...och är det ens önskvärt att få en diagnos om omgivningen bara tycker att en är lite charmigt knasig?

Jag har ju haft otaliga depressioner i mitt liv, alltid betraktats som udda, alltid "stått utanför" på ett sätt jag inte kan beskriva, har gått i terapi flera gånger och har nu varit inskriven på psyk sedan tre år tillbaka. Där satte de först diagnosen bipolär, men nu har de tagit tillbaka den och jag har slutat medicinera igen. Jag har gått i samtalsterapi i ett år ungefär och mycket har blivit bättre, men när jag frågade min terapeut om han tror att det kanske är aspergers så svarade han inte ens. När jag träffade läkaren som tog tillbaka bipolär-diagnosen så sa hon liksom i förbifarten att min journal är "mycket intressant". Jag förstår inte vad hon menar. Och jag fortsätter att känna mig som ett unikum som ingen förstår sig på.

Nu har jag läst en massa om asperger och tycker att i princip allt stämmer in på mig. Det enda "problemet" är att jag är så högfungerande. Har gått ut skolan med toppbetyg. Har många vänner. Jobbar som projektledare. Både min terapeut och läkaren på psyk säger att "egentligen" är du för högfungerande för att ha någon diagnos alls, MEN... Nånting är det ju. Nånting som de inte kan sätta fingret på. En psykolog jag gick hos för åtta år sedan var övertygad om att jag hade ett stort och läskigt trauma i bagaget och därav ångesten och min förmåga att dissociera. En annan har sagt borderline, en tredje ADHD, ytterligare någon har sagt att jag är HSP fast extremt mer känslig än vanliga HSP-människor och nu senast bipolär, fast sen inte bipolär, utan det är bara min personlighet. Jag är överkänslig helt enkelt och det är ingen diagnos.

Är det någon som känner igen sig? Någon som fått diagnos?

Ibland tänker jag att jag överanalyserar allting och att jag nog egentligen är som alla andra. Men så får jag såna där kommentarer ständigt att jag är så speciell och jag märker ju att jag hanterar information, känslor, sociala relationer och sinnesintryck helt olika än de flesta i min omgivning. Jag arbetar ca fem gånger effektivare än mina kollegor då jag väl jobbar, men ofta kommer jag inte igång utan sitter bara och stirrar framför mig.

Några saker i min "känsliga personlighet" upplever jag som direkt handikappande. Jag har tex NOLL lokalsinne. Jag kan inte ens rita en planlösning över mitt eget hus. Jag har dessutom otroligt selektiv varseblivning och ser detaljer ingen annan ser, samtidigt som jag inte ser det andra ser. Det kan stå ett biljardbord i ett rum. Jag ser inte biljardbordet, däremot lägger jag kanske märke till att det är spindelnät i ett hörn, eller en spricka i rutan i fönstret. När jag skulle ta körkort tog det ungefär 50 lektioner innan jag lärde mig vad jag skulle titta efter, att "ställa in fokus" på vägskyltar, rondeller, andra fordon och trafikanter... istället för att se blommor i vägkanten och sånt... Körskolläraren frågade flera gånger vad det var för fel på mig egentligen. Jag har generellt svårt att lära mig nya, komplicerade saker där det inte är helt uppenbart vilken information som är relevant. Däremot är jag exceptionellt snabb på att lära saker där syftet och målet är uppenbart, som tex att spela nya instrument, programmera i olika programmeringsspråk etc...

Jag är både extremt bra och extremt dålig på att "läsa av" folk. Jag kan inte ljuga och jag tror alltid på det folk säger. Jag är extremt "lättlurad", en sån som försäljare älskar eftersom jag alltid tackar ja till allting. Rätt dålig egenskap som projektledare faktiskt.

Ja, det jag undrar är egentligen om någon känner igen sig i detta? Någon som känner igen sig som fått daignosen asperger? Och på vilket sätt skulle det kunna gynna mig att få en diagnos? Finns det några nackdelar med att ha en diagnos?

Vad jag frågar mig är varför du skulle behöva diagnosen?
Iom att du redan känner till alla dessa sakerna om dig själv och vilken typ av problematik du har och vad man får anta är en mångårig erfarenhet att arbeta runt dessa problemen för att fungera vad skulle diagnosen kunna tillföra?

I slutändan blir det ju bara att du bränner dina egna skattepengar för att få ett papper på saker du redan visste

Känner igen mig mycket i det du skriver.

Det går absolut, jag har fått det på den tiden jag var högfungerande. Däremot kan det vara enklare att få en utredning om man inte är högfungerande eller inte har en tydlig historia av dåligt mående.

Är alltid en fördel att ha en diagnos om du t.ex. skulle gå in i väggen och behöver bli sjukskriven. Just att bli "överhettad" är något som är väldigt vanligt bland aspergare om man ständigt försöker anpassa sig. Annars är en diagnos mest för kännedomen om sina problem och hur man skall bemöta dessa för att få vardagen att fungera. Detta går ju att försöka med även utan diagnos på papperet.

Nackdelar med diagnosen skulle väl i så fall vara att du känner dig stämplad och ser ner på dig själv. Du kanske fokuserar mer på de negativa sakerna trots att du faktiskt är högfungerande.

Jag röstar för att du försöker få en utredning. Väntetiderna brukar vara ganska långa däremot, +2 år.

Hellshit skrev:Och på vilket sätt skulle det kunna gynna mig att få en diagnos? Finns det några nackdelar med att ha en diagnos?

Det enda diagnosen i sig hjälper dig med är att du har en förklaringsmodell och kan söka hjälp av likafungerande.

Nackdelen är att vården ibland skyller allt på aspergerdiagnosen, i övrigt beror det på hur öppen du är med diagnosen...

Det låter som du är en introvert (och HSP) som försöker leva ett extrovert liv (brukar krävas i arbetslivet). Högkänslighet (HSP) är ju ingen sjukdom och inget funktionshinder, utan en personlighetstyp. Här finns en tråd om HSP: highly-sensitive-person-hsp-t24307.html

Eller en aspergare som lärt sig "spela NT" väldigt bra, men som just därför riskerar att bli utbränd senare.

Svårt att veta om en diagnos skulle hjälpa dig i nuläget; det är ju inte så att du vill bli förtidspensionerad. Det viktiga är att du ser till att leva enligt dina förutsättningar. Vet du varför du får depressioner? Är det för att du inte orkar med kraven? Eller för att du känner dig annorlunda?

Alien skrev:Det viktiga är att du ser till att leva enligt dina förutsättningar.

Det där är det viktigaste som finns.

Väldigt bra skrivet, alien.

Alien skrev:Det låter som du är en introvert (och HSP) som försöker leva ett extrovert liv (brukar krävas i arbetslivet). Högkänslighet (HSP) är ju ingen sjukdom och inget funktionshinder, utan en personlighetstyp. Här finns en tråd om HSP: highly-sensitive-person-hsp-t24307.html

Eller en aspergare som lärt sig "spela NT" väldigt bra, men som just därför riskerar att bli utbränd senare.

Svårt att veta om en diagnos skulle hjälpa dig i nuläget; det är ju inte så att du vill bli förtidspensionerad. Det viktiga är att du ser till att leva enligt dina förutsättningar. Vet du varför du får depressioner? Är det för att du inte orkar med kraven? Eller för att du känner dig annorlunda?

Tack för det kloka svaret!

Precis så känns det, som att jag är både HSP och aspergare, men att jag lärt mig kompensera för det så bra att omgivningen inte märker att jag är annorlunda längre. Depressionerna tror jag kommer för att jag känner mig missförstådd hela tiden, att jag kämpar med att spela normalstörd på varenda fikarast och varenda lunchrast, att jag gör mitt bästa för att klara av ett jobb jag egentligen inte är lämpad för och därför blir helt slutkörd bara av att vara på jobbet. Men att ingen ser att det är något "fel" med mig. Du som är så smart. Du som är så social. Du som är så begåvad. Det är bara ibland det märks nu för tiden. När jag för en liten stund slappnar av och slutar ge akt på mig själv, som jag kan säga något heltokigt, eller råkar avslöja att jag inte har en susning om helt vanliga saker, eller råkar lösa en jättesvår uppgift alldeles för fort. Då brukar folk stanna upp och stirra obehagligt på mig. Lite som att tappa masken och råka visa att jag egentligen är en Alien. Men då tar jag bara upp masken igen och låtsas som inget. Folk glömmer så fort...

Jag skulle vilja lära mig att leva utan att ständigt gå in i väggen , ha ångest och depressioner, vakta på mig själv och känna mig som en förklädd Alien. Helt enkelt få hjälp att reda ut vilka mina egna förutsättningar är.

Det känns otroligt bra att jag hittat det här forumet. Känns som att det finns människor här som förstår.

Och inte andras förutsättningar ..

Detta med att psykvården sätter en massa olika diagnoser låter mer som att hela yrkeskåren helt enkelt saknar adekvat kunskap och samvets noggrannhet.

Angående diagnos med asperger så är det nog bra att ha ifall du blir utbränd. Orkar du med livssituationen som den är nu? eller känns det som att du aldrig får vila ut ordentligt?

Hellshit skrev:jag kämpar med att spela normalstörd på varenda fikarast och varenda lunchrast, att jag gör mitt bästa för att klara av ett jobb jag egentligen inte är lämpad för och därför blir helt slutkörd bara av att vara på jobbet.

Beroende på de förutsättningar som din situation ger så kanske du kan försöka att undvika fikarasterna. Antingen genom att hitta på en anledning till frånvaro. Eller sitta djupt försjunken i en bärbar dator "med viktigt arbete". Du kan också försöka tänka igenom vilka aktiviteter på jobbet som tar mest ork och undvika dessa? Samt att du ägnar dig åt sådant som fyller på orken efter jobbet. Gärna sådant som "är meningen med livet"

Hellshit skrev:Men att ingen ser att det är något "fel" med mig. Du som är så smart. Du som är så social. Du som är så begåvad.

Bortse från dessa kommentarer. Det är som att lyssna på dagisungar som vet hur man bygger jetflygplan. Det enda som är viktigt i relation till dessa dilettanter är att undvika dessa personer och om det inte kan undvikas låtsas vara "normal".

Hellshit skrev:När jag för en liten stund slappnar av och slutar ge akt på mig själv, som jag kan säga något heltokigt, eller råkar avslöja att jag inte har en susning om helt vanliga saker, eller råkar lösa en jättesvår uppgift alldeles för fort. Då brukar folk stanna upp och stirra obehagligt på mig. Lite som att tappa masken och råka visa att jag egentligen är en Alien.

Tja, det är tyvärr bara att konstatera att man behöver hålla masken. OCH se till att få betalt för det. Är du snabb på att lösa svåra uppgifter så se till att det kommer med i lönen. Detta med att "vara sig själv" är struntprat från normalisar.

Hellshit skrev:Jag skulle vilja lära mig att leva utan att ständigt gå in i väggen , ha ångest och depressioner, vakta på mig själv och känna mig som en förklädd Alien. Helt enkelt få hjälp att reda ut vilka mina egna förutsättningar är.

Du har inte sagt så mycket om privatlivet men det kan vara en god idé att rensa både på jobbet och privat i vad du skall vara i kontakt med och engagera dig i. Det kan också vara värt att byta miljö t.ex arbetsgivare där man har andra kollegor som man har mer gemensamt med. Även privat kan det finnas folk som man kanske behöver spela för och då är det ett energidränage som man kanske bör omvärdera.
Försök att byta ut aktiviteter mot sådana som inte är lika mentalt orkeskrävande och minska exponering för sådant som kräver mental ork.
Kanske också att du försöker hitta likasinnade som du kan umgås med IRL. Där du inte behöver spela någon utan faktiskt "kan vara dig själv".

Du skulle kunna ha asperger, det är en väldigt flummig diagnos så alla kan få den bara man har vissa problem inom aspie områden.

Hellshit skrev:Det enda "problemet" är att jag är så högfungerande. Har gått ut skolan med toppbetyg. Har många vänner. Jobbar som projektledare.

För att få en diagnos ska man ha problem i vardagen. Jag ser inte riktigt problemen? att man är lite konstig tror jag inte räcker.

Din perception låter i alla fall som en aspergare eller ADD:are. Kanske också HSP låter som du beskriver.
Vet själv att jag som aspergare/add dras till detaljer istället för helheten.
Hur svårt med bilkörning och inget körkort.
Jobbar som datalärare.. dock inte särskilt bra på att "läsa människor" och har därför anpassad arbetsstation där jag bl.a. inte hanterar elevärenden och föräldrakontakter.
Är man i 30-års åldern och diagnoskriterierna är tyvärr svårare att tillämpa på kvinnor..
//xty3457

Har också som du beskriver svårt att klara uppgifter utan definerat mål, detta indikerar även min utredning/tester..
//xty3457

Jag tror det beror på hur sant man tror något kan vara utan att man får papper på det.

Vissa kan inte tro de har aspergers fullt ut om de inte får en slags bekräftelse. Andra kan självbekräfta bra.

Det kan bli ett elände om man förstår vilka problem man har men ändå känslomässigt inte når ända fram i förståelsen på egen hand. Då blir det lätt att man tror man överdriver eller inbillar sig. Och att hålla masken uppe år efter år, det tär, fast man till det yttre fungerar.

Hej, jag känner igen mycket av det som du beskriver. Jag har alltid varit extremt högpresterande, t.ex. alltid haft högst betyg i klassen från grundskolan till högskolan (är ingenjör) och alltid haft vänner/bekanta och lätt att få partners men samtidigt mått oerhört dåligt större delen av tiden. Jag har hela mitt liv upplevt att jag haft oerhört lätt för det mesta men att vissa aspekter av livet varit obegripligt svåra. Jag har alltid varit mycket avvikande och annorlunda jämfört med andra människor. (Ju äldre jag blivit desto duktigare har jag blivit på att dölja min "konstighet" och bete mig likadant som andra.)

I och med min AS-diagnos tycker jag att jag har fått en bra förklaring (för mig själv och andra) till varför jag är så annorlunda som jag är. Jag har en begåvning som ligger straxt under mensa-nivån som genomsnitt, men i vissa avseenden är jag särskolemässig och i andra avseenden skyhögt över det normala. Visst hade jag kunnat klara mig utan diagnos, men varför? Utredningen som jag gjorde i vuxen ålder visade att jag klart uppfyller diagnoskriterierna för AS.

I vilka avseenden fungerar du sämre som gör skillnad i vardagen?

Gafsan skrev:Hej, jag känner igen mycket av det som du beskriver. Jag har alltid varit extremt högpresterande, t.ex. alltid haft högst betyg i klassen från grundskolan till högskolan (är ingenjör) och alltid haft vänner/bekanta och lätt att få partners men samtidigt mått oerhört dåligt större delen av tiden. Jag har hela mitt liv upplevt att jag haft oerhört lätt för det mesta men att vissa aspekter av livet varit obegripligt svåra. Jag har alltid varit mycket avvikande och annorlunda jämfört med andra människor. (Ju äldre jag blivit desto duktigare har jag blivit på att dölja min "konstighet" och bete mig likadant som andra.)

I och med min AS-diagnos tycker jag att jag har fått en bra förklaring (för mig själv och andra) till varför jag är så annorlunda som jag är. Jag har en begåvning som ligger straxt under mensa-nivån som genomsnitt, men i vissa avseenden är jag särskolemässig och i andra avseenden skyhögt över det normala. Visst hade jag kunnat klara mig utan diagnos, men varför? Utredningen som jag gjorde i vuxen ålder visade att jag klart uppfyller diagnoskriterierna för AS.

Ja, men exakt!

Jag känner igen mig så galet mycket, skulle kunna varit jag som skrev det där!
Vill skriva något långt och vettigt till svar, men vet inte vad jag ska skriva - jag vet ju inte ens hur jag själv ska hantera det hela?!
Jag valde att genomgå en utredning för att jag ville ha det svart på vitt, ville förstå. Jag valde det även för att jag har lätt att bli utbränd och för att varken skola eller jobb tidigare förstått det där när jag förklarat, utan något ''bevis''.
Tror det hela handlar om att fundera och klura ut vad som skulle kännas bäst och vara bäst för dig i den livssituation du lever i.

Frivilliga kramar!

En grej som hjälper mig att förstå hur jag fungerar är att lägga märke till hur jag reagerar under och efter olika situationer och aktiviteter i livet. Oavsett jobb, privat eller fritid.

Ur vems perspektiv är du högfungerande? Utifrån låter det som att det ser ut som det, men av dina erfarenheter du berättar om så verkar du inte uppleva dig själv som högfungerande. Isf skulle det ju inte finnas någon anledning att söka hjälp, tänker jag.

Det låter som att du själv vet mkt om dig själv, men ändå har många frågor, och på så sätt gynnar väl en utredning då du förhoppningsvis får det svart på vitt hur du fungerar. Hoppas jag, jag har inte genomgått utredning, står i kön, men mina förväntningar är höga.

En utredning kan ju också se andra saker än vad man själv ser.

Stämmer att jag är högfungerande utåt, men har det så pass kämpigt med att tackla livet att jag behövt hjälp från psyk flera ggr i mitt liv.

Och psyk jobbar vidare på att ställa diagnos... Var idag i kontakt med min läkare där och hon bad i princip om ursäkt för diagnosen bipolär. Det kan bli så, sa hon. Det beror ju på vad patienten berättar och hur läkaren tolkar det som berättas. Men nu när jag vet mer så låter det som emotionellt instabil personlighetsstörning (med andra ord borderline), vilket jag själv varit inne på flera gånger. Men hon sa även att diagnos kanske spelar mindre roll eftersom jag redan står under samtalsbehandling. Bara det att min terapeut för tillfället är föräldraledig. Att jag ska fortsätta behandlingen och sedan uppföljning om ett år för att eventuellt justera eller ta bort diagnos. Om jag fortfarande då, efter ytterligare ett års samtalsterapi, upplever att jag har stora svårigheter (i framförallt sociala sammanhang och relationer) så blir det kanske en utredning.

Hellshit skrev:Om jag fortfarande då, efter ytterligare ett års samtalsterapi, upplever att jag har stora svårigheter (i framförallt sociala sammanhang och relationer) så blir det kanske en utredning.

Det finns många "högfungerande" med ASD diagnos. De skriver böcker, bloggar och föreläser om sitt fungerande liv, de kanske kan ge dig tips, så att du inte behöver slita ut dig fullständigt, innan du göra en utredning. Bara en fundering som jag fick när jag läste ditt inlägg.

Ungefär så här ...

Coming Out of the Aspergers Closet

https://www.youtube.com/watch?v=4PdKjnBtPK8

Hellshit skrev: Men nu när jag vet mer så låter det som emotionellt instabil personlighetsstörning (med andra ord borderline), vilket jag själv varit inne på flera gånger. Men hon sa även att diagnos kanske spelar mindre roll eftersom jag redan står under samtalsbehandling.

EIPS är nog ingen bra diagnos att ha i journalen. Jag har läst att det är många med EIPS som av någon anledning blir dåligt bemötta av psykiatrin. Kan du få behandling utan att de sätter den diagnosen så är det nog bättre.

Vet en med EIPS som de ena dagen vill lägga in pga självmordsrisk och nästa dag ringer de inte denne som avtalat. T.ex.
Fast det beror väl snarare på psykiatrin där än på diagnosen...

Eller också tycker de att borderline är likt psykopati, dvs inga känslor man visar är äkta så man ska behandlas känslokallt.

Dock verkar ju TS ha fått mycket bättre behandling än så även med eventuell borderline. Så de kanske har en OK psykiatri.

Vet faktiskt inte hur det är med borderline och detaljseende och annorlunda varseblivning, om det finns något samband eller om det är mer aspigt.

majvor skrev:Coming Out of the Aspergers Closet

https://www.youtube.com/watch?v=4PdKjnBtPK8

Vilka tips ger de i den videon?