Ja, hon verkar minnas väldigt mycket från tidigt i sin barndom. Hon skrev fyra kapitel bara om tiden innan hon började lekis!

Peace skrev:Har precis börjat läsa den (ca 50 sidor), men än så länge är det inte mycket jag känner igen mig i. Hon verkar extremt autistisk och uppfyller varenda kriterium typ. Jag har dock en högfungerande form av aspergers, så det är kanske inte så konstigt. Några småsaker har jag dock känt igen mig i hittills:

*Avskyr höga ljud som t.ex från motorcyklar/mopeder och hundskall.
*När jag var liten gillade jag inte när folk skrattade, jag tog det alltid personligt och blev sur/ledsen. Har lätt för att ta saker personligt nu också.
*Intresse för insekter/kryp som liten. I hennes fall var det daggmaskar, jag gillade gråsuggor och snäckor/sniglar. (Det gör jag fortfarande iofs )

Jag fattar förresten inte hur hon kan komma ihåg så mycket från när hon var liten. Jag minns typ ingenting om hur jag tänkte eller reagerade när jag var 4 år, men hon verkar minnas hur mycket som helst.

Jag håller med att om hon förefaller vara rejält autistisk men så är jag också högfungerande. Men så är hon också, tydligen. Hon har intervjuats några gånger där hon försöker förklara sina reaktioner. Hon håller föredrag om sitt liv. Jag klarade inte att läsa ut någon av böckerna, annat än just på förekommen anledning, men den är en antologi.
Jag tycker att hon är rörig, håller inte riktigt en röd tråd utan det hoppar fram och tillbaka. Och så är det väldigt koncentrerat på vissa saker och inte alls på annat. När jag ser tillbaka så ser jag också att jag hade avsevärda problem i t ex lekis, skola etc., men i det långa loppet så behöver det inte betyda så mycket.

Jag fick inte diagnos förrän jag var över trettio. Och även om jag kan spåra mina svårigheter till tidig ålder så har jag inte "fastnat" i det. Alla liv har sina svårigheter men Gerland verkar ha fastnat i det. Allt är en enda gråskala av elände.

Ja, men så hade hon också oturen att födas in i en alltmer dysfunktionell familj. Visst är "knäpphet" ofta ärftligt, men de här föräldrarna fick inte alls några positiva omdömen, förutom att de ett par gånger trots allt försvarade Gunilla mot andra oförstående vuxna.

De försökte nog hålla fasaden uppe så länge som möjligt, men till slut gick gick det inte längre. Pappan var egoistisk och sadistisk och lämnade till slut familjen. Mamman blev beroende av alkohol och mediciner. Systern for till Italien för att slippa familjen. Detta var knappast en normal uppväxt med eller utan autism. Om jag hade hade haft det så, så skulle nog mitt liv också ha sett annorlunda ut (även om jag tror att jag fortfarande skulle hålla mig borta från droger, tillfälligt sex och dåliga förhållanden).

Det som är problematiskt är att den ger en felaktig bild av hur majoriteten av autistiska familjer fungerar, och om den används för att definiera autism, så kan den leda vidare till att allt detta kopplas ihop med autism, snarare än dålig miljö. Redan idag så påstår vissa att en hel del miljödrag skulle vara ärftliga och tillhöra autism, när de istället beror på olika miljöfaktorer. Mycket av det som beskrivs i DSM är en bladning av medfödda och förvärvade drag.

Jag gillade "En riktig människa". Hon satte ord på vissa saker som jag inte kunnat förklara ens för mig själv om mig själv. Det var också intressant att läsa om sånt som jag inte känner igen mig i eftersom jag gillade hennes sätt att skriva.

Jag tror inte Gunilla har tänkt sig att den ska förklara hur någon annan än hon själv fungerar. Det är ju en självbiografi och inte en bok om aspergers syndrom eller autism i allmänhet.

Jag föredrar nog självbiografier just av den anledningen.
En bok om hur människor med autismspekrumstörning i allmänhet fungerar och beter sig kan aldrig vara fulländad eftersom vi aldrig kan veta med säkerhet hur någon annan än vi själva upplever världen, och eftersom det finns så många undantag.
Det är intressant att läsa sånt också, men jag tycker man alldeles för ofta stöter på påståenden som känns fel för att det ska vara helt tillfredställande att läsa den.

Därför rekommenderar jag den boken.

"En riktig människa" är absolut en av de bästa böckerna som finns att läsa i ämnet Asperger syndrom/autism.
Sedan är det ju som vissa nämnt också en självbiografi och inte en ren faktabok om AS ur kliniskt perspektiv.

Jag kunde klart känna igen mig i sättet hon såg på omvärlden och hur annorlunda hon kände sig i förhållande till alla andra runt omkring henne. Dock inte 100% men helt klart i stora drag.

En sak som slår mig mycket är hennes minne; att hon minns händelser från 4 års ålder och tidig barndom så pass väl. Själv minns jag bara små fragment, men utan så många detaljer som hon minns det.

Jag har också så där bra minne från tidig barndom. Jag har riktiga minnen ända från 1-årsåldern, även om det då kanske mer liknar de minnen folk har från 5-6-årsåldern.