Hejsan, jag heter Hanna och har precis blivit medlem här. Jag hoppas jag skriver i rätt kategori.

Mina problem kan sammanfattas med följande:

Praktiska problem
Rutiner

Kan inte slutföra städning då jag fastnar i detaljer i städandet.
Skjuter upp slutförandet för att "effektivisera" tidsåtgången.
Undviker även andra rutiner. Byta sängkläder. Tvätta. Borsta tänderna. Inser först i efterhand att jag borde gjort det, när det blir konkreta problem. T.ex. inga rena kläder, slut på bestick etc.
Låg tolerans för stress, en bokad tid en dag - ett 'dagsprojekt' - upptar hela min kapacitet tills det är över. Även om uppgiften i sig tar bara 30min.
Väldigt svårt sova vid stress.
Blir mycket trött efter ett 'dagsprojekt'.

Krav

Får ångest av att gå hemifrån.
Får ångest av schemalagda uppgifter.
Får ångest av krav (jobb, framgång) och blir låst av panikångest.
Undviker uppgifter och ansvar, skjuter upp uppgifter.
Vågar inte ta på mig jobb av rädsla för att inte klara det mot bakgrund av mina svårigheter nämnda ovan.
Har mycket svårt slutföra saker som kräver längre koncentration och arbetsinsats. Max fokus i 10-15min.

Personlighetsdrag

Tenderar se saker i svart och vitt.
Väldigt dåligt tålamod. Vill se resultat direkt.
Tröttnar fort vid understimulans.
Ser inget egenvärde i slutförda uppgifter.
Intelligent och ifrågasätter allt.
Bryr sig inte om lagar och normer.

Livssituation

Saknar jobb och har inte haft anställning.
Saknar eftergymnasial utbildning.
Saknar idag förutsättningar att hantera rutinerna som krävs för att sköta ett jobb.
Har en bakgrund med osäkra ekonomiska förhållanden.
Har i dagsläget en mycket otrygg ekonomi.
Saknar aktuell diagnos och försörjning.

Verkar det i er bedömning sannolikt att jag har asperger?

Jag har gjort en massa tester online, standard screeningtester etc och i dem kvalificerar jag för asperger och add/adhd, jag ska precis påbörja utredning och känner att jag skulle vilja ha bättre koll själv så jag inte blir utan diagnos om jag faktiskt ha det pga brist i kommunikationen med läkare.

Först välkommen!

Sen:
Du skulle kunna ha Asperger.


Hur är det med ögonkontakt med andra? Kända och okända människor.

Hur känner du dej i en grupp med människor?

Blir du "trött/stressad" av för mycket ljud och intryck?

Dina intressen, har då nåt speceillt intresse som du håller på med massa?

Eftersom du inte skrivit något alls om sociala symptom så skulle jag säga tveksamt, pekar mer på ADD.

Jag kan titta i ögonen om jag stålsätter mig, men jag tycker det är väldigt obehagligt. Det spelar ingen roll om jag känner personen eller ej, men det går kanske lite lättare med människor jag känner väl.

Jag brukar försvinna in i mig själv när det är mycket människor och ljud. Jag kan liksom inte sortera ut vilka ljud som är väsentliga och inte utan allt blir ett sorl och det brukar sluta med att jag sitter och tänker i ett hörn för mig själv, för jag klarar helt enkelt inte av att följa med i samtal om det pågår mer än en konversation i ett rum.

Grupper över 3-4 pers håller jag mig m a o ifrån. Caféer och dyl miljöer är av samma anledning problematiska. Jag gillar idéen att gå på fest och det är kul att klä upp sig och vara fin, men det nöjet vara bara första timmen sen vill jag mest hem och ta på mig bekväma kläder och se en film eller mysa med en kopp te framför datorn. Jag har väldigt svårt för att inleda konversation eller att prata ytligt med människor jag inte känner. Tidigare försökte jag låtsas vara intresserad för att vara trevlig men ju äldre jag blivit desto mer har jag tröttnat på det spelet.

Efter socialt påfrestande situationer blir jag helt matt mentalt och vill bara hem.

Jag har flera intressen, men jag brukar nörda ner mig i olika ämnen i perioder. Jag har hållt på väldigt mycket med musik men senaste åren har mitt intresse främst varit politiskt. Jag älskar diskutera idéer, filosofi, religion, historia. Jag har alltid varit en "nördig" person och jag kommer bäst överens med människor som har diagnostiserad asperger eller som jag såhär i efterhand när jag börjat lägga ihop pusselbitar kan ha stark misstanke om att de har asperger även om de saknar diagnos.

Framförallt för att jag känner att jag slipper allt socialt krångel och flams och man kan få ut något intellektuellt av konversation. Jag har väldigt svårt för människor vars främsta intresse är att tala om väder och vad som händer i helgen.

Jag har också väldigt svårt för spontana infall från andra människor. Jag brukar behöva hem och "landa" så jag kan ladda batterierna innan jag börjar nästa sak som inte ingår i min privata rutin. Säg att jag har ett dagsprojekt att ta mig till stan och köpa något. Om jag har en idé om hur dagen ska förflyta och någon kommer med ett förslag som avviker från detta så stressar det mig väldigt och ger mig ångest.

gothbarbie skrev:Jag kan titta i ögone...

Det du skrev ovanför i inlägget låter som mig mycket och jag har Asperger Diagnos.

Som problemen på caféer och på fester ja och det andra också.

Jag kan inte heller sortera bort några ljud. Jag hör och ser allt vare sig jag vill
eller inte.

Min amatörmässiga slutsats är att du med stor sannolikhet har Asperger.

Just mitt intresse för musik är ett problem för min hjärna tenderar prioritera bakgrundsmusiken före konversationer, så det brukar bli så att jag sitter och memorerar melodislingor istället. Det händer också ibland även i konversationer med bara 1 person att jag slutar lyssna och börjar tänka på något annat. Särskilt i telefon, men även till vardags, om personen inte är tillräckligt intressant etc.

Tack treeman, har du några tips för vad jag bör understryka i möte med vården som är viktigt just för diagnosen asperger? Så jag inte pratar om något som inte är relevant bland de problem jag har.

Inget att tacka för.

Sitter med "munskölj" i munnen här och tänker just nu hehe.



Stålsätt dej inte och tvinga dej att titta "den andra" i ögonen. Var dej själv bara.
Helt naturlig. Använd ingen fejkad "social teater" utan var dej.

Det du har tagit upp ovan tycker jag du kan nämna alltihop. Inte för mycket och du sätter
fingret på rätt saker tycker jag. Och en del av det du skriver skulle också kunna tyda på ADD
eller någon annan diagnos. man kan ju ha fler diagnoser än bara Asperger.

Du behöver kanske inte ta upp din "livssituation" så mycket i och för sig.

Slutligen:
Hur är ditt kroppsspråk? Använder du dej mycket av det? Hur är du på att tolka andras
kroppsspråk?

Likaså ansiktsmimik, samma frågeställning som om kroppsspråk ovan.

Fler kommer säkert bidra med åsikter inom kort också. Varav minst en nog kommer såga av
mig i två delar vid knäskålarna. Hehe.

gothbarbie skrev:har du några tips för vad jag bör understryka i möte med vården som är viktigt just för diagnosen asperger? Så jag inte pratar om något som inte är relevant bland de problem jag har.

I mitt inlägg ovan så svarar jag på följande. Glömde skriva det citatet.
För jag är trött nog.

Whoppsi!

Svart/vitt-tänkande kan tyda på borderline också, fast jag är ju ingen psykiater precis. Fast jag var ganska svart/vit förr men det har gått bort nu när jag blivit lite äldre. Så man måste inte ha borderline för det. En AT-läkare var inne på borderline för mig under den perioden, men nu säger de att inget tyder på det. Man mognar ju med åren också.

Jag har autismliknande tillstånd och ADD säger de, fast det är ju ingen exakt vetenskap det här. Någon annan kunde lika gärna ha sagt aspergers syndrom och ADD. Jag känner igen mig en del i det du beskriver.

Jag känner igen mig på nästan allt du skriver. Själv står jag i kö till att få göra en AS och ADD utredning.

Får jag fråga hur gammal du är? Det är nog punkterna under "krav" som jag känner igen mig minst i. Visserligen har jag ångest över så kallade dagsprojekt, men jag har ändå lärt mig hantera det. Hur gick det för dig när du gick i skolan? Själv har jag nog uppemot 60% frånvaro från grundskolan pga att jag aldrig ville gå dit. Vilket självklart har med andra faktorer än bara själva ångesten över att behöva göra något.

Mycket utav det du beskriver passar in på mig.när jag fick min diagnos för dryggt ett år sedan så blev det en lättnad.det fanns ett namn på mina problem.Jag är inte bara konstig.

I mitt fall bedömdes oxå att jag inte hade nåt att erbjuda arbetsmarknaden.Så nu har jag Sjukersättning.Det blir ju en individuell prövning.har man tur så fixar arbetsgivare att anpassa arbetet efter en AS-person.

Välkommen hit Jag har diagnos och känner igen mig i din berättelse. Hur klarar du av stress? Jag är väldigt stresskänslig vilket skapar problem för mig. Lycka till med utredningen

gemini skrev:Jag känner igen mig på nästan allt du skriver. Själv står jag i kö till att få göra en AS och ADD utredning.

Får jag fråga hur gammal du är? Det är nog punkterna under "krav" som jag känner igen mig minst i. Visserligen har jag ångest över så kallade dagsprojekt, men jag har ändå lärt mig hantera det. Hur gick det för dig när du gick i skolan? Själv har jag nog uppemot 60% frånvaro från grundskolan pga att jag aldrig ville gå dit. Vilket självklart har med andra faktorer än bara själva ångesten över att behöva göra något.

Jag hade väldigt hög frånvaro i skolan. Dels för att jag var så otroligt understimulerad, jag kände att det var slöseri med tid att sitta av lektioner där allt gick i slowmotion och läraren gick igenom minutiöst vad som hade kunnat sammanfattats på 5 minuter och sedan avklarats på 10 minuter...

Sen hade jag också svårt för rutinerna. Det kändes som lagom när man kom igång med något skulle man avbryta och börja på nästa ämne, man fick aldrig göra klart saker. Det var mycket idiotiska uppgifter utan syfte som bara verkade syfta till att man skulle göra som man blev tillsagd, vilket jag haft väldigt svårt för jämt... Jag har väldigt svårt att göra saker bara för att man ska, det måste finnas ett egenvärde i uppgiften i sig liksom.

Jag är 27 nu och de här problemen har funnits sen fjärde klass ungefär, dvs när jag var 10-11.

treeman skrev:Inget att tacka för.

Sitter med "munskölj" i munnen här och tänker just nu hehe.



Stålsätt dej inte och tvinga dej att titta "den andra" i ögonen. Var dej själv bara.
Helt naturlig. Använd ingen fejkad "social teater" utan var dej.

Det du har tagit upp ovan tycker jag du kan nämna alltihop. Inte för mycket och du sätter
fingret på rätt saker tycker jag. Och en del av det du skriver skulle också kunna tyda på ADD
eller någon annan diagnos. man kan ju ha fler diagnoser än bara Asperger.

Du behöver kanske inte ta upp din "livssituation" så mycket i och för sig.

Slutligen:
Hur är ditt kroppsspråk? Använder du dej mycket av det? Hur är du på att tolka andras
kroppsspråk?

Likaså ansiktsmimik, samma frågeställning som om kroppsspråk ovan.

Fler kommer säkert bidra med åsikter inom kort också. Varav minst en nog kommer såga av
mig i två delar vid knäskålarna. Hehe.

Jag tycker jag är ganska bra på det sociala, men det tar otroligt mycket energi av mig. Jag vet hur jag ska bete mig men jag har svårt säga hur mycket som kommer av sig självt och hur mycket jag gör för att jag vet det förväntas av mig. Överlag är jag ganska asocial och har väldigt lite socialt behov. Kallprat klarar jag inte alls, jag blir bara frustrerad, otålig och vill göra något vettigare. Det gör att jag kommer bäst överens med människor som har specialintressen, för då känner jag att jag kan lära mig något av dem.

vallesmamma skrev:Välkommen hit Jag har diagnos och känner igen mig i din berättelse. Hur klarar du av stress? Jag är väldigt stresskänslig vilket skapar problem för mig. Lycka till med utredningen

Jag är extremt stresskänslig. :/
Det har givit mig panikångest tidigare, social fobi osv som jag jobbat mycket med och det fungerar mycket bättre idag än vad det gjort förr. Jag går inte i baklås så fort jag behöver göra något utöver mina rutiner, men det tar som sagt väldigt mycket energi och ett sådant "dagsprojekt" utanför mina normala rutiner kräver massa energi oavsett själva projektet utgör bara 30min effektiv tid. Det tar upp hela min värld fram tills det är avklarat..

Säg att jag har ett läkarbesök ett visst datum. Ju närmre datumet jag kommer, desto mer stressad och nervös blir jag. Jag måste vara ute i extremt god tid för att passa tåg, jag dubbelkollar alla saker så jag inte ska missa nåt, sen är jag så tankspridd så ofta missar jag saker ändå i slutändan. Jag är kass på att organisera saker. Jag fastnar ofta i detaljer ist för att få klart helheten.

Det är ett återkommande problem när jag städar t.ex. Jag avbryter dammsugandet för att plocka papper, kommer på att jag ska sortera papprena, börjar plocka ut tidningar och sorterar dem i ordning, sen orkar jag inte göra klart och det slutar med att det är mer stökigt än när jag började.

Samma sak när jag lagar mat osv, jag vet inte hur många gånger jag bränt saker på spisen för att jag fastnar i något annat och kommer på att jag höll på med mat först när jag känner lukten av bränt...

Tror iförsej detta har mer med ADD än Asperger att göra.

gothbarbie skrev:Jag tycker jag är ganska bra på det sociala, men det tar otroligt mycket energi av mig. Jag vet hur jag ska bete mig men jag har svårt säga hur mycket som kommer av sig självt och hur mycket jag gör för att jag vet det förväntas av mig. Överlag är jag ganska asocial och har väldigt lite socialt behov. Kallprat klarar jag inte alls, jag blir bara frustrerad, otålig och vill göra något vettigare. Det gör att jag kommer bäst överens med människor som har specialintressen, för då känner jag att jag kan lära mig något av dem.

Det låter aspigt tycker jag.

Och jag har under livet blivit bättre och bättre på det sociala men som du säger det tar en enorm energi.

gothbarbie skrev:

vallesmamma skrev:Välkommen hit Jag har diagnos och känner igen mig i din berättelse. Hur klarar du av stress? Jag är väldigt stresskänslig vilket skapar problem för mig. Lycka till med utredningen

Jag är extremt stresskänslig. :/
Det har givit mig panikångest tidigare, social fobi osv som jag jobbat mycket med och det fungerar mycket bättre idag än vad det gjort förr. Jag går inte i baklås så fort jag behöver göra något utöver mina rutiner, men det tar som sagt väldigt mycket energi och ett sådant "dagsprojekt" utanför mina normala rutiner kräver massa energi oavsett själva projektet utgör bara 30min effektiv tid. Det tar upp hela min värld fram tills det är avklarat..

Säg att jag har ett läkarbesök ett visst datum. Ju närmre datumet jag kommer, desto mer stressad och nervös blir jag. Jag måste vara ute i extremt god tid för att passa tåg, jag dubbelkollar alla saker så jag inte ska missa nåt, sen är jag så tankspridd så ofta missar jag saker ändå i slutändan. Jag är kass på att organisera saker. Jag fastnar ofta i detaljer ist för att få klart helheten.

Det är ett återkommande problem när jag städar t.ex. Jag avbryter dammsugandet för att plocka papper, kommer på att jag ska sortera papprena, börjar plocka ut tidningar och sorterar dem i ordning, sen orkar jag inte göra klart och det slutar med att det är mer stökigt än när jag började.

Samma sak när jag lagar mat osv, jag vet inte hur många gånger jag bränt saker på spisen för att jag fastnar i något annat och kommer på att jag höll på med mat först när jag känner lukten av bränt...

Tror iförsej detta har mer med ADD än Asperger att göra.

Jag känner igen mig i allt! Jag har även ADD enligt min läkare. Jag klarar inte heller av att behålla fokus då jag ska göra något. Blir enormt stressad av att passa tider. Oroar mig.

vallesmamma: hade du några problem när du skulle diagnostiseras? Har du något tips om vad jag bör fokusera på när jag pratar mer läkaren så de förstår mina problem?

Hej och välkommen!
Oj, mycket känner jag igen! Nästan allt...
Har jag Asperger, har även du...
Än så länge står i kön till utredningen.
Håller tummarna för dig!

gothbarbie skrev:vallesmamma: hade du några problem när du skulle diagnostiseras? Har du något tips om vad jag bör fokusera på när jag pratar mer läkaren så de förstår mina problem?

Mm, var dig själv skulle vara mitt bästa tips. Det är inte du som patient som ska rabbla upp alla tänkbara symtom. Ingen på det här forumet kan det minsta säga vad du har eller inte har utan rätt kompetens eller att ha träffat dig. (Inget illa menat till er som försöker)
Om det är något du är fundersam över är det bästa att ta det direkt med utredaren.

Jag gjorde inget speciellt, var mig själv. Läkaren såg att jag hade nästan inga alls gester. Jag har aldrig förstått innebörden av gester.

shibedibato skrev:

gothbarbie skrev:vallesmamma: hade du några problem när du skulle diagnostiseras? Har du något tips om vad jag bör fokusera på när jag pratar mer läkaren så de förstår mina problem?

Mm, var dig själv skulle vara mitt bästa tips. Det är inte du som patient som ska rabbla upp alla tänkbara symtom. Ingen på det här forumet kan det minsta säga vad du har eller inte har utan rätt kompetens eller att ha träffat dig. (Inget illa menat till er som försöker)
Om det är något du är fundersam över är det bästa att ta det direkt med utredaren.

Tack, jag har bara inte så stort förtroende för dem. Känns som de generellt bara läser innantill..

Nu har jag inte läst allt i tråden för att jag är lite lat av mig och har jobb och göra - men jag vill ändå fråga:

-Upplever du att andra missuppfattar dig mer än "normalt"?
T.ex. tar folk dig seriöst när du skämtar, och tror du skojar när du är allvarlig?
-Upplever du att du missförstår andra oftare än vad som är "normalt"?

Ordet normalt är givetvis svårt att definera, så relatera till din omgivning (bekanta, vänner, familj) för att veta vad som är "normalt".

Jag personligen insåg väldigt sent att jag var dålig på att både förmedla icke-verbal kommunikation samt att tolka den. Länge så fattade jag inte varför jag ofta blev missförstådd - främst när jag skämtade eller sa något allvarligt.

Deadly_Nightshade skrev:Nu har jag inte läst allt i tråden för att jag är lite lat av mig och har jobb och göra - men jag vill ändå fråga:

-Upplever du att andra missuppfattar dig mer än "normalt"?
T.ex. tar folk dig seriöst när du skämtar, och tror du skojar när du är allvarlig?
-Upplever du att du missförstår andra oftare än vad som är "normalt"?

Ordet normalt är givetvis svårt att definera, så relatera till din omgivning (bekanta, vänner, familj) för att veta vad som är "normalt".

Jag personligen insåg väldigt sent att jag var dålig på att både förmedla icke-verbal kommunikation samt att tolka den. Länge så fattade jag inte varför jag ofta blev missförstådd - främst när jag skämtade eller sa något allvarligt.

Nu umgås jag ju mest med aspisar och vi brukar ha ganska lika humor, så då är det inget problem. Viss humor förstår jag inte alls, men jag kan ju inte säga säkert att det beror på det här.

Däremot har jag väldigt svårt umgås med folk som är för emotionella. Jag kan inte relatera och när jag då försöker gå rationellt på saker så (problem, situationer, synsätt på principer osv) så kan det bli problem.

Jag har haft det problemet främst med min syster och mamma, de är väldigt emotionella och det går inte alls ihop med hur jag ser på saker. De tycker jag är egocentrisk, eller "kall" jag tycker dom är irrationella och känslostyrda.

Det gör också att det hänt att människor tror jag inte bryr mig om andra människor, för att jag inte ser något värde i irrationellt beteende som bara baseras på känslor. T.ex. när någon frågar mig om saker så svarar jag som det är, jag gillar inte sociala "spel" när man ska svara saker man inte menar bara för att dom vill intala sig saker.. :S

En del uppskattar den sortens ärlighet och andra tycker man är okänslig.