Jag har gått i KBT och det var inte speciellt lyckat, men i grunden handlar det om vilka problem man har. På vissa typer av problem kopplade till Asperger kan KBT säkerligen tillämpas, medan de inte kan på andra. Det bör dock poängteras att de långa listor av områden där KBT står på en vetenskaplig grund, saknar många av de problem just npf-are har, så risken är att just du har problem där KBT inte fungerar.

Observera, jag tror att KBT alltsomoftast är det bästa alternativet för folk med npf, jämfört med psykodynamisk terapi eller kognitiv terapi (nej, det är inte samma sak). Att det sen inte fungerar innebär bara att ingen hjälp finns att få. Game over man. Game over...

Jag har gått KBT för social fobi två gånger. En gång i grupp och en gång enskilt. Nu är jag inne på min tredje, och känner mig hjärtligt trött på att bli hänvisad till samma terapi. Min förra terapeut var ändå så pass klok att han började misstänka Asperger hos mig, eftersom jag har syskon med den diagnosen. Nu har jag tyvärr inte hamnat i någon kö för en utredning, vilket jag hoppas sker snart. KBT har för mig varit ganska bra tillfälligt, men det visar sig att jag ändå beter mig på ett sätt som KBT inte har kunnat hjälpa mig med. Jag har en bakgrund med missbrukande föräldrar också, och det känner jag att jag borde få lite mer hjälp att prata om (vill inte gå i en Al-Anon grupp). Det jag vill säga är precis som föregående kommentar att man kan känna sig utelämnad och förbisedd i ens personliga behov, och då menar jag inom landstinget. Jag skulle gärna gå en självvald terapi om jag hade pengar. Trots min tveksamhet till KBT vill inte min landstings-terapeut lyssna på det, utan rabblar upp samma behandlingsramsor som de andra.