Ja, hur kan man inte gilla dig, A-mamma? Du är ju supertrevlig och skärpt som fan.

Men stresskänslighet verkar också vanligt bland aspergare och kan väl vara ett ännu större hinder än sociala interaktionsproblem. Vet dock inte hur välkänt detta är bland professionella, vad säger alla de där NPF-böckerna du läst om den saken?

Mmm.... förtydligande där - man kan få antingen de problemen jag nämnde, eller bränna ut sig...

Inger skrev:Ja, hur kan man inte gilla dig, A-mamma? Du är ju supertrevlig och skärpt som fan.

Men stresskänslighet verkar också vanligt bland aspergare och kan väl vara ett ännu större hinder än sociala interaktionsproblem. Vet dock inte hur välkänt detta är bland professionella, vad säger alla de där NPF-böckerna du läst om den saken?

Näää vad RART sagt av dig!

Det här borde jag visa utredningspsykeplågarn som skrev att jag haft svårt att behålla vänner för att folk inte står ut med hur intensiv jag är... Det fick hon ändra sa jag, det är inte sant. Visst tycker många jag är påfrestande intensiv och på, "tyckig", bestämd, högljudd och platskrävande, men det finns också många som gillar mig, för det och trots det. Vilket jag sa.

Och E som var med hos dig har jag umgåtts med i över tjugo år, det är väl vänskap som håller? Har vänner sen ännu längre tid, men då är vi släkt så det kanske inte räknas...

På tal om det andra du sa så tycker jag att jag själv kvalar in för AS-diagnos mkt mer för annat än de diagnoskriterier som krävs för att få diagnos. T ex perceptionsstörningar, stressallergi, exekutiva dysfunktioner och annat är mkt jobbigare än sociala koder och att inte begripa att folk inte menar ett skit med det de säger när de säger att de ska göra allt de kan för att hjälpa en, t ex. JAG har inga problem med att inte begripa att de snackar skit. Det är ju DE som har problem... som jag ser det. Med att vara falska och fega.

Skämt och aspie-aktivism å sido, jag har problem med att läsa folk osv, men inte så mycket som man tror är nödvändigt för diagnos, och mkt mindre än problem med annat, som ojämn energi och ojämn förmåga bara som några exempel.

Och tack för de rara orden!! Gillar dig med, som fan.

Mats skrev:

Kristofer skrev:För mig är semester en chans att få tid till att ägna mig åt mina intressen. Det kan kanske betraktas som ett frivilligt arbete? Jag har semester nästa vecka och planerar då att läsa, träna och se över min boendesituation.

Ursäkta, Pemer och andra, att jag fortsätter den här diskussionen som har blivit lite OT...

Det är STOR skillnad på att vara ledig en vecka eller så och göra det man annars inte hinner med och att ha "semester" jämt.

Fortsätter också med OT-heten... Det är precis vad jag tycker angående semester. Lite är nödvändigt för att återhämta sig, men det får inte bli för mycket, för då blir det jobbigt.

Och så är det också för mig: semester är en chans att ägna mig åt mina intressen

Lite om skulder.

Många har jag mött med skulder och dom flesta tar det ansvar dom klarar av efter den förmåga och kunskap dom har med sig.

Skulder är ett känsligt ämne och t o m en del tycker att det känns svårt att ta lån för att köpa sin bostad.

För boende och och utbildning är det alltid nästan befogat att ta den skuldsättningsgraden som man känner att man klarar av och vill ha.

MEN, sen händer det som kan hända i människors liv, att något går fel något som är mycket vanligt i separationer t ex eller som oss oförmåga att arbeta. Det är inget att känna skuld över för sådant som kan ingå i livet.

Dom som har tagit på sig ytterligare skulder men inte klarat av att betala för man inte har kunskap eller känsla för hur det måste göras för att fungera mår oftast oerhört dåligt. Det är många gånger en tragik bakom som när man börjar nysta i inte alls handlar om att man är ogenomtänkt utan man har tappat greppet i depression eller liknande kaos.

Det som verkligen är möjligt är att sanera och gå vidare i livet. Det som sker är då oftast att det inte bara är själva pengarna man måste hantera utan även orsaken till varför det blev så fel och det är här som känslorna blir jobbiga. Har man viljat mer än man faktiskt hade råd med? Chansade man för att få lite mer? Glömde man att det finns oförutsedda utgifter och var för nära gränsen? Blev man sjuk eller misslyckades i en relation. Ja, det är här som det blir jobbigt för många men det går och man får försöka att förhandla och ta ansvar på samma gång.

Så sant, så sant. Det är rimligen i de klart flesta fallen sådant här det handlar om.

Tyvärr är dock regelverken ofta uppsatta, och många inkassobolag jobbar, efter tesen att det aldrig handlar om något annat än att den skuldsatte bara har dragit på sig skulderna och skippat att betala dem som h*n skulle på rent jävelskap - närmast mest för att medvetet jävlas med fordringsägaren i fråga.

Så har man i alla fall känt sig bemött på tok för ofta...

...medan sanningen är att de klart flesta som verkligen bara "skitit" i att göra rätt för sig, det är ju just den kategori man ändå inte kommer åt med några av straffen i systemen. De som gör det mesta utanför de vita skalorna ändå, jobbar svart och/eller är rent kriminella och lever utanför normerna i alla andra avseenden också. De drabbas inte direkt ekonomiskt av att inte klara en sedvanlig kreditprövning, de löser vad som helst ändå om det är så.

De enda som verkligen kläms åt av straffskalorna inom det här området är vi patetiska stackare som väl hamnat snett, och som ofta i praktiken hämmas på alla andra områden också, inklusive att kunna börja ta oss tillbaka i livet och nå en position där vi skulle kunna ta tag bättre också i skuldsituationen.

Dels av att bringas att må såpass dåligt just av att ekonomin är det kaos den är, och dels genom att bristen på kreditvärdighet kan vara ett hinder även mot att kunna få jobb man söker t ex - även i en roll som rekryterande arbetsgivare kan ju ett företag gå och ta en kreditprövning och tycka att "nej, det här är ju en opålitligt slarvig typ, han är knappast något att ha..."

Pemer skrev:Så sant, så sant. Det är rimligen i de klart flesta fallen sådant här det handlar om.

Tyvärr är dock regelverken ofta uppsatta, och många inkassobolag jobbar, efter tesen att det aldrig handlar om något annat än att den skuldsatte bara har dragit på sig skulderna och skippat att betala dem som h*n skulle på rent jävelskap - närmast mest för att medvetet jävlas med fordringsägaren i fråga.

Så har man i alla fall känt sig bemött på tok för ofta...

Men man måste komma ihåg att dom har sin strikt juridiska roll i samhället, mer eller mindre otrevliga, självklart, och det vi har med oss i telefonen eller dyligt är alla våra känslor som ligger bakom.

Man har olika kunskap att lägga fram sitt ärende och på så sätt får olika bemötande. Olika kunskap om orsaken. Förstår alla som är i depression att dom är det och att det är därför man inte klarar av saker. Man kanske säger något annat när man ringer osv.

Pemer skrev:...medan sanningen är ..........mycket text......"nej, det här är ju en opålitligt slarvig typ, han är knappast något att ha..."

Jag vet inte det jag.

Många tyngre kriminella dör tidigare, lever farligare och har på så sätt inte alls något lätt liv. Kan aldrig slappna av. Och dom flesta åker in förr eller senare om dom inte hinner dö.

Men om man är slarvig? En del är det, vill inte möta sig själva och här är regelverket strikt juridiskt och det märks när man inte handterar sitt liv. För jag menar inte att man ska befrias ifrån ansvar helt men man kanske borde få mer förklarat för sig varför det gick åt skogen. Men hur gör man med någon som inte vill ta i sina bekymer?

Hur blir det när bankmannen säger att jag ser att du inte betalar dina lån som sig bör, jag har märkt att du verkar deprimerad du kanske ska gå till doktorn!

Har två ögon på mina månadskostnader.

Engångskostnader KAN skena iväg.

Jag sköter min egen ekonomi. Jag tycker det går jättebra och skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag får ihop det och det går ihop. Jag har inga skulder. jag tycker att jag sköter min ekonomi bättre än många andra. Man läser om många som köper för mer än dom har. Jag sparar först, sen köper jag det jag vill ha, om jag har råd. Har jag inte råd, får jag avstå, eller fortsätta spara tills det går. Det finns så många människor som sätter sej i skuld och det är tråkigt. Men jag har tex inget behov av att ha det senaste i allt (tex mobil) eller dom finaste märkena. Den mobil jag har nu är nog vid detta lag nästan gammal, men det funkar och den är bra så då får den stanna hos mej.

Det går att "tjäna" på att vara skötsam. Har egentligen för liten "årsinkomst" för att kunna ha betalkort, men eftersom banken kunde se att jag är skuldfri och skötsam så fick jag ett iaf.

catasa skrev:Jag sköter min egen ekonomi. Jag tycker det går jättebra och skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag får ihop det och det går ihop. Jag har inga skulder. jag tycker att jag sköter min ekonomi bättre än många andra. Man läser om många som köper för mer än dom har. Jag sparar först, sen köper jag det jag vill ha, om jag har råd. Har jag inte råd, får jag avstå, eller fortsätta spara tills det går. Det finns så många människor som sätter sej i skuld och det är tråkigt. Men jag har tex inget behov av att ha det senaste i allt (tex mobil) eller dom finaste märkena. Den mobil jag har nu är nog vid detta lag nästan gammal, men det funkar och den är bra så då får den stanna hos mej.

Samma sak här men det har gått den hårda vägen för min del. Jag är glad att jag lärde mig innan det gick alltför långt och jag hunnit bli alltför gammal. Dock är det fortfarande lite svårt att hålla i slantarna som finns kvar då allt nödvändigt är betalt. De bara försvinner liksom. Man tycker att småsaker inte kostar så mycket, men många bäckar små blir en stor å.. och ibland är det "för mycket månad kvar i slutet av pengarna."

Har pga. arbetslöshet (sjuk i gallsten samt djup depression gjorde att jag inte orkade söka jobb) och sockärringar som vägrar ge en pengar fast ens sambo bara har csn, hamnat långt efter vad gäller min ekonomi. Jag är i dagsläget skydlig min sambo ett halvårs hyra, men har nu fått jobb så jag är påväg tillbaka. Det kommer dock ta ganska lång tid att spara ihop de pengarna eftersom jag inte har en så väldigt stor lön.

Har levt på ca 2000 kr i månaden i 2 år, och klarat det, så jag skulle vilja påstå att jag har ett VÄLDIGT ekonomiskt sinne. Hade alltid pengar även när jag gick i högstadiet och fick hela barnbidraget. Behövde aldrig sommarjobba eftersom jag sparat pengar hela året och hade råd att göra vad jag ville. Det straffade sig givetvis sedan, eftersom jag då inte hade någon arbetslivserfarenhet när det var dags att söka sig ut på arbetsmarknaden. Men det har hjälpt mig överleva, att inte ha höga ekonomiska krav på livet, samt att spara till saker och inte leva över mina tillgångar.

Du skojar! Min ekonomi ser ungefär ut som smörgåsbordet och baren efter en konferensmiddag.

Proffe Slimp skrev:Du skojar! Min ekonomi ser ungefär ut som smörgåsbordet och baren efter en konferensmiddag.

Pratar du med mig? Isånafall förstår jag inte vad du menar.

Jag väntar på God Man men det lär nog ta ett tag.

ling0n skrev:

Proffe Slimp skrev:Du skojar! Min ekonomi ser ungefär ut som smörgåsbordet och baren efter en konferensmiddag.

Pratar du med mig? Isånafall förstår jag inte vad du menar.

Min ekonomi är totalt katastrofal. Om jag under en helg lägger 300 kronor på alkohol, tobak, hyrfilm och tilltugg så lever jag på stor fot.

Jag har inte ekonomiska problem utöver att jag inte har så mycket, skulder saknar jag...som tur är. Dock är jag väl ingen mästare på att hålla koll på ekonomin, men det funkar. Dåligt genomtänkta köp har jag stått för, men inte så stora.

Proffe Slimp skrev:

ling0n skrev:

Proffe Slimp skrev:Du skojar! Min ekonomi ser ungefär ut som smörgåsbordet och baren efter en konferensmiddag.

Pratar du med mig? Isånafall förstår jag inte vad du menar.

Min ekonomi är totalt katastrofal. Om jag under en helg lägger 300 kronor på alkohol, tobak, hyrfilm och tilltugg så lever jag på stor fot.

Samma här. 300 är en veckas mat, ibland mer än så.

Jag slösar upp 1100 (studiebidraget) på 2 dagar

Var glad om du kan göra sånt, själv skulle jag inte överleva då.

ling0n skrev:Var glad om du kan göra sånt, själv skulle jag inte överleva då.

Jag överlever inte, inte får jag nå mera pengar efter det...mamma är snål

Då låter det som att du borde söka hjälp, om du spenderar maniskt.

Eller bor du hemma? Hur gammal är du?

Lillewe skrev:

ling0n skrev:Var glad om du kan göra sånt, själv skulle jag inte överleva då.

Jag överlever inte, inte får jag nå mera pengar efter det...mamma är snål

Men hon kanske ger dig mat i alla fall? I så fall går det ingen nöd på dig!