vallesmamma skrev:Jag känner också igen mig. Men jag lider även av ångest men det kanske du också har?

Jag lider också av ångest, och tar medicin mot det.

Tusen tack för alla svar! Nu orkar jag inte att citera mer. Men jag värdesätter era svar såklart.

Ang böckerna och författarna

Temple Grandin heter alltså den amerikanska professorn, tack Inger!

Den tyska författarinnan heter Susanne Schäfer. (min hjärna har återvänt ... )

Carl, din förklaring är en förenkling och bygger på psykodynamisk teori som ofta inte är särskilt tillämpbar vid autistiska funktionsnedsättningar.

DEn stresskänslighet som blir följden av dessa nedsättningar kan inte arbetas bort, oavsett vilka konskekvenserna blir.

Däremot så kan det IBLAND vara möjligt att i viss utsträckning lära sig andra strategier för att hantera stressen.

A skrev:Carl, din förklaring är en förenkling och bygger på psykodynamisk teori som ofta inte är särskilt tillämpbar vid autistiska funktionsnedsättningar.

Teorin eller behandlingen eller båda?
För har man erfarenhet av upplevelser man mår dåligt av så borde väl en negativ effekt ha kunnat uppstå?
Den effekten som inte beror på grundproblemet utan på upplevelsen borde väl i alla fall teoretiskt gå att behandla?

Edit: Jag läste mitt tidigare inlägg igen och det kan ha varit lite väl generaliserande gentemot problemen. Det är riktat främst mot de stora olustkänslorna för saker som jag tolkar som tidigare misslyckade försök.

Withdrawn Jag har själv diagnosen autistiskt syndrom och alla som är omkring mig säger alltid att jag beter mig så konstigt. Jag förstår många av de bitar du har, om ljud t ex. Jag har egen lägenhet men som nu när jag sitter vid datorn så räcker det att det knäpper i ett element så går pulsen upp på max direkt och jag blir stressad, ibland riktigt irriterad. Det är jobbigt med allt hela dagarna och jag vet faktiskt inte om det är något jag kommer att orka med i många år till..

Den stora skillnaden för mig, i mitt liv, är att jag innan nedre tonåren aldrig förstod något och jag var inte intresserad - allt var så enkelt när bara min värld fanns. När puberteten smög sig in så blev världen helt plötsligt så annorlunda, jag började förstå något som jag aldrig gjort tidigare. Nu är jag i ett mellanting och jag tar mig inte längre, jag vill antingen tillbaka eller långt fram.

Jag tycker inte att de skulle ha satt din diagnos utifrån vad bara dina föräldrar sagt om du själv upplevt mycket annat men det är nog svårt för dem att veta om du inte säger något.

Withdrawn skrev:
1. Kroppsspråk:
Jag kan inte räkna hur många gånger jag har missförstått eller kroppsspråk. Jag kan inte använda kroppsspråk heller.
Om någon ler, så blir jag dödsrädd. Det är nog därför att jag inte kan se skillnad på hjärtliga, olyckliga eller falska leenden. Jag vet inte vad personen känner alls.
Jag vet inte hur personer ser ut när de är på olika humör. Det är så jobbigt att inte veta! Därför undviker jag människor.
Jag har inte den blekaste aning. Är det vanligt för aspergare? Att de verkligen inte fattar någonting om kroppsspråket. Känner mig onormalt dålig. Alla med AS som jag har träffat, är så duktiga.

Jag var förmodligen helt ovetande om andras tankar och intentioner, som de uttrycker med sitt kroppsspråk, då jag var yngre. Idag är jag fortfarande dålig på det men numera bryr jag mig inte lika mycket om det. Säger någon något så bokstavstolkar jag det nästan per automatik, för enkelhetens skull (jag orkar inte gå igenom hela skallen med möjliga kombinationer av vad personen KAN tänkas mena).
Skulle det sedan visa sig betyda något annat för att jag missat att läsa in kroppsspråket så är det ju bara att säga typ: Jaha, ja då förstår jag. Va bra!

Nu är jag inte direkt involverad i så många andra människors liv än min egen familj så jag är ganska förskonad från missöden då det gäller att tolka mimik och kroppsspråk.

Withdrawn skrev:
2. Ljud:
Just nu har jag hörselkåpor på mig, trots att det är natt och alla i min familj antagligen ligger och sover.
Jag är så ljudkänslig att jag krossas inombords varje gång jag hör ett ljud. Det behöver inte ens vara ett högt ljud, jag hör allt och om jag en dag inte hittar mina hörselkåpor blir jag tokig och skriker okontrollerat.
Mina syskon tycker att jag är barnslig, och att jag bara luras när jag plötsligt håller mig för öronen när någon hämtar en tallrik från skåpet.

Jag irriterar mig något fruktansvärt på ljud. Musik kan jag lyssna på nästan hur högt som helst, ju högre desto bättre. Men andra ljud, som t.ex. att folk skramlar med besticken, att tallrikar stöter emot varandra, att någon (min dotter) sitter och smattrar med sina tånaglar i köksgolvet gör mig snabbt riktigt irriterad. Det gör inte ont i mig som många beskriver, jo, ibland kan det upplevas som en smärta i öronen. Det är mer psykisk tortyr och jag kan snabbt bli förbannad om de inte slutar upp med oljuden för det tar musten ur mig. Jag klarar inte av att tänka eller göra något för det enda som upptar min värld just då är det irriterande ljudet.

Withdrawn skrev:
3. Syn:
Om det är en ljus dag, svider det så mycket i ögonen, både inne och ute, att jag oftast sätter mig inne i mitt mörka sovrum.
När jag är i skolan sitter jag ofta med händerna kupade ovanför ögonen.
Om det är för många människor omkring mig, blir jag så förvirrad att jag flackar med blicken fram och tillbaka och verkligen försvinner från verkligheten. Det har hänt att jag blir överväldigad och har satt mig ned i korridoren, när vi har idrott till exempel. Automatiskt börjar jag att trycka hårt på mina händer och gunga fram och tillbaka.

Ja, solljus är en plåga även för mig. Det känns ju kanske lite extremt, men under våren och sommaren så har jag alltid persiennerna neddragna ända fram till kvällen. Mina blommor får inte mycket solljus de stackarna.
Nu går jag ju inte i skolan längre men jag upplever det som du då jag är på platser med många människor. Jag var på en arbetsmarknadsmässa i höstas (ditskickad på order av arbetsförmedlingen) där det säkerligen var bortåt en 50 000 människor som alla knuffades runt för att komma fram till de olika företagens montrar, lämna sina CV, diskutera, ställa frågor osv. Jag var där i 20 minuter sen höll jag på att ramla ihop. Jag lämnade mässan och satte mig på en bänk och bara var som i min egen lilla bubbla och stirrade rakt framför mig. Satt väl så bortåt en timma innan jag åkte hem igen.

Withdrawn skrev:
4. Beröring och närhet.
En lärare började att massera mig utan varning en gång, och jag flög upp från stolen och såg ut som en skrämd katt. Blir jag knuffad lite försiktigt när jag står i en kö, känns det plågande. Det gör inte ont, men det är så obeskrivligt obehagligt.
Jag har en lärare som ofta ställer sig en halv meter ifrån mig när hon ska prata med mig, och om jag står mot en vägg, sjunker jag sakta ned mot golvet och försöker att kräla iväg.
Lärarna har sagt att jag ser panikslagen ut när de står bredvid mig.
Vilket jag också är.

Känner igen detta också! Det gör inte ont, men det är OBEHAGLIGT på ett obeskrivbart sätt. Min man märker direkt då jag inte är mottaglig för kramar och beröring. Och som tur är anpassar han sig efter mig.

Min mamma däremot har nästan gjort det hela till en lek. Hon jagar runt mig och låter med en tillgjord bebisröst "men kom nu då så mamma får gosa lite…hehe…" Det är faan i mig fruktansvärt. Hon visar ingen förståelse alls. Hon ska bara ha sina jävla kramar oavsett om jag mår bra eller dåligt av det. Inte nog med det så skrattar hon sig fördärvad och tycker att hon är jätterolig då hon jagar runt efter sina kramar. Det är som hon tycker det är höjdpunkten på dagen att reta mig och göra mig irriterad. Jävla psykisk tortyr.

Withdrawn skrev:
5. Nya saker.
Låt oss säga att jag hamnar i ett rum, som jag aldrig har varit i tidigare, för att prata med en lärare eller kanske psykolog.
Jag tittar på allt som finns i rummet; varenda detalj. När jag har gjort det tittar jag på avståndet mellan olika saker. Ibland går jag bort till sakerna som finns i rummet och rör vid dem, och luktar på dem.
När jag har gjort allt detta kan jag känna mig lugnare.

Jag känner inte på sakerna och luktar inte på dem heller, men jag går igenom hela rummet systematiskt, just för att känna att jag har koll på allt (tror jag?).

Withdrawn skrev:
6. Rädsla.
Alla är ju rädda för något, men jag är i princip rädd för allt.
Mest rädd är jag för oförberedda saker.
Jag är hemskt rädd för människor, telefoner, affärer, viss musik, fordon, träd, insekter, höjder, mörkret, baciller etc.
Om jag mår riktigt dåligt en dag, vågar jag inte att gå på ett annat underlag (till exempel från asfalt till gräs).
När jag går i byggnader tror jag att taket kommer att rasa över mig.
Går jag i skogen tror jag att den kommer att sprängas.

Rädslan är faktiskt en sak som jag som vuxen klarat av att arbeta mig bort ifrån. Jag är sällan rädd nu för tiden. Det kom i samband med att jag fick barn. Jag var helt enkelt tvungen att göra massor av saker som jag var livrädd för att göra. Det var oerhört svårt med första barnet, men med andra barnet blev jag starkare och fick mer träning. Idag är jag sällan rädd.

Withdrawn skrev:
7. Tvångsmässiga beteenden.
Allt detta måste jag göra, annars blir jag hysterisk.
- Jag måste klippa mina naglar varje dag.
- Jag måste duscha i en hel timme, inte mer eller mindre.
- Jag måste öppna och stänga matskåpet om och om igen.
- Jag måste hinna till ett ställe innan jag har räknat till X antal sekunder.

Stor igenkänning! Jag måste gå igenom en duschprocedur om 3 x allt. Schamponera hår tre gånger, rensa ur schampot tre gånger, tvåla in mig tre gånger, duscha av tvålen tre gånger, ha balsam tre gånger osv osv osv… Samma sak med disk, tvätt, symmetri i skåp, på hyllor, bland barnens leksaker, kläder, ja ALLT. Oj, jag stoppar här för just tvångsmässiga beteenden och ritualer är något som är ett gigantiskt problem hos mig.

Withdrawn skrev:
8. Isolering.
Jag umgås aldrig med människor. Inte ens min familj. Jag sitter nästan bara i mitt rum. Jag vågar inte att gå utanför hemmet.
Min doktor tycker att jag ska ha en kontaktperson, så de har fixat det nu.

Känner igen det här också. Fast jag har blivit bättre på att gå ut och träffa andra utan att vara rädd. Och det beror mycket på mina barn. Man tvingas att tala med främlingar, man tvingas att gå på föräldramöten, utvecklingssamtal, läkarbesök osv. med barnen. Så idag kommer jag ut och talar med människor även om det inte är så lång stund och heller inga bekanta utan mest skolpersonal.
Fast i ärlighetens namn skulle jag hellre vara för mig själv och med mina barn.

Withdrawn skrev:
10. Samarbeta med andra.
Det är en pinsam syn. Lärarna placerar mig bredvid några NT barn. Barnen säger åt mig att göra något.
Jag: "Vad menar ni?"
Barnen förklarar igen.
Jag: "Va...? Ska jag ... vadå?"
Barnen förklarar igen.
Jag: "Jag förstår inte."
Barnen hämtar läraren.
Lärare: "Du ska *berättar*. Hör du mig?"
Försent. Jag reagerar inte på min omgivning längre, har försvunnit in i mig själv. Min blick är glasartad, jag fokuserar inte på någonting. Läraren viftar med handen framför mitt ansikte. Jag vet att den är där, jag hör allt som sägs, men jag är frånvarande. Att "väcka" mig från denna sorts okontaktbarhet, är mycket svårt.
Ibland tror lärarna att jag har blivit psykiskt sjuk och att jag behöver någon slags vård.

Här beror det lite på vilka jag ska samarbeta med. Om personerna jag ska samarbeta med inte har bra upplägg eller är röriga och inte har ordning på vad de vill göra, vilka mål de har osv, ja då tar jag över arbetet helt. Då kör jag MITT RACE och de andra får bara hänga på. Om det däremot är någon som är ”starkare” än mig och som har en färdig plan för allt, då kan jag bli precis som du. Förstår inte uppgiften, tycker allt är tråkigt, blir inte motiverad, går in i mig själv, dagdrömmer och hör inte hälften av vad de andra säger.

Withdrawn skrev:
I mitt utredningspapper står det bland annat:
"Är avvaktande i kontakten. Svarar kortfattat på frågorna; antingen ja eller nej. Ibland inga svar alls. Uttrycker en stor osäkerhet. Är hon inte helt säker svarar hon ofta: jag vet inte, även på frågor om hur hon mår och känner sig. Vill inte gissa. Ställer själv inga frågor när något är oklart. Visade inte minspel eller intonation när hon pratar. Index för arbetsminne ligger klart under genomsnittet.
Svarar inte på hypotetiska frågor. Undviker också att svara på frågor där uppgiften är att inta en annan människas perspektiv och försöka svara utifrån det. Har svårt att bestämma sig. Har ofta svårt att komma igång med saker. Föräldrarna anger en del psykiska problem. Hon blir lätt oroad av små förändringar i de dagliga rutinerna och vill vara förberedd och kunna förutse vad som händer. Hon uppvisar osäkerhet i hur man beter sig i olika sociala situationer och har svårigheter med hänsynstagande och ömsesidighet i social samvaro. Har klar avvikande förmåga till ögonkontakt."

Det var lite läskigt att läsa det här sista stycket för det står ungefär detsamma som i mina papper (med några tillägg och lite annorlunda uttryckt).

Withdrawn skrev:
Ni aspergare som läser detta, har ni det lika svårt?

Svårt? Jag vet inte vad som anses vara lätt eller svårt. Jag har levt så här så länge att jag har vant mig. Sen har jag ju vissa strategier som inte hjälper mig särskilt mycket (som att skita i saker – stoppa huvudet i sanden som psykologen sa) och det innebär ju en hel del problem. Men jag vet inte, jag anser mig ändå inte ha det särskilt svårt. Jag mår riktigt dåligt ibland, men ibland mår jag bättre.

Äh, jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Jag har nog egentligen ingen aning om jag har det lätt eller svårt.

Jag känner igen mig i oförmågan att avläsa kroppsspråk, svårigheter att samarbeta med andra och att leva isolerat. Så var det för mig med när jag var ung (och är fortfarande i viss mån).

Jag tror du har autistiskt syndrom men att du är högfungerande, dvs lika intelligent som "vanligt folk" (el intelligentare). (Många med autistiskt syndrom har också en utvecklingsstörning men inte alla.)

Så här står det på Autismforum:

Huvudkriterier för autistiskt syndrom
Fyra huvudsakliga kriterier används för att diagnostisera autistiskt syndrom:
1. Allvarlig begränsning i förmågan till ömsesidigt socialt samspel.
2. Allvarlig avvikelse i kommunikationsutvecklingen (inklusive språket).
3. Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter.
4. Tidig debut (senast kring tre års ålder).

http://www.handikappupplysningen.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/autisktiskt_syndrom/

Fast jag märker då inga problem med språket hos dig, men kanske menar de i muntlig kommunikation. Det är så vanligt med perceptionsstörningar så de borde vara ett diagnoskriterium:

Annorlunda sinnesreaktioner vanligt
Många forskare tycker att ännu ett kriterium är viktigt för att kunna ställa diagnos: avvikande reaktioner på sensoriska stimuli. Sensoriska stimuli kan vara till exempel ljud, synintryck, beröring eller lukter. Det verkar som om så gott som alla barn med autism har avvikande sinnesreaktioner, men på olika sätt. Detta kan ligga bakom en del av de symtom som krävs för att ställa diagnos, till exempel att barnen undviker visuell och fysisk kontakt.

Jag har inte så många el så starka perceptionsstörningar som andra verkar ha, men jag är extra känslig för ljus och ljud.

Skillnaden mellan autistiskt syndrom och AS är ju att man har fler avvikelser/problem om man är autistisk och därför behöver större anpassning.

Hundskall (och andra påträngande ljud) är något jag har väldigt svårt att klara av, utan att bli alldeles till mig av rädsla och förvirring.

En annan intressant anekdot (åtminstone för mig):
Jag reagerar inte med vrede, eller irritation, utan jag blir bara påtagligt förvirrad och rädd, och kan inte fortsätta med dåvarande aktivitet.

Är det här någonting som ni känner igen?
Anar att detta har en del med gemene förståelse av resp. emotioner, men ändå, så verkar jag vara ganska unik i det här avseendet, tror jag.

Det är oerhört intressant att läsa era inlägg!

Förlåt att jag är lite tjatig, men ... är detta mer autistiskt eller aspigt beteende? Jag går runt och funderar på detta och blir så orolig när jag både träffar och läser om personer med AS som beter sig som de flesta andra. Det verkar som att jag är den enda aspergaren som håller på så här:

- röra föremål om och om igen och snurra på saker.
- slå huvudet i bordet och väggen när jag är stressad eller rädd.
- ibland småskrika okontrollerat utan anledning och då också vara otröstlig och onåbar.
- jämra mig högt och panikslaget samtidigt som jag trycker på ögonlocken och rullar ihop mig.
- svänga mig från sida till sida i flera timmar.
- flaxa med händerna när jag är upphetsad.
- krypa och slingra mig runt på golvet som en bebis.
- rada upp saker.
- har svårigheter med det muntliga språket, både att uppfatta vad andra berättar till mig och att prata själv, och säger ibland bara (till exempel) "hungrig, hungrig, hungrig!!" eller "glad, jättejätteglad!" på ett barnsligt sätt, eftersom jag tycker att det är knivigt att bilda bra meningar muntligt. Dock går det bra skriftligt.
- reagerar extremt starkt när jag ser djur på TV. Låter kanske lite löjligt, men jag rycker till, hoppar upp och ned, vaggar obehärskat, upprepar ord som "söt", "älskar den" eller "vill ha" tusentals gånger tills min mamma måste lugna ned mig på något sätt. Jag blir som vansinnig och börjar rusa runt i lägenheten och tappar kontrollen. Jag älskar djur, och blir så begeistrad när jag ser gulliga djur på TV, och jag blir rasande när djuret försvinner på TV-skärmen. Jag kastar mig runt på soffan och skriker: "måste se, måste se, måste se".

Withdrawn skrev:Det är oerhört intressant att läsa era inlägg!

Förlåt att jag är lite tjatig, men ... är detta mer autistiskt eller aspigt beteende? Jag går runt och funderar på detta och blir så orolig när jag både träffar och läser om personer med AS som beter sig som de flesta andra. Det verkar som att jag är den enda aspergaren som håller på så här:

- röra föremål om och om igen och snurra på saker.
- slå huvudet i bordet och väggen när jag är stressad eller rädd.
- ibland småskrika okontrollerat utan anledning och då också vara otröstlig och onåbar.
- jämra mig högt och panikslaget samtidigt som jag trycker på ögonlocken och rullar ihop mig.
- svänga mig från sida till sida i flera timmar.
- flaxa med händerna när jag är upphetsad.
- krypa och slingra mig runt på golvet som en bebis.
- rada upp saker.
- har svårigheter med det muntliga språket, både att uppfatta vad andra berättar till mig och att prata själv, och säger ibland bara (till exempel) "hungrig, hungrig, hungrig!!" eller "glad, jättejätteglad!" på ett barnsligt sätt, eftersom jag tycker att det är knivigt att bilda bra meningar muntligt. Dock går det bra skriftligt.
- reagerar extremt starkt när jag ser djur på TV. Låter kanske lite löjligt, men jag rycker till, hoppar upp och ned, vaggar obehärskat, upprepar ord som "söt", "älskar den" eller "vill ha" tusentals gånger tills min mamma måste lugna ned mig på något sätt. Jag blir som vansinnig och börjar rusa runt i lägenheten och tappar kontrollen. Jag älskar djur, och blir så begeistrad när jag ser gulliga djur på TV, och jag blir rasande när djuret försvinner på TV-skärmen. Jag kastar mig runt på soffan och skriker: "måste se, måste se, måste se".

Röra på föremål, att snurra på dem stämmer in på mig. Men jag känner inte igen mig i resten, låter som ren autism. Vet läkarna om detta?

vallesmamma skrev:Röra på föremål, att snurra på dem stämmer in på mig. Men jag känner inte igen mig i resten, låter som ren autism. Vet läkarna om detta?

Läkarna vet att jag har en hel del beteendestörningar, men jag tror inte att mina föräldrar har vågat att verkligen berätta hur jag uppfattar saker och reagerar. Kanske de var rädda för att jag skulle få diagnosen autism i stället för AS. Fick diagnosen AS i alla fall.

Jag är ingen läkare, Jag är ingen professor eller nåt alls.


Jag känner många aspergare och även personer som har syskon med autistiskt syndrom.

Jag har även läst otroligt mycket om båda diagnoser och pratat mycket med personer med asperger. Dom med autistiskt syndrom har ofta inte sagt så mycket så jag har inte kunnat prata med dom men ändå iaf sett deras beteende.

Men för mig så låter det självklart att du inte har Asperger utan autistiskt syndrom.

Vad jag mer bygger detta på är att problemen du har kan aspergare också ha men inte i den svårighetsgrad och intensitet du beskriver.

för övrigt måste jag säga jag har aldrig sett en person beskriva så utfördligt hur man känner och fungerar. Det är jätte bra du kan göra det. vore bra om läkare, föräldrar och så kunde få läsa det du skrivit för att förstå dig bättre?

Jag undrar också varför du vill veta vilken diagnos du har? vad skulle kunna bli bättre för dig tror du?

Du får fråga din psykolog, jag tror mer på att du är lite bortskämd, jag menar visst att ha svårt att gå en meter utan personal i skolan om man har Aspergers men jag menar 1 meter? Skulle inte tro det.

Dessutom så kan du skriva rätt så fint och bra, vore osannolikt att du är grovt dement, kanske har du schizofreni eller något vid sidan om ditt AS?

Även våldtagna är tvugna att röra sig en meter själva på domstolar nära deras gärningsmän, jag tror det har med något annat än AS att göra, någon extra diagnos dvs.

En Aspergare går dessutom hellre själv än att gå med andra, uppfattar jag det som från mängden, nu är jag inte psykolog så jag bara berättar mina åsikter ur min livserfarenhet vilket du själv undrade över.

Kom ihåg att det bästa är att kämpa emot rädslan, tusen nålar gör hon men du kommer överleva!

opteron skrev:Du får fråga din psykolog, jag tror mer på att du är lite bortskämd, jag menar visst att ha svårt att gå en meter utan personal i skolan om man har Aspergers men jag menar 1 meter? Skulle inte tro det.

Det känns som att du gör narr av mina svårigheter. Jag skrev att jag inte kunde gå ensam på nya platser, eftersom det verkligen ger mig ångest. Oftast är det inte heller i skolan som jag inte kan gå, eftersom det inte är många nya ställen för mig i skolan, utan utflykter och besök hos läkare och i nya rum. Jag behöver det stödet för att känna mig lugn och trygg. Tycker inte om att bli kallad för bortskämd för något som jag inte kan någonting för.

opteron skrev:Dessutom så kan du skriva rätt så fint och bra, vore osannolikt att du är grovt dement, kanske har du schizofreni eller något vid sidan om ditt AS?

När har jag skrivit att jag tror att jag är grovt dement?

pappan skrev:Jag är ingen läkare, Jag är ingen professor eller nåt alls.


Jag känner många aspergare och även personer som har syskon med autistiskt syndrom.

Jag har även läst otroligt mycket om båda diagnoser och pratat mycket med personer med asperger. Dom med autistiskt syndrom har ofta inte sagt så mycket så jag har inte kunnat prata med dom men ändå iaf sett deras beteende.

Men för mig så låter det självklart att du inte har Asperger utan autistiskt syndrom.

Vad jag mer bygger detta på är att problemen du har kan aspergare också ha men inte i den svårighetsgrad och intensitet du beskriver.

för övrigt måste jag säga jag har aldrig sett en person beskriva så utfördligt hur man känner och fungerar. Det är jätte bra du kan göra det. vore bra om läkare, föräldrar och så kunde få läsa det du skrivit för att förstå dig bättre?

Jag undrar också varför du vill veta vilken diagnos du har? vad skulle kunna bli bättre för dig tror du?

Okej, tack för ditt svar.
Att jag vill veta vilken diagnos jag har, beror nog på att jag är nyfiken och inte tycker att AS stämmer in på mig till 100%, men också att få mer förståelse.

Till exempel, i dag var jag på gott humör, som jag inte har varit på en stund, och då gömde jag mig bakom soffan och svängde fram och tillbaka. Jag kröp också under bordet och lekte med ett suddgummi, och jag svarade inte när min mamma pratade med mig.
Min mamma blev galet förskräckt och tänkte ringa psykakuten så att jag kunde få vård, eftersom jag "mådde så dåligt". Mina föräldrar förstår mig aldrig.

just därför jag tror det är bra om du kan skriva så dom kan läsa hur du mådde te.x just idag.. så dom kan förstå dig bättre.

Withdrawn skrev:

opteron skrev:Du får fråga din psykolog, jag tror mer på att du är lite bortskämd, jag menar visst att ha svårt att gå en meter utan personal i skolan om man har Aspergers men jag menar 1 meter? Skulle inte tro det.

Det känns som att du gör narr av mina svårigheter. Jag skrev att jag inte kunde gå ensam på nya platser, eftersom det verkligen ger mig ångest. Oftast är det inte heller i skolan som jag inte kan gå, eftersom det inte är många nya ställen för mig i skolan, utan utflykter och besök hos läkare och i nya rum. Jag behöver det stödet för att känna mig lugn och trygg. Tycker inte om att bli kallad för bortskämd för något som jag inte kan någonting för.

opteron skrev:Dessutom så kan du skriva rätt så fint och bra, vore osannolikt att du är grovt dement, kanske har du schizofreni eller något vid sidan om ditt AS?

När har jag skrivit att jag tror att jag är grovt dement?

Jag ber om ursäkt, det där lät värre än det var menat. Jag tror att du är lite bortskämd men det är inte fel att vara bortskämd, de flesta tjejer i din ålder är väl det? Jag menade bara att det var lite extra service du får, att ha bodyguards.

Jag vill inte göra narr av dig, försöker få dig att tänka annorlunda men inser att jag misslyckades, kan vara för att jag sa ordet bortskämd, men vad skall jag säga? Att du har det gott ställt?

Jag menar att det brukar vara dementa som behöver ha folk att gå med, om inte du har någon annan diagnos utöver Asperger, AS ger inga behov till att ha livvakter för de anledningar du skrev.

Vad händer om du går själv? Är det ett tvång?

Edit: Jag vet att du lider av det, är just därför jag försöker få dig att tänka annorlunda, det bästa vore om du blev mindre rädd att gå själv, hur du skall lyckas vet jag ej, testa gå några gånger själv även om det svider i magen.

opteron skrev:Jag ber om ursäkt, det där lät värre än det var menat. Jag tror att du är lite bortskämd men det är inte fel att vara bortskämd, de flesta tjejer i din ålder är väl det? Jag menade bara att det var lite extra service du får, att ha bodyguards.

Hehe, okej! Ja, lite bortskämd är jag nog trots allt.
Om sanningen ska fram, var jag riktigt självständig när jag började i den här skolan. När mina lärare fick klart för sig att jag hade AS, började de att hjälpa mig med allt. De visste att jag var livrädd för nya platser, men trots att jag var livrädd, gick jag dit ändå. De ville underlätta för mig, så därför går de med mig överallt. Nu kan jag inte tänka mig att gå utan dem.

opteron skrev:Jag vill inte göra narr av dig, försöker få dig att tänka annorlunda men inser att jag misslyckades, kan vara för att jag sa ordet bortskämd, men vad skall jag säga? Att du har det gott ställt?

Ja, det borde du nog skrivit. Tolkade "bortskämd" på ett väldigt negativt sätt.

opteron skrev:Jag menar att det brukar vara dementa som behöver ha folk att gå med, om inte du har någon annan diagnos utöver Asperger, AS ger inga behov till att ha livvakter för de anledningar du skrev.

Jag är inte dement, och jag vet inte om detta beror på någon annan diagnos. Jag har bestämt mig för att vänja av mig all den överflödig hjälp som mina lärare erbjuder, annars blir allt värre.

opteron skrev:Vad händer om du går själv? Är det ett tvång?

Jag går inte själv. Jag vägrar att gå om jag måste, eftersom jag blir så rädd att jag känner mig svimfärdig.

Men vad är du rädd för, att någon ungdom skall slå ner dig? Att du skall tappa bort dig själv och gå vilse? Är det något du känner otryggt?

Men jag säger utnyttja detta så länge du kan, om du mår bra av det och du gillar det så fortsätt, whatever floats your boat, så länge du är glad så spelar inget annat roll.

Men bara så du vet, du kan utnyttja detta, gratis bodyguards for the win, eller hur Men gör det inte till ett beroende.

Du kommer väl leva en cirkus 65 år till så du kommer ha mycket stora besvär om du inte lyckas hålla ditt psyke i schack, allt skall gå uppför inte nerför, så tänk efter noggrant vilka val du väljer att göra.

Svåra val är bättre för framtiden, dom lättare valen är bättre för nuet. Men det är bättre att lida lite i nuet och slippa massiv kronisk smärta i framtiden.

Du kan röka ett par joints hasch, bara du inte gör det till ett beroende, på samma sätt kan du gå omkring med dom mupparna, bara du inte blir beroende av dem eller av liknande muppar.

Withdrawn skrev:Det är oerhört intressant att läsa era inlägg!

Förlåt att jag är lite tjatig, men ... är detta mer autistiskt eller aspigt beteende? Jag går runt och funderar på detta och blir så orolig när jag både träffar och läser om personer med AS som beter sig som de flesta andra. Det verkar som att jag är den enda aspergaren som håller på så här:

- röra föremål om och om igen och snurra på saker.
- slå huvudet i bordet och väggen när jag är stressad eller rädd.
- ibland småskrika okontrollerat utan anledning och då också vara otröstlig och onåbar.
- jämra mig högt och panikslaget samtidigt som jag trycker på ögonlocken och rullar ihop mig.
- svänga mig från sida till sida i flera timmar.
- flaxa med händerna när jag är upphetsad.
- krypa och slingra mig runt på golvet som en bebis.
- rada upp saker.

Detta låter väldigt autistiskt. En del av sakerna du radar upp är typiskt autistiska "stimming" (self-stimulatory behavior) för att antingen stimulera eller lugna ner sitt under- eller överreaktiva nervsystem, bli av med överskottsenergi eller trösta sig själv. Här är några exempel på stims:

http://www.creative-minds.info/index_files/Stimming.htm

- har svårigheter med det muntliga språket, både att uppfatta vad andra berättar till mig och att prata själv, och säger ibland bara (till exempel) "hungrig, hungrig, hungrig!!" eller "glad, jättejätteglad!" på ett barnsligt sätt, eftersom jag tycker att det är knivigt att bilda bra meningar muntligt. Dock går det bra skriftligt.

Sådana svårigheter med det talade språket tror jag också hör mer till klassisk autism än till AS.

- reagerar extremt starkt när jag ser djur på TV. Låter kanske lite löjligt, men jag rycker till, hoppar upp och ned, vaggar obehärskat, upprepar ord som "söt", "älskar den" eller "vill ha" tusentals gånger tills min mamma måste lugna ned mig på något sätt. Jag blir som vansinnig och börjar rusa runt i lägenheten och tappar kontrollen. Jag älskar djur, och blir så begeistrad när jag ser gulliga djur på TV, och jag blir rasande när djuret försvinner på TV-skärmen. Jag kastar mig runt på soffan och skriker: "måste se, måste se, måste se".

Jag blir också förtjust och liksom "åååå, vilken gullig" men inte så extremt som du. Har inte heller sett någon aspergare reagera som du.

Ju mer du berättar desto mer låter det som du faktiskt fått fel diagnos. Men det räknas ju ändå till samma spektrum och ger samma lagliga rättigheter så det kanske inte är så viktigt vad det står på pappret? Annars bör du nog kontakta utredarna igen och ge dem den information du skrivit ner här.

Det låter definitivt mer som autism än som Asperger.

Inger skrev:En del av sakerna du radar upp är typiskt autistiska "stimming" (self-stimulatory behavior) för att antingen stimulera eller lugna ner sitt under- eller överreaktiva nervsystem, bli av med överskottsenergi eller trösta sig själv. Här är några exempel på stims:

http://www.creative-minds.info/index_files/Stimming.htm

Jag kollade in din sida Inger och läste om olika stims. Nu undrar jag lite över att bita av sitt eget skinn. Är det ett "typiskt" stim inom AST? Eller är det den egna diagnosen "Dermatophagia" som gäller i dessa fall?

http://en.wikipedia.org/wiki/Dermatophagia

Shit, jag har inte kopplat ihop det jag gör med nåt som skulle heta nåt särskilt, men nu när jag klickade och klickade mig vidare inser jag att jag säkert kvalar in för diagnosen dermatillomani. Hmm...

Och jag biter sönder mig inuti munnen, så som beskrivs via den första länken

Konstigt att det finns namn på det, vården har bara skrattat åt mig när jag har berättat. Så jag skäms för att säga något. Jag har några fler udda "diagnosgrejer" som jag inte heller vågar tala om eftersom t.o.m. psykfolk alltså skrattar åt mig. Men sakerna har diagnosnamn som jag tycker att de borde känna till.

EDIT: Tandläkaren sade att hon ALDRIG hade sett någon bita sig inuti munnen, och förstod inte varför man skulle göra något så dumt mot sig själv. Borde inte tandläkarna ha sett detta? Eller är det så überovanligt?