Jag har asperger syndrom, men jag är en väldigt känslosam människa och jag har lätt för att gråta o gråter ganska ofta i perioder. Vilket är inte alltid så bra, så jag försöker verkligen inte gråta offentligt. Men som sagt det är nog väldigt individuellt det där hur ofta man gråter.

Ja, jag gråter, fast inte vid de tillfällen då det förväntas.
Jag kan titta på barnfilmer där t.ex. djur råkar i knipa men undkommer i slutskedet, och jag gråter då pga. det lyckliga slutet. Jag gråter pga. glädje.

Däremot har jag svårt att få ut gråten då jag är ledsen. Jag blir antingen helt tom inombords ("chockmörbultad") eller så blir jag skitförbannad och reagerar med att skrika och kasta saker. Men ytterst, ytterst sällan reagerar jag med tårar då jag är ledsen. Tyvärr...

Jag hade en tendens att gråta mig till sömns.
Något som nästan aldrig inträffar längre. Jag har de senaste åren blivit allt mera oförmögen att visa mina känslor. Inombords är jag djupt känslosam, men jag kan bara inte få ut det....Detta kanske beror på att jag de senaste åren interagerat allt mindre socialt och mist många vänner. Tycker nästan jag borde gråta mer nu än för några år sen. Då mitt liv ur en teoretisk synvinkel ser sämre ut.

Tycker dock att det är tragiskt att jag inte kan utagera....Det är bara musik och konserter.

Tyvärr lider nog många killar/män av en sorts stolthet att inte visa äkta känslor inför andra. Vi inbillar oss själva att det är ett tecken på svaghet, när det egentligen är tvärtom.