Ett sätt att vara "aspig" och därmed onormal på, är att brinna extra mycket för saker - att behöva brinna extra mycket för saker. Att finna livet i övrigt meningsfullt bara som transportsträckor mellan stunderna av intensivt sysslande med saker.

Så är då ickeaspiga personer generellt sett ganska likgiltiga? Jag skriver om denna fråga eftersom sån likgiltighet drabbat mig när min förmåga till intensivt intresse försvunnit (har återkommit en del men som förr blir det nog aldrig igen).

Jag menar, det finns ju förvisso gott om känslosamma ickeaspisar, liksom många som snöat in på ett eller annat utan att inneha nån aspighet att tala om. Så låt oss fokusera på resten av mänskligheten, som jag gissar utgör minst hälften.

Går de omkring och är rätt likgiltiga till saker? Är det inte i vilket fall bland dessa personer som man hittar dem som anses särskilt psykiskt stabila, starka, harmoniska och ibland karismatiska?

Innebär harmonisk personlighet att man är känslomässigt rätt likgiltig?

Inte alls, tvärtom.
Harmoni och likgiltighet är inte samma sak.
Att vara harmonisk innebär att man är glad och tillfreds med sej själv oavsett yttre omständigheter.
Att vara likgiltig är att man skiter i både yttre och inre omständigheter, man bara är.
Vissa NT är bra på att ge ett sken av att vara likgiltiga, i alla fall kan det uppfattas så inte bara av aspies utan också av andra NT.
Harmoni är svårt och kräver mycket bra självförtroende och stort tålamod att även trivas med sej själv i perioder när man är mindre aktiv, men det är helt klart värt att sträva efter.
Likgiltighet är däremot inte bra, det mår man bara dåligt av och det försvårar också igångsättningsmekanismerna.
Om man försöker vara harmonisk, däremot, så mår man bättre och kommer lättare igång med saker som intresserar en.
Det är i alla fall min uppfattning om det hela.

Jag håller med Kostymhippie, jag har en bekant i 80-årsåldern som jag helt klart kan beteckna som en harmonisk person, nöjd med det mesta i tillvaron trots svåra fysiska problem emellanåt, tar dagarna som de kommer och försöker klara tillvaron så gott det går men är trots svårigheterna oftast väldigt glad.

En likgiltig person däremot saknar den där livsglädjen och tycker att motgångar är väl vad de är värda, livsglädjen finns inte alls på samma sätt.

3 veckro sent tar jag och tackar för de där svaren. Det låter ju sunt och sant. Men jag undrar i.a.f..

När just jag alls har lust med saker är jag starkt taggad, det kan väl lämpligen kallas "aspigt specialfokuserad" hos mig. Inte särskilt harmoniskt, kan man nog inte säga. När folk i allmänhet har lust med något, vilket de oftast har, uppenbarligen, så är det sällan någon stark lust - snarare handlar det nog om den sinnesstämning jag gått i under ett år och som för mig inneburit likgiltighet, även om somliga saker kunnat glädja mig när jag snubblat över dem.

Är harmoniska människor sällsynta? Går de flesta runt och är ganska lyckligt likgiltiga? Eller har de flesta bara ur mitt pserspektiv sett konstiga lustar, och njuter verkligen av alla vardagliga jobb och göromål, även fast de flesta sällan säger sig göra det?

Det här blev rätt långt och utsvävande. Det har hänt att jag underlåtit att posta liknande inlägg förut. Jag har en viss självkritik och vill inte posta sådant som är meningslöst i sitt sammanhang eller inför sin publik. Jag hoppas det går att förstå något av denna osammanhängande smörja.

Människor är som insekter. De flesta går omkring och gör precis det som de är ämnade till i enlighet med sitt DNA. Jag ser inte det som harmoni utan som brist på förståelse.

Jag ser det som att det finns många som har naturligt lätta liv där de sällan tvingas möta sig själva eller fundera på svåra moraliska och existentiella frågor. Som Churchill sa: "Men sometimes stumble onto the truth and most of them manage to pick them selves up and continue as if nothing happend." Osäker på om det blev fullständigt rätt citerat men budskapet är detsamma.

Det krävs kanske ett visst mod för att göra det som "most of them" inte gör. Mod kanske är fel ord men det är något som skiljer, någon inre drivkraft som ett fåtal människor besitter.

Jag tror inte att vanliga människor är varken likgiltiga eller harmoniska och jag tror inte likgiltiga är harmoniska eller vice versa. Dalai Lama verkar rätt harmonisk men likgiltig är han inte.

[Byter musik från Dvorak slaviska dans No. 10 eller No. 2 opus 72 om man så vill till Pohadka av Leos Janacek. Stannar i begrundande medan mina tankar anpassar sig till musiken.]

För mig är konstnärer sådana som är medvetna om detta i större grad än andra och som kan göra något av det. Konstnärer är nog inte så harmoniska, generellt sett, men inte heller är de längre från harmoni än andra. I sin alternerade världsuppfattning ställs andra krav på deras medvetanden. En del skyddar sig och gör sig själva likgiltiga för att de inte klarar mer, andra går istället under men en del lever med sin vidare syn på verkligheten och tar till sig och använder sig av den. Många pendlar nog mellan olika stadier.

Hur kan jag uttala mig om detta? Jag är konstnär själv och vet vad det innebär. Smärtan det innebär. Och skönheten.

Konstnärer är sällan harmoniska eftersom de upplever så stora förändringar i sig själva och sin världsåskådning men ibland är det just konstnärerna som är närmast harmoni. Förståelse, lugn, acceptens och strävan utan lidande.

För mig blev det solklart, Krake, om än något vanvördigt mot "insekterna". Och innebärande en liten språklig omdefinition.

Jag kanske borde behålla ditt uttryck /"varken harmonisk eller likgiltig" och använda för det vanliga sinnestillstånd folk går omkring med och som jag undrar över. Fast möjligen besvarar det inte frågan.

Som alltså (för hittills inte svarande läsare) är om harmoniska människor är sällsynta. Eller om, alternativt, de flesta går runt och är ganska lyckligt likgiltiga. Eller om de flesta bara har ur mitt perspektiv sett konstiga lustar, och verkligen njuter av alla vardagliga jobb och göromål, även fast de flesta sällan säger sig göra det.[/quote]

Jag snöar bara in på håning