betyder de flesta gångerna är ju "Har du något intressant att säga?" eller ännu djupare "Är du rolig (för mig) i dag?" Det är en förfrågan, någon vill ha något av dig och det är positivt. Du har värde. Det betyder inte att du måste ge det eller att du måste svara regelrätt med alla tråkiga saker du haft för dig och inte har lust att dra upp igen eller med artigheter utan här handlar det om att ha trevligt så konversera om något kul istället om det är så du känner dig. Svara helt enkelt precis som du vill inte nödvändigtvis OM dig. Skit i reglerna. Förhoppningsvis är läget att du också vill ha kul men det viktiga är att ta bollen, ge dig själv värde och bestäm

Chilehead skrev:Det är roligt att svara precis som man mår :Jodå, trött men det e jagju alltid förutom när jag ska sov o sen har jag ont i nacke o axlar och det gör ända fram hit (pekar på vänster ögonbryn) men jag e van så att det är det vanliga o just det ja igår gjorde jag en titthålsoperation i min armbåge ser du där (visar området mellan tumme o pekfinger) slant med kniven och fick ett rejält sår. Svar: fick du sy? Jag:???? sy vadå det var ju bara ett sår djupt i och för sig men det finns ju silvertejp

Den ja.
Klassiker att dra upp hela sitt liv och verkligen se hur personen blir mer och mer frustrerad. Sen frågar man: "Själv då?"
Svaret jag kan få är:" Öhhh, va? " eller en sne blick.

Annars om jag inte känner för att prata nåt så blir svaret mycket kort och hurtigt med en likadan följdfråga. Sen blir det härligt tyst. (denna är inövad)

Jag hatar också att svara på frågan om hur jag mår, samtidigt som det känns värre att bli helt ignorerad (lite beroende av vem förstås). "Inte värre än vanligt" brukar jag svara ibland. "Än har jag inte tagit livet av mig" sade jag till en person igår.

Precis som tydligen också många andra här har jag haft problem med att säga "tack" och "förlåt". Det var dock främst när jag var liten, upp till åttaårsåldern kanske. Det kändes hemskt när alla stod runt omkring en och väntade på att man skulle säga det där ordet, och det var väl till stor del just därför som tack var så hemskt att säga. Det kändes generande. Problematiken kring "förlåt" var liknande. Än idag kan jag ibland tycka att det är besvärligt att säga tack till mina föräldrar, som ju var dem som tjatade mest på mig om det när jag var liten. Likväl så gör jag det nu för tiden, utan allt för mycket krångligheter.

Jag kör bara hela "racet" som den som frågar (och egentligen inte vill veta det egentliga svaret på) förväntar sig att få höra; "Bra, hur är det med dig?"
Det är en allmän NT-regel att svara så, och att visa mer intresse/ entuisasm för den andre än man lägger på sig själv/ sitt eget välbefinnande och mående..