Hej, jag lever med en man med atypisk autism som i perioder är mestadels glad och stabil och under andra perioder är oerhört stresskänslig och nära härdsmältor. Det går upp och ned med en dipp varannan vecka, ungefär. Är det vanligt att känsligheten växlar sådär? Är det någon som har smarta strategier för att försöka motverka dipparna? Vi har små barn och det är krångligt att ena veckan dela föräldraskapet med någon som är lugn och snäll mot barnen och nästa försöka avlasta på alla sätt och vis och göra jobbet för två pga mannen blir extremt stressad av minsta konflikt.

Vet inte mycket om atypiska autism.
Men stresskänslighet kan variera för mig iallafall.
Små barn är kul och jobbigt om man aldrig kommer ifrån.
Men han måste ju försöka, ni är två om barnen.
Är han elak mot barnen då?
Har inga direkta tips just nu.

Det går upp och ner för mig också, men vanligtvis inte så regelbundet. Desto tröttare man är, desto mer stresskänslig och nära härdsmälta blir man. Då måste man bara få vila ut och låta hjärnan varva ner.

Låter som han inte hittat en nivå av ansträngning som är långsiktigt hållbar. Alltså ena veckan gör han för mycket som resulterar i att han "kraschar" följande vecka och upprepar det kontinuerligt.

Så här har jag förstått att skillnaden mellan aspergare/autister och NT kan vara när det gäller stress:
NT's liv går också upp och ner, man kan likna det vid att åka bil på en skogsväg. Ibland går det upp, ibland ner och ibland är det plant. Aspergarens liv är mer som en bergochdalbana. Samma situation som får en NT att känna sig lite småstressad, typ som en nedförsbacke, är för en aspergare som en kraftig lutning där det går så fort att man blir rädd. De flesta aspergare är helt enkelt mer känsliga och bygger upp en alldeles för stor stress mycket fortare än NT. Därför är det extra viktigt, som flera har sagt, att hitta en balans mellan sådant som producerar stress och sådant som sänker stressnivån.

Skaffa en ny karl, eller lev som särbo. Tyvärr är många med vårt tillstånd av den typen du beskriver, men de finns de som är NT som har relationsproblem de med. Att leva är svårt utan att det finns friktioner...

antonius skrev:Skaffa en ny karl, eller lev som särbo. Tyvärr är många med vårt tillstånd av den typen du beskriver, men de finns de som är NT som har relationsproblem de med. Att leva är svårt utan att det finns friktioner...

Ja, jag vill nog inte leva med någon ”normal” igen. NT är jobbiga!

En NT som inte är allt för extrovert hade nog fungerat men jag klarar inte av folk som är över medel sociala

Huggorm skrev:En NT som inte är allt för extrovert hade nog fungerat men jag klarar inte av folk som är över medel sociala

Min man är extremt extrovert och väldigt social. Utan honom skulle jag nog inte träffa någon annan än barnen (Fast utan honom skulle jag ju inte ha några barn ) Jag tycker om att träffa folk, men har väldigt svårt för att ta kontakt med andra. Dessutom blir jag väldigt trött av att vara social trots att jag gillar det. Så utan honom skulle jag nog helt enkelt prioritera bort att träffa folk.

Millicenta skrev:Hej, jag lever med en man med atypisk autism som i perioder är mestadels glad och stabil och under andra perioder är oerhört stresskänslig och nära härdsmältor. Det går upp och ned med en dipp varannan vecka, ungefär. Är det vanligt att känsligheten växlar sådär? Är det någon som har smarta strategier för att försöka motverka dipparna? Vi har små barn och det är krångligt att ena veckan dela föräldraskapet med någon som är lugn och snäll mot barnen och nästa försöka avlasta på alla sätt och vis och göra jobbet för två pga mannen blir extremt stressad av minsta konflikt.

Jag har en strategi men det är på bekostnad av den andra. Jag stänger helt enkelt ute allting och är inte alls trevlig, snarare fullständigt likgiltig.

Om någon är trevlig så lämnar jag i gensvar typiska fraser, "men vad bra", "ja, visst är det så", "vilket sätt".

Det handlar om att hushålla och konservera energin. Att förstå vad som det ska pratas om och om det pratas om något annat sortera bort det såvida personen inte insisterar på att det är viktigt. Det hela kan liknas med ett händelseförlopp där jag pratar med mig själv utan att den andra personen märker det.

När jag tänker på fenomenet att lyssna men ändå inte lyssna så är det nog precis vad NT:s gör. Hur ofta verkar de inte vara delaktiga i samtal med vare sig oss eller andra. Det enda undantaget är vänner emellan där god kommunikation sker vilken kräver ställningstagande och utvärdering av vad som har sagts.

En typiska diskussion innebär inte att närmare analysera och utreda allting som sagts. Det räcker att diskussionen flyter på mot ett gemensamt riktmärke i diskussionen, alltså följer en någorlunda röd tråd, och passar inte detta brukar ämnet bytas.