Jag har precis fått in min dotter på ett LVU-hem. Hon har haft problem en längre tid men som förälder så blundar man/ser man inte eller allra värst förstår man inte problemen. Jag trodde först att det var vanliga tonårsproblem, kan hända att jag också har någon störning som jag inte är medveten om själv.

Min dotter har haft svårt att få kompisar, tills hon flyttade till sin pappa under mycket turbulens. Hon anmälde mig och sin styvfar för misshandel och jag såg då ingen annan utväg än att hon fick flytta till sin pappa (som jag egentligen inte tycker är lämplig pga olika orsaker), då jag har 2 andra barn att ta hand om. (obs! Har aldrig misshandlat någon!)

Efter ca 1 år hos honom, då hon först var inåtvänd när hon kom dit, har hon dragits till dåligt sällskap, gått med kniv, begått brott och droppen var när hon sov ute på gatan över natten, då hon innan skrivit självmords-sms. Hon är 13 år.

Hon säger att hon vill knarka, hon är extremt utåtagerande och jag fick tag på henne efter natten ute, jag skjutsade hem henne till mig. Då säger hon att hon ska ut på stan. Jag förbjuder henne detta men det struntar hon i. Med hjälp av en annan vuxen får jag in henne i huset igen, hon slår mig vilt och krossar ett fönster som hon tänkte hoppa igenom för att komma ut. Hon dunkar huvudet i väggarna och golvet.
Efter detta får vi poliseskort till ett LVU-hem. Jag har fått reda på att hon har polisanmält mig igen för misshandel. Hon kanske uppfattar det så men jag måste ta tag i henne för att hon inte ska skada sig själv eller andra. Raseriutbrott har hon fått flertalet ggr och jag har svårt att hålla fast henne.
Hon hatar mig.

Jag tror inte endast terapi räcker i hennes fall. Finns det medicin som lugnar henne? Hon går inte i skolan och umgås endast med vänner som röker, dricker alkohol och tar droger.
Jag är livrädd!

Välkommen "Orolig mamma"

Jag kan förstå din förtvivlan och din oro. Jag kan ana litet av din och dotterns situation.
Men av det du skriver går det inte avgöra om dottern har asperger eller inte.

Har du sett avdelningen Föräldraforum?

Vad är det som får dig att tro att din dotter har Asperger?
Jag hade samma komplexa relationer till mina föräldrar i den åldern, och blev ivägskickad...
Jag har fått vänta tills nu (!), innan jag fick min diagnos, vid 39 års ålder.
Har du läst om kriterier eller bskrivningar om Asperger och flickor?
Ska genast gå och hitta en länk, som jag lägger i en ny kommentar.
Hon hatar inte dig!
Hon är antagligen helt vilsen och förlorad i sig själv just nu - och det måste hon få vara, hon har det inte lätt...Men hon hatar dig inte, även om du upplever det så.
Återkommer...

Här är en länk, där du kan läsa om flickor AS, flickor ADHD etc.
Längst ner på vaje sida finns länkar till ytterligare sidor.

Neuro-nätet

Hon säger att att hon hatar mig, har sagt så de senaste åren. Och det där med att polisanmäla mig, hon förstår ju konsekvenserna av det, hon vill att jag ska förlora vårdnaden om hennes småsystrar. Helt befängt!

Jag pratade med en vårdare på LVU-hemmet som beskrev symptomen på Aspergers och jag tyckte det stämde rätt bra på henne.

Men hon är otroligt våldsam när hon inte får sin vilja igenom, jag har även vaknat med henne stående vid sängkanten hållandes en kniv. Jag är livrädd för vad hon kan hitta på. Det känns inte bra att vara så rädd för sitt eget barn som man älskar så! Jag ska göra allt i min makt för att få henne på bättre väg, men just nu ser vägen väldigt lång ut...

Panika - tack för tipset! Jag läste lite grann där igår efter jag kom hem från besök på LVU-hemmet. Jag kan inte göra inlägg i Föräldraforumet, det är visst något med behörigheten.

Ja, men att hon säger så innebär per automatik inte att det är så.
En människa som skriker ut hat behöver massor med kärlek, speciellt ett barn.

Det låter lite på dig som att du låter henne, ditt barn, bestämma över ditt och sina syskons liv - och det kan aldrig skapa trygghet för barn som mår dåligt.
Ursäkta min rättframhet, men du borde omedelbart be om hjälp för egen del för egen del, för att på så sätt orka gå igenom vad som komma skall...
Du behöver hjälp för att klara av detta, speciellt då du har två barn till.
De behöver en trygg och stabil mor - och det är din skyldighet att göra allt för att de ska få det.
Att du tillåter dig att vara rädd för ditt barn, är direkt skadligt för de andra barnen.
Du måste be om hjälp. Nu!

Klicka på "viktig info till nya medlemmar". Till vänster. Där kan klicka på
"speciell registrering". Och sen bli medlem på föräldraforum.

Orolig mamma

Du får inte backa nu. Men för att orka med att inte backa så måste du skaffa dig själv tillräckligt stöd. För att orka att inte backa. Det är uppenbarligen ett fall av att ensam inte är stark. Ensam kommer du inte att orka. Om du inte har det, skaffa back-up. (Läs Panika en gång till)

Jag håller med dig Panika! Jag bad om hjälp och nu är hon på ett LVU-hem där hon förhoppningsvist inte kan skada sig själv eller någon annan.

Jag visar naturligtvis inte att jag är rädd för henne framför henne, men i verkligheten så är jag det.
Hon har vänt sig till samhället, första gången till soc och nu till polisen, dom utreder det hon har sagt vad jag än säger. Och tror dom på hennes historia så vet ju hon vad det innebär för mig. Det är det som är så skrämmande! Hon KAN ju faktiskt sätta mig i skiten om dom tror på henne. Hon märkte det första gången då soc-tanterna trodde på att hon blev misshandlad och hon flyttade till sin pappa (det var det hon ville). Så hon FÅR sin vilja igenom hela tiden trots allt. Det är SKRÄMMANDE!

Ska hon nu lyckas ta mamma ifrån hennes småsyskon för att hon inte vet vad hon gör är ju olyckligt!

För mig låter det nog mer som ADHD, eventuellt kombinerat med autistiska drag. ADHD kan man ju medicinera emot, men inte AS/autism.

Orolig mamma skrev:Och det där med att polisanmäla mig, hon förstår ju konsekvenserna av det, hon vill att jag ska förlora vårdnaden om hennes småsystrar. Helt befängt!

Hon förstår INTE konsekvenserna! Hon är ett barn.
Befängt är, att du tar det personligt - det understryker bara, att du måste få hjälp - och be om det.
Speciellt om din dotter har AS eller Npf på annat vis.

Jag har en dotter som idag är 22 år, och en liten på 4.
Det är främst för deras skull jag kämpat i åratal för att få hjälp.
För att klara av att vara en bra förälder.
Mina föräldrar gjorde inte det - jag blev runtskickad, tog heroin som 13-åring, påstod mig hata mina föräldrar etc.
Då fanns inte dessa diagnoser för flickor...Knappt heller för pojkar.
Jag vill inte skrämma iväg dig eller måla ut dig som dålig.
Jag har varit din dotter, och är förälder - och kvinna.
Det är jättebra att du kommer och ber om hjälp!
Du behöver det - och dina barn.
Välkommen!

Orolig mamma skrev:Jag visar naturligtvis inte att jag är rädd för henne framför henne, men i verkligheten så är jag det.

Det gör du, hela tiden.
Du är bara inte medveten om det.

Känner du igen dig själv i det som står i länken?

Du måste vara glasklar om vad du tycker är viktigast i denna situation. Och det kan bara vara 13-åringen.

"Jag kommer att vara där för dig." Vad betyder det för dig och din 13-åring. Egentligen. Ytterst. I just situationen med henne på LVU-hem. Vad krävs för att hon när LVU-tiden är över skall kunna säga "Mamma var där för mig". Trots allt.

Ja, självklart förstår jag att hon är sjuk och jag älskar henne överallt annat, hon är ju min älskade dotter. Men jag känner mig så hjälplös!
Hon ser till att det blir omöjligt för mig att ta hand om henne...så fort hon blir arg så anmäler hon mig. Och hennes pappa är faktiskt direkt olämplig som förälder, jag vet inte vad jag ska ta mig till! Det är han som inte ingripit i tid men nu är det som det är och man ska inte skylla på varandra.
Jag vill bara att hon ska växa upp och kunna leva ett drägligt liv. Fortsätter hon som nu blir hon aldrig vuxen...
Jag har anmält mig till föräldraforumet nu.

Orolig mamma skrev:Hon ser till att det blir omöjligt för mig att ta hand om henne...så fort hon blir arg så anmäler hon mig.

Nej. Hon är ett barn. Hon ser inte till någonting - det är bara vuxna som kan göra det.

Och hennes pappa är faktiskt direkt olämplig som förälder, jag vet inte vad jag ska ta mig till! Det är han som inte ingripit i tid men nu är det som det är och man ska inte skylla på varandra.

Vad han gör och inte gör, är hans ansvar.
Du har inte heller ingripit i tid.
Du är omöjligen fri från ansvar - hårt men sant.
Men det innebär inte att du måste fortsätta i spår som du hittills gjort.
Du kan vända detta.
Och det starkaste du kan göra, är att be om hjälp för egen del - för allas skull.

Jag vill bara att hon ska växa upp och kunna leva ett drägligt liv.

Det kommer hon att göra också, om hon får någon som står bakom henne och det kommer du förhoppningsvis att göra.
För hur dåligt du än mår, så tänk och var medveten om, att din dotter mår väldigt mycket sämre.

Bra att du anmält dig till FF.

Panika skrev:

Orolig mamma skrev:Hon ser till att det blir omöjligt för mig att ta hand om henne...så fort hon blir arg så anmäler hon mig.

Nej. Hon är ett barn. Hon ser inte till någonting - det är bara vuxna som kan göra det.

Hon spelar ut korten hon har för att få som hon vill. Ju.

Vad gäller att ingripa så gäller det att gå på tunn lina.
Jagminns att jag läste ngn sådan narkotikamotstånadres story om dotten,och jag tänkte, hon försökte styra henne, och var gång vart det värre....

Mardröm skrev:

Panika skrev:

Orolig mamma skrev:Hon ser till att det blir omöjligt för mig att ta hand om henne...så fort hon blir arg så anmäler hon mig.

Nej. Hon är ett barn. Hon ser inte till någonting - det är bara vuxna som kan göra det.

Hon spelar ut korten hon har för att få som hon vill. Ju.

Vad gäller att ingripa så gäller det att gå på tunn lina.
Jagminns att jag läste ngn sådan narkotikamotstånadres story om dotten,och jag tänkte, hon försökte styra henne, och var gång vart det värre....

Hon vet inte vad hon vill. Hon tror att hon vet vad hon vill. Och agerar förmodligen i ett kaos av motstridiga viljor inom sig. Och ser inte vad vuxna kan kalla målkonflikter. Ser vare sig konsekvenser, inkonsekvenser eller målkonflikter. Eller har koll på sina egna känslor. Och då kan man inte tala om "vilja" på samma sätt som om det gällde vuxna. Och när barn hamnar i såna ohanterbara, omöjliga situationer vad skall de ha vuxna till? Vad behöver de vuxna till? Vad krävs för att de skall ha nån nytta av de vuxna i sin närhet?

Ganesh skrev:Hon vet inte vad hon vill. Hon tror att hon vet vad hon vill. Och agerar förmodligen i ett kaos av motstridiga viljor inom sig. Och ser inte vad vuxna kan kalla målkonflikter. Ser vare sig konsekvenser, inkonsekvenser eller målkonflikter. Eller har koll på sina egna känslor. Och då kan man inte tala om "vilja" på samma sätt som om det gällde vuxna.

Håller inte med om din syn på barn (vi pratar egentligen om en tonåring här). Människor i den åldern kan i mitt tycke mycket väl själva välja vad de vill göra och ta konsekvenserna av det.

Ganesh skrev: Och när barn hamnar i såna ohanterbara, omöjliga situationer vad skall de ha vuxna till? Vad behöver de vuxna till? Vad krävs för att de skall ha nån nytta av de vuxna i sin närhet?

Prioriterad lista:

1. Att de har förtroende för de vuxna de ska ha nytta av
2. Att de förstår de vuxna (gäller speciellt för AS-barn)
3. Att de bemöts på rätt sätt (speciellt om de är auktoritetstrotsiga)

rdos skrev:Håller inte med om din syn på barn (vi pratar egentligen om en tonåring här). Människor i den åldern kan i mitt tycke mycket väl själva välja vad de vill göra och ta konsekvenserna av det.

Omöjligt, Rdos, när man är i denna flickans situation.
Hon har alldeles säkert inte suttit för två år sedan, när hon anmälde sin mamma, och räknat ut att, om hon anmäler kommer hon att om två år hamna på lvu-hem, dithämtad av poliser. Speciellt om hon har adhd, som du trodde längre upp - där en av kriterierna är oförmåga att se konsekvenser samt stark impulsivitet.

Panika skrev:Omöjligt, Rdos, när man är i denna flickans situation.
Hon har alldeles säkert inte suttit för två år sedan, när hon anmälde sin mamma, och räknat ut att, om hon anmäler kommer hon att om två år hamna på lvu-hem, dithämtad av poliser. Speciellt om hon har adhd, som du trodde längre upp - där en av kriterierna är oförmåga att se konsekvenser samt stark impulsivitet.

Jag tror i princip inte det är någon skillnad i hur man får ett barn på rätt väg om barnet har hamnat fullständigt snett redan eller om det fungerar bra. Om ett barn vägrar acceptera auktoritet (vilket jag tycker mig se lite i det här fallet), så är det samma bemötande som gäller även om hon inte hamnat i alla dessa svårigheter: Man måste acceptera hennes fria vilja och bearbeta henne genom att förklara konsekvenser av hennes handlande tills hon förstår. I det här fallet kommer det att ta mycket tid eftersom allt redan verkar haverat för länge sedan. Börjar man med tvångsmässiga åtgärder istället så ser jag iaf en klar väg som hennes utveckling kommer att ta: hon kommer inte att bry sig utan fortsätter på samma bana.

Flickan sitter på ett lvm-hem - tvångsmässiga åtgärder är redan ett faktum.
Jag har överlevt utan stöd av föräldrar - men jag hade föredragit deras stöd.
Det gör säkert denna flickan och hennes syskon också.

rdos - Det är det jag är rädd för. Att detta inte kommer att ta slut. Du har rätt med att hon inte klarar av att bli tillsagd, därför har skolan havererat, och hon föredrog att bo hos pappa då han inte har några regler hos sig. Detta spädde på henne ännu mer. Nu är hon på ett ställe med MÅNGA regler. Det tycker jag är jätte-bra, nu kanske hon förstår att regler är nödvändiga för att kunna fungera, speciellt en tjej som hon BEHÖVER klara regler (fast det gäller iofs alla barn).

Jag vet att jag inte grep in i tid, mycket pga av att jag inte VISSTE vad som pågick. Skolan kontaktade inte mig och pappan informerade inte mig. När jag tog tag i saken gick det väldigt fort. Jag kontaktade soc i måndags, på torsdagen hamnade hon i LVU-hemmet, men inte förrän även pappan sa till "på skarpen" till soc. Min historia trodde dom inte riktigt på, kanske för att de visste att hon polisanmält mig.