Om 5 % av befolkningen har fysiska eller psykiska problem så till den grad att dom inte kan bidra till samhället på samma sätt som dom resterande 95 % ja då har denna grupp faktiskt en funktionsnedsättning. Samhället måste vara anpassat efter majoriteten, inte tvärtom.
Vi som har neuropsykiska diagnoser är ofta en TÄRANDE grupp medans NT-personer i högre utsträckning är en NÄRANDE grupp.

Jag har lätt att acceptera vissa saker jag suger på som kan bero på AS och ADD. Men vissa saker är jag i evigt krig med. Som att jag skulle vilja ha ordning på saker, att jag skulle vilja ha bättre startmotor.

Det kommer jag nog alltid att sörja att det är så. Jag försöker ändra mig men det är inte så lätt.

kiddie skrev:Jag har lätt att acceptera vissa saker jag suger på som kan bero på AS och ADD. Men vissa saker är jag i evigt krig med. Som att jag skulle vilja ha ordning på saker, att jag skulle vilja ha bättre startmotor.

Det kommer jag nog alltid att sörja att det är så. Jag försöker ändra mig men det är inte så lätt.

Jag tycker du säger många bra saker och uttrycker dig bra Håller med fullständigt om det du skrev.

Det finns inget jag accepterar med diagnoser och dagens samhälle allt är på tok, skit fel.

Samhället har jag lite svårare för att acceptera.

kiddie skrev:Samhället har jag lite svårare för att acceptera.

Mina diagnoser är iaf ställda pga mina problem med samhället

Som god buddhist: ja

Tiblan skrev:Har accepterat att jag är den jag är och har lättare att förstå varför jag gör som jag gör eller reagerar som jag gör sedan jag fick min diagnos.

Ser hellre att folk kallar det funktionsnedsättning än sjukdom men båda är fel. Om folk, oavsett om man har diagnos eller inte, kunde acceptera sina medmänniskor som dom är, så skulle livet bli mycket lättare för alla.

Instämmer! Jag försöker se diagnosticeringen som ett sätt av samhället att möjliggöra det för oss personer som inte mäktar med samhällets tempo, krav och generaliseringar att ändå kunnaleva på något så när hanterbara grunder. Att sänka samhällets värderingar och krav är ett stort maskineri. Genom att namnge våra sk begränsningar att hänga med, platsa i samhället är ju ett sätt. För nu lever vi ju ändå i det svenska samhället vi gör.

Det ligger något i det Natten skriver om att samhället måste vara anpassat efter majoriteten. Och vårt sätt att fungera upplevs ju först som en svårighet beroende på hur samhället/omgivningen bemöter och är anpassat till ens psykiska, fysiska och intellektuella funktionsförmåga. Begränsningar och ev funktionshinder uppstår i relationen mellan individen och omgivningen.

Det är här som det blir liksom ett moment 22 för mig. Känns nedrigt att det är jag som individ blir stämplad av samhället att jag inte så att säga passar in i mängden, hänger med i tempot. Detta kände jag redan när jag drabbades av depressionerna innan min autismdiagnos. När jag fick terapi och så handlade det mycket om att anpassa mina tankar för att fungera bättre i samhället. Istället för att fokusera på att acceptera mitt systems sätt att fungera och reagera och leva därefter.

Men som nu för mig med familj innebär det att jag måste gå ner i arbetstid, föfmodligen avstå från lönearbete helt för en tid framför för annars går jag sönder hela tiden. Hade inte detta med funktionsnedsättning funnits hade det inneburit stort inkomstbortfall. Nu har jag i alla fall rätt till ersättning pga begränsning i min arbetsförmåga. Hade jag inte blivit utred för ev. NP-problematik som orsak till min ohälsa/sjukdom hade jag barastått där med återkommande depressioner som diagnos. Ingen rätt till ekonomisk ersättning, stöd och fler behandlingsmöjligheter.

kiddie skrev:Jag har lätt att acceptera vissa saker jag suger på som kan bero på AS och ADD. Men vissa saker är jag i evigt krig med. Som att jag skulle vilja ha ordning på saker, att jag skulle vilja ha bättre startmotor.

Det kommer jag nog alltid att sörja att det är så. Jag försöker ändra mig men det är inte så lätt.

I min värld betyder inte acceptera varken att tycka om eller att tro att det ska vara så hela livet. Nu kan jag ha fel (inte helt ovanligt) men att acceptera att något finns där gör ju så att jag kan arbeta på det, om jag däremot förnekar att nått finns där kan jag inte det.

rapchic skrev:

kiddie skrev:Jag har lätt att acceptera vissa saker jag suger på som kan bero på AS och ADD. Men vissa saker är jag i evigt krig med. Som att jag skulle vilja ha ordning på saker, att jag skulle vilja ha bättre startmotor.

Det kommer jag nog alltid att sörja att det är så. Jag försöker ändra mig men det är inte så lätt.

I min värld betyder inte acceptera varken att tycka om eller att tro att det ska vara så hela livet. Nu kan jag ha fel (inte helt ovanligt) men att acceptera att något finns där gör ju så att jag kan arbeta på det, om jag däremot förnekar att nått finns där kan jag inte det.

Du har så rätt! Det är bara att det är svårt att acceptera vissa saker.

Trodde att jag hade gjort det, kom nyligen på att jag inte har det.

Har försökt formulera vad jag syftar på nedan ovanstående rad, bara det att hjärnan jag försetts med tycker om att göra det närapå omöjligt, vilket är enormt frustrerande .

Vet inte om det hör ihop med ett tillstånd av ständigt tvekande... Så många frågor, och så få svar.

Jag fick min diagnos ADHD och atypisk autism med drag av autism, för ca 12 år sedan.

Det tog säkert minst 7 år för mig att acceptera mina diagnoser.
Jag såg dem ju inte själv...
Märkte att andra hade problem med mig, men jag tyckte hela tiden att det är ju andras fel, inte mitt.

Tänkte aldrig tanken att det KANSKE kan bero på att jag inte kan tolka de sociala koderna på rätt sätt med mer...allting vad alla andras fel.
Det var ju mycket enklare att tolka det så.

Bara det att det fungerar ju inte i längden...

Oj,,bla bla bla...
Jag bara skriver på.
Frågan var ju bara om jag har accepterat min diagnos.
Ja, det har jag gjort!

Jag har accepterat min funktionsnedsättning och slutat försöka kämpa emot. Det gjorde livet betydligt lättare kan jag säga

Personligen tyckte jag det var grymt skönt då jag fick diagnosen AS. Jag har aldrig trivts med folk runt omkring mig och jag hade sedan långt innan insett att folk såg snett på mig och tyckte jag var konstig hur jag än betedde mig, vilket förstås var skitjobbigt. Då jag hamnade i en rätt djup depression under gymnasiet och tvingades iväg till en psykolog föreslog han att jag kanske hade AS (underförstått - han började räkna upp några av mina "nycker", och jag fnös, tänkte "haha, nu kommer han säga att jag har Aspergers... vänta, det där stämmer ju... och det också... oj...") - och det kändes liksom så självklart. Det finns liksom en förklaring till att jag är lite annorlunda, jag är inte bara "konstig". Så jag hade väl kunnat leva utan vetskapen, men jag blev rätt lättad över diagnosen och jag har inga problem med den.

Däremot är jag inte säker på att jag accepterat min värksjukdom, faktiskt för mig känns AS nästan som en fis i rymden i jämförelse förutom då dom (dvs funktionshinderna) gaddar ihop sig mot mig

Huggorm skrev:Jag har accepterat min funktionsnedsättning och slutat försöka kämpa emot. Det gjorde livet betydligt lättare kan jag säga

Låter som min tanke att försöka sluta kämpa emot min funktionsförmåga för att göra livet lättare. Måste "bara" riva av ett par lager tills kärnan kommer fram....

Jaa det är väl ganska vanligt när man var yngre att man trodde sig kunna spela i NT:s liga men då får man nog välja sina strider med stor omsorg och ändå se sig omkörd med långa tider av depression. Så fort man lär sig hantera sina tillkortakommanden går det lite lättare, visst är det så. ''Det är inte ditt fel att du är som du är'' måste man lära sig att förstå.

antonius skrev:Jaa det är väl ganska vanligt när man var yngre att man trodde sig kunna spela i NT:s liga men då får man nog välja sina strider med stor omsorg och ändå se sig omkörd med långa tider av depression. Så fort man lär sig hantera sina tillkortakommanden går det lite lättare, visst är det så. ''Det är inte ditt fel att du är som du är'' måste man lära sig att förstå.

Zirre skrev:Har du accepterat din funktionsnedsättning eller är du en motsträvare?

Ja, det har väl en nog. Har alltid vetat att en är väldigt annorlunda i jämförelse med "alla andra". Har dock skjutit upp utredning i flera år - har fått det förfrågat till mig tidigare, då har en blivit sned och sagt att det beror på annat. Efter utredningen tog det väl cirka ett år innan en landade i vad det innebär. Kan väl så vara en är trött att saker och ting upprepas pga en är för högmodig. Meh.

Jag har accepterat diagnosen och vem jag är, men jag har inte lyckats acceptera konsekvenserna. Jag lyckas inte hindra mig själv från att ställa orealistiska krav på mig själv och förväntar mig lika mycket som innan jag fick diagnosen. Konsekvensen är att jag lever på gränsen till max av min förmåga konstant och dessutom alltid känner att jag inte räcker till.

Kan inte skaka av mig skuldkänslorna för att jag inte klarar mer, framförallt gentemot barnen, och inte heller frustrationen över att inte kunna göra allt jag ville göra. Så jag pressar mig själv till max och känner mig misslyckad och utbränd samtidigt.