Är det någon som läst Gunilla Gerland självbiografiska bok?
Är den bra?
Det var länge sedan jag läste något, det kanske kunde vara något för mig.

Jag har läst flera av hennes böcker (En riktig människa, Det är bra att fråga, Aspergers syndrom och sedan, Autism och sexualitet...).

Boken "En riktig människa" är hennes självbiografiska bok. Jag tycker att den är bra och läsvärd, men jag tycker att det finns bättre böcker om aspergers syndrom. Gerlands bok handlar nämligen om en hel del annat också, som exempelvis att växa upp i en familj i vilken ingen pratar med någon och modern är alkoholiserad. Jag kände inte igen mig så mycket i boken heller, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att Gunilla Gerland har högfungerande autism, medan jag har en atypisk autismspektrumstörning på gränsen till aspergers syndrom.

Jag har kännt igen mig mer i "Jag avskyr ordet normal" av Malin Nordgren och i "Enastående" av Gunilla Brattberg. "Stjärnor, linser och äpplen" är en annan bra självbiografisk bok av Susanne Schäfer.

Blir så nyfiken, varför är det inte konstigt att du inte kände igen dig i G. Gerlands bok? Vilken betydelse menar du att det har att G.G har högfungerande autism och att du har Atypisk autism gränsande till Asperger?

Varför har du fått diagnosen Atypisk autism istället för Asperger?

Jag kanske har missförstått skillnaderna mellan de olika diagnoserna, men som jag fattat det så är det marginella skillnader. Exempelvis att man ska ha haft en språkstörning som liten för att få diagnosen Högfungerande autism.

Tycker att det borde vara tydligare gränser och kriterier mellan de olika diagnoserna.


Moderator: Diskussionen om de olika diagnoserna har avdelats hit: atypisk-autism-autismliknande-tillstand-t9842.html

Jag läser "En riktig människa" just nu och jag har aldrig känt igen mig så mycket i nånting jag läst förut. Hur många småsaker som helst som jag tyckt varit så konstiga med mig själv har hon också gjort eller varit med om, och det känns både skönt och lite skrämmande.

Nu pratar jag inte om hennes familjesituation, utan om henne själv och hur hon blev behandlad, reaktionerna från andra på hennes beteende. För mig så är det en av de bästa böckerna jag nånsin läst - men jag har som sagt inte läst ut den än.

Jag tyckte det var intressant att läsa tankar och funderingar kring den egna diagnosen i denna tråd.
Skulle gärna skriva lite om det och gärna läsa andras reflektioner över sin diagnos.
Kan man bryta ut de inläggen (3-13) till en ny tråd med passande namn?
ex. "Tankar om diagnosen"

Men ämnet är ju vad Gunilla Gerland skrev i sin bok som är just hennes funderingar kring sin diagnos.

Nej, jag tycker inte "En Riktig Människa" är en bra första bok för att förstå autism. Den ger en alldeles för negativ (och tror jag icke-representativ) bild av AS/autism.

På vilket sätt negativ? Den ger hennes bild av hennes liv? Jag kan inte säga att jag kände igen mig särskilt mycket i att t ex inte känna igen folk om de inte var i exakt samma sammanhang som där hon brukade se dem, och att gå vilse i skolan dag efter dag, men annars tycker jag boken är förträffligt bra som en ingång. Den är gripande och välskriven och känns sann.

I så fall tycker jag t ex En annorlunda barndom av Iris Johansson är mycket konstigare som första bok om man nu vill läsa självbiografier. Den är full av upprepningar, hon är långt mer autistisk och hon talar om att tillfriskna och annat som för tankarna helt åt granskogen fel, som jag ser det.

rdos skrev:Nej, jag tycker inte "En Riktig Människa" är en bra första bok för att förstå autism. Den ger en alldeles för negativ (och tror jag icke-representativ) bild av AS/autism.

Kan faktiskt delvis hålla med där. Kanske inte om att den är just 'negativ' men att det beskriver så pass mycket privatlivs-scenarion är inte det jag ville ha ut av den första boken jag läste om HFA/AS. Tycker dock boken i sig var schysst och kände igen mig en del men som sagt. Var för mycket av 1 människas privatliv för att man skulle få lite "helhetssyn" på det hela.

Tycker att "Jag avskyr ordet normal" eller "Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom: normala, geniala, nördar?" var mycket bättre i det syftet i så fall. Dvs att få ut mer fakta.

En bok som jag läst om inte gillade, även om den innehöll en hel del schysst information, var "Nördsyndromet". Tycker att den boken verkligen siktade in sig för mycket på 1 slags autismspektrummänniska och en massa annat som inte "ringde" tillräckligt för mig i alla fall.

alfapetsmamma skrev:På vilket sätt negativ? Den ger hennes bild av hennes liv?

Jo, naturligtvis, men hennes barndom är inte representativ för majoriteten som har AS-diagnos idag. Dessutom så kan man lätt dra slutsatsen om man bara läser denna bok, att alla aspergare haft så pass dysfunktionell barndom, och att inte ens föräldrarna förstått sig på en. Det finns naturligtvis andra fall där det varit så, men det är en mycket farlig bild av AS man förmedlar, speciellt till socialtjänsten.

alfapetsmamma skrev:Jag kan inte säga att jag kände igen mig särskilt mycket i att t ex inte känna igen folk om de inte var i exakt samma sammanhang som där hon brukade se dem, och att gå vilse i skolan dag efter dag, men annars tycker jag boken är förträffligt bra som en ingång. Den är gripande och välskriven och känns sann.

Visst, det är helt säkert sant, men dessa symptom är inte speciellt vanliga.

Det bästa vore att läsa en bok som skrivits av flera olika personer med komplementerande problem.

Jag tycker hennes bok "En riktig människa" är bra, man ser hennes liv då och hur hon tagit sig till nu. Det visar på en inre styrka tycker jag, hon blev iaf glad när jag sa hur jag tolkat boken.

IndividualThoughtPatterns skrev:Tycker att "Jag avskyr ordet normal" eller"'Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom: normala, geniala, nördar?" var mycket bättre i det syftet i så fall. Dvs att få ut mer fakta.

Vill minnas att det är i just den andra, Gillberg-boken, som avsnittet om Långtidsprognos för vuxna med AS är med, och det är nåt av det värsta jag läst om AS, så illa så jag kopierade sidorna och skrev av dem här! Är det nåt man INTE ska läsa om man är det minsta deppig över AS-misstankar eller AS-diagnos så är det det!

Den första är trevlig däremot, och lättläst. Fast särskilt mycket fakta är det inte i den, eftersom det är en samling självbiografiska stycken.

Attwoods Om Aspergers syndrom, Kari Steindal Aspergers syndrom och vad han nu heter med ryskklingande namn Autismens kultur skulle jag rekommendera om man vill ha nåt faktaspäckat.

alfapetsmamma skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Tycker att "Jag avskyr ordet normal" eller "Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom: normala, geniala, nördar?" var mycket bättre i det syftet i så fall. Dvs att få ut mer fakta.

Vill minnas att det är i just den andra, Gillberg-boken, som avsnittet om Långtidsprognos för vuxna med AS är med, och det är nåt av det värsta jag läst om AS, så illa så jag kopierade sidorna och skrev av dem här! Är det nåt man INTE ska läsa om man är det minsta deppig över AS-misstankar eller AS-diagnos så är det det!

Den första är trevlig däremot, och lättläst. Fast särskilt mycket fakta är det inte i den, eftersom det är en samling självbiografiska stycken.

Attwoods Om Aspergers syndrom, Kari Steindal Aspergers syndrom och vad han nu heter med ryskklingande namn Autismens kultur skulle jag rekommendera om man vill ha nåt faktaspäckat.

Exakt vad tyckte du var så hemskt?

IndividualThoughtPatterns skrev:

alfapetsmamma skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Tycker att "Jag avskyr ordet normal" eller "Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom: normala, geniala, nördar?" var mycket bättre i det syftet i så fall. Dvs att få ut mer fakta.

Vill minnas att det är i just den andra, Gillberg-boken, som avsnittet om Långtidsprognos för vuxna med AS är med, och det är nåt av det värsta jag läst om AS, så illa så jag kopierade sidorna och skrev av dem här! Är det nåt man INTE ska läsa om man är det minsta deppig över AS-misstankar eller AS-diagnos så är det det!

Den första är trevlig däremot, och lättläst. Fast särskilt mycket fakta är det inte i den, eftersom det är en samling självbiografiska stycken.

Attwoods Om Aspergers syndrom, Kari Steindal Aspergers syndrom och vad han nu heter med ryskklingande namn Autismens kultur skulle jag rekommendera om man vill ha nåt faktaspäckat.

Exakt vad tyckte du var så hemskt?

Det var ett stycke där det stod om hur olidligt jobbiga vuxna med AS var på olika sätt, oavsett om de var gränslösa och påflugna eller mer avskärmade (Lorna Wings indelning i subtyper tror jag han utgick ifrån om jag minns rätt).

Får "halsbollar" dvs ångestkänningar bara av att tänka på det textstycket, så jag kommer inte att ta fram det och skriva av det, särskilt som det redan finns nånstans här på Aspergerforum, då jag skrev av precis alltihop en gång.

För mig är det värre att en stor auktoritet på AS skriver så än att en låtsasvetenskaplig typ à la Bettelheim (som tydligen ska ha kokat ihop sina skrifter på hörsägen och från väldigt lite erfarenhet) talar om kylskåpsmammor som ursprunget till autistiskt beteende eller nån scientolog-stolle och anhang skriver som Kärfve gör... Gillberg lyssnar ju folk på på ett helt annat sätt, antar jag. Läskigt, i det här fallet.

Jag känner inte på nåt sätt igen mig eller mina vänner här i beskrivningen ifråga, och möter jag proffs som har sin bild av AS och vuxna baserad delvis på den beskrivningen kan det bara gå åt helsefyr.

Hoppas nån som har bättre minne än jag och minns tråden ifråga ser det här inlägget och länkar dit...

Ok. Vill inte minnas att jag inte ryckte till allt för mycket. Får ju även inse att det många sätt som dessa ting ter sig och han antagligen utgick ifrån det han visste samt antog var mest rätt att använda i boken vid den tidpunkten.

All litteratur som är lite fackligare av sig har ju en tendens att låta mer hård i ton. Det kanske innebär att personskildringar är bättre att läsa ifall man precis fått en diagnos eller försöker "undersöka" sig själv? Vet faktiskt inte men det låter ju rimligt.

IndividualThoughtPatterns skrev:Ok. Vill inte minnas att jag inte ryckte till allt för mycket. Får ju även inse att det många sätt som dessa ting ter sig och han antagligen utgick ifrån det han visste samt antog var mest rätt att använda i boken vid den tidpunkten.

All litteratur som är lite fackligare av sig har ju en tendens att låta mer hård i ton. Det kanske innebär att personskildringar är bättre att läsa ifall man precis fått en diagnos eller försöker "undersöka" sig själv? Vet faktiskt inte men det låter ju rimligt.

Kanske är det ofrånkomligt att utifrån-perspektiv inte har samma medkännande ton eller neutrala ton av att nåt är normalt för den som upplever det, men jag tyckte just den här texten var påfallande dömande, och hård. Jämfört med allt annat jag läst alltså - även facklitteratur, och jag har läst en massa.

Därav reaktionen. Om det var nån oläst person som gett ut på eget förlag vore det väl en sak, men en av landets främsta auktoriteter? Man blir ju ledsen för mindre...

Frågan är om han fortfarande har den synen eller om det är nåt han bara tyckte då han skrev boken. Även neuropsykiatrer kan ju utvecklas, typ...

alfapetsmamma skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Ok. Vill inte minnas att jag inte ryckte till allt för mycket. Får ju även inse att det många sätt som dessa ting ter sig och han antagligen utgick ifrån det han visste samt antog var mest rätt att använda i boken vid den tidpunkten.

All litteratur som är lite fackligare av sig har ju en tendens att låta mer hård i ton. Det kanske innebär att personskildringar är bättre att läsa ifall man precis fått en diagnos eller försöker "undersöka" sig själv? Vet faktiskt inte men det låter ju rimligt.

Kanske är det ofrånkomligt att utifrån-perspektiv inte har samma medkännande ton eller neutrala ton av att nåt är normalt för den som upplever det, men jag tyckte just den här texten var påfallande dömande, och hård. Jämfört med allt annat jag läst alltså - även facklitteratur, och jag har läst en massa.

Därav reaktionen. Om det var nån oläst person som gett ut på eget förlag vore det väl en sak, men en av landets främsta auktoriteter? Man blir ju ledsen för mindre...

Har boken hemma just nu så ska fan läsa igenom det en gång till. Återkommer antar jag.

På mitten av 90-talet var det bara Gerland, Gillberg & Ögonblick.
Därför blir jag rätt less när jag ser hennes namn, jag känner inte igen mig i henne och tycker det är fel när en människa görs till talesperson för alla andra.

Det är väl inget som hindrar dig att göra dig till en talesperson? Orka bry sig helt ärligt.

IndividualThoughtPatterns skrev:Det är väl inget som hindrar dig att göra dig till en talesperson? Orka bry sig helt ärligt.

Orka bry sig gör man när man orkar tänka.
Jag kan omöjligt bli en talesperson för andra, bara för mig själv.
Jag är nämligen rätt säker på att många aspergare inte alls kan identifiera sig med mig...

KrigarSjäl skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Det är väl inget som hindrar dig att göra dig till en talesperson? Orka bry sig helt ärligt.

Orka bry sig gör man när man orkar tänka.
Jag kan omöjligt bli en talesperson för andra, bara för mig själv.
Jag är nämligen rätt säker på att många aspergare inte alls kan identifiera sig med mig...

Om man nu ser hon som en talesperson så kan ju knappast hon vara identifierad i alla. Tror inte att hon påstått det äns.

Då kan du ju vara talesperson för dig då. Ingen påtvingar dig att se hon som det. Jag ser inte nån som talesperson för mig i alla fall.

KrigarSjäl skrev:På mitten av 90-talet var det bara Gerland, Gillberg & Ögonblick.
Därför blir jag rätt less när jag ser hennes namn, jag känner inte igen mig i henne och tycker det är fel när en människa görs till talesperson för alla andra.

Inte ovanligt med att man gör nån till ikon-figur eller riks-nåt, som med Gardell som riksbög för länge sen, eller Pascalidou så snart det ska handla om invandring och integration. Okej, jag överdriver, men de - och andra - kan svårligen representera mer än några styckna.

Det handlar också om hur man förvaltar den här ofrivilliga nomineringen och just Gerland vet jag inte ett skvatt om, mer än att jag gillar mycket hon skrivit.

Jag läste av en tillfällighet boken "En riktig människa" och tyckte att jag kände igen mig i mycket. Hade aldrig hört talas om asperger när jag läste boken men tog reda på mer efteråt.

Den boken hjälpte mig att "hitta hem" och det är jag oändligt tacksam för.