Jag blev intresserad av frågan om depressioner är ofrånkomligt vid A S eller om det är beroende av andra faktorer som ex. uppväxtmiljö.

Kommentarer uppskattas!

Kom på att det skulle vara intressant att veta om det förändrats efter diagnos.

Erfarenheter av detta?

Ingenting har igentligen förändrats sen diagnosen.
Deppressionerna blir värre varje år nästan.

Det som diagnsoen hjälpte mig med var att få en arbetsträningsplats och bidrag. Förmodligen förtur till lägenhet om jag orkar flytta hemmifrån nångång. Kanske när jag är 30+ vemvet

För mig har AS:en mycket mer att göra med deppen än uppväxten.
Bra uppväxt, bra miljö. Lite mobbning men det berodde på AS:en.

Det varierar säkert endel från person till person.

Är dock ganska säker på att det är fler brickor med i spelet än AS:en som får mig deppad. Men den väger förmodligen tyngst och får bägaren att rinna över.

Depression är ju ett sjukdomstillstånd som jag antar är konstant oavsett om du har AS eller inte..

Vilka saker som gör en nedstämd och uppgiven kan ju däremor variera. Efter en AS diagnos så är man ju placerad i ett fack. Att samhället nu ser mig som handikappad känns konstigt, jag som hela mitt liv kämpat för att försöka fungera normalt..

Jag har som sagt varit deppig sedan tidiga tonåren men med tiden fått en större självinsikt och slutligen en diagnos.

Självinsikt är ett tveeggat svärd.. För första gången så ser du utan filter hur alla dina problem ser ut.. Efter att bara anat dem och försökt tränga bort dom tankarna så har du det svart på vitt. Det kan absolut framkalla en livskris..

Samtidigt har du nu äntligen en bra grund att börja ta itu med ditt liv. Äntligen vet du vem du är och vilka problem du har och kan då lättare fundera ut vad du behöver för att ditt liv skall fungera.

I tahlias fall så vet jag inte om det bara är en tidsaspekt som gör att hon inte är mottaglig för råd och hjälp nu..

Jag är rädd att det är ett val som vissa människor gör. Istället för att våga se den hårda sanningen så väljer dom att leva sitt liv i total förnekelse. En sån människa är det ingen mening att dalta med. Snarare tror jag på en modell där man konfronterar alla vanföreställningar och tvingar dom att se sanningen.

Ungefär som att man inte frågar den totalt förnekande missbrukaren om denne möjligen vill lägga in sig på avgiftning ett halvår. Istället samlar man vännerna och bär dit människan för att man är övrtygad om att det är det enda alternativet, istället för att lämna människan ifred att droga sig till döds..

Tips för större undersökning än denna: http://www.rdos.net/sv/npf-eval2.php

Utdrag: depression, AS:
Aldrig: 46
Vinter: 76
Sommar: 12
Vinter och sommar: 90
-------------------------
Totalt: 224

Depression är alltså knappast något som "hör till" AS. En hel del kan dessutom förklaras utifrån SAD (vinterdepression) som sannolikt har ett samband med AS och som är behandlingsbart med ljusterapi.

rdos skrev:Tips för större undersökning än denna: http://www.rdos.net/sv/npf-eval2.php

Slår man ihop sällan/aldrig ger det givetvis en större frekvens av aldrig.

rdos skrev:En hel del kan dessutom förklaras utifrån SAD (vinterdepression) som sannolikt har ett samband med AS och som är behandlingsbart med ljusterapi.

Detta stillsamma togaparty hade ingen effekt på mig i alla fall.

Karl skrev:Detta stillsamma togaparty hade ingen effekt på mig i alla fall.

Det är bara 1/3 som kan misstänkas ha SAD och som då kan bli hjälpta av ljusterapi. Det är ju nästan varannan som har annan typ av depression.

En annan källa är frågan om man brukar få depressioner i Aspie-quiz http://www.rdos.net/sv/aspeval/#623. Den frågan har 0.51 i korrelation med höga poäng, vilket visserligen är ganska mycket men inte lika högt som många andra drag inom sociala och kommunikativa området. Denna fråga har besvarats av en mycket större population (5892). Det är även intressant att se vilka andra frågor som denna fråga korrelerar med i quizen (självmord och självskadande beteende, bl.a.).

Vinterdepression har faktiskt också varit med: http://www.rdos.net/sv/aspeval/#105. Frågan har 0.25 i korrelation och 5952 svar.

Jag har haft en ordentlig depression under vilken jag låg i ett mörkt rum och sov för det mesta. Jag stängde av allt: jobb, kompisar, intressen etc... Det var i samband med att jag insåg att alla andra inte var som jag (eller att jag inte var som alla andra ) och aldrig skulle bli. Det fanns även en del annat som spelade in. Då var jag ungefär 25 år. Den officiella diagnosen påverkade inte, eftersom jag redan visste hur det låg till.

Annars har jag alltid haft ångestattacker ända sedan jag var barn och har fortfarande. Jag har inte tänkt på att jag faktiskt haft det hela livet; jag har väl vant mig.

Den stora depressionen (och sviterna av den) höll i sig ungefär två år. Jag blev sjukskriven och tvingades äta mediciner som jag inte ville ha. Medicinerna hade ingen som helst effekt och jag fasade ut dem på egen hand efter ett tag. Det gick bra och depressionen försvann senare av sig själv.

Nu (som 33-åring) mår jag bra igen, men får fortfarande ångestattacker ibland, precis som jag alltid fått, men de håller bara i sig en dag och jag kan hantera dem utan hjälp. Det känns som en naturlig del av livet: Ibland är det upp och ibland är det ner, men oftast är det väl någonstans mitt i mellan.

Stannar jag upp och inte tänker alls på något av det roliga jag har här i livet är det mest bara depp. Jag är väl helt enkelt rätt bra på att fylla tiden och livet med aktiviteter, så att jag skjuter det deppiga ifrån mig. Problemet är kanske att jag bara koncentrerar mig på att skjuta undan deppet och inte gör tillräckligt mycket åt anledningen till det...?

Men vartefter man hittar alla viktiga bitar som saknats i livet hoppas och tror jag att grogrunden för deppet ska motas bort. Nu har jag ju hittat det jag i alla fall upplevde det som att jag saknade klart mest och värst!

Sedan jag tog diagnosen på allvar så blev både världen och jag själv mycket lättare att förstå. Sedan dess har jag inte haft några allvarliga depressioner.

"Lika barn avvika bäst." Timbuktu

Jag satte "några få" för jag har haft två stora depressioner för drygt tio år sedan som aldirg återkommit med den kraften. Dom var rejäla för jag mådde jätte konstigt, kände mig schizoid, som en zombie. Det kändes som att vara styrd av en yttre kraft. Jag bara schappade från allt, jobb och familj och gav mig ut och körde. Ville bara ta mitt liv. Hamnade på psyk i några veckor och var sedan hemma och vilade upp mig för utbrändhet. Kom tillbaka till jobbet och det gick rätt bra. Idag är jag arbetslös efter att ha blivit uppsagd av arbetsbrist för fyra år sedan.

Depressionerna hade visst inslag av psykos och kallades "reaktivt förvirringstillstånd". Men sedan jag började med SSRI har jag mått ganska stabilt om än alltid känt mig annorlunda. Dock kan jag känna dippar beroende på vad som händer i livet, mest vid avslag i jobbsökande. Privat har jag kvar min familj, där är det inga större problem även om de är väldigt NT allihop.

Läser DSM kriterierna och tycker jag har flera AS-drag.

/Barracuber

underjord skrev:Annars har jag alltid haft ångestattacker ända sedan jag var barn och har fortfarande. Jag har inte tänkt på att jag faktiskt haft det hela livet; jag har väl vant mig.

Skumt det där. Att man inte fattar att det är ångest. Jag kom alldeles nyligen på att det är ångestattacker jag har, ganska frekventa sådana också. Förut trodde jag att jag bara mådde lite dåligt.
Tänk vad trög man kan vara ibland


För övrigt tror jag att jag har varit mer eller mindre deprimerad sen högstadiet.

Några få

Men innan diagnos så var det mycket ofta.

Diagnosen har fått mig att FÖRSTÅ vad orsaken är och därifrån lättare hantera de problem som dyker upp.

Ja, mer eller mindre då och då.
Känner mej värdelös, att ingen gillar mej, att alla tycker jag är dum och konstig. Att jag inte kan något bra. Att jag bara är dålig på allt. Känner mej missförstådd. Att alla tror att jag är elak fast jag inte menar att vara det.

Får panikångestattacker ibland med. Brukar då skälla på min hjärna och såga till den "nej! inte så!"

rdos skrev:Tips för större undersökning än denna: http://www.rdos.net/sv/npf-eval2.php

Utdrag: depression, AS:
Aldrig: 46
Vinter: 76
Sommar: 12
Vinter och sommar: 90
-------------------------
Totalt: 224

Depression är alltså knappast något som "hör till" AS. En hel del kan dessutom förklaras utifrån SAD (vinterdepression) som sannolikt har ett samband med AS och som är behandlingsbart med ljusterapi.

Vänta nu vi räknar på det här.
att läsa i länken
så har 3% av befolkningen har vinterdepprisioner.
Du har 230 svar på (AS)deprisioner där 77st=33,5% svarar vinter och 91st=39,5%
Det tycker jag verkar solklart AS-relaterat
Det är 10 ggr högre frekvens än genomsnittet.

Jag svarade ständigt återkommande eftersom det är så det har sett ut. Sen jag fick diagnosen i december (2006) så har det varit lite lättare att hantera vardagen men jag vet inte..det är så mycket upp och ner med hur jag mår. Vissa dagar känns det som om det inte kommer att ordna sig ändå och då faller jag men det håller inte i sig lika länge.

Jag vet att jag har ett stort jobb framför mig med att lära mig att acceptera mig själv som den jag är men det underlättar mycket att ha en diagnos. Förut har jag beskyllt mig själv för att vara lat, envis, dum besvärlig men nu anser jag att det är orättvist mot mig själv. Jag vet varför jag blir trött av att träffa människor ohc varför det kan få mig att sova hela dagen efter (för att nämna ett exempel). Däremot tvivlar jag ibland på att jag kommer att få så mycket hjälp att det verkligen kommer att göra någon större skillnad.

Tillägg: mina depressioner brukar normalt börja i juli-början av augusti och hålla i sig till slutet av november.. Sen har jag nästa period i början av februari-början av maj.

Mina depressionsperioder brukar vara från mitten av oktober till mitten av mars.
Nu ska jag anti-depp-piller iår, så jag får se om de hjälper!!

Jag vet inte om jag varit deprimerad. Har en allmänt negativ syn på mig själv och samhället (inte sällan mer positiv syn än andra dock i de fall folk lurar sig själva om hur verkligheten ser ut för att försvara sin självkänsla) sedan många år och går då och då in i apatiska tillstånd då jag tycker allt är meningslöst. Jag har inte uppfattningen att min syn på mig och verkligheten verkar fel dock, hur mycket jag än försöker testa korrelationen, och eftersom det är viktigt för mig känslomässigt att ha mina uppfattningar på par med verkligheten (mycket viktigare för mig än att må bra) skulle jag inte vilja få andra uppfattningar såvida inte verkligheten bakom ändrades. Kanske är jag deprimerad under de perioder jag fungerar sämre, men det är inte så stor skillnad mellan mina kalla intellektuella tankar då jag fungerar dåligt och då jag fungerar bra. Antidepressiva har i vilket fall aldrig fungerat på ett positivt sätt (dock på flera negativa sätt), så kanske är det inte relevant att kalla ens mina värre perioder för depression.

Värsta tiden på året för mig är på våren, ungefär mellan April och slutet av Juni.

Okej, jag ska formulera mig kort den här gången.

* Vad tror NI att det behövs för att bryta en depression?

* Eller är deprimerade människor körda för resten av sitt liv?

* Och den kanske värsta frågan: är ett liv i evig depression människovärdigt?

Jag har själv haft min beskärda del av depressioner, jag har också haft en väldig tur i livet som inte alla andra har. Mot alla odds fick jag några år av varierande terapi inom psykiatrin och utan den hade saker nog sett annorlunda ut.

Jag är inte ute efter att döma er eller någon annan. Vad jag är ute efter är att försöka uttrycka att det alltid finns hopp om bättring. Även när det är helt satans becksvart och självmordet känns som den bästa vännen. Men kan man inte våga tro på en förbättring, har man då inte låst sig själv från alla möjligheter?

I de flesta fall verkar väl antidepressiva läkemedel ha god effekt, vad jag förstår. Sedan finns det vissa svårare fall där det kanske inte räcker till. Där använder man ibland ECT med viss framgång. Men precis alla depressioner klarar man nog inte att bryta. Så finns det väl alternativ i många fall av lättare depressioner, där man kanske inte måste bryta akut med läkemedel. Det verkar som vissa har blivit hjälpta av kognitiv terapi, till exempel, men det fungerar nog inte bra på någon som är inne i en svårare depression om man inte först bryter den med andra medel.

Jag undrar om inte de flesta som har problem med depressioner har det för att de inte har sökt hjälp eller inte fått tillräckligt kompetent hjälp som har kunskap om olika läkemedel och andra metoder.

Kvasir skrev:I de flesta fall verkar väl antidepressiva läkemedel ha god effekt, vad jag förstår.

Mmm, jag har själv alltid vägrat läkemedel eftersom jag alltid ansett att mina depressioner var sprungna ur konkreta orsaker.

Kvasir skrev:Så finns det väl alternativ i många fall av lättare depressioner, där man kanske inte måste bryta akut med läkemedel. Det verkar som vissa har blivit hjälpta av kognitiv terapi, till exempel, men det fungerar nog inte bra på någon som är inne i en svårare depression om man inte först bryter den med andra medel.

Ja, det är nog möjligt att felet som görs är att läkare bara fortsätter att skriva ut medicin istället för att remittera den deprimerade till en psykolog eller kurator. Allt av besparingskäl. Så länge folk inte klagar och bråkar så förpassas dom till baksidan och får klara sig så gott det går.

Kvasir skrev:Jag undrar om inte de flesta som har problem med depressioner har det för att de inte har sökt hjälp eller inte fått tillräckligt kompetent hjälp som har kunskap om olika läkemedel och andra metoder.

Mycket möjligt att det spelar in, helt klart. Men så är det ju också lite omhuldat av skam, det här med att ha någon form av psykisk åkomma. Bara för att det inte syns tror andra människor att allting är bra.

Läkemedel är i och för sig också lite farligt eftersom depressionen närmast förstärks under medicineringens första veckor, sedan går den ner. Men det är så mycket slarv kring medicineringen. Stressade läkare som glömmer sina patienter och så vidare.

geemer skrev:Mmm, jag har själv alltid vägrat läkemedel eftersom jag alltid ansett att mina depressioner var sprungna ur konkreta orsaker.

Jag vägrade också länge, dumt nog. Med facit i hand skulle jag ha försökt få sådana mediciner minst 10-15 år tidigare. Det spelar nog ingen roll vad orsaken till depressionen är egentligen. Sitter man fast i tillräckligt svår depression så gör depression i sig att man inte kan tänka konstruktivt och göra något åt situationen. Då kan man behöva läkemedel eller något annat för att bryta depressionen.

Ja, det är nog möjligt att felet som görs är att läkare bara fortsätter att skriva ut medicin istället för att remittera den deprimerade till en psykolog eller kurator. Allt av besparingskäl. Så länge folk inte klagar och bråkar så förpassas dom till baksidan och får klara sig så gott det går.

Jo, tyvärr förekommer nog mycket slentrianmässig förskrivning av just kostnadsskäl, för att terapi är dyrt, men också för att det är en begränsad resurs. Så är det förstås väldigt omdebatterat hur bra terapi egentligen är. Åsikterna verkar gå väldigt isär. Ett annat problem är att vanliga allmänläkare inte har så stor kunskap om antidepressiva medel och kanske inte klarar av att försöka hitta "rätt" medcin för patienten. Även för specialister är det till stor del experiment, men de har i alla fall en bättre kunskap som grund för sina experiment.

Men så är det ju också lite omhuldat av skam, det här med att ha någon form av psykisk åkomma. Bara för att det inte syns tror andra människor att allting är bra.

Jo precis, och ännu värre var det för 25 år sedan, när jag började söka vård för mina problem. Jag ville inte erkänna för vare sig mig själv eller någon annan att det kunde vara psykiska problem i någon form, utan jag klagade förstås på mina magbesvär och min ljudkänslighet och andra saker. Tänk om jag hade fått hjälp redan då, så annorlunda livet kanske hade kunnat vara? Visst, min AS hade jag ju haft ändå utan att veta om det, men hade jag blivit fri från depressioner och ångest så kunde säkert mycket ha varit annorlunda.

Läkemedel är i och för sig också lite farligt eftersom depressionen närmast förstärks under medicineringens första veckor, sedan går den ner.

Nja, det vet jag inte om jag har hört någon som har upplevt. Däremot verkar alla jag pratat med samt jag själv upplect väldigt besvärliga biverkningar i början, innan man vänjer sig vid medicinen. Faktum är att jag känner väldigt många som har fått sådana här mediciner förskrvina, men det är väldigt få av dem som har orkat ta dem tillräckligt länge för att biverkningarna ska minska.

Det finns visst en del mer eller mindre chockartade behandlingar. Om någon vill kan den ju kommentera om den tror att såna är det bästa eller den framkomliga vägen för alla eller hur det nu kan förhålla sig med det.

Jag har aldrig varit deprimerad, har jag tur så ligger det inte för mig. Nedstämdhet och frustratoin till desperationens eller depressionens branter har jag däremot åtskillig erfarenhet av. I vissa andra trådar idag har det varit tydligt att somliga tror att det alltid går att ta sig i kragen, i någon mån, att det åtminstone alltid går att ta första steget bort från branten. Somliga menar ju rentav att det går att självständigt ta ett steg upp ur depressionen, det tycker jag låter som en självmotsägelse. I definitionen av depression ingår väl att den är opåverkbar inifrån?

Kan vi använda den här tråden till att fundera även över sådant svårmod som jag upplevt? Jag skule bra gärna vilja veta om man verkligen kan ta sig i kragen själv i nedstämdhetens stund, eller om det är som det känns, att man skulle bli förtvivlad över minsta motgång och hamna ännu längre ner? Jag har funnit vägen ut i mina flykttekniker, med omistligt stöd av "turliga" skeenden omkring mig. Ur aspiga projekt kan verklighetsrelevanta ting födas.

Frågorna som jag skrev kvarstår dock. Passar de som sagt i tråden?

/ J