Jag har aldrig träffat läkare/psykolog eller annan vårdgivare som öppet gått ut med det. Däremot har jag stött på en och annan specialistläkare som haft hög kompetens på sitt område men varit lite underlig socialt. En gång ursäktade sköterskan specialistens osociala beteende innan han kom in i rummet. "Han är lite speciell men oerhört skicklig på sitt område" Ja ja, asperger, tänkte jag. Det gjorde inget att han introvert mumlade för sig själv. Jag ville bara skärma av och hade ingen lust att anstränga mig att vara social.

Skillnad är det med sköterskor som gör allt för att distrahera och prata med en under tiden de sticker i armvecket. Denna välmenande manöver(och säkert många gånger automatiska pratande) kan vara minst lika jobbigt som att bli stucken.

Har ni träffat någon vårdgivare som öppet berättat om sin asperger och använder det som resurs?

Eller är ni själva vårdgivare?

kattkvinna skrev:Har ni träffat någon vårdgivare som öppet berättat om sin asperger och använder det som resurs?

Nej, aldrig. Bara en eller annan som jag har misstänkt sådana drag hos (möjligen tillräckligt starka för att kvalificera för diagnos om de dessutom var funktionshindrande nog).

Ja, jag har kontakt med en läkare som tror sig ha asperger (eller i alla fall drag av det). Personen ifråga har också en son med diagnosen, och var väldigt säker på att jag skulle få diagnos när hon remitterade mig vidare för utredning.

Så blev det också; även om psykologen och den nya läkaren jag fick tvekade en hel del och inkallade specialist. Specialisten var också säker, precis som läkare 1 hade varit; på att diagnosen var rätt för mig.

Jag är på sätt och vis vårdgivare, inte sjukvårdsmässigt men inom socialt arbete. Är utbildad inom psykologi och npf och har själv asperger. Jag har dock mest problem på det sociala planet i privatlivet så mina svårigheter påverkar inte mitt jobb så mycket utan ger mig mest bara extra erfarenhet i det jobb jag har idag, som är med barn och ungdomar som oftast har npf och/eller utvecklingsstörning. Dessutom funkar jag jättebra bra ihop med just barn.

Jag har inte gått ut öppet med min aspergerdiagnos till de familjer jag möter (inte än i alla fall) men jag har nytta av mina egna erfarenheter i jobbet, vilket även föräldrarna märker. Jag förstår saker som andra kanske inte förstår, till exempel att man kan få ont av lappar i kläderna eller liknande saker. Jag kan relatera till barnen jag jobbar med när jag jämför med hur jag själv var när jag var liten och ge dem extra förståelse och bra bemötande. Jag tycker inte det är konstigt med "udda" sinnesupplevelser eller sätt att ha saker och ting, organisera sin värld osv. Så i just det jobbet bidrar min diagnos och erfarenhet med en hel del skulle jag säga.

Sen är inte mitt jobb nu vad jag ska göra för all framtid och mina framtidsplaner/funderingar har jag ganska stora problem med just nu men det är en annan sak och har väl ganska mycket med självförtroende och rädsla för det okända att göra också. Jag tror dock att jag kommer ha nytta av min egen diagnos även i framtiden, när det landat lite bättre och jag blir säkrare i mig själv även om det känns väldigt jobbigt just nu.

kattkvinna skrev:Jag har aldrig träffat läkare/psykolog eller annan vårdgivare som öppet gått ut med det. Däremot har jag stött på en och annan specialistläkare som haft hög kompetens på sitt område men varit lite underlig socialt. En gång ursäktade sköterskan specialistens osociala beteende innan han kom in i rummet. "Han är lite speciell men oerhört skicklig på sitt område" Ja ja, asperger, tänkte jag. Det gjorde inget att han introvert mumlade för sig själv. Jag ville bara skärma av och hade ingen lust att anstränga mig att vara social.

Skillnad är det med sköterskor som gör allt för att distrahera och prata med en under tiden de sticker i armvecket. Denna välmenande manöver(och säkert många gånger automatiska pratande) kan vara minst lika jobbigt som att bli stucken.

Har ni träffat någon vårdgivare som öppet berättat om sin asperger och använder det som resurs?

Eller är ni själva vårdgivare?

Jag är vårdgivare, har AS och Adhd.
Har stött på kollegor (usk, ssk, bma, läk) som öppet (eller bara för vissa) berättat att de har add och adhd. Ingen annan med AS vad jag kommer på, kanske har en kamrat det, känt denne sen grundskolan. Hen är är läkare.

Bland vårdgivare, så hade jag en gång träffat en kurator med minst sagt reaktionära åsikter - dock ingen ordentlig verbal förmåga (rabblade bara på osammanhängande) - verkar vara något med denne.

Läk = Läkare?

plåtmonster skrev:Läk = Läkare?

Ja.