Nej. En del som försökt men jag blev snabbt våldsam när någon gjorde något jag uppfattade som...elakt. Kan inte riktigt förklara det, jag har alltid varit väldigt lugn och snäll, men när jag kände mig pressad tog jag till våld direkt. Blev bättre med åren till den grad att jag inte längre blir arg eller våldsam överhuvudtaget, vilket inte direkt är en bra egenskap. Kan inte ens försvara mig längre, bara fryser till och känner ångest.

nää.. men jag har retat andra .. för att dom e så dryga och dumma..^_^ så dom har blivit ledsna :;D (blir bara irriterad på dryga och dumma människor så jag börjar provocera dom HEELLLLLL YEAH!)

Hela grundskolan och hela gymnasiet brev jag verbalt mobbad.

Tråkigt att hör att 87% av er har blivit mobbade

Alternativ 1.
Hela grundskolan var ett helvete. I högstadiet lättade det lite. Det vill jag varken beskriva eller minnas. Utfrysning hade jag inte en tanke på att kalla för mobbning. Jag drömde inte om annat än att få vara ifred...
Och lärare?... "Adam sparkar mig!" säger jag till vår fröken som står rastvakt. Då skäller hon ut mig: "Jag har rast nu!!!" Och allt blev bara mitt fel. Jag fick stryk på rasterna av ett gäng, så jag bara hade svordomar till mitt försvar, då blev jag straffad sedan (av läraren) för att jag svor.
Och lärare villigt mobbade själva, fast bara verbalt... Ja, bäst att glömma. I högstadiet fick vi en vettig klassföreståndare, och klasserna blandades om, så mot slutet blev det bättre.

1. Grovt mycket.

Jag blev mobbad under i stortsett hela grundskolan. Mest för att jag ansågs som "annorlunda", tjock (är överviktig men inte fet), lätt retlig och nördig.

Jag var märkligt nog mobbad av killarna trots jag är tjej. Jag var väl inte tillräckligt flickaktig, men jag sminkade ju inte och mode var inte min grej. Jag var även en stark tjej som kunde försvara mig och det fann dom som konstigt.

Så mesta dels under högstadiets tid pluggade jag på rasterna. Var nog en plugghäst och läras favorit.

Jag hade dock några kompisar så det känns bra i alla fall.

Men de bästa skoltiderna är nog gymnaseit och högskolan. Där har det inte varit någon mobbing alls och jag har fått en del nära vänner.

sugrövmanövern skrev:Jag blev mycket mobbad i mellanstadiet och högstadiet. Mest för att jag inte talade. Klasskamraterna försökte få mig att bli arg eller gråta, men jag var lika levande som en Barbiedocka.

Många lärare lärare ogillade mig och jag fick låga betyg för att jag inte talade.

Utfrusen vet jag inte, jag ville vara ifred. Så det var snarare tvärt om. Jag ville bli lämnad ifred, men klasskamraterna var där och försökte få in mig i gemenskapen för att kunna mobba mig grövre. För det är ju svårare att mobba någon som helt avsäger sig flockens sällskap än en som försöker passa in och skaffa vänner.

Oj, jag känner verkligen igen mig i allt som du skriver. Jag har alltid blivit mobbad, från och med lekskolan till och med att jag gick ut 9:an, men mellanstadiet var helt klart den hemskaste perioden! Jag hade en hemsk lärare som var helt instabil, och inte kunde hålla i klassen för fem öre vilket resulterade i att de bråkiga eleverna (som jag var rädd för) kunde göra som de ville, och jag kände mig inte trygg någonstans!

Jag var livrädd varje dag som jag skulle gå till skolan, och önskade bara att jag skulle få bli sjuk så att jag skulle få vara hemma med min mormor istället. Blev jag det minsta förkyld så överdrev jag det till att jag mådde sämre än vad jag egentligen gjorde, och oftast fick jag då vara hemma hela veckan vilket kändes som en befrielse varje gång.
Jag försökte precis som du säger att inte visa några känslor och bara stänga svinen ute, men ibland gjorde det så otroligt ont att jag bara inte kunde stå emot tårarna...

Jag talade nästan aldrig i skolan (om det inte var med några få utvalda klasskompisar eller lärare) utan var tyst nästan hela tiden, vilket jag blev retad för i princip hela tiden. Dom andra ungarna tyckte det var så vansinnigt kul att jag satt där lydigt på min plats och gjorde det jag skulle utan att yttra ett ord, så ständigt skulle dom göra sig löjliga över det, och gång på gång skulle dom fråga "kan du inte prata?" fast dom visste att jag kunde men var för blyg för att göra det. Lärarna har alltid varit på mig om att jag måste våga tala och ta för mig mer, men jag klarade inte det och fick därför urusla betyg p.g.a. det. Mobbningen gjorde så att jag inte orkade hänga med och fokusera på lektionerna, jag försvann in i mina dagdrömmar istället och halvsov på lektionerna. Efter 9:an så valde jag att inte söka till något gymnasium just på grund av att jag inte ville börja en ny skola med ytterligare 3 år av mobbning!

Jag ville också bara bli lämnad ifred, men tyvärr så var jag ofta en måltavla istället... Ibland så undrar jag om dom som mobbade mig fattar hur illa dom gjorde mig, känner dom någon ånger? Nej, jag tror inte det, människor som beter sig på det sättet och som har som nöje att trycka ner och såra andra som är i underläge är bara känslolösa barbarer helt utan värde enligt mig! Jag kommer aldrig att glömma mina hemska skolår, men nu är de över och jag behöver iallafall inte ha dåligt samvete för att jag har gjort något fel, även om jag ibland tänker tanken att jag kanske får skylla mig själv för att jag är som jag är...

Alltså, jag vet inte direkt att det räknas som mobbing, men under hela min mellanstadietid har jag varit utfryst och retad (blev kallad massa olika saker av personer i klassen), och nu i högstadiet är jag utfryst och ensam, hör skratt, viskningar & sådant bakom min rygg för att jag inte är som alla andra och inte beter mig som dem. Jag valde alternativ 3, vet inte om det var rätt eller fel, vet inte om det räknas som mobbing som sagt. Bra i skolan (med vänner) har jag inte haft det och har det inte bra nu heller(i högstadiet)..

Definition av mobbning:

Mobbning kan ske på olika sätt
Fysiskt/kroppsligt: Att göra något mot någon annans kropp som att slå, sparka, tafsa, komma för nära, hålla fast, knuffa, fälla, nypa, dra i håret, kasta sudd, stjäla eller förstöra saker osv.
Verbalt/genom ord: Att göra illa någon med hjälp av ord. Det kan man göra genom att hota, skriva elaka lappar, klottra eller att säga något direkt till personen så som: fetto, hora, vilken ful tröja du har, du får inte vara med osv. Men man kan också göra det bakom ryggen på någon genom att snacka skit och sprida rykten.
Psykiskt/mentalt: Att på olika sätt "i det tysta" visa en person att den inte är välkommen. Exempel är när alla i klassen är bjudna på fest utom en person, när man jämt är ensam på rasterna utan att ha valt det, när man alltid blir sist vald i gympan, när någon gör ett elakt tecken eller när ingen hälsar på en när man kommer till skolan. Det kan faktiskt räcka med irriterade blickar eller suckar när man kommer i närheten för att man ska bli ledsen.

http://www.friends.se/mobbning/vad-ar-mobbning

Kadoor, det du nämner är definitivt mobbning, verbal och psykisk, även om sådan är svårare att bevisa än den fysiska mobbningen.

Jag har blivit mobbad men samtidigt är det svårt att säga om den varit grov. Om man inte förstår sociala signaler och därför drar sig undan så är nog varje kommentar sårande. Fast slagen har man blivit också, inte varje dag dock men tillräckligt.

Ja, hela grundskolan och hela gymnasiet.

Lindrig utfrysning. Dvs de försökte, men jag gick då som nu lätt in i en egen värld och de hade inget för det. Jag antar att de ledsnade. Själv fattade jag inte förrän efteråt att det nog var mobbning.

Jag har läst någonstans att det är lättare för offret än för förövaren att upptäcka att det ÄR mobbning. Jag tror detta är sant.

Jag hoppas verkligen att jag inte har mobbat så mycket själv! Men några minnen har jag, som jag skäms för, när jag gett mig på en som var svagare.

Ja, från medelmycket till grov. Jag tycker det är fel att göra en mobbare till ett offer .

Ja.

Retad under mellanstadiet och mobbad under högstadiet. Min mamma var väldigt snabb med att ingripa, hon har alltid sett till att ingen ska ge sig på mig eller behandla mig illa, hon pratade med mobbarnas föräldrar samt mina lärare. Huvudmobbaren blev till slut förflyttad till en annan skola.

Jag var mer eller mindre mobbad under hela grundskolan. I lekis (som det hette då) blev jag retad för att jag aldrig sa ett ljud och när jag väl sa något var det bara missuppfattningar eller upprepningar av vad andra sa. Sedan fick jag en kompis som jag var ganska mycket med men det blev problem när jag ville att hon bara skulle vara med mig och ingen annan. Det var ju MIN kompis liksom, ingen annans. Var med några andra också lite halvt sådär. Folk retade mig för att jag var överkänslig, hade lätt för att gråta och var rädd för allting.

I fyran började ett gäng "spionera" på mig på rasterna och förfölja mig överallt. Man kallade mig "koftan" för att jag hängde efter folk hela tiden. Jag visste inte hur man skulle söka kontakt riktigt.

Värst blev det i högstadiet, ett gäng killar (som jag hade varit kompisar med innan) mobbade mig hela tiden. De busringde, ropade grejer i skolan, gömde mina grejor, kladdade på mitt skåp, la in nakenbilder i mitt skåp (gråter när jag skriver detta) och uppmanade indirekt andra att mobba mig. De registrerade ett falskt Lunarstorm-konto i mitt namn men det var några som upptäckte och anmälde det. Man utnyttjade att jag inte fattade sociala grejer och fick mig ofta att framstå som ett fån. Den kille som var värst hade jag varit kär i ett bra tag när vi var kompisar men min svartsjuka (som jag visade LITE för tydligt) blev droppen för honom.

Folk tyckte jag var konstig, äcklig, jobbig och allmänt irriterande.

Det allra värsta var att jag blev mobbad för att jag VAR mobbad och ensam. Folk sa "där är hon som är så mobbad", "hon har inga vänner och inget liv" osv. Jag blev erbjuden hjälp, men kände någon sorts stolthet i att försöka klara det på egen hand. Jag ångrar det lite än idag då jag fortfarande har vissa spår av mobbningen.

elle skrev:Jag tycker det är fel att göra en mobbare till ett offer .

Jag hoppas att detta inte är en kommentar till mitt inlägg? Ty så menade jag inte.

2. Ja. Medelgrovt/medelmycket/medellänge

Jag var populär i hemmatrakterna (de flesta var något år yngre där) men väldigt mycket utfryst och retad i skolan under årskurs 1-6. Bytte skola I två år och kom tillbaka till min gamla klass i årskurs 9, då gav jag igen, sen var jag en "cooling" (rökte, skolkade, krökade) och såg ganska bra ut vilket hjälpte. Detta varade i några år och sedan dess har jag varit en udda men relativt accepterad typ, utfryst i vissa sammanhang, men väldigt omtyckt i andra.

Svårt att sätta fingret på, men folk tycker generellt om mig ganska fort, fast efter en tid när man lärt känna varandra så blir jag oftast antingen väldigt omtyckt eller väldigt ogillad. Jag tror det kan bero på att jag alltid säger vad jag tycker (rakt och öppet, aldrig bakom ryggen) och öppet tar avstånd från dem som pratar eller beter sig illa. Vissa uppskattar detta och vissa inte.

Sen har jag alltid tyckt om att fundera, filosofera och diskutera om alla möjliga märkliga och omärkliga saker som dyker upp i stunden, vilket gör att vissa kanske tycker att jag är udda.

Jag har märkt att människor gärna håller med den stora skaran hellre än att tänka själv och bilda sig en egen uppfattning. Eller så tänker de själva men håller det inom sig när det inte sammanfaller med gruppen. Det ger väl en sorts trygghets känsla att vara som alla andra? Själv känner jag mig starkast och tryggast när jag är ärlig och rak, och snarare välkomnar en diskussion(konstruktiv) när meningar och tycken faller isär.

Sen de här med alla sociala spel folk kör hela tiden, sådant orkar jag inte med(beror dock på om det är ett hjärtligt spel eller ett av falskhet).

Säg vad du menar och mena vad du säger!

Jag vart mobbad genom hela skolgången i princip.
Jag var den tjocka, fula personen som vart ett perfekt offer i andras ögon.
Mellan åk 1-6 så var det mest ord, mobbarna samlades i ring omkring mig.
Dom skrattade, uttryckte sitt hat mot mig med extremt sårande ord.
Dom kastade saker på mig, slog mig på armarna, knuffades, spottade på mig.
Fick även utså att dom kastade grus på mig och skrattade.
Ville inte gå till skolan mer.
Visst hade jag ju mina få vänner, utan dom hade jag nog bytt skola.

Sen började högstadiet, jag separerades helt från dom som behandlat mig dåligt.
Vi hamnade i olika klasser.
Nu var det ju dock en ganska stor skola och det fanns ju fortfarande dom
som ansåg att det fanns rätt till att uttrycka sig verbalt igen.
Men det var bara ord dom här åren.
Jag tuffade till mig lite och umgicks med dom andra missanpassade på skolan.
Helt underbara människor som inte var så ytliga.
Orden sårade alltid och jag började med självskadebeteende.
Det sista året vart jag ganska omtyckt av dom flesta, jag vågade vara mig själv.
Tog inte åt mig helt och hållet vad dom sa och vart väldigt rebellisk av mig.
Skolkade, drack alkohol, rökte och bråkade med lärare och elever.

Nu började gymnasiet, gick ett år på iv utan problem.
Sen skulle jag gå en riktig linje, det fungerade inte.
Hade tappat allt självförtroende, vågade inte visa mig, vågade inte prata.
Satt tyst då jag inte kände någon alls.
Jag var totalt förstörd av all mobbing.
Folk tittade snett och gav en hånleenden.
Tillslut gick det inte, jag hoppade av.

Så nu sitter jag isolerad hemma.
Vågar inte träffa nya människor och allt som sägs använder jag emot mig själv
som kritik.
Har testat på att gå ut lite då och då, men jag lyckas alltid träffa på
dom yngre "coola" pojkarna som kollar snett och skrattar.
Det bryter ner mig ännu mer.
Stannar hellre inne.
Jag är dock även rädd för att uttrycka mina åsikter på såna här anonyma forum.
Är jätte rädd för att bli utstött.

Kan ha blivit ett lite väl lång inlägg och jag ber om ursäkt för det.
Kan möjligtvis också ha skrivit konstigt då skrivande inte är min starka sida.

Daisymae skrev:
Kan ha blivit ett lite väl lång inlägg och jag ber om ursäkt för det.
Kan möjligtvis också ha skrivit konstigt då skrivande inte är min starka sida.

nä, det var ett helt okej inlägg. Bra skrivet.

Jäpp.

Daisymae skrev:Jag är dock även rädd för att uttrycka mina åsikter på såna här anonyma forum.
Är jätte rädd för att bli utstött.

jag har åsikter som ibland inte är "politiskt korrekta" vilket ledde till att jag blev mobbad och kallad otrevliga saker. jag vet / har läst om folk som har annorlunda åsikter men vågar inte säga dem i rädslan att bli illa behandlat. det här är mer vanligt än man tror.

Ja.

Trollmor skrev:

elle skrev:Jag tycker det är fel att göra en mobbare till ett offer .

Jag hoppas att detta inte är en kommentar till mitt inlägg? Ty så menade jag inte.

inte alls. Det finns folk som inbillar sig att mobbare mår dåligt och sover dåligt på nätterna.