DN skrev:Ida Ljung och Anders Olsson har två barn. Det äldsta, femårige Mio, kom till ­genom spermadonation och är inte Anders ­biologiske son. Enligt lagen får inte Anders adoptera Mio eftersom han och Ida inte är gifta. Nu prövas fallet i domstol.

Det är alltså bara i praktiken som Anders, sedan några år tillbaka, är pappa till Mio. Juridiskt får han inte ta det ansvar som han och Mios mamma vill att han ska få ta genom att adoptera Mio. I en skrivning från 1917 i adoptionslagen står nämligen att adoptivföräldrarna måste vara gifta.

Men Anders och Ida har aldrig varit intresserade av att ha någon partnerrelation med varandra.

– Vi vill att Mio ska få samma juridiska rättigheter till mig som Lovi, säger Anders. Mio upplever nog att jag är lika mycket pappa till honom som till Lovi. Men om det skulle hända något, om jag till exempel skulle dö, har inte Mio någon rätt till arvet. Vi skrev ett testamente när vi planerade Lovi, för att jämställa dem. Men det är inte hundraprocentigt.
Ida menar att det skulle skapa en helt annan trygghet.

– Om jag skulle bli långvarigt sjuk eller nåt skulle Anders såklart ta hand om både Lovi och Mio på heltid. Men det är inte helt självklart att han skulle få det rent lagtekniskt. Eller om jag skulle få en knäpp och plötsligt säga att Mio inte får träffa Anders. Då skulle han inte kunna vara säker på att få det.

DN skrev:Det är hög tid att pröva det otidsenliga kravet att bara gifta får adoptera. Det menar juristen Erik Mägi som driver ärendet med Mios adoption.
---
I föräldrabalkens fjärde kapitel om adoption står det ordagrant att ”andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn”. Det är en skrivning från 1917 som i dag har ­blivit helt otidsenlig, enligt Erik Mägi.
---
– Äktenskap är inte längre någon garanti för att det blir en stabil relation för barnet. Det räcker med den lämplighetsprövning av föräldrarna som redan görs. Det här är bara ett exempel där sociala normer och moral i lagstiftningen gör det svårt för familjer som inte är traditionella kärnfamiljer.