Jag har alltid varit extremt känslig, men på senare tid har jag blivit så himla lipig. Jag gråter när det är "reklam"filmer för Barncancerfonden på TV och man ser tre barn på varsin stol, men den fjärde är tom.
Jag gråter när jag lyssnar på Helen Sjöholm, för då tänker jag på min mormor och hur vi lyssnade på Kristina från Duvemåla tillsammans, innan mormor försvann in i demensens dimmor.
Jag gråter när jag lyssnar på gamla proggsånger där texterna alltid är "tillsammans skall vi kämpa, tillsammans skall vi vinna, ge inte upp kamrater".
Jag gråter när jag gosar med min katt för att jag tycker så mycket om honom att det gör ont.
Jag gråter när jag läser vackra saker i böcker eller pratar om citat som jag blivit gripen av.
Jag bara lipar och lipar hela tiden.

Min katt hälsar till dig och önskar dig en God Jul och en rejäl näsduk att torka tårar med. Hon, katten alltså, föreslog att du skulle frysa in några tårar och ha på ett kallt ställe så att du kan ta fram dem ibland.

Vem sa att vi inte hade känslor? Se det som en gåva att bli berörd, imorse tänkte jag tillbaka på en lycklig del i min barndom och kände ju att jag blev lite "gråtig".

Vad som utlöste det? Minnet av väderleksrapporter hos pappa, ni vet när dom går igenom hela Östersjön. "Norra Kvarken, halvklart, 5 meter/sekund, god sikt". Det är Kattpappas motsvarighet till "Bullerbyn", min mors terror och barnhemstiden var över. Då blir jag tårögd om jag är trött. Mina tre katter skickar buffar till dig och Kattpappa en kram!

har ingen katt som kan skicka not men jag skicka massor med varma kramar

Mina sju katter skickar kattpussar till dig och din katt!

Jag är precis likadan. Jag gråter för ingenting. Så har jag alltid varit. Men hade ingen aning om att det kan ha ett samband med AS.

Samma här, är en riktig lipsill (jag menar, vem blir alldeles tårögd av en SAABreklam? Jo, jag).

Mina två spinnande sötnosar skickar värme och illaluktande, sträva kattpussar.

Jag har svårt med det där med tårar. Gråter inte när det passar sig, men när det inte passar sig. Jag gråter bara några få gånger per år, men då är det också all gråt jag samlat på mig som kommer fram.

Jag är inte långt ifrån likadan. Den där cancerreklamen med den fjärde tomma stolen hör till det som kan få mina tårar att trilla. Eller barnafödslar och dödsfall, som i veckans avslutning av "Våra vänners liv".

Snyft.

*kramar till dig*

Jag kan med gråta om allt känns tungt, och tungt känns det ofta.



Du är inte ensam.

Vill också ha en katt att gråta över!

jag känner mig lipig av att läsa om det du beskriver .tror att du behövde den här stunden.hoppas du fann tröst .själv har jag det bra där jag pulsar i skogen,ger mig själsfrid en stund av lugn och ro, hemma har TV,n skramlat och stått i, har inte haft koncentration nog att se klart något program. Sådana här helger får gå på auotopilot.känner mig lättad om det inte händer allt för mycket djävulskap i VÄRLDEN ETT gott slut på det gamla Året P.S. Just nu på Kunnskapskanalen, Samtidstema, HANS ROSLING (min hjälte bland akademiker)D.S.

det är vackert med tårar. jag får väldigt ofta tårar av musik. så länge de inte drar ned dig i depression så är tårar helt rätt. de släpper ju ut stresshormoner och gör dig avslappnad- eller är det inte så?

Jag blir tårögd av Hurts-skivan jag fick i julklapp. Mitt bland folk också, speciellt av Wonderful Life.

Just nu är jag inne i den väldigt lipig period.
Har precis haft mens och känner tomhet över att julen och nyår är över.

inga tips, men det är bättre att gråta hos någon än att sitta ensam.

sorry men jag var tvungen att posta den här artikeln >.<

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/kvin ... ns-sexlust

outzaidur skrev:sorry men jag var tvungen att posta den här artikeln >.<

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/kvin ... ns-sexlust

Med andra ord så vill jag inte ha sex när jag ser reklam för SAAB. SAAB är avtändande.

Nej, när man gråter kanske det oftast inte är läge för sex liksom? Oftast inte när jag gråter heller, faktiskt. Däremot kanske för ömhet utan sex, och det stämmer bra med vad jag brukar känna inför någon (även kvinna) som gråter.
Men de finns ju de som har svårt att se mig som man...

Ids inte leta på Science-sajten just nu, men jag undrar antingen varför de bara undersökte den enda sak som står i DN, och bara åt ena könshållet, eller också varför inte DN tog upp det övriga också.

Jag blir ofta gråtmild av scener där folk kämpar och inte ger upp, trots att de slår ur underläge. Som typ när Rohirrim kommer till kung Theodens undsättning vid Helms deep, eller när samma ryttare lite senare står inför en näst intill dubbelt så stor fiendearmé och de ryggar inte.

När Enterprise faller genom atmosfären och besättningen står och ser på ("My God Bones, what have I done?" "What you had to do. What you always do. Turn death into a fighting chance to live.") medan skeppet brinner upp gör mig också gråtig.

Att gråta ofta är mycket bättre än att aldrig göra det (att inte vara berörd av något).

outzaidur skrev:sorry men jag var tvungen att posta den här artikeln >.<

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/kvin ... ns-sexlust

Dacryfili = Sexuell attraktion av att se sin partner gråta.

Jag tror att en grej med AS är att eftersom man (eventuellt) har nedsatt kommunikation mellan hjärnhalvorna, så får medvetandet inte riktigt information om känslorna automatiskt. På så vis tvingas man nog till viss del att stanna upp och "manuellt" kolla sina känslor. Och därför så får man nog svårare att reglera sina känslor genom medvetandet, vilket gör att känslorna lätt tillåts att förstoras upp innan man märker av dem.

Jag vet inte vilken relevans detta har till tråden nu, men, jag tänkte att, HÄR om någonstans får man väl åtminstone vara lite aspig och köra lite analys

Jag blir ofta gråtmild av scener där folk kämpar och inte ger upp, trots att de slår ur underläge.

Håller med om detta, man kan inte annat än att gråta än utav att se deras mod och beslutsamhet.

En annan scen som kommer till minnet är King Arthur när Tristan duellerar mot Cedric och förlorar...Gah.

Allanna skrev:Jag blir ofta gråtmild av scener där folk kämpar och inte ger upp, trots att de slår ur underläge. Som typ när Rohirrim kommer till kung Theodens undsättning vid Helms deep, eller när samma ryttare lite senare står inför en näst intill dubbelt så stor fiendearmé och de ryggar inte.

När Enterprise faller genom atmosfären och besättningen står och ser på ("My God Bones, what have I done?" "What you had to do. What you always do. Turn death into a fighting chance to live.") medan skeppet brinner upp gör mig också gråtig.

Braveheart, slutscenen där skottarna anfaller. Fontänvarning på mig.