Om ca en månad kommer jag gifta mig.
Jag har längtat efter denna dagen i 3 år, äntligen är den nära.

Mitt i allt är jag deprimerad och saknar helt framtidstro.
Jag har varit sjukskriven i 5 år nu och har försökt flera gånger att
komma ut i arbetslivet på olika sätt.
Jag har ingen jobbdröm, jag har inte direkt några intressen heller.
Jag har bra kontakter inom vården, FK, AF och kommunen dock vill det aldrig lösa sig.

Jag kan finna motivation i maniska tillstånd men när ett möte väl sker kommer mitt rätta
jag fram. Hon som tappar kontrollen, som blir stressad och som reagerar på varje ord, tonläge och andetag. Jag blir derpimerad på en gång när jag inser att det är "sån här" jag är.

Stressen och pressen att hitta min plats. Jag vill inte vara hon som är sjukskriven och som inte har en egen inkomst. Jag vet hur och vem jag vill vara, men jag kan inte ta mig dit. Mina svårigheter bromsar mig hela tiden.


Finns det någon som kan relatera till detta? Någon som kan förstå?
I och med bröllopet håller jag detta för mig själv, detta ska ju vara den bästa tiden i mitt liv och jag skäms till jordens kärna och tillbaka..

Det är naturligt att det jobbiga runt omkring känns ännu värre just nu i och med att ett bröllop är en så stor grej.
Vad gör du när du har "maniska perioder"? Kanske är något som du kan satsa på även när du är "normal"?
Skulle också rekommendera dig att söka hjälp för dina problem med depression och överkänslighet mot andras tonfall, ordval o.s.v. Har varit där och vet hur mycket det suger. Om inte landstingets resurser är till hjälp för dig så konsultera en privatpraktiserande psykoterapeut, även om det kostar en del så är det värt det för de har oftast bättre kunskaper och metoder att hjälpa en när man mår som sämst.
Hoppas det löser sig och lycka till med ditt bröllop!

Reindeer skrev:Jag kan finna motivation i maniska tillstånd men när ett möte väl sker kommer mitt rätta
jag fram. Hon som tappar kontrollen, som blir stressad och som reagerar på varje ord, tonläge och andetag. Jag blir derpimerad på en gång när jag inser att det är "sån här" jag är.

När jag läser det här så tänker jag spontant att du tror att du beskriver dig själv (och bedömer dig själv därefter!) men i själva verket är det faktiskt situationen, de yttre omständigheterna, som du beskriver.

Att befinna sig i en situation där man saknar kontroll, där man är stressad och prisgiven åt andras reaktioner (deras "ord, tonlägen och andetag"...) ja, naturligtvis är det stressande. Vem skulle INTE känna sig deprimerad och sakna framtidstro i en sådan situation?

Hur svårt det än är (ibland känns det helt omöjligt) så tror jag att du måste försöka att hitta vad som är DU och vad som bara är andra människors (eller, mera diffust, samhällets) förväntningar på vem du borde vara. Vi är många som inte alls är "som man borde" om man ser till normen. Då gäller det att också sluta sätta sina mål utifrån normen! Sätt dina mål utifrån var du befinner dig idag och var du tror att du kan befinna dig i en realistisk framtid. Kram, och lycka till med bröllopet!