Är vi svaga och handikappade individer? Är det egentligen så att tanterna har rätt? Jag vet inte, men jag har börjar fundera i sådana tankar.

Jag har ju tidigare skrivit om hur min egen tillvaro mer eller mindre rasar samman. Enda vägen ut tycks vara att söka hjälp. Hjälp för att försörja sig, hjälp för att klara sitt eget psyke etc...

För er som inte är insatta i det jag hänvisar till ovan:

Kristofer skrev:Jag är en tämligen värdelös nolla.

Pallar inte med att jobba, rent arbetsmiljömässigt. Har ett tråkig yrke. Kan inte utöva fysisk aktivitet längre. Har noll spännande att tillföra. De flesta av mina dagar är skittråkiga. Har inte varit på så många platser. Är inte speciellt intelligent. Har inga talanger. Är inte konstnärlig/kreativ. Socialt klumpig. Kort sagt: jag är en överflödig loser. Lever i en grå värld av tristess och misslyckanden.

En mer omfattande bakgrund finns att läsa i Hata asperger-tråden.


Hur ni andra ser på er själva vet jag inte. Det låter jag också vara upp till er själva att bedöma. Däremot är det inte sällan som det går att läsa på forumet om hjälpbehov, insatser som efterfrågas samt diverse tillkortakommanden. Jag vill inte hänga ut någon så därför låter jag bli att citera någon. Jag tror dock att ni alla kan erinra er inlägg av den typen jag här återspeglar. "Svårt att klara av att jobba". "Klarar inte av att jobba". "Jag har sjukersättning". "Problem med psyket". "Diverse städ- och hygienproblem". "Dessa insatser har jag/vill jag ha". "Jag behöver hjälp":Jag tror ni alla kan hitta trådar som stämmer in på mina här påhittade citat. Tänk efter. Hur många trådar handlar inte om problem? I synnerhet problem med saker som t.ex. arbete och försörjning samt behov av sjukskrivningar och annat som uppenbart indikerar handikapp och sjukdom/funktionshinder. Gemensam nämnare för trådarna är att de visar på svårigheter hos oss att självständigt klara saker som en normal vuxen individ förväntas klara av.

Vad jag menar är att dessa problemämnen är något som de flesta av oss behöver hjälp med för att klara oss. Det behöver inte NT-människan. Insatserna är ju till för funktionshindrade/handikappade. Det är nog därför som jag tror att det just handikappade vi är. Är det NT som är de normala och vi som är de handikappade? Vi har väl så stora fel på oss att vi är handikappade och svagare än NT? Annars skulle vi väl inte behöva dessa insatser?

Det är just därför som jag mer och mer tvivlar på vad jag tidigare ansett. Av samma anledning funderar jag också på om det inte är så att tanterna har rätt. Vi kanske inte bara vill se det? Vi kanske måste ta det som vi tycker vara förnedrade från tanternas sida? För vi behöver ju ofta den hjälp som de företräder. Har vi då rätt att dissa tanterna? Egentligen kanske vi behöver bli så omhändertagna som de anser?

Vi är nog de svaga. NT är nog de starka och vi behöver deras hjälp. AS kanske inte är annat än ett stort handikapp? Förnekar vi bara detta?

Kristofer - som just nu avskyr sina tankebanor men som i ärlighetens namns inte kan avfärda dem.

Vilka är "tanterna"?

Om världen var full av ramper skulle människor i rullstol inte vara lika begränsade. Man är väl funktionshindrad beroende på hur världen omkring en ser ut?

Att man har en diagnos öht indikerar ju att man haft problem under årens lopp.

Min farsa har sannolikt AS, men har ingen diagnos. Mår väl inte 100% bra men inte tillräckligt dåligt för att plockas ur samhälllet, jobbar på och ser fram emot pensionen. (Han hade icke klarat sig i dagens samhälle, sjukpensionär hade han blivit pga bristande social kompetens).

Sådan blev inte jag. Jag blev sjuk. Är det AS förskyllan? Jag vet inte, men jag har bland annat problem med immunfösvaret och ihållande ångest. Svag? NEJ! Trakasserad och hotad av samhället? JA! De försöker...
oskadliggöra mig. Försvaga mig.

Det började de med redan i skolan för att jag var för självständig och avsade mig kontakt med de andra barnen. Jag var och är ett hot för att jag inte grupprunkar i rätt takt .

Men jag blir inte så svag, jag blir bara mest arg. Och benägen att utnyttja systemen i experimentellt syfte. Tex så kan jag själv spara i hop till ett jävla bolltäcke. Men jag är ju efterbliven nu, då ska jag väl fan ha täcket GRATIS! Nej, då får jag helt plötsligt inte delta i efterblivenhetsdansen, inte om jag ska kosta pengar.

Ja sådant där är INTRESSANT.

Men att ge några tanter rätt kan man ju inte göra, de är ju ointelligenta sadister deluxe. Finns inget de kan säga som är vettigt.

För den oinvigde: en "tant" är alltså en person typ socionom el. liknande, jobbar på soc, FK, AF el. liknande, och ska alltså hjälpa oss. (Personligen ogillar jag uttrycket.)

Faktum: jag är funktionshindrad. Kan ej föreställa mig ett samhälle där jag INTE hade varit funktionshindrad och behövt hjälp med diverse. Möjligen nåt sorts science fiction-samhälle specialanpassat för muppar?!

Vad "tanterna" beträffar, så är vissa oempatiska, okunniga, inkompetenta och urlessa på sitt jobb (det senare har jag dock förståelse för). MEN...många är bra. Faktiskt. Sen kan ingen magisk fe dyka upp med ett trollspö och trolla bort min sociala inkompetens, mina perceptionsstörningar eller mina humörsvängningar, men har jag rätt att kräva det?

Jag är inte aspergare. Jag är inte "aspie" (urrkkk ett sånt äckel-amerikanskt ord). Jag har Aspergers syndrom (och bipolär sjukdom), men det är ju samtidigt bara en del av mig. Jag har ju många sk "neurotypiska sidor" och friska perioder också. Dem är jag tacksam för.

Alexandra skrev:För den oinvigde: en "tant" är alltså en person typ socionom el. liknande, jobbar på soc, FK, AF el. liknande, och ska alltså hjälpa oss. (Personligen ogillar jag uttrycket.)

Tack!

Jag har nästan aldrig stött på en vård- eller stödarbetare som varit direkt usel. Det enda problemet har varit att jag har fått träffa en ny person varje gång (särskilt inom den psykiatriska slutenvården). Men efter att ha fått hjälp av min ordinarie läkare och min biståndshandläggare vid kommunen, så har jag numera en särskild person för varje funktion, och om det sker någon förändring så är jag och/eller min bror (min hjälte, han har alltid tagit hand om mig) alltid med och får påverka om det är möjligt. Jag har också en kontaktperson inom landstinget för vårdfrågor och en boendestödjare som fungerar som kontaktperson för kommunala frågor.

Mina autistiska egenheter gör att jag bl.a. behöver kontinuitet i den hjälp jag får, och då särskilt när det gäller den eller de som utför den hjälpen.

Jag kommer aldrig se mig som "sjuk" eller "skadad". Bara det att min kombination av avvikelser begränsar min förmåga att klara mig i samhället. Att jag är en enormt färgstark, intressant person är också till viss del pågrund av samma avvikelser. Jag är ett "freak", typ i stil med Michael Jackson eller Hitler (dock inte lika berömd) som vanligt folk finner fascinerande.

Både MJ och Hitler hade tur och hamnade "rätt" i tillvaron (deras extrema och smala talanger togs tillvara på rätt sätt) men ingen av dem visade förmåga att kunna klara sig själv särskilt väl. De fixade inte ekonomin, städningen, matlagningen etc. Där är t.o.m jag mer utvecklad, eftersom jag i praktiken är den som håller rent och fräscht hemma i pappas femrummare. Både Hitler och Michael Jackson var som vuxna barn i många avseenden. Jag är också som ett barn men inte på ett sätt som påverkar min förmåga att effektivt sköta ett hushåll.

Jag har alltid varit starkare än de flesta andra i min omgivning. Det har varit en förutsättning för att jag skulle kunna leva ett ok liv..
Men visst, jag har mina "dipps" och då känns det som en mörkläggande rullgardin har fällts ned framför ögonen på mig. Men jag är alltid medveten om att saker och ting kan bli bättre om man jobbar på det.
Dåligt humör har jag sällan (vilket många andra lider av) men däremot har jag stundtals ett sårbart psyke. Det blir så ibland av för många motgångar och bråk. Men jag tar mig alltid upp på fötter igen.
Däri tycker jag att min styrka ligger. Med en enorm envishet tar jag mitt upp och fortsätter framåt. Ingen jävel ska få knuffa ned mig för alltid!

Skulle Krigarn vara svagare?
Det faller ju på sin egen orimlighet...

Däremot är jag annorlunda och passar sällan in i samhällets matriser. Men det är en annan sak.

Det som är udda blir utstött. Om man hittar en miljö där man mår bra och fungerar och utvecklas behöver man varken känna sig svag eller handikappad. Men i ett samhälle med krav på fantastisk social kompetens och förmåga att bolla tusen bollar samtidigt inom i princip alla områden blir det ju svårare hitta sina miljöer. Men de finns.
Om man kan identifiera sina svårigheter kan man möjligen hitta vägar runt dem, även om det kanske känns orättvist att alla runt omring en verkar ha det så mycket lättare för sig.

Att själv få bestämma över sin arbetsmiljö, arbetstider etc vore fint, att lyckas starta eget inom något som verkligen intresserar en tror jag vore det bästa.

Om man finner de flesta jobb fullkomligt själsdödande och inte tycker att det väger upp eländet att man åtminstone får socialisera med en massa spån så har man ett problem med många miljöer. Om man dessutom får lite ångest av att veta att man måste befinna sig på plats A från klockan 8 -17 och inte har mycket till övers för hierarkier blir det än värre.

Låt säga att jag känner igen mig i att känna sig som en värdelös jävla loser och försöker komma fram till hur jag ska kravla mig upp till en fungerande och hållbar situation. Då jag tenderar att tänka negativt (undrar varför) försöker jag i mina ljusare stunder staka ut någon väg som kan tänkas fungera.

Jag skulle kunna tänka mig att vara gayporrskådis. Det skulle bara vara en bonus att kombinera ett kontroversiellt yrke med en extrem personlighet som min.

Mina kirurgiska ingrepp och min livsstil med daglig träning har fått mig att uppskatta min egen kropp. Jag känner att andra också skulle kunna finna glädje i den.

Josef1 skrev: Jag känner att andra också skulle kunna finna glädje i den.

Hehe, snyggt. Det passar till det du först skrev.

earlydayminer skrev:

Josef1 skrev: Jag känner att andra också skulle kunna finna glädje i den.

Hehe, snyggt. Det passar till det du först skrev.

Höhöhö.
Nä.

Nämen, nu blir det ju snusk av alltihopa .

Josef1 skrev:Jag kommer aldrig se mig som "sjuk" eller "skadad". Bara det att min kombination av avvikelser begränsar min förmåga att klara mig i samhället.

Medhåll.

Jaa, Josef, du kanske kunde ta upp detta med Left is Right? Såhär i lågkonjunkturen kanske det kunde vara nåt att skicka iväg autister på, när man inte riktigt vet vad man ska göra av oss. Lär väl förresten inte vara så mycket ögonkontakt under den effektiva arbetstiden (positivt!), men är det nån som vet om det är mycket kafferaster där man förväntas konversera och så?

Alexandra skrev:Jaa, Josef, du kanske kunde ta upp detta med Left is Right? Såhär i lågkonjunkturen kanske det kunde vara nåt att skicka iväg autister på, när man inte riktigt vet vad man ska göra av oss. Lär väl förresten inte vara så mycket ögonkontakt under den effektiva arbetstiden (positivt!), men är det nån som vet om det är mycket kafferaster där man förväntas konversera och så?

Jag har inga problem med att konversera på kafferasterna. Tycker bara det är tråkigt. Folk märker överhuvudtaget inte att det är något "annorlunda" med mig i en normal konversation.

Mina egentliga problem är att anpassa mig till samhället som stort. Att vara porrskådis är inget som accepteras som "normalt" av det generella, präktiga akademikersamhället. De flesta höjer på ögonbrynen, en del fördömer. Jag tror inte jag skulle ha några som helst problem socialt. De sociala problem jag har uppstår när jag förväntas stå i kö i skolan och lyssna på politiskt korrekt skit om varför det är viktigt att läsa ekonomi på universitet senare.

Bara att kunna svara "jag är bögporrskådis" när någon äcklig salsadansande socionom eller bibliotekarie frågar vad man gör, det är en kraft i sig.

Jag använder för övrigt sexualiteten till att balansera min narcissistiska störning. Det enda som övervinner viljan att vara gudomlig är viljan att som halvgud få k*k i röven av en vanlig dödlig. Massochistisk var jag redan som barn. Skulle jag inte ha sex som en ventil för att balansera ut narcissismen hade jag kanske blivit en ny John Ausonius. Tack och lov fungerar min massochistiska och exhibitionistiska läggning som en direkt motvikt mot storhetsvansinnet. Ibland när jag känt mig verbalt nedtryckt och "ägd" av någon på internet, och nästan kokat över, har jag istället blivit sexuellt upphetsad och efter lite självtillfredställelse har jag sen varit lugn, ödmjuk och i balans hela dagen utan antydan till narcissism.

Jag är inte "svag", jag är snarare en stark individ, men extremt sårbar. En blandning av en Krigarsjäl och en Ängel. En igelkott fast som är mjuk på magen.

Blanda inte in mig, tack.

Josef1 skrev:

Alexandra skrev:Jaa, Josef, du kanske kunde ta upp detta med Left is Right? Såhär i lågkonjunkturen kanske det kunde vara nåt att skicka iväg autister på, när man inte riktigt vet vad man ska göra av oss. Lär väl förresten inte vara så mycket ögonkontakt under den effektiva arbetstiden (positivt!), men är det nån som vet om det är mycket kafferaster där man förväntas konversera och så?

Jag har inga problem med att konversera på kafferasterna. Tycker bara det är tråkigt. Folk märker överhuvudtaget inte att det är något "annorlunda" med mig i en normal konversation.

Det är samma här, jag tror rentav att jag är rätt så bra på det där, men som sagt tråkigt. Det stora problemet är dock att jag blir så fruktansvärt trött av det.

Bara att kunna svara "jag är bögporrskådis" när någon äcklig salsadansande socionom eller bibliotekarie frågar vad man gör, det är en kraft i sig.

Bibliotekarier är ofta rätt autistiska. Men jag förstår vad du menar, och känner nåt sorts liknande...behov av att komma med nåt liknande svar, emellanåt.

KrigarSjäl skrev:Skulle Krigarn vara svagare?
Det faller ju på sin egen orimlighet...

Bör jag ta detta som en utmaning?
Skämt åsido, jag mäter min beslutsamhet, idérikedom och problemlösningsförmåga med min (NT) omgivning. Jag tror att de flesta jag känner hade givit upp för länge sedan om de hade gått igenom enbart delar av det helvete som har kantat mitt 29-åriga liv.
(För att förtydliga: det jag menar med styrka i detta fall är mental, inte fysisk.)

För egen del har jag inget kvar att kämpa för. Undrar varför jag ens någonsin kämpade med plugg, jobb och allt annat? Nu har det rasat för tredje gången sedan gymnasiet och nu finns det inga möjligheter kvar längre. Allt det gett mig är skyhöga studieskulder och psykbryt.

Kommer snart bli en förtidspensionerad överviktig funktionshindrad med taskig ekonomi och ospännande liv bestående av habiliteringen och TV-tittande.

Kristofer skrev:Kommer snart bli en förtidspensionerad överviktig funktionshindrad med taskig ekonomi och ospännande liv bestående av habiliteringen och TV-tittande.

Jag började i andra änden kan man säga. Har aldrig dragit på mig studieskulder. Förtidspensionär hela mitt myndiga liv. Bott hemma och sparat förtidspensionen till skönhetsingrepp och kläder. Nu ska jag köpa möbler.

Visst att mitt liv knappast är/kommer vara spännande men leva dåligt/fattigt och vara fet/ful är inte något man får på köpet så snart man är utanför samhället. Jag ägnar faktiskt mer tid och energi åt hälsa och utseende än vad en vanlig arbetande människa ens har tid/råd med.

Innan jag flyttar ska jag ha sparat ihop minst 50 000 och ha som säkerhetskapital. Det efter att alla möbler och allt är inköpt.

Visst att min disponibla inkomst per månad, om jag äter så pass dyrt som jag gör nu också med mängder av frukt och grönsaker varje dag, samt en massa annat nyttigt, vissa månader enbart kommer vara ca 3000 efter hyra/mat/hygien, men med 50 000 på banken, inga skulder, en närmast räntefri kortkredit på 15 000 jag kan sköta helt själv, samt allt man behöver vad gäller möbler och det mesta i klädväg ser jag inte hur det ska gå någon nöd på mig. Jag har ju dessutom rätt till ett bostadstillägg på upp till 4000 så de pengar jag har att röra mig med varje månad kan också bli mer än jag räknat med. Min nettoinkomst kan komma att ligga på ca 13 000.

Jag ser inte mig själv som "utslagen" bara för att jag inte deltar i samhället. Fet eller ful är jag absolut inte. Det enda jag saknar för tillfället är en riktigt givande hobby.

Pga studieskulder och att jag inte jobbat speciellt mkt eller för den delen har några försäkringar sedan barndomen så kommer inte min disponibla inkomst tillåta mer än existensminimum.

Mina specialintressen är för mig körda av andra skäl än pengar.

Kort sagt jag kommer inte ha kvar ett skit som håller mig normal. Känner mig så jävla oduglig.