tahlia skrev:Vi vill skapa avstånd - distansera oss.
Att vi på det viset samtidigt heller aldrig kommer att kunna lösa gåtan eller komma tillrätta med hur vi hjälper eller stoppar dessa människor skiter vi bevisligen högaktningsfullt i.

Ondska är ingen gåta. Det är ett förekommande fenomen som alltid kommer att finnas. Och det kommer alltid att finnas människor som behöver stöd efter att ha blivit mobbade.

Blir oerhört nedstämd av den här diskussionen känner jag. Folk vill hålla fast vid ilska, hat och föreställningar som "ondska"... på det viset kommer vi aldrig framåt. Vansinnigt deprimerande tanke.

tahlia skrev:Blir oerhört nedstämd av den här diskussionen känner jag. Folk vill hålla fast vid ilska, hat och föreställningar som "ondska"... på det viset kommer vi aldrig framåt. Vansinnigt deprimerande tanke.

Jag tänker tvärt om, ju mer medveten man är om att det finns ondska i människor, en del bär på mer än andra - desto mer klarsynt blir man.

Man kan inte rädda hela världen, men man kan bli bättre på att se vad som händer i ens närhet.

sugrövmanövern skrev:Man kan inte rädda hela världen, men man kan bli bättre på att se vad som händer i ens närhet.

Tydligen vill man dock inte föstå halvsju av vad som händer i ens närhet och om man inget förstår hur i hela helskotta ska man då kunna komma vidare eller ur destruktiva mönster?

tahlia skrev:Blir oerhört nedstämd av den här diskussionen känner jag. Folk vill hålla fast vid ilska, hat och föreställningar som "ondska"... på det viset kommer vi aldrig framåt. Vansinnigt deprimerande tanke.

+1

Folk, förändras visst det. Både åt det negativa och åt det positiva, vet en mobbare som är ypperligt trevlig nu.

Angående mobbning och mig så har jag inte fått utstå så mycket då jag slog den första killen som jävlades med mig blodig(han slog mig i nacken och jag blev helt rasande) och efter det vågade ingen mobba mig.

Dagens insikt för mobbade:

NIF skrev:jag slog den första killen som jävlades med mig blodig (han slog mig i nacken och jag blev helt rasande) och efter det vågade ingen mobba mig.

tahlia har väl en poäng med att det inte finns onda människor. Men det finns individer som får en kick av att slå och förnedra andra individer. Det är bara hur de fungerar sedan kan man tycka att det är dåligt eller bra. Men det får negativa konsekvenser för omgivningen och ibland är man tvungen att pissa in sitt personliga revir med knytnävarna.

Jävligt lätt att slå om man har den styrkan. Men vi som inte kan slåss då?

Jag som var en liten flicka, två äpplen hög och muskelsvag blev bara mer fasthållen, tafsad på och slagen när jag försökte knuffa undan mobbarna. Borde tagit med en vass kniv till skolan kanske. Men så tänkte jag inte då, jag ville bara bli lämnad ifred.

Jag var ärligt talat för dum i huvudet för att förstå varför folk ville jävlas med mig, jag var utvecklingsstörd ju. Jag var nöjd så länge det var mest verbala grejer.

Nu som vuxen har jag förstått att de störde sig på mitt sätt att vara, min stil, min tystnad med mera. Och att de var onda och även de efterblivna, fast på ett annat sätt än mig.

kapuni skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Värt att veta är väl kanske att de flesta mobbare själva började som mobboffer. Så frågan är långt ifrån enkel och katergorierna överlappar.

Det tror jag inte på. Mina mobbare var då inte några tidigare mobboffer.

Vissa är säkert före detta mobboffer men jag tror inte alls att de flesta var det innan de började mobba.

Jag är ett mobbingsoffer. Var i skolan och jag vet en kille som själv blev mobbad men blev tvingad till att mobba mig för att slippa mobbing själv.

sugrövmanövern skrev:Jävligt lätt att slå om man har den styrkan. Men vi som inte kan slåss då?

Man kan gå hem så fort det händer något, eller t.om stanna hemma för att markera. Skolan engagerar sig möjligtvis då. Men man får iaf sitt psyke i behåll.
Att beväpna sig eller ta med starkare vänner är också ett sätt. Eller ringa deras föräldrar, grannar osv..

plåtmonster skrev:

sugrövmanövern skrev:Jävligt lätt att slå om man har den styrkan. Men vi som inte kan slåss då?

Man kan gå hem så fort det händer något, eller t.om stanna hemma för att markera. Skolan engagerar sig möjligtvis då. Men man får iaf sitt psyke i behåll.
Att beväpna sig eller ta med starkare vänner är också ett sätt. Eller ringa deras föräldrar, grannar osv..

Det låter ju bra i teorin allt det där och är nog sådant man borde lära ut i skolan faktiskt.

Ur mitt barnperspektiv:
Jag fick bara höra skolplikt, polisen tar skolkare.
Mamma skulle aldrig tillåtit mig att stanna hemma från skolan om jag inte var fysiskt sjuk.
Beväpna sig, samma sak där, då tar polisen en.
Vänner hade ju inte jag dårå.
Telefonfobi hade jag också.

Och så där tror jag många mobbade barn har det, Aspergers eller ej. Man tror inte man har rättigheter alls. Men med Aspergers el autism blir det nog ännu värre att begripa vad man ska göra i en sådan här situation iom det handlar om socialt samspel i grunden.

räcker de me smilys?

sugrövmanövern skrev:Det låter ju bra i teorin allt det där och är nog sådant man borde lära ut i skolan faktiskt.

Egentligen borde man sammanfatta informationen och försöka nå ut till de som kan tänkas vara i behov av sådan kunskap.

Polisen har dock sällan tid till skolkare. Däremot kan jag tänka mig att socialnämnden kan bli inblandad. Föräldrar kan se en gå till skolan, men det är ju lätt att avvika på vägen eller ifrån skolan. Med mobiltelefon kan man ju sjukanmäla sig på stan.

Är man under 15 år så är straffen väldigt barmhärtiga. Det finns de som grovt misshandlar folk men får prat med socialtanten som "straff". Visst det kanske är jobbigt men det känns klart bättre att stå upp för sig själv.

Kanske föräldrarna eller vänner till de kan ställa upp och skydda?

Man kan be föräldrar att ringa.


Men det svåra är nog att nå ut till de som skulle behöva förstå sin situation bättre. Fast mår man dåligt av tillvaron så ökar också chansen att man inser att det inte fungerar och att man måste sluta spela med och köra över skola, klassen, föräldrar osv.

tahlia skrev:

elle skrev:när man förnekar ondskan lever man i en falsk värd där rättvisan och medkänslan inte existerar. det handlar om att göra en markering. vad som är rätt och fel. inte om att man tror att man är bättre. det är en fin tanke som ligger bakom men tyvärr naiv.

Det finns ingen ondska, det finns bara människor och deras beteenden, personligheter, styrkor, svagheter, sjukdomar, lidanden, erfarenheter och ageranden. Att tro något annat är naivt.

mobbare lider inte av att mobba och de sover bra om nätterna . de får för mycket frihet .Mobbing är ingen konflikt mellan mobbare och hans offe. Idag i en dagstidning har jag läst om en kille från USA bara 15 år gammal som har skjutit sig i tisdags pga mobbingen. Alla i skolan kände till att han var plågat och föräldrar har varit och pratat flera ggr.Skolan har inte ens gjort polisanmälan.

elle skrev:mobbare lider inte av att mobba och de sover bra om nätterna .

Hur många mobbare känner du personligen? Hur många mobbare har du en sådan nära relation till att du har insikt i deras liv, mående och historia?

Det är just det här jag pratar om. Enögd och ovillig till att ens erkänna att det alltid, alltid finns två sidor av myntet.

Man kanske kan säga att det generellt sett inte finns någon anledning till att mobbare skulle sova dåligt om nätterna. Däremot är det mindre känt hur stor andel och vilka förhållanden som gäller.

tahlia skrev:Hur många mobbare känner du personligen? Hur många mobbare har du en sådan nära relation till att du har insikt i deras liv, mående och historia?

jag har känt 3 st. personligen , något jag ångrat mig senare.

tahlia skrev:Det är just det här jag pratar om. Enögd och ovillig till att ens erkänna att det alltid, alltid finns två sidor av myntet.

det är ingen orsaksförklaring. mobbare är inga offer och deras mående och historia är ingen ursäkt för deras beteende.

– Vem som helst blir inte mobbare. Det handlar om elever som har utvecklat ett aggressivt reaktionsmönster. De har fått för lite kärlek och för mycket frihet. Ofta har de en fientlighet mot omvärlden som de får tillfredsställd genom att ge sig på svagare elever.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11000657.ab

Kanske en brist på respekt för andra helt enkelt oavsett hur den uppkom.

Håller med elle, mobbarnas (ev. dåliga) mående är ingen ursäkt, men det är troligen förklaringen tills deras beteende.

Däremot är det troligen så att om mobbarna får hjälp att hantera sin situation så kommer de troligen inte att mobba och därmed vinner alla inblandade parter, det är troligen en i längden en lönsam hjälp (rent krasst sett).

elle skrev:det är ingen orsaksförklaring. mobbare är inga offer och deras mående och historia är ingen ursäkt för deras beteende.

– Vem som helst blir inte mobbare. Det handlar om elever som har utvecklat ett aggressivt reaktionsmönster. De har fått för lite kärlek och för mycket frihet. Ofta har de en fientlighet mot omvärlden som de får tillfredsställd genom att ge sig på svagare elever.

Är det inte synd om dem då, om de fått så lite kärlek?

Personer med ADHD är tydligt överrepresenterade bland både mobbningsoffer och mobbare.

Kanin skrev:

elle skrev:det är ingen orsaksförklaring. mobbare är inga offer och deras mående och historia är ingen ursäkt för deras beteende.

– Vem som helst blir inte mobbare. Det handlar om elever som har utvecklat ett aggressivt reaktionsmönster. De har fått för lite kärlek och för mycket frihet. Ofta har de en fientlighet mot omvärlden som de får tillfredsställd genom att ge sig på svagare elever.

Är det inte synd om dem då, om de fått så lite kärlek?

Personer med ADHD är tydligt överrepresenterade bland både mobbningsoffer och mobbare.

En del föds ju med en genetisk predisponering som innebär att risken är högre för att utveckla just antisocialt beteende. Samsjukligheten är tydligen också hög mellan ADHD och olika typer av personlighetsstörningar som exempelvis antisocial personlighetsstörning/antisocialt beteende. Av de fall där ADHD kvarstår i ungdomen och upp i vuxen ålder är det exempelvis ca 18-25% som utvecklar antisocial personlighetsstörning enligt Russel Barkley.

Trotssyndrom i kombination med ADHD ska vara en stark riskfaktor för att senare utveckla uppförandestörning (Conduct disorder, CD) och antisocial personlighetsstörning:

Wikipedia - Trotssyndrom

Enligt den amerikanske professorn Russell Barkley uppvisar närmare 65 procent av alla barn med ADHD ett beteende som överensstämmer med kriterierna för ODD.[1]

Wikipedia - Uppförandestörning

Ett obehandlat trotssyndrom kan utvecklas till uppförandestörning. Efter 18 års ålder kan en uppförandestörning i sin tur utvecklas till en antisocial personlighetsstörning.

Om mobbningsbeteende och sannolikheten att lida av antisocial personlighetsstörning:

The road to psychopathy? Why bullying in children affects us all

A recent Finnish study has reported that boys who frequently bullied others at the age of 8 years were more likely to suffer from antisocial personality disorder as young adults (Sourander et al 2007b).

The disorder refers to a condition that was once termed psychopathy or sociopathy.

JAMA Pediatrics - Childhood Bullies and Victims and Their Risk of Criminality in Late Adolescence
The Finnish From a Boy to a Man Study

Bullying is a component of an antisocial, rule-breaking pattern of behavior.21 In a cross-sectional US study, Nansel et al22 found a strong and consistent relationship between bullying and involvement in violent behaviors. Bullies engage in high rates of interpersonal power dominance and instrumental aggression such as coercing others to give them their property. Longitudinal studies show that this type of behavior pattern, ie, externalizing problems, is relatively stable over time. Aggressive trajectories are associated with subsequent antisocial and criminal behavior in adolescence.23- 24 Age at onset as well as level and form of aggression have become important factors in understanding antisocial development, as early onset of antisocial behavior is regarded as a reliable predictor of adult antisociality.25

Kanin skrev:Är det inte synd om dem då, om de fått så lite kärlek?

det är inte synd om dem. det är synd att de har fått för mycket frihet. man hjälper bättre dessa människor genom att göra en markering och inte när man tycker synd om dem.

elle skrev:

Kanin skrev:Är det inte synd om dem då, om de fått så lite kärlek?

det är inte synd om dem. det är synd att de har fått för mycket frihet. man hjälper bättre dessa människor genom att göra en markering och inte när man tycker synd om dem.

Att enbart straffa, förneka dem kärlek och förklara dem obotligt onda leder knappast till förbättring. Förlåt dem och ta istället hand om dem så att de lär sig både ansvar och kärlek. Om de lider av ADHD och/eller personlighetsstörningar bör de naturligtvis lämpligen behandlas med mediciner och terapi (och ges extra stöd i skolan) istället för blind bestraffning.

elle skrev:

Kanin skrev:Är det inte synd om dem då, om de fått så lite kärlek?

det är inte synd om dem. det är synd att de har fått för mycket frihet. man hjälper bättre dessa människor genom att göra en markering och inte när man tycker synd om dem.

elle, det är en milsvid skillnad mellan att tycka synd om en individ respektive att det är synd om samma individ.

Ville bara klargöra det (det kanske inte är så lätt att förstå sådana nyanser i svenska språket).