FakkDöWörld skrev:EDIT: Läste precis igenom tråden, och såg ditt inlägg, Banzai

Banzai skrev:Jag försvinner även in i fantasier om framtiden, d.v.s. jag visualiserar samtal, problem, händelser och annat som kan/kommer hända mig och jag fantiserar om hur jag ska hantera dessa situationer.

När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med reslutatet att jag promenerar timme efter timme.

Man kan väl säga att jag tillbringar den största delen av min tid inne i mitt eget huvud. Det är inte så ofta som jag är här och nu.

Nästan lite skrämmande hur lika vi är på de punkterna!

Känner igen mig mycket i det där, jag med!

Jag kan bli otroligt rastlös av fantasivärlden, måste röra på mig då. Men oftast blir världen "verkligast" när jag ligger i sängen och ska sova. Kanske för att jag inte störs av verkligheten just då.

MsTibbs; vad för hallucinationer kan det vara?
Om någon okänd (oftast på bussen) kastar en blick på mig, går åt samma håll som jag eller går av på samma busshållsplats kan jag få tankar som "Han (får oftast bara såna tankar vid killar) kommer råna/slå/våldta/förfölja mig". Det är då ingen fantasi, utan bara en tanke så att säga.
Är det något åt det håller eller är jag helt ute och cyklar?

Tackar för svaren förresten, och hoppas det kommer fler!

Vad tror ni, är såna här fantasivärldar vanligare bland aspergare än bland NTs?

Banzai skrev:Mina fantasivärldar handlar alltid om andra med mig som tittare eller läsare

För mig är det tvärtom; jag är huvudpersonen och andra ser på.

Banzai skrev:
När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med reslutatet att jag promenerar timme efter timme.

Jag har också lätt för att hamna där när jag rör på mig. Blir många långpromenader, ibland flera timmar för att jag inte kan sluta. Måste ha musik samtidigt så jag har alltid mp3n. En del förundras över att jag orkar ta så långa promenader, men för mig är det inget jobbigt alls, 2 timmar kan kännas som 10 minuter.

Banzai skrev:Man kan väl säga att jag tillbringar den största delen av min tid inne i mitt eget huvud. Det är inte så ofta som jag är här och nu.

Här och nu suger, jag älskar att vara borta.

Arkimedes skrev:

Banzai skrev:
När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med reslutatet att jag promenerar timme efter timme.

Jag har också lätt för att hamna där när jag rör på mig. Blir många långpromenader, ibland flera timmar för att jag inte kan sluta. Måste ha musik samtidigt så jag har alltid mp3n. En del förundras över att jag orkar ta så långa promenader, men för mig är det inget jobbigt alls, 2 timmar kan kännas som 10 minuter.

+1

Hade många olika fantasivärldar att fly till i olika perioder som yngre men har inte haft det på ett tag. Å andra sidan "lever" jag i WoW nu och trivs jävligt bra där.

Banzai skrev:JA.

Det kan man lugnt säga att jag har.

Jag har alltid haft minst en fantasivärld att fly till när jag behöver. När jag går på stan eller andra ställen med mycket folk på så befinner jag mig i min fantasivärld (jag har autopilot på, den fungerar hyfsat, har bara varit på väg att bli överkörd några gånger). Problemet är att jag kan bli så "lost" i mina egna fantasier ibland att jag kan gå fel.

Mina fantasivärldar handlar alltid om andra med mig som tittare eller läsare (beroende på vilken form världen är i). Numera så handlar de ofta om de olika serier jag jobbar på.

Jag försvinner även in i fantasier om framtiden, d.v.s. jag visualiserar samtal, problem, händelser och annat som kan/kommer hända mig och jag fantiserar om hur jag ska hantera dessa situationer.

När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med resultatet att jag promenerar timme efter timme.

Man kan väl säga att jag tillbringar den största delen av min tid inne i mitt eget huvud. Det är inte så ofta som jag är här och nu.

Låter bekant...

Theone skrev:Älskar att vara ute och paddla på sommaren igenom halvt igenvuxna åar med lövskog, då driver jag verkligen iväg i fantasin. Exotiska saker gör mig lyrisk, det bli mystiskt och jag älskar den där mystiken, svårt att beskriva det men det tar över en så pass att man helt går in i det som en trans.

En del spel gör att jag också försvinner in i den världen och det bli som en del av min då fiktiva verklighet där inget annat existerar, det är dock sällan nuförtiden som jag kan gå in i det hela ordentligt därför spelar jag inte så ofta längre, det är bara vid speciella tillfällen när jag är i rätt sinnesstämning.

Känner igen mig en hel del i det som yngre.

Numera "ser" jag det sällan på samma sätt som när jag t.ex spelade Zelda (och vissa andra åttabitars), hörde viss musik, eller såg vissa scener/landskap.

Ibland tror jag att jag har förlorat den förmågan i och med att jag har försökt anpassa mig så mycket till att vara mer "social"/normal.

Jag skulle vilja hitta tillbaks till den stämningen eller skenvärlden, men det kanske helt enkelt tillhör barndomen och det förflutna.

hood skrev:

Theone skrev:Älskar att vara ute och paddla på sommaren igenom halvt igenvuxna åar med lövskog, då driver jag verkligen iväg i fantasin. Exotiska saker gör mig lyrisk, det bli mystiskt och jag älskar den där mystiken, svårt att beskriva det men det tar över en så pass att man helt går in i det som en trans.

En del spel gör att jag också försvinner in i den världen och det bli som en del av min då fiktiva verklighet där inget annat existerar, det är dock sällan nuförtiden som jag kan gå in i det hela ordentligt därför spelar jag inte så ofta längre, det är bara vid speciella tillfällen när jag är i rätt sinnesstämning.

Känner igen mig en hel del i det som yngre.

Numera "ser" jag det sällan på samma sätt som när jag t.ex spelade Zelda (och vissa andra åttabitars), hörde viss musik, eller såg vissa scener/landskap.

Ibland tror jag att jag har förlorat den förmågan i och med att jag har försökt anpassa mig så mycket till att vara mer "social"/normal.

Jag skulle vilja hitta tillbaks till den stämningen eller skenvärlden, men det kanske helt enkelt tillhör barndomen och det förflutna.

Min teori är att man helt enkelt inte tror på det längre. Man är alldeles för distanserad och kritisk. Förr tänkte man "Wow, vilket äventyr!" och så utforskade man och upplevde. Nu handlar det mer om att klara av spel för mig, det har blivit som en form av snabbmat. Vissa spel kan jag leva mig in i otroligt väl, och jag försöker alltid att rollspela mig själv och försöker göra val och sådant jag tror jag skulle gjort i verkligheten, men mystiken finns inte där längre ändå. Mystiken, där satt den. Det var en viss mystik och spänning förr, nu är man avtrubbad.

FakkDöWörld skrev:Mystiken, där satt den. Det var en viss mystik och spänning förr, nu är man avtrubbad.

Eller i bästa fall desillusionerad.

Fast jag tror inte att den del som såg mystiken, halvdrömde, och hade blicken fokuserad någon annanstans bortom horisonten, försvinner så lätt.

Fast glömmer gör man.

FakkDöWörld skrev:Nu handlar det mer om att klara av spel för mig, det har blivit som en form av snabbmat

Visst!

"Hur klarar man av det här spelet så effektivt som möjligt?"

Vilket allt för ofta är alltför lätt.

Ingen fantasivärld, men jag brukar dagdrömma om en deprimerande framtid..

...Det beror på hur man definierar värld. För mig ser den precis likadan ut, det är bara vad som händer i den som skiljer sig från verkligheten. Med tanke på spel så var det i princip det enda jag tänkte på när jag var liten, jag såg också på det på ett annat sätt då. Jag är helt säker på att det inte är samma äventyr längre eftersom fantasin som vuxen inte är lika stark som den hos ett barn.

Jag tror jag har någon annans fantasivärld...

Arkimedes skrev:Jag vet inte exakt vad som är skillnaden mellan väldigt mycket fantasier och en hel fantasivärld.

Jag har haft väldigt mycket fantasier hela livet.

Jag kan nå säga det samma här.

NoteToSelf skrev:MsTibbs; vad för hallucinationer kan det vara?
Om någon okänd (oftast på bussen) kastar en blick på mig, går åt samma håll som jag eller går av på samma busshållsplats kan jag få tankar som "Han (får oftast bara såna tankar vid killar) kommer råna/slå/våldta/förfölja mig". Det är då ingen fantasi, utan bara en tanke så att säga.
Är det något åt det håller eller är jag helt ute och cyklar?

Det kan vara röster, kommenterande eller kommanderande, hör musik som ingen annan hör, barn som skriker i duschen, nån som rycker i badrummets dörrhandtag fastän min ytterdörr är stängd och låst, tjock dimma i lägenheten (mycket tjockare än om man "bara" duschat varmt och får ånga), förföljd på stan, kommenterande personer på stan, sitter på biblioteket och fem-sex personer på bordet bredvid talar om mig i tre timmar, saker de inte kan veta om! Kameror i taket på psykjouren, SÄPO förföljer mig på internet, jag har klistrat för webbkameran men tror ändå de kan se mig genom skärmen. Jag har föreställningar om att jag inuti har turkosblå glittrig gelé, inte äckliga ben och fett och blod. En blodhund var i min lägenhet trots låst dörr, folk har skrikit mitt namn många gånger från utanför lägenheten men jag kommer finns ingen där, mobilen och ytterdörren ringer, men ingen där, väggar försvinner och suddas ut som en portal till en annan värld, där kommer varelser onda och goda, demoner och änglar...

Orkar inte skriva mer just nu, men det var en del iaf...

Jag tänker och funderar ganska mycket, dagdrömmer ofta. Jag kan sitta och hitta på små historier, och så. Jag har ofta långa och konstiga associationskedjor, vilket kan få saker att te sig väldigt komiska i huvudet (någon säger något som får mig att tänka på en ordvits, sedan tänker jag mig ordvitsen väldigt konkret (i bilder), sedan rullar det bara på tills jag börjar skratta åt vad som ser ut som ingenting).

Jag får ibland konstiga tankar i huvudet, tidigare var det tankar om hur jag skulle kunna skadas på ett ohyggligt sätt av alla möjliga föremål (såg jag en gaffel blev det gaffel i ögat, kniven skar sönder fingrarna, glasskål krossad och hälld innanför kläderna, etc). Det är liksom bilder som kommer upp, eller små filmklipp, och det är oftast väldigt konstiga saker. Jag kan inte heller styra över de tankarna. Just nu är det att jag kommer att hitta min döde dubbelgångare i varje mörkt hörn (detta är kopplat till mina bortbytingstankar, för jag hade fått för mig att jag var en bortbyting när jag var liten och att det "riktiga" barnet fanns hos trollen). Detta "riktiga" barn är det jag just nu tvingas tänka på att hitta. Mycket obehagligt.

Arkimedes skrev:
Jag har också lätt för att hamna där när jag rör på mig. Blir många långpromenader, ibland flera timmar för att jag inte kan sluta. Måste ha musik samtidigt så jag har alltid mp3n. En del förundras över att jag orkar ta så långa promenader, men för mig är det inget jobbigt alls, 2 timmar kan kännas som 10 minuter.

Känner igen mig i det här, men det var mer så för några år sen.

Då kunde jag också ta promenader två-tre timmar långa, och då leva helt i mina fantasier.

Man fick i alla falla bra motion på den tiden.

Ja, dessa prommenader känner jag bestämt igen, det är ju som en film på något sätt, kunde nästan bli "hög" på mina fantasier, herregud!!!

Men det var längesedan nu, under dessa prommenader blev jag dessutom oerhört "verbal" och höll långa monologer för mig själv om allt möjöigt. Tur att jag gick ut nattetid, ha, ha. Men mkt insikter har fötts ur dessa prommisar och det har format min uppfatning i olika frågor.

mvh, Kattpappa

Promenera Mera! Sveriges senaste AS-rörelse!

Arkimedes skrev:

Banzai skrev:Man kan väl säga att jag tillbringar den största delen av min tid inne i mitt eget huvud. Det är inte så ofta som jag är här och nu.

Här och nu suger, jag älskar att vara borta.

Absolut. Men här och nu har en obehaglig förmåga att göra sig påmint genom ilskna tutanden när man råkat kliva ut framför en bil...

FakkDöWörld skrev:Promenera Mera! Sveriges senaste AS-rörelse!

+1

Gå med i As rörelsen, en hurtig förening

hood skrev:

FakkDöWörld skrev:Nu handlar det mer om att klara av spel för mig, det har blivit som en form av snabbmat

Visst!

"Hur klarar man av det här spelet så effektivt som möjligt?"

Vilket allt för ofta är alltför lätt.

Om jag spinner vidare på WoW exemplet tyckte jag det blev för tråkigt. Det var ingen utmaning, på flera grunder. 1. De jag spelade med var för det mesta klåpare, en ytterst liten grupp var skickliga 2. Ledningen var helt efterbliven, och såg inte potentialen i den skickligare gruppen och nonchalerade dem.

Ett allt för vanligt faktum inom spelvärlden, men inom WoW verkar det mer tydligt.

Jag tyckte bäst om 10 manna instanserna, för där kunde man för de mesta välja eliten, istället för 15 till som var puckon och gjorde att man wipe'ade hela jävla kvällen!

Jag levde nästan bara i fantasivärldar som barn. När jag var liten var jag alltid ett djur, ibland dagdrömde jag det tyst och stilla, men ofta kringhoppandes och med djurläten. Sen när jag blev äldre levde jag i andra århundraden. I båda fallen fick folk vara med som statister (mina föräldrar som djurägare t ex) eller att jag "översatte" deras beteenden. Om jag var häst (väldigt vanligt), bestämde jag hur olika personer "såg ut" som hästar och visualiserade det, om ett par killar muckade med varandra "översatte" jag det till två hästar, jag gjorde om mattetal till hoppning och rättstavning till dressyr. När det gällde århundradena (1800-talet var populärt hos mig) klädde jag för mitt inre öga om alla i tidstypiska kläder och gjorde om alla bilar till droskor.

Sen i tonåren drömde jag mig väl bort till 60-talet, eller till de visuella världar som olika band gav upphov hos till mig och både dagdrömde privat samt tolkade om världen till en mer attraktiv plats. Faktum är att jag gjort det som vuxen också, men då mer i formen av att försöka se allt omkring mig med "turistögon" eller genom att fokusera på vissa aspekter för att romantisera omvärlden lite. Den "verkliga" världen är så banal och tråkig, och samtidigt kaosartad och inkonsekvent.

Numera är jag inte i en fantasivärld på samma sätt. Jag försöker leva i nuet. Men jag har en "inre" värld med mig, som alltid funnits parallellt med andra världar, som helt enkelt innebär att uppslukas av små visuella detaljer. Då kan jag gå in i mig själv och hitta en lugn fridfull vrå av ensamhet. Löv, träd underifrån, glittrande vatten eller morgondis, färgfenomen på himlen eller ibland bara en doft eller en sval vind, *poof* så är jag borta, men ändå mer närvarande än vanligt, eftersom jag är i nuet.

Arkimedes skrev:

Banzai skrev:Mina fantasivärldar handlar alltid om andra med mig som tittare eller läsare

För mig är det tvärtom; jag är huvudpersonen och andra ser på.

Banzai skrev:
När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med reslutatet att jag promenerar timme efter timme.

Jag har också lätt för att hamna där när jag rör på mig. Blir många långpromenader, ibland flera timmar för att jag inte kan sluta. Måste ha musik samtidigt så jag har alltid mp3n. En del förundras över att jag orkar ta så långa promenader, men för mig är det inget jobbigt alls, 2 timmar kan kännas som 10 minuter.

Banzai skrev:Man kan väl säga att jag tillbringar den största delen av min tid inne i mitt eget huvud. Det är inte så ofta som jag är här och nu.

Här och nu suger, jag älskar att vara borta.

Läskigt hur väl jag känner igen mig. Jag kan ströva runt i timmar, och fantisera/dagdrömma. Den perfekta verklighetsflykten för mig, och har varit det så länge jag kunnat minnas. Måste också röra mig i samband. Själv har jag inte asperger, men min pappa, bror och flera stycken som står mig riktigt nära. Min pojkväns lillasyster bl.a.. Vi har pratat om exakt samma sak som ni här. Hon försvinner också in i sina fantasier. Varför tror ni att man är i ett sådant behov av detta??

MsTibbs skrev:

NoteToSelf skrev:MsTibbs

Det kan vara röster, kommenterande eller kommanderande, hör musik som ingen annan hör, barn som skriker i duschen, nån som rycker i badrummets dörrhandtag fastän min ytterdörr är stängd och låst, tjock dimma i lägenheten (mycket tjockare än om man "bara" duschat varmt och får ånga), förföljd på stan, kommenterande personer på stan, sitter på biblioteket och fem-sex personer på bordet bredvid talar om mig i tre timmar, saker de inte kan veta om! Kameror i taket på psykjouren, SÄPO förföljer mig på internet, jag har klistrat för webbkameran men tror ändå de kan se mig genom skärmen. Jag har föreställningar om att jag inuti har turkosblå glittrig gelé, inte äckliga ben och fett och blod. En blodhund var i min lägenhet trots låst dörr, folk har skrikit mitt namn många gånger från utanför lägenheten men jag kommer finns ingen där, mobilen och ytterdörren ringer, men ingen där, väggar försvinner och suddas ut som en portal till en annan värld, där kommer varelser onda och goda, demoner och änglar...

Orkar inte skriva mer just nu, men det var en del iaf...

Undermedvetna rädslor osäkerheter som många tänker på fantiserar om, då handlar det mindre om kontroll. För mig är fantasin mer ett medvetet val som jag trivs med, det andra trivs jag mindre med (det mer verkliga)

Tror att det är därför man väljer att gå in i den fantasin för att fly verkligheten en liten stund om det är väldigt besvärligt, det är ju dock inte alltid man har tillgång till den världen som otur är. Sinnestämningen måste vara absolut rätt nu för tiden, vilket för med sig en del ångest som man inte kan undkomma.

Viljan att ändra om sin värld är så stark att det sker en tranformering. Där kommer bubblan in i bilden. För mig finns det oftast en klar logik även i fantasin, hallucinationer kan man dela upp i OEV:s och CEV:s. Det är något man verkligen ser helt tydligt, även om man är medveten om att det är fantasi så är det helt otroligt. Transformeringen av något vackert som i logisk ordning sker är ju otrolig, det finns hur mycket som helst i den världen som man ser tydligt och har en otrolig förståelse för, vilket gör många NTs mörkrädda (inte bokstavligt menat)

Det är som en ända stor symfoni som återspelar i sig alla varianter och former, var man än är. Att resa i tiden är möjlig då fantasin är så logisk att den ter sig som verkligt för stunden, det är vad som gör det så förbluffande. Så vackert och otroligt fantasiskts att jag ibland fäller en tår. Man inte bara lever sig in i sagan man är mitten punkten för den, allt utgår ifrån sig själv som levande fantiserande organism, därför är verkligheten som fantasin otroligt stor, det är som en mega kub cirkel spektrum eller vad som i obestämd form. Där man kan hitta varandra är det mest trivsamt, samhörighet är essensen som många söker. Eftersom man upplever saker ifrån sig själv oavsett vem man är så är vi alla ensamma i det stora hela, därför söker man, därför finner man. Vare sig det är med ett objekt (ett spel) eller en organisk varelse (en människa).

Texten över är ur en obestämd form då det upplevs olika ifrån varje mottagare av fantasin.

Mvh