Hej, har lite frågor och funderingar kring AS.

Jag blev diagnostiserad med AS i år 2014. Har länge misstänkt att jag lider av AS. Har varit annorlunda så länge jag kan minnas. Har starka särintressen osv. Drar mig undan från andra människor och känner inget behov av att t.ex. umgås med min familj vid högtider osv.

Ett exempel är 2009 åkte min syster iväg på en 2 årig resa i Asien mm. Sista kvällen hon var hemma önskade min mor och far att vi skulle samlas för att äta middag tillsammans. Har skilda föräldrar, pappa med ny fru och dotter och mamma som ensamstående. De bestämde att vi skulle samlas hos min mor. Men jag höll mig undan, jag kom inte till middagen utan satt hemma hos mig och tittade på rederiet (som är ett av mina intressen). Detta gjorde min familj otroligt besvikna. Vad tror ni är anledningen till att jag gjorde som jag gjorde? Dom blev så himla ledsna men jag förstod inte det.

Jag köpte en lägenhet i december 2009 i byn jag bor i och alltid har bott i, bodde där i ca 3 år innan jag sålde den. Flertalet gånger ringde vänner till mig och ville hälsa på, men jag hittade alltid på ursäkter för att jag inte ville att dom skulle komma och hälsa på. Många gånger knackade dom på utan att ha förvarnat mig, det var oerhört jobbigt från min sida. (Är vanligt hos människor med as?. Under tiden jag bodde jag i lägenheten började jag ta lån och kreditkort som jag sedan använde till att exempelvis bjuda på krogen (genomsnitt gick en sådan kväll på 3000kr) jag bjöd verkligen på allt. Tror att orsaken till att jag gjorde som jag gjorde, var att jag ville hålla upp en fasad till dom och för att jag försökte hitta en som jag kallar "livskamrat". Jag vet, är oerhört gammalmodig av mig.

Åter till lägenheten, jag renoverade den riktigt mycket och jag tjänade vid försäljningen ungefär 400 tusen kr. Vid den tidpunkten borde jag ha betalt in skatten till skattemyndigheten, det gjorde jag inte utan brände iväg pengarna på utekvällar på krogen, ville verkligen inte, men det blev som ett måste. Alltid limousine till och från krogarna.

Sedan fortlöpte detta i några år och jag blev tvungen att ta fler och fler lån. Blev således skuldsatt upp över öronen och inkasso och kronofogde brev började dampa ner i brevlådan. Men en dag så orkade jag inte mer så jag bestämde mig för att ta mitt liv, jag stod på spåret. Men jag kunde inte (som tur var kanske). Så dagen efter åkte jag in till psykakuten i Uppsala och blev inlagd på LPT. Jag motsatte mig vården för att jag har en massa tvångsritualer och sådant som jag måste göra. Väl inne på avdelningen berättade jag allt för mina föräldrar gällande min ekonomiska situation, detta var oerhört svårt för mig. En del i vårdplanen som skrevs var att jag skulle kontakta kommunens skuldvägledare som jag också gjorde. Väntetiden var lång men tillslut fick jag en tid. Försökte till en början att betala alla krav med mitt sjukbidrag (är sjukskriven sedan inläggningen). men det gick inte allt försvann på en gång. Gick till och med sålångt att jag började samla burkar för att försöka betala. Skuldvägledaren förslog från första början att jag skulle söka skuldsanering. Men efter några månader bestämde jag mig för att jag skulle göra det. Orkade inte mer. Hyrde även ut min bostad som jag skaffade efter lägenheten och flyttade hem till min mor.

Detta var en oerhörd lättnad i bröstet. Vid samma tillfälle föreslog min läkare att jag skulle remitteras till en np utredning. Läkarna på avdelningen misstänkte likaså att jag hade as. Efter lång väntetid fick jag äntligen börja en utredning, det kändes så bra. ville bara veta vad som var fel, som jag uttryckte mig.

Den 30 april i år fick jag både beslut om skuldsanering och resultatet på np utredningen. Jag uppfyllde kriterierna för as och ocd. Äntligen tänkte jag, nu vet jag varför jag är som jag är.

Tror ni att mina skulder är som en del av att jag har as?

Min högsta önskan är att hitta en livskamrat. Hur ska jag gå tillväga? Har aldrig haft en flickvän, oskuld ( det kanske inte hör hit men) Tror ni det finns någon möjlighet att jag kan finna någon, eller är det omöjligt i mitt läge? Vet ju inte hur man gör.

att skriva detta är något jag tänkt göra väldigt länge. Måste lätta på trycket.

Skulle nog vilja påstå att krogen är det sämsta stället att hitta någon vettig människa på. De kan finnas där men det finns barriärer som gör att det inte fungerar i praktiken. Prova något annat som samtidigt lär vara billigare. Livskamrater uppstår oftast där man har något djupt gemensamt.

När det gäller ekonomin så skuldsanera och sköt det sedan. Sådant som kostar mer än du har råd med är bara dumt. Då får man göra något annat.

priorityaero skrev:Ett exempel är 2009 åkte min syster iväg på en 2 årig resa i Asien mm. Sista kvällen hon var hemma önskade min mor och far att vi skulle samlas för att äta middag tillsammans. Har skilda föräldrar, pappa med ny fru och dotter och mamma som ensamstående. De bestämde att vi skulle samlas hos min mor. Men jag höll mig undan, jag kom inte till middagen utan satt hemma hos mig och tittade på rederiet (som är ett av mina intressen). Detta gjorde min familj otroligt besvikna. Vad tror ni är anledningen till att jag gjorde som jag gjorde? Dom blev så himla ledsna men jag förstod inte det.

Tydligen var ditt specialintresse viktigare än din familj. Jag förstår att de blev ledsna och besvikan, det verkade ju som du inte brydde dig ett dugg om din familj.

Så frågan är om du nu har fattat hur man ska ta hänsyn till andras känslor? Har ju stor betydelse om du tänker skaffa en livskamrat, särskilt om hon är NT.

Flertalet gånger ringde vänner till mig och ville hälsa på, men jag hittade alltid på ursäkter för att jag inte ville att dom skulle komma och hälsa på. Många gånger knackade dom på utan att ha förvarnat mig, det var oerhört jobbigt från min sida. (Är vanligt hos människor med as?

Jag skulle säga att bara människor med AS (och ev sådana med social fobi) är sådana.

Att inte tycka om att bli överraskad av besök tror jag är typiskt aspigt, man vill få tid att förbereda sig. Att inte vilja träffa sina vänner alls, det är nog olika. Ville du inte ha några vänner?

Det där med ditt slösaktiga liv och alla skulder tycker jag mer låter som något annat (ADHD, mani) än just AS. Men kanske kan det ses som en rigid strategi och en (dålig) vana. Skönt att det verkar ordna upp sig nu ned dina skulder. Hoppas du hittar en bättre strategi för att hitta en livskamrat. En community för folk med samma intressen?