Jag klarar ekonomi och mat och sånt. Är dålig på städning, ordning och att få saker gjort i tid. Har vänner. Mellanfungerande?

Betr hög- el lågfungerande så har det diskuterats i en annan tråd nyligen: as-hoyt-og-lavtfungerende-hog-och-lagfungerande-t41822.html

-Lever på sjukersättning.

Ingenting att huttla med, jag tycker man bör vara öppen med det och därigenom bidra till att vi som lever på den typen av ersättning blir mer synliga.

Därmed inte sagt att det alltid är enkelt i de sociala sammanhangen.
Helst ska alla vara maximerade i kvällstidningsbilagornas version av "lycka" och framgång och tyvärr lever vi i en tidsanda som präglas av ytlig individualism och en enorm hurtighet och du kan om du bara vill-anda.

Man måste mer eller mindre alltid förklara sig - eller få tycka synd om-attityden rätt i ansiktet om man talar om att man lever på sjukersättning i sociala sammanhang.

Antingen är man lat som inte "försöker tillräckligt" eller så är det synd om en.
Jag vet inte vilket som är värst.

Det är inte synd om mig.
Inte ett jävla dugg.
Det ska folk ha jävligt klart för sig.

Men jag kan inte koppla om min hjärna för att bättre passa in i samhällets matriser, jag kan inte koppla om min hjärna så jag blir mindre känslig för ljud och intryck, så att mina sömnsvårigheter försvinner, så att jag blir mer flexibel.
Jag kan inte ändra på att många sociala situationer dränerar mig på energi.

Tala om för en lam människa att den ska resa sig ur stolen och allt det där.
AS är inget hittepå för arbetsskygga.
---

Jag lever ett bra liv.
Rättare sagt, jag lever ett liv som är bra i mina ögon, ett liv som passar mig.
Det har inte varit lätt att nå hit.
Men det är ingen framgångssaga för fem öre och att bli kallad optimist tar jag som en förolämpning.

Jag lever själv.
I en etta.
Jag har varken familj, bil eller sommarstuga.
Och det passar mig alldeles utmärkt.

Jag vill inte ha för mycket "omkring mig".
Jag vill inte ha femton "bollar i luften" samtidigt.

Min livshållning består i reduktion, minimalism, antingen-eller, jävlaranamma, stolthet, självständighet och beslutsamhet.
Min grad av livskvalitet beror av dessa principer.

Jag sköter allt själv och har inga som helst LSS-insatser.
Graden av handikapp beror till större delen av de yttre omständigheterna.
De rent praktiska livsbetingelserna.
Var man bor.
Vilka man har omkring sig.
Demografi alltså.

Som jag lever idag är jag inte särskilt handikappad.
Men så har jag också planerat min tillvaro, analyserat mig själv och fattat de livsval som ska till för att jag ska kunna leva ett anständigt liv.

"Anständigt liv" är ett relativt begrepp.
Vi människor har olika behov, olika sätt att fungera på och olika önskningar här i livet.
Vitalt är att leva sitt eget liv och inte gå efter normernas allmänna föreskrifter om hur det bör vara.

I mitt liv som jag lever det nu är jag tveklöst högfungerande.
Men så har det sannerligen inte alltid varit.

Från den dag jag fick diagnos 1994 har livet varit en kamp.
Mitt liv har förresten varit en kamp långt innan dess.

Det som inte dödar härdar och för att vinna kriget måste man lära sig inte bara att kriga utan även att gilla kriget.

Jag lever mitt liv efter eget huvud.
Jag trivs.

Men det är fortfarande inte en fråga om optimism eller enkla framgångsrecept.

Det som funkat för mig funkar inte för alla.

Jag har AS + ledvärk

Jag har aktivitetsersättning på 50% och håller på att starta eget företag på max 50%

Jag räknas som högfungerande, ibland håller jag med men ibland (då tex min man måste klä mig och laga maten åt mig pga ledvärk) håller jag inte med (Min AS blir värre då jag har ont också).

edit: med tanke på att jag har en IQ på ca 120 så räknas jag som högfungerande enligt länken ovan

Jag har sjukersättning o är högfungerande (Asperger). Men sen har jag depressioner, ångest och psykoser också, mest åt det paranoida hållet. Men är ganska stabiliserad med flera mediciner.

KrigarSjäl skrev:Graden av handikapp beror till större delen av de yttre omständigheterna.
De rent praktiska livsbetingelserna.
Var man bor.
Vilka man har omkring sig.
Demografi alltså.

Som jag lever idag är jag inte särskilt handikappad.
Men så har jag också planerat min tillvaro, analyserat mig själv och fattat de livsval som ska till för att jag ska kunna leva ett anständigt liv.

Det är sånt här man vill förmedla till de unga aspergarna som ibland är tillsagda att de mer eller mindre är normala och ska gå den vanliga vägen som alla andra, eller att de inte kommer klara något alls. Ibland får de höra båda samtidigt.

Att viktigare än att köra på (när jag gick i gymnasiet hoppade vissa av för att ta ledigt ett år för att sedan börja igen och alla lärarna sa att de aldrig skulle klara sig i livet för att de missat ett helt år...) är att ta det lite chill och lära känna sig själv, testa grejer och förstå hur man funkar. Vad man har för inre styrkor och egentliga intressen utan att andra talar om för en hur man ska vara. Jag gjorde sånt och jag tror det har gjort att jag blivit en mer självständig människa. Något förlorat studieår här och där är inte hela världen! Viktigare är att man får grepp om sin situation, vilket betalar sig sedan.

Till skillnad från dig funkar jag bäst när jag är på landet i en enkel miljö. Där det inte är en massa modernt plotter. Då skapas inga diskberg. I stan måste jag ha diskmaskin (ett bra val förvisso). Ännu bättre blir det om jag campar och lever ur väskan, jag som är superrörig har totalkoll och ordning då! Så JA, miljön ÄR väldigt viktigt och jag är glad du lyfter fram detta.

Jag har aldrig varit sopig på att ta hand om kissemissarna. För mig ger de tillbaka så mycket. Jag har boendestöd litegranna, för en sådan som mig kändes det konstigt först. Främst för att jag alltid har fått rå mig själv, ibland i extremt tuffa omständigheter som jag inte tror boendestödjarna klarat. Men i mitt fall var det värdefullt. Jag behövde egentligen hjälp att handla, tvätta och städa. Men vi kör nästan 100 % städa. Då blir det fint utan att jag tar ut mig mentalt eller fysiskt. Eftersom städningen bara försvinner liksom, får jag ork att tackla att handla in och tvätta.

Alla är hjälpta av olika saker och ja, det hänger mycket på vad som funkar för en själv. Och att man är i rätt miljö.

När jag flyttade från större till mindre stad för många år sedan tänkte jag först att fan det är ju inge kul! Men har sedan insett att staden är precis lagom åt mig. Inga skitlånga avstånd och jag har faktiskt inte saknat avsaknaden av kulturliv. Vi har istället åkt bort för sådant.

Stadsdelen där jag bor är lagom trashig. Inget miljonprogram med droger som säljs på öppen gata men ingen tittar konstigt om man är ute med hunden i något man bara dragit på sig. Man skulle kunna tro att jag velat bo bland kultureliten men nej, det känns tryggare att bo i blandningen Svensson, Lampinen, Alsaadi och Dalmar.

Sedan finns det äkta bredband i fastigheten...

kiddie skrev:Det är sånt här man vill förmedla till de unga aspergarna som ibland är tillsagda att de mer eller mindre är normala och ska gå den vanliga vägen som alla andra, eller att de inte kommer klara något alls. Ibland får de höra båda samtidigt.

Några ideér om hur man kan medvetandegöra dessa personer? alltså de som råkar ut för det?

-Man måste väcka deras stolthet och deras fighting spirit till liv.

-Lust, livsmod, självförtroende och kampvilja!

Man måste ge unga aspies inspiration - men det kan ta mig fan inga habiliteringstanter göra...

Förutsätter att du kommer i kontakt med dessa på ett tidseffektivt sätt..

Jag har sjukersättning och har haft det sedan jag blev 30 (är 36 år nu).
Innan dess hade jag aktivitetsersättning. Sen år 2000 har jag varit sjukskriven, först med socialbidrag.

Den diagnos jag har på papper är dystymi och autistiska drag. Numera har jag ingen dystymi längre utan andra problem dock odiagnostiserade sådana. Har ingen tilltro till psykiatrin och har inte haft med dem att göra på över tre år. Hade jag genomgått en utredning för aspergers idag så är jag övertygad om att jag hade fått en fullständig diagnos, jag utreddes 1997. Nu har man större kunskap om autism hos kvinnor.

KrigarSjäl skrev:-Man måste väcka deras stolthet och deras fighting spirit till liv.

-Lust, livsmod, självförtroende och kampvilja!

Man måste ge unga aspies inspiration - men det kan ta mig fan inga habiliteringstanter göra...

Inspiration till vad? Att försöka vara en normal människa?
Jag är då fanimej inte stolt över att vara ett socialt freak, lida av depression,
insomnia, fullproppad av mediciner och en parasit på samhället.

Autistiska personer har ingen plats på denna jord.

-Du är ingen parasit bara för att du inte lönearbetar.

-Du har styrkor och bra sidor.

-Vi autister/aspies människor måste KRÄVA vår plats på den här jorden. Vår plats i samhället.
-Vi har precis lika stor rätt att vara här som de neurotypiska.
-Vi är precis lika mycket medborgare i Svealandet som de neurotypiska.

-Du vinner absolut ingenting på att nedvärdera dig själv.

KrigarSjäl skrev:-Du är ingen parasit bara för att du inte lönearbetar.

-Du har styrkor och bra sidor.

-Vi autister/aspies människor måste KRÄVA vår plats på den här jorden. Vår plats i samhället.
-Vi har precis lika stor rätt att vara här som de neurotypiska.
-Vi är precis lika mycket medborgare i Svealandet som de neurotypiska.

-Du vinner absolut ingenting på att nedvärdera dig själv.

Visst, det låter fint det du skriver men det speglar inte verkligheten.

Jag gör ingen nytta i samhället men får pengar på mitt konto ändå. Jag är en parasit.
Jag sover 0-5 h per natt och tränar i bästa fall en timme 4ggr i veckan. Resten av tiden sitter man vid datorn eller ligger däckad i sängen pga sömnbrist och initiativlöshet.

Nej jag fyller ingen funktion i samhället. Att jag har rätt att existera håller jag med om. Varje dag önskar jag att jag inte gjorde det dock.
.

Du har griller i huvet som spökar för dig.

Mitt tips är att du skippar alla kälkborgerliga präktighetsåsikter (som att göra rätt för sig, att se ner på sig själv eller andra för att man inte arbetar).

KrigarSjäl skrev:-Vi autister/aspies människor måste KRÄVA vår plats på den här jorden. Vår plats i samhället.

Det är supersvårt när man mår dåligt. Då gömmer man sig hellre, blir osynlig.

Jo, det är väldigt lätt med självkritik när man inte mår bra. Men jag känner att de flesta inte gör någon nytta på jorden så det där med nytta har jag lyckats släppa. Jag menar OK att de betalar skatt och så men det hjälper inte när man suger ut hela jorden. Alla vi i väst är parasiter på så vis.

Och faktiskt mer de som är aktiva och spenderar och har sig är mer parasiter än jag! Som handlar och kastar i en evig cykel, som komsumerar och skapar sopberg och kör bil massor och flyger massor och skapar massor av växthusgaser. Då blir mitt eget parasiterande väldigt litet i jämförelse.

KrigarSjäl skrev:-Du är ingen parasit bara för att du inte lönearbetar.

-Du har styrkor och bra sidor.

-Vi autister/aspies människor måste KRÄVA vår plats på den här jorden. Vår plats i samhället.
-Vi har precis lika stor rätt att vara här som de neurotypiska.
-Vi är precis lika mycket medborgare i Svealandet som de neurotypiska.

-Du vinner absolut ingenting på att nedvärdera dig själv.

Det stora FELET är just det att vi måste kräva. Dom flesta säger ju att det är helt ok att vi finns bara inte här där jag bor eller arbetar.

Har halv aktivitetsersättning.
Osäker på om jag är hög- eller lågfungerande.

KrigarSjäl skrev:-Lever på sjukersättning.

Ingenting att huttla med, jag tycker man bör vara öppen med det och därigenom bidra till att vi som lever på den typen av ersättning blir mer synliga.

Därmed inte sagt att det alltid är enkelt i de sociala sammanhangen.
Helst ska alla vara maximerade i kvällstidningsbilagornas version av "lycka" och framgång och tyvärr lever vi i en tidsanda som präglas av ytlig individualism och en enorm hurtighet och du kan om du bara vill-anda.

Man måste mer eller mindre alltid förklara sig - eller få tycka synd om-attityden rätt i ansiktet om man talar om att man lever på sjukersättning i sociala sammanhang.

Antingen är man lat som inte "försöker tillräckligt" eller så är det synd om en.
Jag vet inte vilket som är värst.

Det är inte synd om mig.
Inte ett jävla dugg.
Det ska folk ha jävligt klart för sig.

Men jag kan inte koppla om min hjärna för att bättre passa in i samhällets matriser, jag kan inte koppla om min hjärna så jag blir mindre känslig för ljud och intryck, så att mina sömnsvårigheter försvinner, så att jag blir mer flexibel.
Jag kan inte ändra på att många sociala situationer dränerar mig på energi.

Tala om för en lam människa att den ska resa sig ur stolen och allt det där.
AS är inget hittepå för arbetsskygga.
---

Jag lever ett bra liv.
Rättare sagt, jag lever ett liv som är bra i mina ögon, ett liv som passar mig.
Det har inte varit lätt att nå hit.
Men det är ingen framgångssaga för fem öre och att bli kallad optimist tar jag som en förolämpning.

Jag lever själv.
I en etta.
Jag har varken familj, bil eller sommarstuga.
Och det passar mig alldeles utmärkt.

Jag vill inte ha för mycket "omkring mig".
Jag vill inte ha femton "bollar i luften" samtidigt.

Min livshållning består i reduktion, minimalism, antingen-eller, jävlaranamma, stolthet, självständighet och beslutsamhet.
Min grad av livskvalitet beror av dessa principer.

Jag sköter allt själv och har inga som helst LSS-insatser.
Graden av handikapp beror till större delen av de yttre omständigheterna.
De rent praktiska livsbetingelserna.
Var man bor.
Vilka man har omkring sig.
Demografi alltså.

Som jag lever idag är jag inte särskilt handikappad.
Men så har jag också planerat min tillvaro, analyserat mig själv och fattat de livsval som ska till för att jag ska kunna leva ett anständigt liv.

"Anständigt liv" är ett relativt begrepp.
Vi människor har olika behov, olika sätt att fungera på och olika önskningar här i livet.
Vitalt är att leva sitt eget liv och inte gå efter normernas allmänna föreskrifter om hur det bör vara.

I mitt liv som jag lever det nu är jag tveklöst högfungerande.
Men så har det sannerligen inte alltid varit.

Från den dag jag fick diagnos 1994 har livet varit en kamp.
Mitt liv har förresten varit en kamp långt innan dess.

Det som inte dödar härdar och för att vinna kriget måste man lära sig inte bara att kriga utan även att gilla kriget.

Jag lever mitt liv efter eget huvud.
Jag trivs.

Men det är fortfarande inte en fråga om optimism eller enkla framgångsrecept.

Det som funkat för mig funkar inte för alla.

Den här texten hade jag kunnat skriva, med vissa små modifieringar. Tack för att du gjorde det åt mig KrigarSjäl!

Jag ska söka sjukersättning men det är stora problem att få en läkarjävel att skriva ett sjukintyg. Trots att jag har varit sjukskriven i över 10 år. Jag söker med remisser till alla ställen jag kommer på men får dessa returnerade med motiveringen "det är fullt här, vi kan inte ta emot fler patienter för tillfället".

Jag vill anse med vara vilsen och förstår inte innebörden av att vara hög eller lågfungerande.

Jag fungerar mycket bra i vissa sammanhang och inte alls i andra.

-Man är lågfungerande om man kan förväxlas med random utvecklingsstörd på dagcenter.

Om man ser ut, låter, för sig och beter sig som en förståndshandikappad är man lågfungerande.
---

Låter det hårt när jag säger så?

Tuff skit.

Det är vuxna aspies jag känner igen mig i.
Det är vuxna självständiga aspies jag vill dela åsikter och erfarenheter med.

Inte sängvätare, blottare, dagcenterhjon, klädsimmare, lortgrisar, morsgrisar, såna som inte borstar tänderna, flänsostodlande konspirationsteoretiker som luktar kiss, cykelhjälmare och regnjackeklädda stig-helmrare.

Tuff skit.

Men min vänskap och min respekt är inte allmängods.

Tycker är meningslös fråga jag "hög" eller "låg" fungerande. Inte har lika god förmåga på allt. Jag har körkort på bil..men jag inte alls förmåge kunde bo ensam. Nån fält jag nästan normal fungerande,,,andra jag mycket låg fungerande. Men att är ju typiskt på ASD att har varierande förmågor..så inte är konstigt.

Har sjukerättning (uføretrygd å tillegg for ung ufør)

KrigarSjäl skrev:-Man är lågfungerande om man kan förväxlas med random utvecklingsstörd på dagcenter.

Om man ser ut, låter, för sig och beter sig som en förståndshandikappad är man lågfungerande.

Så jag låg fungerande för har dagcenter plats?

Är för ska ha nått gör å inte bli isolerad hemma..inte för är nån random idiot..

-Dagcenter verkar muppifierande.